Lovheim III "En Klinga Av Silver"

Hon sjunger en sång, det är en vaggvisa. ”Brukade du sjunga den för dina barn?” Hon nickar stilla och ser in i Lovheims mörka ögon, ”snälla gör inte det här.” Lovheim skakar på huvudet och höjer sin klinga och låter den falla och med ett hugg har han tagit livet av drottning Kostiorva av Kopparskogen.
Medens ger Konung Aliathi ifrån sig ett skrik och försöker bryta sig loss ifrån sina kedjor men hans ansträngningar är förgäves.

”Monster! Vad vill du?”. Lovheim ler och går fram till honom och böjer sig fram, ”jag vill finna frid men det kommer jag aldrig att finna därför söker jag efter den som natten valt ut att falla utan själ” Aliathis ögon blir stora.
”Nej, låt honom vara! Du får inte.” Lovheim tittar kungen djupt in i ögonen. ”Du har alltså vetat om legenden? Intressant men inte relevant, du är en ond man Aliathi och du har litat på fel personer. Tror du verkligen inte att Sierskan har sin egen agenda? Fråga dig själv vad vill hon ha utav detta, för en dag kommer hon att kräva in de Odödligas skuld och vad kommer hon då att begära?”

Aliathis blick faller, ”gör vad du vill med mig men låt honom leva”. Lovheim höjer återigen sin klinga. ”Tro mig, O store kung. Det är ett löfte jag kan hålla.” Med de orden låter han på nytt sin klinga falla och Lovheim skiljer Aliathis huvud ifrån hans kropp.

”Jag är ledsen.” Viskar han lågt. Sedan går han ut och ställer sig på den kungliga balkongen och blickar ut över alv riket Aliath. Han ser skräcken som finns bland alverna, han blickar upp mot barriären han upprätta för att ingen skall störa honom.
”Varför tvivlar du? Vi är nära nu, vänta in honom och dräp honom. Sedan kommer allt vara som det borde vara, jag kommer att kunna stå vid din sida. Jag kommer att uppfylla mitt löfte, du kommer att återigen bli den du en gång va, Mästarens och Orfests djävulskap kommer inte att vara för evigt när jag väl är kommen.”

Lovheim nickar stilla, i sina tankar drar han sig tillbaka. Till vad som väntade, han var inte längre säker på om han handlade rätt. Dock hade han aldrig njutit mer än när han tagit Mästarens liv, känslan av att ha sett skräcken i hans ögon. Men han tvivlade på den kraft som gömde sig inom honom. Han anande att den inte berättat om alla sina avsikter. Han var därför orolig ty Lovheim hade utfört groteska saker på denna varelses order. Varför han nu helt plötsligt börjat tvivla kunde han inte riktigt heller svara på men han anade, han anade att när han druckit av det alviska spädbarnsblodet hade inte bara hans känslor återvänt utan även hans själ. En själ som nu kunde ifrågasätta de dåd han utförde.

”Jag vill inte dricka mer blod, jag gör det för att upprätthålla min styrka och släcka mitt begär efter just blod. Ett begär jag inte kan kontrollera. Därför tänker jag följa dig, för att slippa fri ifrån det. Jag vill ha tillbaka min mänsklighet och det fullständigt inte bara på köpt tid innan jag måste finna nytt oskuldsfullt blod ifrån alviska nyfödda. Jag kommer att tjäna dig tills detta är avklarat, jag har redan försiktigt öppnat Blotheims portar, de kommer att stå vidöppna om några år, låt då demonherrarna ställa till mer oreda. Någon av dem kommer att tvinga fram ett sökande efter dig och släppa lös din kraft. ”

”Du har tjänat mig väl Lovheim, fortsätt lyd mig och följ mig till slutet och jag skall belöna dig med din mänsklighet. Som du redan märkt kan du ge din gåva vidare till andra och tackvare dig kommer även dina döda bröder och systers ät att leva vidare.”

”Ja, jag kommer att överlåta min förbannelse till andra för att jag ska få tillbaka det jag förlorat och de kommer att lyda dig, tjäna dig. För det var väl därför vi skapades, för att regera, för att döda, för att tjäna dig, dig och ingen annan.”

”Korrekt.”

Lovheim känner då hur magin han upprättat under ett kort ögonblick bryts. ”Någon har tagit sig igenom den magiska barriären runt Kopparskogen!”
”Det är han, äntligen. Ta hans liv och uppfyll legenden, låt sanningen äntligen stiga ur mörkret och skuggan.”

Lovheim ler och går in i den stora salen igen, bort till ett bord där han har ställt en flaska vin och en bägare. Han häller upp vinet och vädrar i luften, ”han är nära”!
”Varför dricker du inte blod? Du behöver stärka dina sinnen om du skall dräpa honom.”

Lovheim svarar inte utan plockar fram en liten fickplunta och häller tre droppar av dess innehåll ner i bägaren. Varpå han dricker vinet girigt och genast känner hur hans styrka återvänder men inte bara styrkan utan även hans känslor, kanske till och med hans själ.
”Vad är det för något du dricker? Svara!”
Lovheim ler och svarar, ”du har dina hemligheter och jag har mina”. Varpå han vänder sig om och får syn på mannen som dykt upp i den stora salen.

”Välkommen till mitt rike prins Dacolan.”
Lovheim observerar mannen som står framför honom, det är en ung alv, mycket yngre än vad Lovheim först trott. Han klädd helt i svart och i sina händer vilar en lång vacker klinga av bländande silver. Bara att se klingan får Lovheim att känna sig svagare men han ler åt den unge mannen och tar några steg mot honom.
”Jag hoppas inte att du har kommit hit för att besegra mig, en sådan handling skulle tyvärr ej vara genomförbar.”

”Du mördade min väns fru och dotter, min far och min mor, du har vanhelgat Ellioka och Aliath, jag kommer besegra dig och du kommer att dö precis som de andra av ditt släkte!”
Med dem orden tar Dacolan ett vigt hopp och utdelar ett hugg mot Lovheim med sitt glittrande svärd. Lovheim hinner inte dra sitt svärd utan slänger sig under hugget och landar mjuk på golvet drar sitt eget svärd precis i tid för att hinna parera Dacolans nästa hugg.

Lovheim slår undan Dacolans svärd och hugger mot honom men hans motståndare har inga problem med att parera. Lovheim känner hur sin motståndares svärd försvagar honom och han förstår inte varför, han gör ett nytt anfall men även det pareras.
Dacolan låter sedan sitt svärd falla och Lovheim är för långsam, han känner hur klingan skär djupt in i hans bröst och han börjar blöda. Han kan ana ett leende på Dacolans läppar innan han hugger igen dock lyckas Lovheim nu undvika.
Lovheim backar några steg bakåt med ena handen hållandes över sitt sår som blöder kraftigt.

”Låt mig hjälpa dig, ta emot min kraft och du kan besegra honom, varför väljer du att kämpa själv?”

Lovheim svarar inte utan anfaller på nytt, han svingar sitt svärd och hugger Dacolan djupt i magen varpå han tar tag i hans hals och slungar honom genom rummet. Han flyger snabbt efter och hugger Dacolan över hans arm.
Dacolan tar ett vigt språng åt sidan och anfaller på nytt, hans slag faller dock nu långsammare och Lovheim har inga problem med att parera dem.

Då börjar Dacolans silver klinga medens att gnistra och genast uppfylls Lovheim av en brännande smärta, han förstår inte varför men hans styrka håller långsamt på att lämna honom.
Återigen slår Dacolan mot honom och Lovheim försöker parera men får mota många hugg och han känner hur han nu blöder ifrån många sår.

Helt plötsligt har Dacolan kört sitt svärd genom hans bröst, Lovheim ser ner på den gnistrande klinga som genomborrat honom.
Då känner Lovheim hur han uppfylls av en fruktansvärd kraft, han känner hur han med en tanke kan få Dacolan att falla på knä, hur han med en rörelse skulle kunna slita av hans huvud och smaka hans blod som han törstade efter.
”Gör det, det måste ske! Dräp honom och återför mig till denna värld. Du har min kraft använd den min vän. Rädda dig själv och mig samtidigt.”

Lovheim ser upp på Dacolan vars blick är mörk. Lovheim ler och skakar på huvudet.
Dacolan drar ur klingan ur Lovheim kropp och riktar sedan ett fruktansvärt hugg mot Lovheims hals. Lovheim sluter ögonen och minns den ro han en gång känt efter att i många år ha tvingats strida för en sak som inte vari hans och sedan få friheten att bara leva. Han minns hur de var att vara mänsklig och genuint lycklig.
”Nej!”

Dacolans hugg faller och han skiljer Lovheims huvud ifrån hans kropp. Han faller sedan på knä i Lovheims blod. Han andas tungt och hela hans kropp skakar. Dock samlar han sig snart, han plockar fram en tunt tvinad repstege ifrån sin klädnad som genast börjar sväva fritt i luften. Han reser sig upp och stiger upp på den och försvinner.


Salen står tyst och tom, Lovheims kropp ligger i en pöl av blod och hans huvud en bit bort.
Plötsligt bryts tystnaden, en man och en kvinna kommer in i salen. De svävar försiktigt in. Båda landar vid Lovheims kropp. De faller på knä.
De sitter där under tystnad men tillsist reser mannen på sig och går fram till Dacolans blod, han plockar fram en liten glasflaska och samlar upp blodet i den. Undertiden stjäl kvinnan helt obemärkt den fickplunta Lovheim fäst i sitt bälte.

Mannen kommer nu tillbaka, han nickar åt kvinnan som plockar fram en svart påse av tyg. Mannen lägger då sin hand på Lovheims bröst och viskar tyst, ”skapt att regera, skapt att döda, skapt att tjäna”.
Genast börjar Lovheims kropp att glöda och kvarlevorna av honom blir till ett svart glittrande pulver som kvinnan genast samlar ihop i sin påse.
”För mig härifrån!”

De båda reser sig upp och flyger snabbt iväg och lämnar Aliath och Koppar skogen långt bakom sig.

Lovheim II "En Smak Av Ambition"

”Ambition är allt! Du kan inte undfly att min kraft är starkare än din, jag är Mästaren och du skall nu lyda mig!”

Lovheims blick sänks och han faller på knä, ”Jag är din tjänare, du är min mästare”!

Ett skratt fyller salen. ”Varför? Varför nu denna lydnad efter din långa trots, insåg du att mina mål är värda att kämpa för”?

Lovheim ler ett dolt leende som mästaren inte kan uppfatta, han känner sin historia, han vet precis hur resan började. Hur han efter att ha släckt sin första törst slängt sig upp mot himlens blåa kropp för att låta stjärnorna döma honom för att hans brott. Hur han där hört viskningarna i sitt sinne, ”Nej, välj inte bort detta livet, du är viktig, fånga det vi behöver för att leva, låt mig existera”!

”Förlåt, jag kan inte”, hade Lovheim skrikit och sedan hade han fallit, bara fallit ner i enorm hastighet och slagit ner i de stora haven. Ensam och med en brinnande hunger hade strömmarna kastat honom ner mot djupet, ner i mörkret.

”Ge inte upp Lovheim, låt oss leva, låt mig visa dig min kraft, låt oss kuva världsalltet.” Lovheim lyssnade till rösten och han ville hjälpa, han kände sig lockade att smaka den kraft som erbjöds, han kunde känna hur den uppfyllde honom. Han kände sig återigen stark.
”Snälla, låta mig berätta vad som komma skall, låt mig berätta om själarnas kristallklara glans.” Lovheim tvekade först men valde att lyssna.

Efter många timmar, dagar kanske, sköljdes han upp på en avlägsen strand. Han kunde känna solljuset mot sin hud, den skänkte honom varken behag eller värme. Allt han sökte efter var föda, han hungrade.
Lovheim skulle just sträcka ut sitt sinne för att finna ett nytt byte då helt plötsligt havet framför honom delade sig, vattenmassorna drog sig undan och avslöjade en marmor vit trappa som ledde ner i djupet.
Lovheim lät sitt sinne känna närvaron av en kvinna långt nere i djupet, genom doften av tre strömmar ifrån tre olika hav kunde han känna hennes kraft, hennes nyfikenhet och hennes stora lust.

Försiktigt började han gå ner för trappstegen och lämnade därmed den lugna stranden för havens djup och mörker. Helt plötsligt började vattenmassorna falla tillbaka, Lovheim tog ett djupt andetag och släppte in vattenmassorna i hans lungor. Först brände det i honom men lungorna vande sig snabbt och hans kropp slutade skrika efter syre.
Han fortsatte ner i djupet på trappan som snart förbyttes till en glittrande korallprydd väg som tog honom till en glittrande sal upplyst med mystiska azurblåa ljus.

Hans blick föll genast på den utsmyckade divanen och den vackra kvinna som låg där och väntade på honom. Hon var klädd i en blå genomskinlig dress som tedde sig mystisk i ljuset och vattnet. Kvinnan själv var otroligt vacker, hon hade mörka ögon och vågigt svart gnistrande hår.
Allt detta fulländades med hennes vackra leende som hon iklädde sig när Lovheims ögon mötte hennes.
”Välkommen! Min starka krigare har äntligen anlänt. Mitt namn är Elania och du befinner dig nu i mitt rike.”

Lovheim log mot henne, ”en krigare! Är det vad jag är?”
Han började röra sig mot henne, hans steg var långsamma på grund av vattenmassorna och han väckte sin kraft till liv och han kände hur han långsamt svävad fram mot henne.

Elania log och gjorde en handrörelse och vattenmassorna flöt snabbt undan, ”jag ber om ursäkt men jag vill se att du kunde ta dig hit trots havets tyngd på dina axlar”.
Lovheim log och tog sedan ett språng mot henne och tog ett hårt tag om hennes hals. Allt kvinnan gjorde var att le mot honom.
”Tror du att jag är dum?” Väste Lovheim fram. ”Jag känner Orfest doft på dig, du stinker av hans dårskap och självsäkerhet.” Hans grepp hårdnade, ”Ge mig en anledning till att inte slita sönder dig och festa på ditt mäktiga blod!”

”Jag kan ge dig flera”, sade hon och gjorde en hand rörelse och genast stod där en bägare på ett bort i närheten. Lovheim släppte genast taget om henne när han kände den söta doften. Han gick bort till borde och stirrade ner i bägaren fylld med blod. ”Vad är det för något? Det doftar gudomligt.”
”Det är alviskt spädbarnsblod.” Sade kvinnan med honungssötröst. ”Ta för dig, jag insamlade det för din skull.”

Lovheim ser ner på blodet, han äcklas samtidigt som han längtar efter smaken av blodet, han kan redan nu smaka det, dess söta kropp i perfekt symfoni. Han kan inte hindra sig själv och han häver i sig blodet och återvinner genast sin fulla styrka och han kan återigen känna mänskliga känslor. Han vänder sig mot kvinnan i fullt raseri.
”Varför tvingade du mig att dricka det?”

Hon ser förvånad ut, ”Jag tvingade dig inte, jag trodde det var vad du törstade efter, jag har gått igenom Orfests anteckningar och jag insåg att ni skulle behöva blod för att upprätthålla er styrka och den del av er som ännu kan kallas mänsklig”.
”Jag svär vid vad jag än är, att jag skall finna ett sätt att upprätthålla min styrka utan att ständigt törsta efter blod.” Elania ler nu mot honom och reser sig ifrån divanen och går fram till honom. Lovheim kunde nu känna hur hennes doft exploderade i hans sinne, hon doftade starkt av ambition, lust och en hunger efter köttsligt sällskap. Han tar några steg bakåt men hon följer efter honom och griper tag i honom.
”Gå inte, jag har mycket jag behöver berätta, som vem Orfest är och vem han bugar för och kallar mästare.” Lovheim kände hur hans ilska flammade upp. ”Orfest! Den mannen vill jag se död, men inte lika mycket som den mannen han kallade Mästaren, vem är han? Varför vill Orfest förgöra honom?”

”Därför att han fruktar honom och för att Orfest precis som många andra vill åt Mästarens kraft och hans hemligheter. Det var därför han skapade er. För att han hoppades kunna kontrollera er och använda er styrka emot Mästaren” Lovheim ler, ”den dåren vet inte vad han lyckades med.”
”Nej, der verkar som att Orfest har skapat något helt nytt, något denna värld aldrig skådat tidigare.” Elania tog nu tag om hans armar och ledde honom tillbaka till divanen.

”Men vem är han, Mästaren?”, Lovheim tystades dock av Elanias finger mot hans läppar. ”Du har många frågor, jag ska besvara dem alla men inte nu”, sade hon samtidigt som hon kysste honom och drog honom tätt intill sig.


”Vad ler du för?” Mästarens röst ekade genom salen. Lovheim sliter sig ur sina tankar och tittar upp mot hans nu jagade ansikte. ”Jag ler för att din tid är kommen.”
Ett elakt skratt fyller salen, ”tror du att du kan besegra mig”? Lovheim ler igen. ”Mästare, jag har redan dräpt Orfest, jag har stulit magiska artefakter ifrån magins dal mitt framför de så kallade Odödliga. Jag har förberett mig för mötet med dig länge nu och min styrka går inte att över träffa.”

Mästaren ler, ”Om ditt släkte nu besitter denna kraft, varför har dina bröder och din syster krossats av de Odödliga?”
”Därför att dem valde att uppfylla sina egna agendor och jag tillskillnad ifrån dem är inte ensam.” Med ens slungades en mäktig besvärjelse ifrån rummets skuggor mot Mästaren som kastades på knä. Mästaren ler elakt när han får syn på Elania som kliver fram med händerna glödandes av spirituell kraft.
”Elania, tror du inte jag kan besegra dig och henne tillsammans?” Säger han med ett leende till Lovheim. ”Det var inte henne jag talade om”, viskar Lovheim tillbaka och genast släpper han lös kraften inom sig och han känner hur den uppfyller honom med mörk energi som han genast använder, slottet skakar och tecknet på golvet bryts av och med ens är Mästarens kraft bruten.

”Min magi är borta, hur? Vad är du för något?” Mästaren tittar upp på Lovheim. ”Jag är något nytt, något ofullständigt och allt som nu kommer att ske är för att jag ska kunna leva igen, jag längtar tills den dagen och du är bara ett av många offer.”

Lovheim förstod inte riktigt vad som just hände, men tittar ner på Mästaren vars kraft nu var borta, ”dräp honom Lovheim”!
Lovheim tvekar men kör sedan sin hand genom Mästarens bröst. ”Drick hans blod, nu!” Lovheim böjer sig fram, ”lovar du att detta är den sista?”
”Ja, aldrig mer, jag skall skänka dig hemligheten. Du skall aldrig mer behöva dricka blod igen.”

Lovheim böjer sig ner mot Mästarens sår men hör då hur han talar. ”Idorian, hjälp mig!”
Lovheim begrundar detta men slås med ens av den överväldigande doften av blodet och sliter Mästaren i stycken och dricker av hans blod. Lovheim känner med ens hur den spirituella energin nästan sliter honom i stycken. Trots det vet han att han måste fortsätta. Han dricker girigt och helt plötsligt imploderar energin inom honom, han vet att han borde slitas i stycken men allt som händer är att slottet runt honom raserar.

Lovheim reser på sig, han ser sig omkring bland ruinerna, han ser Elania som tittar på honom med skräck i blicken men han ignorerar henne. Han lyfter försiktigt ifrån golvet och snart flyger han med enorm hastighet över himla valvet.

”Tack Lovheim, tack min vän” Det är inte långt kvar nu, vi måste bara hitta en utvald. En som kan hjälpa min kropp tillbaka in i denna värld.”