Natten då tusen änglar föll II "Bankiren"

Det enda som blänker vackrare än guld är en väl slipad klinga.

Det enda som är mer fantastiskt än födseln är döden.

Det enda som är tystare än skuggan är Assassinen bakom den.

- Sesselikos Üölas

”Änglar! Änglar är en farlig ras. Dem har kapacitet till otrolig kraft och de kan föröka sig utan större problem. Dem är idealister och deras ideal är farliga och opraktiska. Vad skall vi då göra åt dem? Skall vi dräpa dem alla? Nej verkligen inte. Vi skall lära dem vad som är rätt och vi skall hindra dem ifrån att göra fel. Dock är detta inte allt ty där finns en ängla ras farligare än allt annat, Assassinerna. En Assassin är likt en blind man med en båge. Han kan träffa vem som helst. Deras enda ideal är att döda och om det inte får döda blir de rastlösa och dödar ännu mer. Ni har alla hört om hur Assassinerna jobbar. Ni alla här inne i detta rum har hört talas om Artlansaga. Om massakern nere i gruvans mörker.” Tystnaden är överhängande i rummet, det enda ljud som hörs är bankiren när han kramar hårdare om sin käpp.

”Ja ni behöver inte säga något. Jag vet, tro mig jag vet. Händelsen i Artlansaga var fruktansvärda och om man bortser ifrån det katastrofala sår detta rev upp i vår ekonomi kan man inte blunda för alla liv som gick förlorade. Där dog individer som var utbildade att utföra ett jobb och det kommer ta många år innan sådan kompetent arbetskraft kan kliva ner i gruvan igen.” Bankiren suckar och skakar på huvudet, ”vilket slöseri.”

Flera personer inne i rummet nickar instämmande. Bankiren sträcker på sig och lämnar sin plats bakom sitt skrivbord och rör sig runt i rummet. ”Mina vänner jag vet att uppgiften framför er är svår men jag räknar med er. Jag räknar med att ni i framtiden inte handlar med dessa Assassiner. Jag vill inte höra talas om några nya handelsavtal, jag vill inte höra att ett enda skepp släppts igenom vår blockad och om havsväktarna så mycket som försöker kommer dragandes med argument som ’detta är vår jurisdiktion’ kan ni be dem ta upp det med ödet och tills dem kommit med ett fast beslut skall de låta oss vara. Glöm aldrig att vi är Gryningsfederationen och vi ansvarar för den monetära makten, vi sköter handelslederna till havs och till land och nåde den som står i vår väg.” Bankiren suckar. ”Men det verkar som om Assassinerna är listigare än vi trott. Vår handelsblockad till havs fungerar utmärkt men nu verkar det som om Assassinerna har ökat sin handel genom att förhandla fram nya handels avtal med ängla rasen Vigerna och deras handel börjar redan återhämta sig. Som ni säkert förstår är detta ett problem då vi inte har manskap nog att lägga en blockad längs med vägarna som leder in till Assassinernas område. Misströsta dock ej mina vänner. Jag kommer att hantera problemet. Undertiden vill jag att ni skall fortsätta med det goda arbetet ni gjort. För gryningen, för federationen!”

”För gryningen, för federationen”! Ljuder ett mäktigt gensvar i rummet som efteråt börjar tömmas på folk.

Bankiren ler och tar upp sin kalk och häller upp mer vin till sig själv. ”Ursäkta mig herr Culit, skulle ni kunna stanna ett tag jag skulle vilja byta några ord med er.”

Arnyak svär till i sitt sinne. Allt mer och mer hade Bankiren börjat ta honom åt sidan och ha långa utläggningar om obetydliga saker. I över ett år hade Arnyak nu befunnit sig i Bankirens tjänst. Det hade inte varit en lika stor utmanings att ingå i Bankirens inre krets som vissa hade inbillat sig. Arnyak hade väldigt enkelt tagit anställning inom Gryningsfederationen och med hjälp av sitt folks ständiga informationsflöde hade han kunnat fatta populära och strategiskt imponerande beslut som fått honom att snabbt stiga i graderna. Dock hade det varit svårt att få förflyttningen till huvudkontoret i staden SolChatar där bankiren och Gryningsfederationen hade sitt säte. Först hade Arnyak övervägt att vänta tålmodigt men insett med ens att det fanns cirka hundra personer till som tålmodigt väntade på att få sin chans att förflyttas till Gryningsfederationens huvudsäte. I slutändan hade Arnyak varit tvungen att ta till kniven. Efter några väl planerade mord och falska anklagelser och falskbevisning blev han förflyttad till SolChatar där han togs upp som kamrer och sedan råds man i Bankirens privata krets. Bankiren själv var inte likt någon annan man Arnyak tidigare möt. Visst hade han träffat Bevarare och Prisjägare innan, till och med en och annan Gryningsman dock liknade inte Bankiren dessa ödestjänare. Även om Bankiren officiellt hade titeln som Prisjägare hade han ibland allt annat än gott att tala om ödet och dess förehavanden. Arnyak hade snart även insett att Bankiren var den enda Prisjägar titeln som återanvändes kontinuerligt. Att vara Bankir innebar att man först hade godkänts som Bevarare och sedan som Prisjägare. Efter dessa steg tilldeladelats man posten som Bankir och högste befäl över Gryningsfederationen. Posten liknade inte de andra Prisjägarnas utan uppgiften handlade endast om att försäkra Gryningsvärldens och Himlavärldens handels strukturer och inget annat. Arnyak undrade över om det var posten eller bara personen som gjort Bankiren helt blind för något annat än det ekonomiska.

”Herr Culit var god slå er ner.” Arnyak sätter sig ner i en utav de extravaganta fåtöljerna och placerar sin bunt av paper på bordet intill och lutar sig sedan ner i fåtöljen. ”Ärade Bankir hur kan jag tjäna er?”

Bankiren ler och häller upp vin och ger det sedan till Arnyak. ”Alltid lika artig herr Culit det uppskattas. Det är inte många som förstår vikten av detta.” Arnyak ler. ”Tro mig ärade Bankir jag är fullt medveten om hur viktigt det är med hövlighet, både mellan fränder och fiender.” Bankiren nickar. ”Ja herr Culit den man du kallar fiende kan bli din vän om era mål en vacker dag skulle bli dem samma.”

”Exakt, varför vara ohövlig när den möjligheten alltid finns. Bränn inga broar i onödan ty det skulle ju faktiskt bara vara just ”onödigt”.”

”Samtidigt har jag förstått att ni inte skyr att skriva under ganska makabra order.”

”Jag har inga moraliska principer som hindrar mig ifrån att tjäna federationen på det mest effektivaste och godtyckligaste sätt jag känner till. Om folk hotar federationen behöver dem ibland röjas ur vägen om kostnaderna tillåter det vill säga.” Arnyak ler och drickar av vinet. Bankiren dricker även han. ”Du är en extremt värdefull man herr Culit och du är extremt opålitlig.”

”Givetvis, hade jag varit att lita på hade jag inte varit lika värdefull. Du vet precis som jag att jag stigit i leden uppseende väckande fort men samtidigt vet du att jag inte tagit mig hit på ett sätt som skadat federationen. Sedan vet jag att du ansett att jag gjort ett bra jobb annars hade jag inte suttit här utan hade antagligen varit spetsad på en påle någonstans.” Bankiren skrattar till. ”Sant. Ja herr Culit du är verkligen en man i min smak. Därför har jag en uppgift åt dig.”

”Allt för federationen.”

”Jag skall skicka dig på ett diplomatiskt uppdrag. Dock inte vilket uppdrag som helst. Jag skall skicka dig till Monarken.” Arnyak rycker till. Det fanns ingen som inte visste vem Monarken var. Han var den högste av alla Prisjägarna. Han hade en hög ställning och ansågs mäktigare än vissa Gryningsmän. ”Vad önskar ni att jag skall framföra till Monarken?”

”Jag vill att ni skall övertala honom att ge Gryningsfederationen tillåtelse att använda militära aktioner gentemot Assassinerna. Allt för länge har dem tillåtits sig att styra över sig själva och nu har de bevisat att de inte kan hantera makten. ”

”Men ni sa själv herr Bankir att vi inte har tillräckligt med manskap för att utvidga blockaderna och om ni önskar agera ännu mer militärt kommer det kräva inte bara mer manskap utan även finansiering till det.”

”Pengar är inga problem herr Culit men manskapet är ett problem. Men jag har en lösning. Jag vill att ni även skall övertala Monarken att sätta in Bevarare att bistå oss.”

Arnyak höjer på ögonbrynet. ”Verkligen? Är vist?”

”Det är dags herr Culit. Assassinerna är oberäkneliga och alldeles för farliga att få styra över himla stater. Det bästa vore om Assassinerna kunde integreras in med de andra ängla raserna.”

”Du vill avla ut dem?”

”Ja, jag vill bli av med denna ras. Enda ifrån början har de ställt till med problem. Deras moral har inkräktat på vårt arbete allt för länge. Dock skall jag inte tala illa om dem alla ty vissa har visat sig vara bättre än andra dock räcker det inte. Jag vill bli av med dem och det snarast.”

”Vad skulle hända med de områden som Assassinerna råder över?”

”Ja som du säker förstår Herr Culit kan vi inte riskera ett jobbigt territoriellt krig de andra raserna i mellan så den bästa lösningen är ju givetvis att federationen förvaltar dem. På obestämd tid.”

Arnyak ler. ”Ja det är det mest lönsamma och logiska sätt att hantera situationen.”

”Jag vet. Ge dig iväg omedelbart och prata mycket om Artlansaga det får dem alltid att bli tårögda i det hovet.” Bankiren suckar, ”de naiva dårarna.”

”Min kära Bankir med lite tur kanske världen en gång kan bli som den en gång var.”

”Det är min dröm Herr Culit. Att en gång få vandra in i staden Angelia och sitta på dess tron som tidigare federationsöverhuvuden gjort innan mig. Nu är vi förvisade till dessa platser och vi måste godkännas av ödet. En gång var vårt råd mäktigt, nu är det bortglömt. Det är synd och skam.”

Arnyak nickar och reser sig upp. ”För gryningen, för federationen!”

Bankiren ler. ”För gryningen, för federationen!”

Kezebel Ana visste om att han inte var någon ovanlig man, han var dock heller inte helt vanlig. Han kunde gå vart han ville och ingen skulle lägga märke till honom eller anta att han var något mer än han utgav sig för att vara. Dock var allt detta en fasad ty han var mycket mer än vad han utgav sig för att vara. Samtidigt var han smärtsamt medveten om att han inte var lika märkvärdig som han en gång trott att han var. Han hade slagit sig ner i staden Angelia efter att ha upplevt och sett saker ingen individ någonsin bör se eller uppleva dock hade han fortfarande sitt förstånd kvar eller han inbillade sig att han hade det. Han suckade. Det var tungt att vara det han en gång varit och nu inte vara någonting, fast samtidigt mer än vissa och mindre än de flesta. Dock tänkte han i sitt stilla sinne att det kanske var bättre att ha varit något istället för att inte ha varit över huvud taget. Genast slår han undan den tanken ty han visste att det var lögn. Han blir otroligt irriterad och skall till att läxa upp sig själv och det med råge då det hörs en försiktig knackning på dörren. Genast reser sig Kezebel upp. Han drar sin klinga. Om han nu verkligen inte var av betydelse varför skulle någon komma hit? ”Vem där?!” Ropar han högt.

”En vän.” Hörs en röst till svar.

”Jag har inga vänner. Ge dig av!”

”Om du inte skulle ha några vänner skulle jag inte vara på riktigt och då kan du lika gärna släppa in mig för då riskerar du inget.”

Kezebel begrundade dessa ord. Han inser att det låter logiskt och han går och öppnar dörren. Utanför står en ung man. En Assassin precis som han själv. Kezebel nickar och släpper in honom. ”Jag ber om ursäkt jag hade inte fått något bud om att det var någon på väg”.

Assassinen nickar. ”Jag hade skickat ett bud om jag hade känt till er existens. Helt ärligt visste jag inte om att vi hade spioner i Angelia men uppenbarligen har vi det. Vilket furstendöme tillhör ni?”

”Jag kommer ursprungligen ifrån A Fövrez och ni?”

”Jag kommer ifrån A Fatala, mitt namn är Arnyak.”

”Väl möt Arnyak. Mitt namn är Kezebel.”

”Väl möt vän. Jag är här på ett väldigt känsligt uppdrag och jag behöver information.” Kezebel nickar. ”Information, vad för information?”

”Jag behöver få reda på om hur de styrande Prisjägarna i Angelia känner gentemot Assassiner och Bankiren, sen behöver jag också få reda på vilka som styr här förutom mannen känd som Monarken. Är det något du kan hjälpa mig med?” Kezebel nickar och bjuder Arnyak att slå sig ner.

”Det du först måste förstå är hur staden är uppbyggd. Denna stad styrdes en gång i tiden av Bankiren själv inte den nuvarande men hans föregångare för fyra Bankirer sedan.” Arnyak höjer på ögonbrynet. ”Det verkar vara en utsatt post.”

”Verkligen, den förste Bankiren dödades av ödet självt då han försökt ta över makten över Gryningsfederationen, den andre dog i strid med de grå. Den tredje dödades av Monarken själv när denne på ödets befallning skulle ta över styret i Angelia. Den III Bankiren tyckte inte om detta. Sen till den IV Bankiren hon dog i den kalla vinterns krig.” Arnyak ryser till, han hade själv fötts under den kalla vinterns krig. Ett ohyggligt krig när frost demoner hade försökt störta ödet. Dem hade givetvis besegrats men inte utan att ha ödelagt stora delar av norra Gryningsvärlden. ”Men vad anser dem om den nye Bankiren?”

”Inte mycket gott har sagts om honom. Han är ganska lik den III om jag förstått det hela rätt. Han anser att Federationens makt borde stärkas och att Bevararna, Prisjägarna, Väktarna och Gryningsmännen borde tas ifrån deras politiska tyngdkraft. Han menar på att federationen tjänat ödets mål och den allmänna ekonomin långt innan dem ens funnits.” Kezeble suckar. ”Om inte den nye Bankiren ser upp kommer Monarken och hans anhang att agera på grunden att Bankiren hotar ödets plan.” Arnyak nickar allvarligt, ”och då är även denne Bankirs dagar räknade. Men nu till min nästa fråga vilka sitter i Monarkens råd av Prisjägare.”

Kezebel blinkar åt honom, ”en härlig skara pompösa fjantar om du frågar mig men dödligare än någon utav vår sort. Du förstår att de första Prisjägarna som skapades var dem som förnekades välsignelsen av Gryningsljusets kraft. Fråga mig inte vad det är”, säger Kezebel när Arnyak höjer frågande på ögonbrynet. ”Men om jag försåt det hela rätt gjorde ödet dem som inte fått Gryningsmännens kraft till de första Prisjägarna och de allra första det är dem sju som sitter i Prisjägar rådet med Monarken som ledare.”

”Vilka är dem?”

”På Monarkens högra sida sitter en man kallad Den mäktige. Det viskas om att han är sonson till ur humanoiden Lavierno. På Monarkens vänstra sida sitter Furstinna och tro mig du kommer aldrig möta en mer dödlig kvinna i hela dit liv. Dessa tillsammans med Monarken utgör kärnan. De andra fyra tjänar endast som administrativt råd och deras uppgifter är att verkställa beslut och samla information. Dessa fyra är Prinsessan, Greven, Kejsarinnan och den yngste medlemmen Ädlingen. Alla blint lojala mot ödet av vad jag skall ha förstått.”

Arnyak funderar över vad han just hört. ”Vad anser dem om Assassiner?” Frågar han till sist. ”Ja som ni säkert förstår var ingen särskilt lyckliga över händelserna i Artlansaga.” Arnyak ryser till, de senaste månaderna hade hans sinne plågat honom allt mer med syner ifrån de fruktansvärda händelserna i Artlansagas mörker. Sen var det den lilla flickan, hon med blodigt ansikte. Han såg henne allt tydligare men han kunde inte än uppfatta vad hon sa till honom i sina drömmar men han mindes allt för väl vad hon sagt i till honom i verkligheten. ”Mår ni inte bra herr Arnyak?” Frågar Kezebel. Arnyak inser att han svettade men skakar bara på huvudet, ”ingen fara med mig snälla fortsätt er redogörelse.”

”Ja som ni förstår var de alla ganska upprörda över händelserna i Artlansaga. Flera hundratals gryningsbor döda och man räknade också på en enorm ekonomisk förlust.” Arnyak fnyser. ”Jag antar att de inte sörjer över alla himlabor och änglar som stupade under händelserna i Artlansaga.” Kezebel dock bara skakar på huvudet. ”Faktiskt inte men det har insett att det hela kan leda till obehagliga konsekvenser. Dem vet om att Assassinerna ligger på gränsen till en väpnad konflikt med A Fenyes ljusa släkte. Alla verkar vara eniga om att en väpnad konflikt mellan ängla släktena är det sämsta som kan hända då det riskerar att underminera ödets ställning i Himlavärlden och det kommer att fördröja förhandlingarna om att återöppna Artlansaga.” Arnyak rycker till. ”Ödet önskar alltså inte att konflikten skall blomstra upp till ett stort krig?”

”Nej verkligen inte det är det sista det vill, Monarken och hans råd som jag har förstått det vill skapa ordning och lugn igen så att Artlansaga ska öppnas upp.”

Arnyak svär till. ”Kezebel lyssna på mig, vad jag kommer berätta nu måste stanna i detta rum.” Kezebel nickar. ”Jag råkar ha kommit över dokument som visar på att Bankiren har gett order om att lägga en handelsblockad till alla hamnar som Assassinerna råder över.” Kezebel blinkar till, ”det är omöjligt”, säger han självsäkert. ”Varför skulle det var omöjligt?”

”Därför att Bankiren för att få utfärda en sådan order måste ha de styrande Prisjägarnas godkännande. Han kan inte sätt igång en sådan aktion utan rätt papper annars skulle Bevararna omedelbart handla då dem har som uppgift att Bevara fredssyftet de styrande Prisjägarna vill uppehålla.” Arnyak skakar på huvudet. ”Jag såg kontraktet Kezebel, jag såg Ödet tecken och Bankirens emblem.”

Kezebel funderar en stund men möter sedan Arnyaks blick. ”Om detta du säger är sant Arnyak då finns det bara en möjlig förklaring. Någon eller några har gått emot Monarkens beslut och gett Bankiren auktoritet att lägga den blockad mot vårt folk.”

”Men varför skulle någon vilja göra detta? Vad har man som en ödets tjänare att vinna på att Himlavärldens ängla folk startar ett öppet krig mot varandra. Det skulle kunna leda till ett minst lika stort krig som det som ödet utkämpade mot de grå.”

”Verkligen. Därför vill jag inte riktigt tro på det här som du berättar men Bankiren skulle inte kunna göra det han gör utan att någon utav de tre; alltså Monarken, Furstinnan eller den Mäktige godkänt det. ”Arnyak och Kezebel betraktar varandra under tystnad. Arnyak kunde inte förstå vad som höll på att hända. Han insåg att han var tvungen att hålla huvudet kallt och inte rusa iväg med den här informationen. Inte ens Sättett kunde få reda på något än. Han var tvungen att få reda på mer. Han insåg att mötet med Monarken nästa dag skulle vara ett utmärkt tillfälle att få reda på fler detaljer.

Arnyak reser sig snabbt upp och tittar på Kezebel. ”Tack för informationen, jag uppskattar den verkligen.” Kezebel skakar på huvudet, ”det var inget. Men berätta vad är det för uppdrag du är ute på?”

”Tyvärr kan jag inte berätta det. Precis som du inte kan berätta vad du gör här.” Kezebel ger Arnyak ett leende. ”Lycka till broder.”

”Tackar, jag måste bara be dig om en sak.” Kezebel nickar allvarligt, ”du har aldrig varit här och vi har aldrig möts. Ge dig av här ifrån nu främling.”

Arnyak bugar lätt och lämnar Kezebels bostadshus. När han kommer ut på gatan märker han att ett lätt regn börjat falla. Han kastar sin blick upp mot det enorma citadellet. De väntade honom inte där ännu utan de var imorgon som hans officiellt skulle anlända till Angelia. Med lugna steg börjar han sedan promenera mot stadens centrum. Han var övertygad om att han skulle kunna slå ihjäl några timmar där. Samtidigt som han promenerar fram på de allt mer folktomma gatorna märker han hur någon skuggar honom. Han suckar och svänger av ner på en sidogata och går i rask takt nu rätt mot citadellet. Han funderade på vem och hur många det var som förföljde honom. Han tyckte sig ha skymtat två män som hade hållit en allt för jämn takt med honom men det var ju ingen anledning till att det kunde funnits fler. Han tar sig därför snabbt genom sidogatan och rundar ett hörn. Där ifrån tar han vidare sig in i en gränd med dålig insyn. Han står där och trycker och väntar på att något skall hända. Han ser hur två män plötsligt kommer fram skyndande ifrån gatan han nyss lämnat. De ser sig om. Arnyak övervägde sina alternativ även om han gärna ville få reda på vilka dem var och vad de ville kunde han inte riskera en öppen konfrontation. Speciellt inte eftersom han skulle möta Monarken följande dag som en man av Gryningsfederationen.

Arnyak står därför kvar i gränden tills männen skyndat vidare. Försiktigt tar han sig sedan ut ur gränden. Arnyak promenerar sedan i snabb takt i väg på en annan gata och kommer ut på ett litet torg. Han ser sig om och inser genast att något är fel. Han uppfylls av en märklig känsla en känsla som han aldrig känt tidigare. Känslan sprider sig längs med hans ryggrad och det var som om känslan försökte varna honom för fara. Helt plötsligt träffas han i baksidan av axeln och allt han känner nu är en stickande smärta. En stor svart pil hade träffat honom men Arnyak reagerar snabbt och börjar springa mot en gata som skulle leda honom bort ifrån det öppna torget. Samtidigt som han springer slår pilarna ner omkring honom och han gissade att det fanns fler än en skytt. Arnyak tar dock in på den första sidogata som uppenbarade sig. Då helt plötsligt dyker hans två första förföljare upp från ingenstans bägge med dragna svärd. Snabbt ångrar sig Arnyak att han inte valt att vara tyngre beväpnad. Dock drar han fram två kastknivar som han skickligt skickar iväg mot de bägge anfallarnas halsar. Dock höjer dem sina svärd och parerar hans anfall. Arnyak hajar till, han hade aldrig misslyckats döda någon tidigare.

Dock slutar han inte springa mot de två anfallande männen. Han drar sin stora kniv och tar ett vigt hopp fram mot männen som nu ler triumferande. Dock parerar han den ena anfallarens attack med sin dolk och duckar för den andre anfallarens klinga. Innan de bägge männen insett att de missat kastar sig Arnyak bakåt och låter sig själv falla mot marken samtidigt som han sparkar till den klinga som nyss missat honom, han träffar precis rätt och anfallarens klinga fortsätter i sin rörelse av sparken och borrar sig nu in i den andra anfallarens bröst. Den träffade mannen ramlar baklänges och Arnyak som nu fallit baklänges mot marken slungar nu dolken han använt sig av för att parera med mot mannen som fortfarande inte förstått hur han huggit ner sin vän. Arnyaks kast träffar honom i halsen och även han faller. Arnyak hoppar då snabbt upp och drar ut sin kniv ur den första anfallarens hals och kör sedan den genom den andra anfallarens hals som var på väg att ta sig upp trots skadan han fått i bröstet. Arnyak andas ut, han kan inte undvika att känna sig nöjd över att de nu var döda då han inte hade gillat att de hade överlevt hans första attack. Dock insåg han nu att när han hade fallit till marken hade han förvärrat sin pil skada. Han drar därför omilt ut pilen som satt i ryggen då han inte kunde föreställa sig att de skulle kunna bli värre. Han studerar pilen. Något över den fick det att rysa inom honom. Då helt plötsligt kunde han känna den märkliga känslan längs med ryggraden och då han nu anade vad det var för något slängde han sig mot marken och tog tag i en utav kropparna som låg där och hivade upp den över sig. Han kunde höra hur flera pilar slog ner intill honom och träffade liket han nu använde som kropps sköld. Försiktigt reser han sig upp och trycker sig försiktigt mot väggen på den vita byggnaden intill honom. Helt plötsligt känner han hur han ramlar genom väggen.

Arnyak hör flera skrik och han tar sig snabbt upp på benen. Några vätskrämda barn och deras barnskötare stirrade på honom. Han funderade på vad som nyss hänt då han nu började ana varför han kropp tyckte varna honom för hot och nu hade fått honom att ta sig igenom solid massa. Dock hann han inte begrunda det närmare då det redan bankade på dörren. Han skyndar därför snabbt ur salongen och kommer ut i en korridor. Han spannar åt bägge håller och chansar. Snabbt skyndar han iväg åt vänster och blir mycket nöjd när han får syn på trappan. Kvickt skyndar han upp men får då syn på en man med draget svärd och en stor pilbåge på ryggen som skyndar ner för trappan. Arnyak duckar för hugget och slår sedan mannen hårt i skrevet. Mannen faller bakåt och Arnyak tar ett hopp och landar med hela sin tyngd med sin häl på mannens strupe och fortsätter sedan upp för trappan. Han kommer upp på nästa våning och där skyndar han snabbt upp för nästa trappa. Han kommer upp till en vindsvåning med en trasig taklucka. Arnyak tar ett vigt hopp och tar sig upp genom luckan och landar mjukt på taket. Två män stod bereda och väntade på honom. Men Arnyak förvarnad av känslan längs med ryggraden undviker deras hugg och fäller en utav männen varpå han tar ett hopp och träffar den andre anfallaren med bägge fötterna i bröstkorgen. Mannen slås tillbaka av den otroliga kraften i hoppet och faller ner ifrån taket. Arnyak landar smidigt och sträcker i sitt fall ut sin armbåge som slår den fällde mannen i huvudet och denne förlorar medvetandet med ett tungt stön.

Arnyak reser sig upp, han suckar och tittar ner på mannen han slagit ner. Han antog att det inte var starkare humanoid varelse utan helt enkelt en enkel gryningsbo. En ytterst väl tränad gryningsbo. Helt plötsligt hör Arnyak ljud ifrån vinden nedanför honom. Han kastar sig mot marken och rycker tag i den avsvimmade mannens koger varpå han drar ut två pilar med en hand. Snabbt kastar han sig sedan mot fönstret och hinner precis sticka pilarna genom ögonen på den förste mannen som försökte ta sig upp genom fönstret. Mannen skriker till och faller tillbaka ner på de andra två som försöker ta sig upp genom fönstret. Arnyak svär till och han funderar på hur många utav dem där var. Plötsligt träffas han av tre pilar en i bröstet och två i ryggen. Arnyak ser sig omkring och ser tre förföljare som står placerade på två olika tak. Arnyak fattar sitt beslut snabbt och tar sats och kastar sig mot taket med två skyttar. De hinner inte skjuta honom på nytt och när de fått pilar på sina strängar igen koncentrerar han sig och helt plötsligt glider han igenom taket. Arnyak tänker inte ens efter på att han faktiskt lyckats genomföra sin plan och nu verkar ha viss behärskning över sin extraordinära förmåga. Han skyndar bara fram till takluckan och med ett kraftfullt hopp krossar han den och kastar sig över en utav de chockade männen. Han slår ett snabbt slag mot mannens näsa och kastar sig sedan framåt samtidigt som pilen som avfyrats mot honom precis missar honom. Arnyak hinner sedan precis manövrera sig för att han inte skall landa illa och därav förvärra skadan han orsakats av pilarna i hans kropp. Han svänger sedan runt med dragen kniv och slungar den rätt i ögat på den andra anfallaren som faller död ner. Snabbt drar han ut pilen som borrat sig in i hans bröst och kör den genom mannen med bruten näsas huvud. Arnyak kastar sig sedan platt på mage ner mot taket då känslan i ryggraden återvänt. Återigen missar ett par pilar honom. Snabbt plockar Arnyak upp en utav de döda männens pilbågar och avfyrar en pil mot en utav de två männen som nu tagit sig upp på taket han just kom ifrån. Pilen träffar rätt och en utav männen faller död ner. Arnyak tar då återigen sats och hoppar tillbaka mot taket som han kom ifrån. Han slänger sedan iväg pilbågen rätt i ansiktet på den andre mannen vars pil nyss avfyrats mot Arnyak men som missar sitt mål. Arnyak hoppar sedan fram mot mannen som fortfarande håller sina händer för sitt blödande ansikte och tar ett hårt tag om hans nacka och käke och med en snabb kraftfullrörelse knäcker han mannens nacke. Mannen faller ihop varpå Arnyak träffas av ytterligare en pil i bröstet.

Arnyak faller ner på knä. Den enorma kraftansträngningen började nu ta ut sig och smärtan efter hans pil skador var något som nu började nu ta ut sin rätt. På det andra taket ser han hur den sisa anfallaren redan står bered med en ny pil. Arnyak hinner sucka tungt innan han tillåter sig själv att glida igenom taket. Väl nere på vinden sliter han ut pilen ur sitt bröst och de två i ryggen, han plockar även upp den döda mannen med två pillar genom sina ögons svärd. Därefter tar han återigen sats och fokuserar innan han springer genom vinden och hoppar genom väggen och flyger över gatan till nästa hus vars vägg han glider igenom. Väl inne på nästa vind springer han fram till den platsen som han tror att den sista anfallaren befunnit sig på. Han tar sedan ett hopp och glider genom taket och hugger vilt till men träffar endast luft. Arnyak ser nu fin anfallare som låter sin huva falla. Arnyaks blick faller på en kvinna vars ansikte kunde ha varit hugget ur sten. Hennes hår var stramt flätat och hon ingav ett skrämmande intryck. Hon var mer än ett huvud längre än Arnyak och mycket bredare om axlarna och nu när hennes mantel och huva fallit till marken kunde Arnyak se att hennes armar höll på att bryta sig fram genom hennes skjorta när hon tog ett ordentligt grepp om det stora svärd hon dragit. Arnyak nickar och gör sig redo för strid men då uppfattar han något. Genom snörningen på hennes skjorta kunde Arnyak ana ett tecken över hennes bröst som han allt för väl kände igen.

”Du är en Bevarare!?” Kvinnan ler ett leende som får Arnyak att rysa. ”Ge dig Assassin.” Hennes röst var mjuk och len men samtidigt fylld av blodtörst. Arnyak suckar och kastar sig fram emot henne och utdelade ett mäktigt hugg. Kvinnan parerar Arnyak slag utan problem och kraften hos hennes motslag fick Arnyak att nästan tappa sitt svärd. Han drar sig därför undan och tar ett nytt grepp. Bevararen rör sig dock långsamt fram mot honom och fortsätter att le. Arnyak nickar beslutsamt och hugger mot henne igen. Hon parerar på nytt men denna gång var han bered på kraften och låter sitt svärd slåss bort utan att släppa taget om det och lägger istället alla sin kraft på att rikta en spark mot Bevararens vad. Kvinnan grymtar till och backar undan snabbt samtidigt som hon riktar sitt svärds syl vassa spets mot honom.

Arnyak flinar. ”Du är bra min kära Bevarare. Du är både snabb och stark men det krävs mycket mer för att vinna en strid.” Hon ler inte längre utan gör en snabb rörelse och gör sedan ett utfall. Arnyak är dock återigen bered då han varnades av den pirrande känslan. Han dyker under hugget och hugger sitt eget svärd mot hennes högra ben. Hon säger inte ens aj utan bara släpper sitt vapen och hugger tag om hans axlar och slänger ner honom på taket. Arnyak hugger mot henne men hon fångar upp hans handled och tvingar ner den mot marken. Arnyak ligger nu låst mot taket och hon lutar sig fram mot honom och säger med ett leende, ”du förlorar Assassin.”

Arnyak ler inte utan skallar henne hårt men hon släpper inte hans svärds arm. Arnyak riktar då ett slag mot hennes bröst med sin fria hand. Hon stönar till. Arnyak låter henne inte vila utan slår igen och igen. Bevararen verkar dock ha återfått fattning och hon tag i hans svärdsarms handled med sin fria hand och med bägge händerna bryter hon Arnyaks handled. Arnyak hör hur hans svärd ger ifrån sig ett klingande ljud när de slår i taket. ”Aj.” Säger han lugnt. Bevararen reser sig upp och plockar upp sitt svärd och riktar det mot honom. ”Ge dig Assassin.” Arnyak suckar, ”okej jag ger mig.” Bevararen ler. ”Res dig upp.” Arnyak reser sig upp. ”Ni är inte så märkvärdiga.” Arnyak nickar, ”nej det är vi inte. Vad händer nu?”

Bevararen ler, ”du dör och jag går och avlägger rapport. Sen går jag hem och glömmer dig.”

Arnyak nickar. ”Det låter som något som jag hade gjort. Du kämpade bra.”

”Tack.” Bevararen placerar sin klinga mot Arnyaks bröst.

”Vänta. Du måste framföra ett meddelande till Monarken.”

”Va?” Bevararen ser frågande ut.

”Du måste framföra ett bud till honom, ta budet döda mig men det måste komma till honom annars riskerar han att få hela Assassin samhället mot sig.”

Bevararen nickar och sänker sitt vapen. ”Ge mig det.”

Arnyak nickar och sträcker sin hand innanför sin klädnad och drar blixt snabbt fram sina två sista kastknivar och slungar dem mot Bevararens hals där dem borrar sig fast djupt varpå Arnyak gör en hoppspark och Bevararen faller hårt ner ifrån taket. Arnyak suckar och går fram till kanten och tittar ner på den döda kvinnans kropp. ”Idiot.” Muttrar han för sig själv.

”Din fega usling!” En lång man i en mörklila klädnad och höga blankpolerade svarta läderstövlar landar på taket intill Arnyak. ”Har du ingen skam i kroppen?”

Arnyak betraktar mannen innan han svarar. ”Hon hade.” Säger han och rycker på axlarna.

”Hon besegrade dig. Du var besegrad. Hon hade dödat dig.”

Arnyak nickar. ”Ja men hon inbillade sig att hon skulle överleva endast genom att vara starkare och snabbare än mig. Nu kommer hon aldrig att göra om det misstaget igen.”

”Du äcklar mig.”

Arnyak nickar. ”Det är fullt försåtligt. Vem är du?”

”Jag är mannen du är här för att döda”.

Arnyak skakar på huvudet med ett leende. Men mannen verkar inte bry sig om det. Han höjer sin hand och Arnyak träffas av en tryckvåg och slungas iväg med en fruktansvärd hastighet.

Arnyak hade just börjat fundera på ifall han skulle färdas genom luften mycket längre då han helt plötsligt slår i Angelias enorma stadsmur. Arnyak faller genast till marken och spyr upp blod. Han är fortfarande vid medvetande men kan inte förmå sig att resa sig upp. Arnyak funderar en stund på om han var död men han antog att döden inte kunde vara såhär smärtsam. Arnyak gjorde bedömningen att varje ben i kroppen var brutet eller krossat. Arnyak kan efter en stund uppfatta att flera klingor riktades mot honom och genom dimman orsakad av sina susande öron och de svarta fläckarna som flög över hans synfält kunde han höra en röst.

”Skall vi avrätta honom, Mäktige Lavierno?”

”Nej. För honom till citadellet, diskret. Kalla på en helare han gör ingen nytta död. Denna man skall först svara på några frågor.”

Arnyak ville skratta till men fann att han inte kunde.

Den sista tanken som slog honom innan han svimmade var att han saknade Lomahara då hans tortyr antagligen skulle vara likt en mjuk smekning i jämförelse vad denne Lavierno skulle hitta på.

Natten då tusen änglar föll I "Kontraktet"

Där finns inget mörker utan ljus. Där finns ingen godhet utan ondska. Där finns ingen ordning utan kaos. Där finns ingen sanning, där finns ingen lögn. Där finns endast balans.

Se till den mörka himlen, se hur den fäller tårar. Ty den skall snart falla. Bli den du önskar, försvinn in i skuggan innan gryningen lyfter nattens slöja.

Var stolt nog att bekämpa den som dåraktig är, stark nog att skapa rättvisa där rättvisa saknas, modig nog att hämnas den som funnit frid i försoning.

Tyst, fallen och stark genom skuggan. Skaparen av balans genom den rämnande evigheten.

- Aki Arnyékk Vandar

Piskrapp på piskrapp, blodet färgar det mögliga stengolvet rött. Den vackra och högvuxna mannen med piskan verkar inte kunna hejda sina slag. Varje rap verkar mer ursinnigt än det föregående. Det är som han inte vill sluta innan den stackars mannen han piskar ger ifrån sig ett skrik av smärta. Men mannen som han piskar bara möter hans blick med sina nattmörka ögon. Till och med ögon vitorna på mannen ser skrämmande mörka ut. Sen var det ansiktet, den piskade mannens ansiktsuttryck var stelt och kyligt och inte ens en liten muskelryckning i ansiktet vittnade om att mannen led eller ens kände smärta ifrån de tunga piskrapp som hans kropp fick mot ta. Mannen med piskan kunde inte låta bli att både förundras och samtidigt skrämmas av den infångade mannen han piskade. Han visste inte vem denne man var men det spelade ingen roll, om hans herre sa åt honom att piska upp en fånge innan de verkligt otäcka förhören börja då gjorde han det. Han behövde inte veta vem det var han piskade för att piska någon. Han begraver ett rapp djupt in i mannens bröst korg varpå han ler när han ser hur mannen börjar blöda häftigt, det var ett otroligt skickligt slag han uppbådat.

”Du har bevisat att du är tuff min vän men jag kommer att knäcka dig och lita på mig när jag säger att min behandling kommer vara likt en mjuk smekning till skillnad ifrån vad min herre kommer göra mot dig.”

Han försöker läsa av mannen men får inte ut någonting. Mannen såg inte ut som han accepterat att han skulle dö eller som om han visste att räddning var på väg. Han såg inte rädd ut och det såg verkligen ut som om han hade antagit en inbillad stolthet att han ej skulle visa svaghet. Mannen var helt enkelt bara kall, kall och tom. Där fanns inget hos honom, inte en enda känsla.

”Säg mig är det verkligen värt det?”

Tystnaden som följer är outhärdlig och när den bryts av ljudet ifrån piskan är det som ett skrik genom natten.

”Jag vet inte vem som skickade dig hit men jag vet att du kommer att berätta det för eller senare om inte för mig så för min herre.”

Piskan höjs igen men hejdas av att en dörr öppnas i änden av det svagt upplysta källarrummet. Ytterligare en lång och vacker man kliver in i rummet åtföljd av fem män klädda i vapenrockar och rustningar. Mannen med piskan bugar djupt. ”Herr Lomahara, fången är redo för er.” Lomahara ler, ”tack min gode Seir.” Lomahara går sedan fram till mannen. Han inspekterar sin fånge. Han blir förvånad över hur kortvuxen hans motståndare är. Den fängslade och sönder piskade mannen kunde inte vara över 185cm lång. Lomahara skakar på huvudet. ”Det gick inte väl det här eller hur?” Han möter sin fånges blick men dennes blick avslöjar inget och mannens ansikte är likt en tavla inte en enda muskel rör sig. Lomahara ryser till utan att egentligen förstå varför. ”Du måste väl ha insett min vän att en man av min status skulle vara väl beskyddad. Gryningsfederationen anser mig vara viktig och har tillsatt över tre hundra soldater till mitt förfogande och visst jag kan erkänna att det blir lite trångt här i slottet ibland men dem är väldigt effektiva när det kommer till att hålla män som dig borta.”

Mannen bara möter Lomaharas blick med sina egna mörka stirrande ögon. Lomahara sträcker på sig. ”Jag är väl medveten om att det är många som vill se mig död så ditt besök här är inte oväntat, vad jag mer är intresserad är mer exakt vem som vill se mig död. För vet jag det ja då kan jag skicka Gryningsfederationen efter dem och sen får jag personerna i frågas huvuden levererade raka vägen hem till mitt skrivbord utan att lyfta ett finger. Det min vän är makt”.

Den fängslade mannen verkar då nästan le. Lomahara hinner dock inte uppfatta det utan börjar bli mer och mer irriterad på den okontaktbara fången. ”Jag vill ha svar på tre enkla frågor, vem är du? Vem skickade dig? Och varför?”

Det enda ljud som hörs i källarrummet är vakternas, tortyrmästarens och Lomaharas andetag. Lomahara tar då fram en lång nål som ligger placerad på ett bord fyllt med fruktansvärda instrument i närheten. Ifrån samma bord plockar han upp en liten flaska och häller dess innehåll över nålen. ”Är du helt säker på detta min vän?” Frågar han med ett leende. Men fångens ansikte var fortfarande helt statiskt. Lomaharas ansikte hårdnade då. ”Skyll dig själv”, säger han varpå han försiktigt och metodiskt kör in nålen i sin fånges buk. Samtidigt som han gör detta försöker han observera sin fångens ansikte men det var fortfarande alldeles stilla. Han drar ut nålen och sticker fången ytterligare ett par gånger i buken. ”Jag vet att detta gör ont och ondare kommer det att göra när din lever börjar förblöda.” Mannen visar dock fortfarande inte något tecken till att tala eller ens förändra sitt ansiktsuttryck. ”Skyll dig själv”, säger Lomahara och kör in nålen länger i buken med mer kraft varpå han snabbt drar ut den. ”I vanliga fall hade det följts av ett skrik men denna gång inget.” Han blir då irriterad och riktar en kraftfull spark mot mannens knä. Mannen faller men kedjorna som är fästa i taket som håller honom fängslad vid handlederna hindrar honom från att slå i golvet.

”Inte lika stark längre?” Lomahara ler men allt hans fånge gör är att resa sig upp.

Lomahara skall till att sparka mannen igen då helt plötsligt dörren till källaren slås upp på nytt. En man skyndar fram till Lomahara. ”Herr Lomahara dem har anlänt. Budet ifrån Angelis är här.” Lomahara ler. Han kastar en blick på fången men vänder sig sedan åt Seir, ”håll honom varm tills jag kommer tillbaka”. Seir nickar och höjer sin piska på nytt.

Lomahara skyndar sig upp ifrån källaren och tar sig upp till sin privata våning. Han märker hur hans följe hastar efter honom dock har han inga planer på att sakta in ty han är alldeles för förväntansfull inför detta bud som nu äntligen hade anlänt. Han skyndar igenom den långa korridoren som leder fram till hans extravaganta arbetsrum. Genom hela korridoren står där ett trettiotal soldater som Gryningsfederationen skickat till hans försvar. De hälsar honom alla med en honnör. Han hälsar kort tillbaka och slår häftigt upp dörrarna till sitt arbetsrum. Han ser sig omkring i rummet, ytterligare Gryningsfederations soldater står utsprida i rummet och alla har sina ögon på den stackars unge man som bär på en väska med Gryningsfederationens tecken. Lomahara skyndar bort till budbäraren, ”ge mig det.” Budet nickar förskräckt och räcker över ett förseglat pergament till Lomahara. Lomahara läser det kvickt och brister ut i ett stort leende. ”Du kan gå”, säger han åt budbäraren. Budet skall till att säga något då dörren öppnas på nytt och en vakt kommer in med trälåda. ”Ursäkta mig herr Lomahara jag tror att ni behöver se detta.”

Lomahara ser frågande på vakten. ”Det är den infångade spionens tillhörigheter och jag tror att det finns något här som ni borde se.” Lomahara nickar och vinkar till sig vakten.

Vakten stiger in i rummet och placerar lådan på Lomaharas skrivbord. Han börjar lyfta ur den infångade mannens kläder. ”Var allt han hade med sig kläder? Inga vapen, inget gift?”

”Nej inget sådant min herre.”

Lomahara skrattar till, ”vilken dåre.”

Vakten möter Lomaharas blick. ”Denne dåre mördade tjugo utav Gryningsfederationens soldater innan han kunde gripas då vi på era order inte får ta till dödligt våld mot spioner och mördare då ni önskar förhöra dem.” Lomahara ignorerar mannens respektlösa ton, ”ville du att jag skulle inspektera hans kläder?”

”Nej herr Lomahara, ta en titt på detta.” Vakten räcker fram ett pergament till Lomahara. När Lomahara tar det i sin hand kan han genast känna att pergamentet är fyllt av energi. Han rullar upp det och försöker läsa det. Dock kan han inte läsa det då det hade skrivits på himlamål. ”Ta hit någon som kan tyda himlamål omedelbart!” En annan vakt bugar sig och lämnar sedan snabbt rummet. Lomahara upptäcker sedan att längst ner på pergamentet finns där ett tecken dit målat. Han inspekterar tecknet. Han vet med ens att han har sett det tidigare men han kunde inte minnas vad det betydde eller vad det stod för. Då hör han en försiktig harkling i rummet och han tittar upp och får syn på budbäraren som verkar vilja ha hans uppmärksamhet.

”Din uppgift är slutförd du kan lämna mig nu, du kommer få din betalning av din arbetsgivare och inte av mig.”

”Men min herre jag hade ett bud till att leverera, dem sa att det var viktigt att det gällde ett hot mot ert liv.”

Lomahara nickar och stiger fram och tar emot ytterligare ett pergament. ”Dem sa till mig att det var viktigt och att det var absolut nödvändigt att ni skulle läsa det.”

Lomahara nickar. ”Du har skött dig väl dock tror jag redan att faran är över ty vi har redan fångat in en man som säkerligen var ute efter att avsluta mitt liv.” Han vecklar sedan upp pergamentet och läser det. Lomahara läser det två gånger och samtidigt som han gör det känner han hur han börjar skaka och svettas. Han tittar på meddelandet och sedan på tecknet på den infångade mannens pergament varpå han börjar andas häftigt. Han vänder sig om mot vakterna i rummet och mellan de häftiga andetagen lyckas han få fram, ”döda honom. Nu!”

”Min herre? Mår ni bra?”

”Mannen i källaren dräp honom nu, bränn honom, skär halsen av honom men ge er av nu innan det är försent förstår ni?” Skriker Lomahara åt vakterna.

Vakterna tittar på varandra och drar sina vapen och skyndar iväg mot porten då de alla hör skrik av smärta utifrån korridoren. ”Det är försent”, flämtar Lomahara till.

Arnyak Vandar tog ett djupt andetag. Han försökte sedan bedöma sina skador. Att levern var skadad det visste han dock hoppades han på att han skulle kunna genomföra det som krävdes av honom innan han skulle bli fysiskt inkapabel till att utföra det han kommit dit för att göra. Vad som verkligen irriterade honom var hans knäskada. Det hade han inte räknat med. När han hade rest sig upp efter att Lomahara hade sparkat honom hade han känt att knät hade tagit mer skada en vad han först trott. Ändå hade han försökt vara bered på det. Dock kände han hur den bryggd han konstruerat nu flöt genom hans kropp. Vad Lomahara inte insett var att han hade bytt ut innehållet i glasflaskan som han hällt över nålen som var designat att dra ut och förvärra hans lidande, i själva verket hade det varit en bryggd som skulle ta bort effekten av den bryggd han druckit innan anfallet. Ty innan Arnyak hade börjat döda Gryningsfederationens soldater med bara händerna hade han sett till att dricka en dryck som skulle hämna hans kropp då han inte kunde riskera att det fanns någon bland dem som skulle kunna ana hans styrka och energi. Nu hade han bara varit som vem som helst som dåraktigt nog hade försökt ta Lomaharas liv. I två månader hade Arnyak bevakat Lomahara och under denna tid hade tre olika män försökt dräpa denne man och misslyckats. Dock var Arnyak inte lik dessa män faktum var att han inte kunde vara mer olik dem. Tillskillnad ifrån de flesta som gjort det till sitt liv att mörda hade detta varit något som Arnyak fötts till att göra.

Arnyak kände nu hur hans kropp långsamt nästan hade återfått sin fulla kraft. Han visste att det var dags ty han anade att Lomahara hade fått kontraktet han väntat på. Helt plötsligt kom där ytterligare ett piskrapp ifrån tortyrmästaren Seir. Arnyak ler då åt denne och tar sedan ett hopp och är noggrann att inte lägga för mycket tyngd på sitt skadade knä. Han flyger upp i luften och greppar tag om de kedjorna som sitter i taket för att hindra sig själv ifrån att falla neråt, samtidigt som han gör detta placerar han sina anklar på var sin sida om den förvånade Seirs hals varpå han med en otrolig kraft trycker han den överrumplade mannen ner mot golvet varpå han ger honom en lätt spark med sin ena häl mot dennes struphuvud. Seir faller baklänges och Arnyak svingar sin underkropp upp mot taket och placerar sina fötter mot det låga taket och med ett stadigt grepp om kedjorna och med bägge fötterna mot taket tar han spjärn och drar samtidigt som han trycker ifrån med fötterna. Kedjorna lossnar genast ifrån taket och han landar mjukt på golvet.

Han reser sig och tittar ner på den förvånade Seir. ”Du min vän är duktig på det du gör. Slut aldrig upp med det ty en dag kanske dina handlingar kan rädda någons liv.” Säger Arnyak varpå han slår honom medvetslös. Han sliter sedan av Seir hans skjorta och knyter den runt midjan som ett höft skynke. Han plockar sedan upp varje vasst instrument som ligger placerat på bordet och skyndar sedan upp för källartrappan. Han kommer ut i en stor sal som han allt för väl känner igen. Det är stora ankomstsalen och den är fylld av vakter och civila. Dock springer han fram utan att tveka. Han greppat hårt om de tortyrinstrument han har med sig och kastar dem sedan med dödlig precision och med ens faller ett tiotal av de förvånade vakterna ner till marken döda. Han kastar sig sedan ner mot den närmsta fallna vakten och plockar upp dennes svärd. Han ler åt de kvarvarande vakterna som desperat försöker få ut alla civila samtidigt som de försöker ta sig fram genom de panikslagna människorna för att komma åt honom. Arnyak dock hade inte tid till att vänta. Han kastar sig in i den panikslagna folkmassan. Han låter sig själv försvinna i vimlet och han uppfattas bara när någon ur Gryningsgardet ger ifrån sig ett skrik. Vakterna hugger desperat efter honom men missar honom eller råkar av misstag träffa en flyende civilist.

När alla väl lyckats ta sig ut och vakterna barrikaderat dörren inser dem att Arnyak inte går att finna. Arnyak hade redan hunnit upp på nästa våning han visste att detta skulle bli svårt ty den snabbaste vägen till Lomaharas kontor var genom en lång korridor fylld av vakter. Dock var han inte oförberedd. Det tillhörde inte en man som Arnyak att vara oförberedd ty allt handlade om planering. Han tar sig därför fram till en speciell plats i väggen. Där flyttar han på en lös sten och plockar fram en liten glasflaska med en blodröd vätska. Han ler och springer sedan vidare mot korridoren. När han närmar sig tar han ett djupt andetag varpå han rundar ett hörn och med ens befinner sig i början av korridoren. Han slungar då flaskan som när den träffar golvet spricker och genast börjar en kraftig blodröd rök bolma fram genom korridoren. Arnyak springer därefter snabbt igenom korridoren och fokusera på de smärtsamma skrik som fyller korridoren. Han vet att de stackars vakterna just nu dör en fruktansvärd död. Dock kunde det inte hjälpas. Samtidigt som han springer genom korridoren räknar han sina steg. 61 tänker han i sitt sinne och hoppar blint genom röken och känner hur han slår i den tunga träporten som genast ger efter för hans kraft och tyngd.

Av skriken att döma hade den tunga träporten träffat två eller tre vakter. Dock hade Arnyak inte tid att kontrollera situationen. Han kände att han började förlora mer och mer tid. Han kände sig svagare och inte alls lika stark som han borde vara och han insåg att det var kopplat till de inre blödningarna han ådragit sig och till råga på allt började den blodröda röken nu att ta sig in på Lomaharas kontor. Arnyak tog därför sikte på den förste vakt som med höjt svärd kom rusande emot honom. Arnyak visste att om han inte döda denna vakt skulle han få mycket svårt att klara sig. Han dyker fram genom luften och landar på marken i precis rätt stund för att undgå att få sitt huvud delat på mitten. När han slår i golvet gör han en volt och tar sig förbi anfallaren och hugger sedan blint bakom ryggen. Arnyaks klinga hade dock träffat rätt. Mannens ben var kapade. De andra vakterna i rummet var dock redan framme hos honom men Arnyak kastar sig då bakåt tillbaka mot dörren och lyckades få tag i mannen vars ben han just kapat. Sedan slungar han mannen förbi de vakter som anföll honom som av ren förvåning stannar upp och följer sin vapenbroders öde. Arnyaks kast hade varit tillräckligt. Den stackars mannen hade slungats rätt mot fönsterluckorna och krossat dem och genast började den friska nattluften fylla lokalen vilket fick den blodröda dimmans framfart att hejdas. Arnyak visste nu att den inte skulle störa hans arbete och ingen skulle kunna ta sig igenom den. Han utnyttjade förvirringen och kastar sig över de kvarvarande vakterna. Hans rörelser var snabba och precisa och efter bara sex drag var dem alla döda. Arnyak vänder då sin uppmärksamhet mot Lomahara som försöker mana en ung budbärare på Arnyak. Arnyak skakar på huvudet. ”Lägg dig ner med ansiktet neråt och placera dina händer på huvudet”, säger han åt den unge budbäraren som genast följer hans direktiv.

Arnyak möter sedan Lomaharas blick. ”Fruktar du döden Lomahara?” Denne nickar. ”Bra”. Arnyak närmar sig honom. ”Ge mig kontraktet!” Säger han med en iskall röst.

”Låter du mig leva om jag gör detta?”

”Nej, men huruvida du gör detta eller ej avgör dock hur du dör.”

Lomahara sväljer hårt. ”Du är en av dem, eller hur? Inte bara ett himlaväsen utan en, en.”

”Säg det!” Morrar Arnyak fram med ett leende.

”Du är en Argollios, du är en assassin. En utav ängla släktena.”

”Det stämmer. Trodde du verkligen vi inte skulle få reda på vad ni sysslade med? Det kanske finns andra makter som nu är dessa världars beskyddare men Gryningsfederationen tar fortfarande hand om all handel och är därför alltid under strängaste bevakning. Nu ge mig kontraktet!”

Lomahara räcker över pergamentet budbäraren kommit med till honom. Arnyak läser snabbt igenom det och hans ansikte hårdnar. ”Vem har gett denna order?” Lomahara skakar på huvudet. Arnyak kliver då fram till honom och med ett hårt slag bryter han Lomaharas näsa. ”Vem?”

”Bankiren”, skriker Loamhara då högt. Arnyak suckar. Han inser med ens att hans synfält börjar bli suddigt. Han vet att hans blödningar bara hade förvärrats av alla ansträngningar. ”Jag skall ge dig en stor gåva Lomahara. Jag skall få dig att verkligen uppskatta livet.” Lomahara tittar frågande på honom. Arnyak nickar och höjer sitt svärd. ”Livet du aldrig uppskattade eller respekterade som levande kommer du verkligen att se klart som död.” Med de sagda orden genomborrar han Lomaharas hjärta. Arnayk ser sig sedan omkring och upptäcker sitt kontrakt på skrivbordet. Han tar sig fram till det och rör vid tecknet och viskar försiktigt, ”Vegzett”. Varpå han försvinner.

Sättett Atiia var en man som aldrig lät sig själv bli för stressad då han var en man som alltid var väl förbered på allt som kunde tänkas uppstå uppstod där aldrig en situation som gjorde honom stressad dock kunde han aldrig förmå sig att lita på någon annan. Det hade gått nästan två månader sedan Arnyak hade skrivit på kontraktet och gett sig av för att finna Lomahara och Sättett hade nästan börjat tro att Arnyak misslyckats därför hade han när han känt Arnyaks närvaro skyndat sig ner till den överenskomna mötesplatsen. Tyst och försiktigt anlände han till det ännu oanvända vapenförrådet. Han märker att dörren står på glänt. Han skjuter därför försiktigt upp dörren och ser till sin förvåning hur Arnyak sitter i en märklig ställning på golvet. Han kan höra hur Arnyaks puls är oregelbunden och han inser genast att något är fel.

”Arnyak vad har hänt?”

Arnyak ler,”jag har utfört mitt uppdrag.” Säger han och räcker fram ett pergament till Sättett. När Sättett tar det i sin hand flammar genast ett annat pergament i Arnyaks hand till och brinner upp. Sättet nickar. ”Väl gjort Arnyak.” Han förvånas över Arnyaks illa tillstånd. Han var helt sönder piskad och hans hud var grå och mörk och han verkade inte ha kraft nog att resa sig. ”Vad hände?”

”Han var för välbevakad. Jag var tvungen att ta mig in på ett ganska smärtsamt sätt.” Säger Arnyak.

”Jag förstår.” Sättett vill gärna hjälpa honom men kan inte undgå att veckla upp kontraktet och hans ögon bli genast mörka och han spänner varje muskel i kroppen. ”Vem har gett denna order?”

”Bankiren.”

Sättet flämtar till, ”vi måste omedelbart agera.” Arnyak nickar och skall till att resa på sig men faller ihop. Sättett kastar sig dock fram och fångar honom. ”Först skall vi dock ge dig vård.” Arnyak tittar tacksamt på honom. Sättett hjälper sedan Arnyak till sjukflygeln.

Efter att ha lämnat den sårade unge mannen till mer kvalificerade händer skyndar Sättett iväg han har ingen tid att förspilla. Snabbt tar han sig fram genom citadellets korridorer. Även om Sättett vuxit upp i citadellet kunde han aldrig riktigt vara helt säker på om han gick rätt ty ombyggnationerna var ständigt igång. Det gick inte att gå igenom en korridor utan att snubbla över en enkel himlabo som förstärkte eller rev en vägg. Dock efter en del tvekande beslut och efter att ha frågat om vägen en gång hittar han ministeriets sal. Han kliver rätt in och hejdas genast av två korsade spjut. Det är en stor sal han har klivit in i och han ser hur alla i rummet nu vänder sina blickar mot honom. En utav ministrarna som sitter placerad på höger sida om statsherren skakar på huvudet innan han låter sin kalla röst göras hörd i salen, ”vad har ni här att göra skuggvandrare? Inser ni inte att ni inte kan rusa in på detta vis och störa överläggningarna?”

”Jag ber om ursäkt minister Tikarti men Arnyak har återvänt.” Genast slår alla vid borde ihop sina böcker och statsherren reser sig upp. ”Släpp in herr Sättett.”

Sättett tar sig in och bugar djupt, ”ärade statsherre Eräs, mina kära ministrar det är som vi har fruktat. Gryningsfederationen konspirerar mot oss. Jag håller i min hand beviset.” Han håller upp kontraktet för alla att se. ”Detta kontrakt innehåller ordern att omedelbart stoppa alla import leder till inte bara vårt handelsområde utan alla handelsområden vårt släkte råder över.”

Alla ministrar börjar då tala i mun på varandra men statsherren Eräs reser sig. ”Är detta något som Bankiren känner till?”

”Enligt Arnyak är det bankiren som gett ordern.”

Eräs svär högt. ”Detta är väl bara tillfälligt, jag menar det måste det vara?” Säger en annan minister.

Tikarti skrattar till, ”aldrig. Detta är en klar hämnd aktion efter händelsen i Artlansaga. Visste ni om att man redan har börjat omnämna händelsen som det andra lilla kriget. Förstår ni vad det innebär?”

Eräs suckar. ”Det innebär att nu har vi inte bara de andra släktena emot oss utan nu även ödet.”

”Inte kan väl Gryningsfederationens handlingar avspegla ödets vilja fullt ut?”

Eräs skakar på huvudet. ”Tror du verkligen det minister Bezol? Jag tror att detta bara är början och om A Fenyes släktet startar krig kommer ödet inte vara där för att medla i värsta fall kommer de skicka Gryningsmän för att hjälpa dem.”

”Omöjligt ödets lag är klar och tydlig de kan inte ingripa i en sådan konflikt i värsta fall kanske de skickar några Bevarare.” Säger ytterligare en minister med eftertryck och får flera instämmande nickningar.

”Dårar ni litar för mycket på att ödet faktiskt uppehåller sin egen lag. Ibland undrar jag om ni inte är för naiva för att ingå i detta ministerium.” Säger Eräs med skarp röst. ”Herr Sättett jag vill att ni skall samla era Skuggvandrare. Jag vill att ni samlar in all information ni kan komma över om detta. Jag behöver få reda på hur ödet tänker om denna situation.” Sättett bugar men väljer att stanna kvar i salen. ”Sedan vill jag att ni minister Tikarti skickar ert manskap till A Fenyesernas område, jag vill veta om det ljusa släktet planerar att genomföra någon form av hämndaktion. Sedan vill jag att ni minister Nygot skickar diplomatiska bud till de ljusa, låt dem veta att Assassinerna ångrar det hemska som har inträffat.” Tikarti och ytterligare en minister reser sig upp, bugar och lämnar sedan salen. Eräs vänder sig då till de tre kvarvarande ministrarna, ”Bezol jag vill att ni skall ta upp kontakten med Vigerna. Skicka bud till dem att vi omedelbart vill förhandla fram ett handelsavtal. Gryningsfederationen kanske kontrollerar haven men inte vägarna.” Mannen nickar. ”Uliti jag vill att du gör det samma men med Viharnas ryttarna var dock väldigt försiktig de sista vi vill är att reta dem till storm. Jag vill även att ni Admerelz skall ta kontakt med våra Gryningsfederationskontakter jag vill att det ska finnas på paper att vi försöker lösa detta på ett diplomatiskt sätt var noga med att inte avslöja att du vet om att import lederna till havs skall stängas utan försök bara utvidga och förhandla bättre avtal som om allt skulle vara som vanligt.” De tre ministrarna bugar sig och samlar ihop sina paper och lämnar salen varpå Eräs sjunker ihop i sin tron.

Sättett som fortfarande står kvar i salen låter sin statsherre få tänka över situationen en stund innan han väljer att tala. ”Min herre jag skulle vilja komma med ett förslag.” Eräs nickar. ”Jag tror att det hade varit ovärderligt att nu faktiskt bryta mot våra diplomatiska avtal och faktiskt placera en spion nära inpå Bankiren.” Eräs skakar på huvudet. ”Om denna spion skulle upptäckas är alla diplomatiska alternativ förverkade, vi kommer då ha gett ödet en anledning att faktiskt hota med krig och döma oss som ett helt folk.” Sättett nickar. ”förvisso min herre men sa ni inte själv att om ödet verkligen vill starta krig kommer de inte att ta hänsyn till sin egen lag utan kommer att slå ner på oss med Gryningsmännens vrede. Sedan kan jag garantera att min agent varken kommer synas eller höras som spion.” Eräs ler. ”Hur kan ni vara säker på detta herr Sättett?” Sättett ler även han, ”jo min herre för vi är Assassiner. Vi hörs ej, vi syns ej. Inte innan det är försent.” Eräs nickar varpå Sättett bugar och lämnar salen.

Arnyak kunde höra de smärtsamma skriken. För varje natt som passerade kunde han höra dem tydligare och tydligare. Det fanns ingenstans han kunde fly undan ty drömmarna höll honom sadistiskt kvar som om hans undermedvetna ville att han skulle lida och trots gruvans mörker kunde han se de blodiga ansiktena som hemsökte honom. Han upplevde att för varje natt kom de närmare och när han försökte fly längre ner i mörkret följde de honom. Han visste att en dag skulle de fånga honom och slita hans sinne itu och den dagen skulle han inte vakna och om han gjorde det skulle galenskapen vara över honom.

Arnyak slår upp sina ögon och sluter dem igen. Skriken och de blodiga ansiktena var borta. Han slår upp ögonen igen. Händelserna i Artlansaga var något han aldrig skulle glömma. Ingen Assassin som var där skulle någonsin glömma vad som hade hänt i gruvans mörker. Helt plötsligt inser Arnyak var han befinner sig. Efter att ha sett sig omkring kan han konstatera att han befinner sig i sjukflygeln. Han suckar men är vid gott mod – överlevde igen, tänker han. Sedan reser han sig ur sängen. Han känner att han är ganska öm i kroppen men den värsta smärtan är borta och han utgår ifrån att han helats av de skickliga helarna som nu verkade lämnat honom. Han upptäcker att någon har lämnat en klädnad intill hans säng, han klär sig därför och lämnar sjukflygeln. Trots att hans knä känns bra igen har han ingen lust att anstränga sig för mycket utan promenerar försiktigt genom citadellets korridorer. Han stannar upp och blickar ut genom ett enormt fönster. Han blickar ut över den vackra staden A Fatala, Arnyak kände värmen i bröstet. Han älskade denna stad och han kunde inte tänka sig ett liv på en annan plats. Han kunde ännu minnas hur Assassinerna höjt staden upp bland himlens mål för över tvåhundra år sedan. Han var bara en ung pojk då men han mindes hur imponerande det hade varit att se hur hela staden höjts av änglarnas kraft och nu ständigt svävade tryggt ovan molnen. Han log för sig själv.

”Arnyak jag ser att du mår bättre”. Arnyak vänder sig om och får syn på Sättett som kommer gåendes genom korridoren. Arnyak bugar. ”Skuggvandrare”, säger han med vördnad i rösten. Sättett nickar åt honom. ”Jag skulle vilja framföra mina gratulationer till ett väl utfört arbete”. Arnyak nickar, ”tack Skuggvandrare, finns där måhända något mer ni önskar av mig.”

”Det finns det men först vill jag veta vad som hände hos Lomahara.”

Arnyak nickar. ”När jag först anlände till hans slott insåg jag med en gång att jag aldrig skulle ta mig in där om jag inte använde otrolig list. Lomahara hade satts under hårt beskydd av Gryningsfederationen och många där skulle lätt kunna ha identifierat mina krafter eller kanske känt min närvaro. Jag befann mig i ett otroligt underläge. Dock lyckades jag med lite skicklighet och tur finna Lomaharas tortyrmästare en vis herr Seir som gillade att be ge sig ut på stadens gator för att släcka sin törst och på dryck och kvinnor. Jag lyckades komma nära honom vid de tillfällen han var berusad och få ur honom mycket information. Ingen hemlig information men tillräckligt mycket för att arbeta vidare. Jag erfor att Lomahara gillade att ta fångar och förhöra dem personligen detta gav mig idén att låta mig tas som fånge. Först var jag dock tvungen att se till att jag hade någon form av försäkring när jag väl var inne. Jag mutade en hantverkare att dölja den röda dimmans döds dryck i en vägg som jag sedan använde mig av. Problemet med att folk kunde känna av min kraft löst jag genom att blanda en kraft sänkande dryck som mer eller mindre satte mig ur spel, jag drack alltså denna dryck innan jag anföll. De kunde enkelt fånga mig och förde mig till fängelset där Lomahara som när han skulle blöda min lever inte visste att jag bytt ut den tortyr konstruerade bryggd han doppat sin nål i mot en brygd som gav mig mina krafter åter. Detta hade jag lyckats med när Seir varit ute för att införskaffa ny brygd och stannat till på den lokala krogen. Jag planerade mitt tillfångatagande noggrant då jag behövde vara där precis innan kontraktet anlände. Detta lyckades jag tack vare välbetalda källor som informerade mig om när budet skulle anlända. Sen var det bara att fly och döda Lomahara och erhålla kontraktet.”

Sättett kunde inte låta bli att le. ”Du har verkligen kommit långt Arnyak, en dag kanske du också kommer bära titeln Skuggvandrare.” Arnyak bugar djupt.

”Nu måste jag dock be dig att anta ett nytt uppdrag men denna gång utan skrivet kontrakt ty som du förstår är läget kritiskt.” Arnyak nickar. ”Kontraktet jag tog ifrån är Lomahara är förödande och om det är utfärdat av Bankiren betyder det att vi är i konflikt med ödet.” Sättett nickar. ”Jo det verkar inte bättre. Därför måste vi placera en spion hos Bankiren.”

Arnyak tittar kritiskt på Sättett. ”Det kan inte genomföras, han är en ödets prisjägare. Det skulle strida mot våra diplomatiska riktlinjer.” Sättett nickar. ”Det är därför som du inte kommer att få ett kontrakt på detta uppdrag, det är därför du kommer att förnekas som Assassin om du misslyckas.” Arnyak känner hur hans hjärta börjar slå snabbare. ”Vi kommer alltså att i hemlighet att börja gå i konflikt med ödet.” Sättett skakar på huvudet. ”Nej vi behöver samla information om konflikten skulle blossa upp. Samtidigt som vi gör detta gör vi allt inom diplomatins ramar för att lösa detta. Dock är detta svårt. Både de ljusa och ödet söker hämnd för det som skedde i Artlansaga gruvan.”

Arnyak ryser till vid namnet. ”Jag kommer att göra det ni befaller Skuggvandrare.”

Sättett nickar. ”Gå dår Arnyak, gå och anslut dig till Bankiren på vad än sätt du kan. Ta reda på allt du kan och håll oss ständigt uppdaterade.”

Arnyak nickar och vänder sedan på klacken och går iväg. Sättett står kvar en stund och blickar ut över staden men snart lämnar han också korridoren. Han vet i sitt sinne att om Ödet verkligen ville agera mot hans folk skulle Assassinernas tid snart vara förbi.