Det fanns många myter
om mannen ifrån skymningen, vissa sade att han var en prins av ädel börd ifrån
de vita stränderna, andra menade att han endast var en soldat vars skicklighet
hade belönats med ära och rikedom. Det fanns dock dem som viskade att han inte
var mer än en Pirat som stulit till sig allt vad ära och makt var.
”Ni förstår att allt började en sen kväll för tre dagar
sedan. Världarna sov och ingen anade någon fara då de tappra Gryningsmännen
klev i land på Duangas stränder. Dem var tio till antalet ty de visste att
deras fiende var extremt formidabel och en man vars blodtörst endast
överträffades av hans hänsynslöshet.”
De förnäma damerna i salen flämtade alla till, en höll till
och med för sina öron då hon fruktade att berättelsen bara skulle bli värre.
Hennes make dock, en kapten vid Gryningsfederations flotta hade fått något vilt
i blicken som om han såg fram emot det stundande blodbadet.
”Som ni alla vet är Gryningsmännen Ödets mäktigaste och mest
lojalaste undersåtar och dem är tränade för att hantera sådana situationer men
det har sagts mig att även dem kände skräck denna kväll. Hur kan jag veta det?
Jo därför att jag hade känt skräck om jag visste vad som väntade dem. Men vi är
som sagt tränade för detta och därför fortsatte dem i skydd av mörkret fram
till den lilla fiskeby som var deras mål.”
”Men vänta min herre jag trodde att Duanga var obefolkat?”
En utav adelsmännen i rummet hade höjt sitt finger mot sin värd likt för att
uppfostra honom.
”Nej detta är ej fallet, dock är Duanga ytterst gles
befolkat. Ödet räknar endast att det bor tjugo miljoner humanoider i Duanga och
alla bor längs med kusterna då Duangas skogar är väldigt osäkra till skillnad
ifrån Fersko i Gryningsvärlden.”
”Men min kära herre hur visste ni och de andra
Gryningsmännen att missdådaren befann sig i just Duanga?” En högvuxen kvinna
med långt svart lockigt hår böjde sig fram och möte värdens blick samtidigt som
hon log sött mot honom.
Värden ler tillbaka mot henne innan han svarar, ”Jag tror ej
jag uppfattar ert namn min kära dam?”
Den unga kvinnan rodnar och svarar värden blygt, ”mitt namn
är Ó Marda.”
Värden ler åt henne. ”Jo ni förstår min kära dam Ó Marda jag
har jagat denne missdådare över alla världarna i många år nu, detta långt innan
jag blev en Gryningsman. Jag har vid två tillfällen fångat in honom men han har
alltid sluppit undan.”
”Är ni inte arg över att ni inte fick dräpa honom?”
Adelsmannen hade återigen tagit till ordet, nu med ett retsamt litet leende.
Värden nickar allvarsamt. ”Arg är jag ej men samtidigt
känner jag mig lite bestulen på det nöjet ty han har genom sin existens hånat
mig. Dock är det nu över och jag kan gå vidare.”
Alla vi borde nickade.
”Men var god och fortsätt med er berättelse min tappra
herre.” Säger Ó Marda fortfarande med sitt söta leende.
Värden ler och nickar samtidigt som han tar en klunk av
vinet. ”Ja som jag nämnde tidigare befann jag mig själv på en annan plats i
Duanga ute på samma uppdrag, att finna mannen som utav Gryningsfederationen
kallas Piraten. Vi tänkte inte låta honom komma undan och vi undersökte fem
olika platser samtidigt för då den informationen vi fått om hans befinnande
inte var fullt säker.” Värden möter Ó Mardas frågande blick med ett leende.
”Informationen kom ifrån undiner som reste mellan Duanga och havsriket, dem
hade beskrivit en man som inte kunde vara någon annan än Piraten och en undin
pratar gärna efter att han fått guld i sin ficka.”
Alla vid borde skratta och höjde sina glas över den skarpa
analysen av det undinska folket.
”Förtälj nu om
striden.” sade kaptenen som fortfarande hade blodtörst i blicken. Värden nickar
och ser ut över sina gäster och ler, samtidigt som kaptenens hustru återigen
täcker sina öron.
”Jo Gryningsmännen närmade sig den lilla fiskebyn mycket
försiktigt då dem inte ville förvarna Piraten. Dem nåde fram till en liten
taverna, en plats dit fattiga går för att dricka berusande drycker och slappna
av efter en mödosam dag. Gryningsmännen viste att det var här dem skulle finna
Piraten om han gick att finna i byn. Därför störtade dem in med dragna vapen.”
Värden skrattar till lite och tar ytterligare en klunk av sitt vin.
”Den
stackars mannen som ägde tavernan hade börjat gråta när han fått syn på dem och
då han trott att dem var banditer hade han fallit på knä och bett för sitt
liv.”
Alla i salen skrattade igen utom kapten som beslutsamt knöt
sin näve. ”Men Piraten var han där? Blev det strid?”
Värden skakade på huvudet. ”Nej det var han inte. Faktum var
att salen var tom på folk förutom ägaren, det var ju faktiskt mitt i natten.”
Kaptenen såg mycket besviken ut när han fick höra detta men hans fru som såg
sin makes besvikelse tog bort händerna för öronen.
”Så Piraten gick inte att finna där?”
Värden ler då åt sina gäster. ”Gryningsmännen lugnade ägaren
och förklarade vilka dem var och att dem ej ville honom något ont. Ägaren ville
då erbjuda dem något att dricka men dem tackade nej då dem nu när de inte
funnit Piraten var tvungna att återvända till mötesplatsen.”
En äldre adelsman flinar. ”Ni har bedragit oss min herre, ni
lovade oss berättelsen om hur den fruktade Piraten möte sin död inte en
berättelse om hur han flydde undan er på nytt.”
Värden skrattar då till. ”Ni har rätt min herre, dock hade
jag nog fått erkänna mig skyldig om inte tavernans ägare inte djärvt frågat
Gryningsmännen vad deras ärende var innan de lämnat hans egendom, dock var det
precis vad han gjorde. Gryningsmännen som ansåg att det inte skadade att
berätta att dem var på jakt efter en farlig brottsling som Ödet önskade se död.
Ägaren berättade då att han tidigare samma kväll tagit emot en främling som
druckit girigt och betalt alla sina stop med blänkande guldmynt. Piratguld för
att vara exakt.”
Värden lutar sig nu fram över borde och alla andra i rummet
gör likadant ty nu var de alla spända på att få reda på vad som skulle hända
härnäst. ”Givetvis insåg Gryningsmännen att denne man var mannen de letat
efter. Tro mig när jag säger att vad som skedde härnäst är något som ej passar
sig inte att höra av alla.”
Kaptenens hustru reser sig då och går ut ur salen men hennes
make lutar sig längre fram emot värden.
”Gryningsmännens tapperhet går efter denna kväll ej att
ifrågasätta. Dem fattade sina spjut och dundrade upp för trappan till andra
våningen där ägaren hyrde ut rummen. Utan att tveka sparkade dem upp dörren
till det angivna rummet och stormade in. Väl inne i rummet påträffade dem
Piraten, den fruktade varelsen som allierade sig med De grå”, alla i salen
sänker sina blickar. Även värden sänker sin blick samtidigt som han knyter sina
nävar i vrede.
”Denne man har i trettio år gömt sig i Duanga och undflytt
Ödets agenter sen han återvände tillsammans med Skymningspiraterna. Dock var
han nu funnen och skulle få plikta med sitt liv för de brott han begått.”
Kaptenen hade nu reste sig upp. ”vad gjorde Gryningsmännen?
Stack de ner honom på plats?”
Värden skakar på huvudet. ”Nej, när dem kom in i rummet fann
dem Piraten med två undinska kvinnor som… ja, gjorde saker med hans lem som
ingen kvinna av ädel börd ens kan föreställa sig.”
Alla adelskvinnorna i rummet blev med ens röda i ansiktet,
alla utom Ó Marda som gav värden en förförisk blick som fick honom att hosta
upp sitt vin som han drack av. Dock samlade han sig snabbt.
”Som ni förstår chokades Gryningsmännen av denna scen och Piraten
han dra sitt svärd och högg den närmsta Gryningsmannen djupt i bröstet varpå
han tog tag i en utav kvinnorna och kastade henne mot de andra. Stackars flicka
hon spetsades på deras spjut som om hennes kropp var av smör. Den fege uslingen
till Pirat kastade sig sedan ut genom fönstret för att fly.”
Förbannelser och svordomar flög genom rummet. ”Min gode
herre, snälla sig mig att Gryningsmännen dräpte denne fege usling ytterst
våldsamt och smärtsamt.” Säger den gamle adelsmannen vars ögon hade smalnat av
ilska.
Värden nickar bestämt och tar en djup klunk av sitt vin
innan han fortsätter. ”Gryningsmännen insåg då vad som gällde. Dem var i strid
med den fruktansvärda Piraten och ingen nåd fick visas, ingen hänsyn till folk
runt omkring fick visas. En utav dem släppte alltså lös en fruktansvärd
tryckvåg, vars kraft världen Duanga aldrig skådat. Den lilla tavernan och hela
byn slets sönder av kraften ifrån tryckvågen. Piraten som träffats av kraften
låg då blödandes kvar på marken, dock var han snabbt på fötter och höjde sitt
svärd. Han hade redan sårat en Gryningsman och fler skulle såras innan striden
var över. Ty han höjde sitt svärd och klöv marken och flera Gryningsmän
störtade handlöst ner mot en okänd underjord. De kvarvarande tvekade dock inte
utan anföll med sina spjut. Piraten parerade det första utfallet men blev sedan
stucken av tre spjut som alla bröts sönder efter att dess spetsar borrats djupt
in i hans kropp.”
Kaptenen och många andra kring bordet började applådera.
”Gryningsmännen släppte spjutskaften och drog sina svärd och
rusade fram till Piraten och högg vilt och tappert. Piraten försvarade sig dock
likt ett vilddjur som slåss för sitt liv, men de skickliga, vältränade
Gryningsmännen hade snart avväpnat honom och med flera hugg fått honom att
falla till marken där han ynkligt bad om nåd. Som ni säkert kan förstå var
Gryningsmännen döva inför hans bönande och en utav dem gick fram till Piraten
och utan att tveka körde han sin klinga genom Piratens bönande gap.”
Tystnad föll genom rummet. Värden såg sig om och möte sina
gästers blickar, ”Gryningsmanen drog sedan ut sitt svärd och högg huvudet av
Piraten vars våldsamma historia fick ett passande slut.”
Kaptenen som redan stod upp fattade då sin bägare. ”En skål
för herr Euroma, vår värds triumf, och en skål för de fallna och för att den
vidrige varelsen känd som Piraten är död.” Alla i rummet höjde sina bägare och
reste sig upp. Även Euroma reste sig och höjde sitt glas samtidigt som hans
vänstra hand kramade sabeln vid hans sida. Ty varje gång han hörde eller
berättade detta tänkte han på sin förlorade chans att få dräpa Piraten med hans
egen klinga.
”En skål”, sade alla i kör och drack.
Euroma drack även han och kände hur bitterheten av att inte
fått dräpa Piraten lämnade hans sinne. ”Vi kan tacka Ödet att denna
fruktansvärda historia fått sitt slut.”, Sade han lugnt efter att alla druckit
och satt sig ner.
”Men vad skall ni göra här näst ärade herr Euroma? Nu när
Piraten är död och fred äntligen råder i världarna?” Frågade Ó Marda samtidigt
som hon tittade djupt in i Euromas ögon.
Euroma kände att han rodnade när han möte hennes blick. ”Min
dag som ni säkert förstår har jag en plikt att utföra gentemot Ödet, jag är en
utav dess Gryningsmän och Ödet har varnat för andra faror, dock behöver ni inte
oroa er ty Ödets Gryningsmän kommer ej att misslyckas med sin uppgift att
skydda Ödet, världarna och dess folk.”
Alla applåderar på nytt och man skålar igen. Ó Marda ler, ”givetvis
men jag tänkte mer på ett personligt plan.”, sade hon med ett leende. Euroma
ler besvärat samtidigt som han många kring borde ler retsamt åt honom.
”Som min dam förstår lever jag ett farligt liv men det är
klart att jag söker någon att dela det med.”, Sade han samtidigt som han möte
hennes blick utan att blinka. Ó Marda bara log som svar.
Herr Euroma, Gryningsman, adelsman, hjälte,
förbindelsekontakt med Gryningsfederationen var den kvällen en nöjd man. Han
kunde efter flera år släppa taget om det spöke som hemsökt hans tankar.
Piraten, mannen han möt och besegrat vid två tillfällen var borta och han hade
nu ett ännu rikare liv än tidigare, som Ödets Gryningsman hade han funnit sitt
kall och ändå hade han behållit den lyx han var van vid.
Festen tidigare i kväll hade varit en lyckad sådan. Många
förnäma gäster som alla var viktiga kontakter både nu och i framtiden. Euroma
visste att hans lycka var gjord. Dock var detta inte allt utan bredvid honom
under de varma mjuka bolstren låg en utav de vackraste kvinnorna han någonsin
beskådat uppkruppen tätt intill honom. Hennes nakna kropp len likt silke,
hennes doft söt likt honung.
”Vad tänker ni på min herre?” Frågar Ó Marda samtidigt som
hon kysser Euromas kind.
”Att jag äntligen funnit frid, att jag känner att lycka har
bosatt sig i mitt bröst.” Svarar Euroma.
”Beror det på mig?” Säger Ò Marda med ett leende.
”Jag kan försäkra er min dam att ert bidrag har varit stort
till min lycka.”
Ò Marda lägger sig då bestämt på Euroma och ser honom djupt
in i ögonen, ”jag får helt enkelt fortsätta tills er lycka endast är villkorad
av mig”, säger hon allvarsamt och kysser honom.
Euroma besvarar kyssen först men skakar sedan på huvudet. ”Nej,
vad vore jag för värd om jag inte erbjöd min dam en förfriskning innan jag
kräver mer av er.”, säger han värdigt samtidigt som han knäpper med fingrarna
och en tjänare stiger in i sängkammaren med en vinflaska och två bägare.
Ò Marda skrattar till och sjunker ner i sängen samtidigt som
tjänaren ställer ifrån sig flaskan och bägarna på ett bord i rummet, bugar och
går ut.
”Har jag sagt att ni har magiska fingrar herr Euroma?” Säger
Ó Marda glatt.
”Ni påpekade det ganska många gånger för bara en stund
sedan.”, Svarar Euroma samtidigt som han gjorde ansats att resa sig upp för att
hälla upp vinet till dem. Dock dras han tillbaka av Ó Marda som kysser honom på
nytt.
”Ligg ni kvar min herre och återhämta er styrka.” Säger hon
retsamt samtidigt som hon med ett litet skutt tar sig upp ifrån sägen och går
bort och öppnar flaskan och börjar hälla upp vinet. Samtidigt som Euroma sluter
sina ögon och låter återigen hans lycka fylla honom med ro och glädje.
Plötsligt känner han hur Ó Marda befinner sig intill honom. Han känner hur hon
smeker hans läppar med sitt pekfinger och han smakar försiktigt på det och han
känner hur hon smakar vin.
”Vill ni hellre suga på mitt finger än dricka er vin min
herre?” Säger Ó Marda lugnt.
Euroma slår då upp sina ögon och ler, samtidigt som han
sätter sig upp och tar emot bägaren och tar en djup klunk.
Ó Marda ler och smeker honom försiktigt på kinden. ”Min
herre jag vill tacka för en fantastisk kväll.”
Euroma ler, ”ni behöver ej tacka min dam. Faktum är att det
är jag som skall tacka.”, Säger han samtidigt som han lutar sig fram för att
kyssa henne men istället faller han rätt ner bland täcken och kuddar. Han
försöker resa sig upp men känner snart att det inte var möjligt. Hans kropp
vägrade helt enkelt att lyda honom. Faktum var att hela världen tycktes snurra.
”Vad händer?”, Frågar han samtidigt som han ger ifrån sig
några korta flämtningar. Han söker Ó Mardas blick. Hon i sin tur hade plockat
upp bägaren han tappat och ställt den tillsammans med hennes egen på ett bord
intill sängen.
”Vad händer?”, Frågar Euroma igen samtidigt som han kämpar
för att samla sina tankar.
Ó Marda sätter sig sedan ner bredvid honom och smeker hans
kind. ”Det är ett gift min herre, ett gift designat för att döda Ursprungliga.
Dock fungerar det ej, men mannen som skapade det var helt övertygad om dess
effekt men allt giftet gör är att göra en Ursprunglig förvirrad och illamående.”
Euroma ansträngde sig och mindes, han mindes giftet. Giftet
han hade skapat. ”Vem är ni?” Frågar han matt.
Ó Marda ler och helt plötsligt kan Euroma se hur hennes
kvinnliga kropp bryts ner och formas om. Istället för en ung kvinna sitter där
nu intill Euroma en ung man. Euroma flämtar till och försöker på nytt resa sig
upp men faller med ens tillbaka ner i sängen helt orkeslös. ”Du!”, Morrar han
istället fram.
”Herr Euroma”, svarar Dianos obesvarat.
”Du kan ej dräpa mig med detta gift, jag är en Ursprunglig.”,
Säger Euroma samtidigt som han koncentrerar sig på att försöka knäppa med
fingrarna för att hans betjänt skulle uppfatta det.
”Nej det är ni inte, ni är en Gryningsman. När ni blev det,
blev ni en helt ny varelse, antar att det inte har berättats för er.” Säger
Dianos lugnt samtidigt som han reser sig upp och går bort till Euromas
garderob. Han öppnar den och fnyser för sig själv. ”Har ni inga kläder som är
lite mindre skrikiga? Jag menar är violett och karmosinrött allt ni bär?”,
Frågar han bistert.
Euroma svarar inte. Utan fortsätter att få sina händer att
lyda hans vilja men han känner nu hur han förlorat känseln i hela hans kropp.
Undertiden klär sig Dianos i en utav hans klädnader. Varpå han går fram till
Euromas använda kläder som han tidigare slängt på en fåtölj i rummet. Dianos
plockar där upp Euromas sabel. ”Jag kan inte förstå att ni behöll denna.”
Euroma vill svara att han hade tänkt dräpa Dianos med sin
egen sabel men inga ord formas av hans mun. Dianos inspekterar vapnet sedan går
han och sätter sig vid Euromas sida igen. ”Ni skall veta att jag hållit ett öga
på er min herre. Jag anade att det var ni som sökte efter mig, vilket jag inte
riktigt kan förstå. Jag trodde vi skiljdes som vänner. Ni hade er seger och
trodde att min själ för evigt skulle vara förstörd. Men ni kunde inte släppa
taget, ni hörde att jag kanske var vid liv och ni beslutade att söka efter mig
även om jag inte utgjorde något hot.” Dianos tar en paus och skakar på huvudet.
”Ni sökte efter mig likt en besatt och jag insåg att jag var tvungen att göra
något. Jag vill inte tråka ut er md detaljer men era män dräpte en stackars man
som endast var lik mig samtidigt jag redan rörde mig omkring här i din borg som
en ärad gäst. Ni förstår att under dessa år som gått har jag lärt mig ett och
annat och att förändra form är en utav många nyttiga färdigheter jag plockat
upp.” Dianos tystnar och ser ner på Euroma vars ögon var slutna. Dianos nickar
beslutsamt varpå han tar sin fars sabel och kör den genom Euromas hals.
”Piraten och Euroma är nu döda”, viskar Dianos.
Då helt plötsligt öppnas dörren in till sovrummet och två
Gryningsmän tillsammans med betjänten stiger in ursäktande samtidigt som dem
förklarar att de har brådskande nyheter. Alla tre stannar till och bevittnar
scenen inne i rummet. Dianos ståendes över den nakne Euroma med sin sabel i
Euromas hals. Chokade stirrar de på Dianos och Euroma samtidigt som flera
svordomar ljuder i Dianos sinne.
Över en natt hade nyheten spridit sig runt om i Gryningens
världar. Den fruktade Piraten, mannen som i flera decennier satt skräck i
handelsmän på haven, mannen som stridit med de Grå och Skymningspiraterna var
vid liv och han hade mördat en utav Ödets Gryningsmän. Runt om i världarna
mobiliserades det folk för att en gång för alla söka reda på och dräpa denne
man. Ödet gav även tiotusen Gryningsmän tillåtelse att ge sig iväg ifrån sina
vanliga uppdrag för att föra Piraten inför rättvisa. Sökande på gick i flera år
men tillslut var man tvungen att inse att mannen känd som Piraten hade
försvunnit. Dock visste ingen vad som hade hänt honom. Hade han dött? Fallit
för en okänd fiendes klinga? Eller höll han sig fortfarande dold någonstans
under Gryningen där ingen kunde finna honom, eller hade han lämnat Gryningen
för att finna frid bortom den.
Dianos sluter sina ögon och lyssnar till hur havets vågor
milt slår mot sandstranden för att sedan återvända ut till det mörka havet. Han
lutar sig sedan tillbaka och känner hur bryggan han ligger på är alldeles varm
efter att solen lyst på den under hela dagen. Han kan inte undgå att le lit för
sig själv ty trots att han varit nära på att gå under då han flytt ifrån
Euromas slott fann han frid i att Euroma var död och att hans fars sabel
återigen vilade vid hans sida. Dianos visste dock att hans tid var knapp ty
Ödet letade redan efter honom, och dess Gryningsmän och allierade skulle vända
på varenda sten under Gryningen tills de funnit honom. Dock kunde han inte ge
sig av än, inte utan att han visste.
Dianos slår upp ögonen och blickar ut mot havet. Han kan se
hur ett litet skepp närmade sig sandstranden och den lilla bryggan han låg och
vilade på. Han reser sig och följer bryggan tillbaka till ett hus konstruerat
blänkande snäckskal. Väl inne i huset ser han sig omkring, inredningen var
täckt av dam och man kunde tydligt se att ingen bott i huset på många år. Dock
hade någon nyligen sovit i sängen. Dianos går fram till sängen och slänger av
sig de kläder han stulit av Euroma. Han lägger sedan ner dem i en kista intill
sängen. Han skall till att stänga kistan men hejdar sig och plockar upp en stor
violett fjäder. Han ler lite för sig själv samtidigt som han försiktigt doftar
på fjädern innan han lägger tillbaka den och stänger kistan, varpå han går ut
på bryggan igen.
Skeppet hade nu kommit närmare stranden och Dianos lyfte sin
hand och hälsade skeppet välkommet varpå han slänger sig ner i havet och simmar
ut för att möta det. Två undinska kvinnor och en man hälsar honom snart
välkommen när han klättrat upp på skeppet. Dianos hälsar dem ett leende
samtidigt som han tar emot nya kläder.
”Jag måste ge mig av omedelbart!”, Säger han. ”Men jag
behöver få reda på vad ni vet.”
Mannen skakar på huvudet. ”Vi har sökt igenom hela norra
Gryningsvärlden och vi har träffat många överlevande ifrån havsväktarna men vi
har ej hört något om att kapten Venda skulle ha överlevt.”
Dianos nickar. ”Jag trodde inte det heller.”, Säger han
samtidigt som han känner hur sorgen bosätter sig i hans bröst. ”Tack mina
vänner, jag hoppas att ni inte kommer att sakna ert skepp.”
Uninerna ler och skakar på huvudet. ”Ingen fara Dianos.”,
säger mannen varpå han omfamnar Dianos. Dianos besvarar omfamningen och ler åt
honom. ”Ni har varit till stor hjälp. Tack!” Undinerna ler och tar sedan farväl
och lämnar skeppet och försvinner ner i havets djup.
Dianos manövrerar sedan skeppet åt öst. Bort ifrån
gryningen. Han tvekar inte han ser inte bakåt utan seglar bestämt åt
Skymningen. I hans tankar visste han att den man som kallades Piraten nu var
död. En ny tid var kommen och Piraten skulle aldrig igen skåda Gryningens ljus.
Kvar fanns endast Dianos och han var på väg tillbaka mot Skymningens världar,
där han skulle kunna skapa sig ett nytt liv. Han visste att detta var farligt
då det fortfarande fanns en chans att Juryn fortfarande letade efter honom men samtidigt
visste han att det var hans enda möjlighet.
Helt plötsligt slet vinden tag i hans segel och klädnad.
Dianos log han visste att havet hälsade honom välkommen. Han visste att det
utmanade honom precis som det alltid gjort. Mäktiga vågor skummade omkring hans
skepp och i deras brus kunde han höra hur vågorna välkomnade Piraten åter till
deras hav.
Dianos log. ”Snälla ni, kalla mig mannen ifrån Skymningen.”
