Sångerna om Tredagarskriget

~Riddarens sång~

I landet norr, vilade dem av triaden upplysta, stilla och ovetande om faran, faran som vaknat, som höjt rop genom skog och över berg.

Faran, faran som törstade girigt efter Fynheims söners blod. Hornen ljöd ur dimma och trummorna ekade mellan bergets isande toppar.

Vakna de gjorde, hjältarna av blodet välsignade, vaknade till ond bråd strid. Resa sig skall dem göra, resa sig över himmel och död.

I gryningen de resa söder ut ifrån Jangards berg mot slätternas riken, försvara länderna skall de göra, detta med styrka och mod.

I gryningen de reste, i gryningen de anlände till Thinders fäste, på knä föll den mäktige Stormbjörn. Bad om soldater och hjälp gjorde han inför Bjorn av Thinder.

Bjorn av Thinder höjde sin röst som skallade genom Vildlands skogar. Ta vapen till hand vänner ty varelser av hat och krig närmar sig, dem är hungriga efter blod och färdas genom Bjarnes skog och över isiga toppar.

Dem är snart vid min port och mina soldater måst ack bli här, Fynheims strid kan icke än bli vår, men ej skall jag er svika, när horderna här är döda skall mina spjut skölja fram över topparna likt en vild fors om våren.

Stormbjörn nöjd med orden for med de andra hjältarna ner emot hemmets klippa. Där samlades riddarna av järn, modiga och tappra, starka i armar och tro. Dem sköljde genom landet likt nattens slöja efter den ljusa dagen.

Stormbjörn den främste i täten red, han av guden välsignad höjde hammare svart mot himla valvet och svor att dagarna som väntade röda dagar skulle bli.


~Is folkets sång~

Kärlek väntade dem alla ty gudinnan dog för dem, hon dog i isens tecken för att dem synen ge, för att dem synens kraft ge.

Därför kom dem, horder av tusentals, och med dem hatet och blodet. Vi höjde våra röster och kallade på hjälp hos huset Thinder som svarade tappert och över våra toppar kom, medförande riddare och spjut.

Kärlek till mannen Thinder för till vår undsättning han kom och han förde med sig seger och hopp. Mången troll han dräpte för egen hand, sedan var hans klinga rödare än härdens eld, trött var den ej och sjöng gjorde den än.

I sin stund av triumf han kom inför oss och på knä föll, om vår hjälp han bad, då han svurit ett löfte till bröder och systrar. Vi hörde hans bön och lyfte händer emot skyn, rösterna ekade och trollen flydde när snö och is bröt sig fri, likt vilda hästar krossade vattnets vilda själ hordernas ben och sköld.

Bjorn av Thinder tackade hjärtligt och svoro heligt att till husets Thinders slut alltid svara Katchas rop. Hyllade och tackade honom vi gjorde, när han lämnade våra toppar på väg mot Fynheims krig där ond död väntade honom men vi sörjde inte ty Katcha hade förutsett att han levande skulle återvända.

~Kvällsljusets sång~

En gryning av ro glömd när De Odödliga kallade nåde Fynheims slätter för att tappert strida för Fynheims folk. Mörka riddare och starka vilda män kämpade emot horder av trolliknande varelser åtföljda av smutsigt anhang.

Till Fynheims mäns räddning kom dem alla ty deras förlust var nära, tiotusentalet hade stupat och mer mat åt den girige korpen skulle där bli men när skymningen slöt sig över Fynheims slätter gick alla till vila och med dem även kriget.

Morgondagen väntades ivrigt av alla, gryningen kom likt ett skickligt slungat spjut, i samma stund som gryningens spjut slagit ner i länderna höjdes vrål av död, strid och strid.

Hundra krigare stupade innan solen nått sin högsta punkt, men dessa var av modig börd av trolliskt blod låg tusen döda, brända av den röda draken som flög stolt över slagfältet och slungade sina eldar.

Alvisk magi låg i drakens eld ty Kohivandon den vise hade antagit drakens form för att sätta skräck i fienden. Hans eld var likt solens, hans andedräkt likt tusen döda ruttnande lik, hans vingar skapade virvelvindar som riktade fiendens pilar emot dem själva.

Då hördes en duns, ljudet ekade genom slagfältet och många skrek av panik och fruktan, ty en jätte hade fallit och med sitt fall dräpt hundra av sin sort.

En enorm jätte av trollisk börd hade nergjorts av Kienors spjut som glittrade likt stjärneljus. Ingen vågade sedan strida emot honom mer, Kienor återvände därför för att ta hand om de skadade och för att planer smida ty i hans sinne anade han seger.


~Tapperhetens sång~

Likt en skugga om natten rörde han sig, Dacolan den sluge, dräpte mången troll innan de insett att de var träffade av hans hugg ifrån drakdräparens svärd. Ingen man kunde honom se och var hugg var av dödlig sort.

Hans syster kärleksfylld av naturen vägrade först dräpa för sakens skulle men när den fagra prinsessan såg döden och lidandet hon sina händer höjde mot himlen och manade fram blixtens krafter som brände och kokade trollen där de stod.

I täten av striden red den sannaste av riddare, han som ej vek undan för troll av något slag, med sin lans han bröt troll efter troll. Lansen i Riddare James hand bröts själv i bitar för var tionde troll han dräpt och varje gång krävdes det ett nytt träd ifrån Bjarnes skog för att göra en ny.

Och vid andra dagens skymning hade skogen tunnats ut ty träden hade alla gått åt till riddare James lansar. Åt detta skrattade han gott och red mot kvällen fram genom skogen och slängde nya frön för att skogen skulle kunna växa på nytt tills nästa dag och ge honom nya lansar.

Tapperheten var stor, skickligheten även den, men störst av dem alla var Imod. Ingen tvekade i hans närhet när han med ett steg nergjorde hundra troll. Fynheims krigare offrade i hans ära ty större krigare hade dem aldrig sett.

Imod själv fattade sin bringare av död och klöv hela troll på dess mitt, varken rustning, sköld eller svärd kunde hindra hans klinga ifrån att smaka blod.

Tillsist han dödat troll till den grad att han satt sig ner för vila och stred inte mer den andra dagen. Fynheims män flockades kring honom och prisade honom och ropade ut hans namn över slagfältet.


~Tredje dagens sång~

Imod reste på sig för att alla i hela öster skulle se honom, alla jublade men han höjde sin hand och manade till tystnad. Han ropade sedan ut ett vrål som påbörjade den tredje dagen och alla kunde dem ana seger.

Kohivandon antog återigen drakform, Dacolan försvann bland skuggorna och dök bara upp när han dräpte ett troll, Kienor stred igen, Sennira fortsatte att få besvärjelser att regna ifrån himlen och James hade återigen lansar att strida med.

De Odödliga med Fynheims män anföll starkt ifrån söder. Stormbjörn i täten för sina Järnhands riddare anföll ifrån väst och helt plötsligt ut från Bjarnes skog kom tusentals riddare ifrån huset Thinder och med dem hundratals Katchaner.

Trollen drevs nu tillbaka emot öst och dess vilda hav, segern var nära, då helt plötsligt sköljde en svart våg över världen, alla stannade upp i sitt stridande. Draken föll ifrån himlen men räddades av Kienor.

Kärleken dog och besvärjelserna likaså, alla var i chock utom trollen som tog upp svärd igen och började hugga ner Fynheims män, Imod valde dock att handla och högg sig fram till trollens ledare.

Gretr, kallade dem honom denne best ibland bestar, Imod möte honom utan att tveka men visste i sitt hjärta att kampen skulle bli hård.


~Kungens sång~

Imods dödsbringare möte Gretrs frostklinga, när de bägge kämparnas kraft mötes rev dem upp land omkring dem med en vild tryckvåg.

Alla som inte höll sig fast vid marken med all dess styrka slungades hundra meter bort vid varje kling slag.
Imod var den starkaste krigaren Fynhems folk någonsin skådat men även han vacklade till av kraften ifrån Gretrs hugg.

Striden pågick länge och all annan strid hade avstannat då det var omöjligt att fortsätta för varje hugg ifrån de båda kämparna slungade nya tryckvågor genom landet.

Gretr slår helt plötsligt Imod i benet, med ett slag som hade dräpt hundra män. Allt Imod gör är dock att rycka på sina breda axlar och hugga tillbaka.

Gretrs hjärta var nu fyllt av fruktan och osäkerhet och Imod den mäktige utnyttjade detta och högg honom djupt i armen. Varpå Gretr skrek likt ett åskväder.

Imod hejdade sig dock icke utan högg på nytt och med ens låg Gretrs ena arm på marken. Gretr föll på knä och gjorde många misslyckade försök att anfalla igen men inget hugg kunde kuva Imods hand eller genomborra hans sköld.

Imod, högg nu av Gretrs andra arm och sedan tog han, trollhövdingens huvud, Gretrs blod forsade nu ur hans kropp och fick hela slag fältet att bada i blod

Imod såg detta och höjde sitt svärd och skar en fåra genom landet och allt blod rann ner i Silvra som färgades röd i över tre månader av Gretrs blod.

Han tog sedan sin besegrade fiendes svärd och slungade iväg det över himla valvet för att dess ondska aldrig skulle återvända igen.


~Mörkglimmers sång~

Fynheims män hyllade Imod, den störste och starkaste av alla Osthems män, de krönte honom med en krona som smitts av Fynheims jarlars guld för att bevisa att han var Fynheims konung.

De andra Odödliga hyllades dem också och deras namn står skrivna på tredagarskrigets minnessten som stolt står kvar på platsen där konungen besegrade Gretr.

En stad restes till konungens ära, en stad som precis vid Silvras lugnaste områden där den för evigt skall vakas av Imods mörka skugga samtidigt som solens ljus kommer få staden och Silvra att glimra.

Leve Hjälten, leve Konungen, leve Imod, leve Mörkglimmer och Fynheims första skymning, skymningen som avslutade tredagarskriget.

Den Mörke "Den Eviga Flamman"

”Varför har du kommit hit och väckt vår slummer?”
Den mörkes ögon flammar till, ”Därför att jag kräver er lydnad”.
Hundratals glimmande ögon började då brinna i de mörka salarna. Den mörke ler och höjer sin hand och dräper med ens den största varelsen i den mörka salen som med ens lyses upp av hans flammande eld. Han känner hur rädslan är stor ibland de blodröda drakarna som betraktade honom.

”Jag kräver er lydnad”, morrade han fram samtidigt som han i sin själ fick alla de fem eldar han erövrat att flamma till liv. Drakarna kände med ens hans kraft och ryggade tillbaka och sedan bugade sig djupt. Ytterligare ett leende kunde anas under den mörkes huva.
”Ni är mäktiga och ni är den största drakflock som finns, men ni är patetiska! Ni gömmer er som fega maskar i detta berg och väntar på att de alviska ska lämna denna värld, ni tror att de mörka drakarna skall driva bort dem men av dem finns där endast ett fåtal kvar. Ni är allt som finns kvar av deras forna makt”.
Den mörke ser ut på varelserna kring honom och skakar på huvudet, ”Vill ni styra över denna värld ligger det i era klor, ni har antalet och ni har styrkan och ni har mig. Fatta mod bröder, ni är starkare än dem, låt ert hat vägleda er igenom denna tidsålder och låt er eld bereda väg för en ny, en där världen inte kommer att bada i alvernas ljus och sånger utan där ni med eld och klor styr hårt men rättvist. Stig fram ty er tid har äntligen kommit, samla era klaner låt himlen bli röd av eran eld och ert hat, stig fram och låt en evig storm piska på de alviska och driv dem och deras gudar ifrån denna värld”.

Tystnaden låg tät i den enorma grottan, tills hundratals vrål fick grottan att skaka, den heta elden brände sönder berget och fick den vilda magman att koka runt omkring dem alla. De röda drakarna smidda av bergets logar väckta ifrån en tusen årig slummer fyllda av hat och genomsyrade av den röda elden kraft bröt sig ur mörkret ut i solen och började med ens slunga sina eldar mot Trudvangs ändlösa skogar. Snart var solen undangömd bakom ett tjockt lager aska som var allt som blev kvar efter att logedrakarnas eldar hade bränt sönder världen.

Den mörke stod kvar högt uppe bland Jangardsbergen och blickade ut över förödelsen med tårar rinnande ner för sina kinder, varpå han försvann i en mörk flamma.

Drömmarnas tidsålder närmade sig sitt slut, alviska krigare och gudar försökte förgäves försvara sig mot de tusentals logedrakar som svepte över världen, alla eggade av den mörkes ord och styrkta av hans flammande eld. Den mörke själv stannade i sitt slott ständigt fokuserande på vad som väntade, han sökte ständigt efter den starkaste elden som gick att finna, en levande eld, inte bara en eld som kunde dansa och förstöra och bränna utan en eld med känslor och tankar, en eld med en själ. Men även om hans försök var många misslyckades han.

Tiden rörde sig för honom snabbt och han visste att snart skulle han behöva den levande elden och förstå dess kraft, för han kände ständigt närvaron av den man som det svarta rådet varnat honom för, den mäktigaste av varelser uppkallad efter den humanoida guden Lavierno. Han som på egen hand dräpt guda varelser och med sina följeslagare nästintill fått de alviska gudarna på knä för många eoner sedan. Han hade dock besegrats och fängslats av de alviska gudarna men för varje dag som den mörkes kraft existerade växte Laviernos kraft och snart skulle han kunna bryta sig fri.
Den mörke fruktade inte mycket men tanken på detta fick den mörke att bli mer desperat. Han började söka sig utan för Trudvang till andra världar och tillsist fann han en man, en man vars namn han aldrig nämnde, den mörke kallade honom endast för mannen med tecknet.
Mannen med tecknet gick med på att hjälpa den mörke och gav honom vägledning genom Blotheims riken där han tillsist efter att ha vandrat på glömda vägar förbi de kända rikena fann en kraft världen aldrig tidigare skådat, något han aldrig skulle förstå något som ingen någonsin kommer att förstå. Han fann den levande elden och svepte försiktigt in henne i sin klädnad, hon var alldeles nyfödd och såg upp på honom med sina vackra ögon, först möte han inte hennes blick då hans ansikte nu var blottat men allt hon gjorde var att sträcka ut sina små händer efter honom och le.

Han förde henne tillbaka till sitt slott och uppfostrade henne och matade henne med sin egen eld, hon åt girigt och snart var hon oändligt stark, han var dock mycket försiktig han visste att om hon skulle inse sin egen styrka och få förståelse hur den skulle bruka hade inte bara denna världen varit i aska utan alla världar.
Det kom dock en tid då han började inse hur han skulle bruka henne men han ficka aldrig den chansen för sorg och smärta ekade genom hans bröst. Det sista slaget hade utkämpats och han kände hur logedrakarnas eld började dö ut. Han begav sig till Valkalainens portar och såg förödelsen men än stod staden stark och där väntade de alviska på honom men de anföll honom icke. Istället välkomnade dem honom, den mörke fylld av misstänksamhet lät sig inte bjudas in. Istället höjde han sina händer och slungade en svart eld emot stjärnporten för att bränna bort alvernas kronjuvel i Trudvang men alverna agerade snabbt och i eldens väg slängde de hans mor.
Den mörke kunde endast se på när hans eld brände bort den enda han älskat, han föll på knä och skrek ut sin sorg och detta fick marken att skaka, berg att rämna och de alviska att darra. Då klev deras gudar fram, bestämda att handla, de högg honom med svärd och stack honom med sina spjut. Den mörke kände hur smärtan träffade honom men han gjorde inget motstånd utan kämpade sig endast fram till sin mors aska. Desperat försökte han tända hennes livslåga men ingen kraft han besatt kunde åter väcka den låga som brunnit.
De alviska gudarna var nu samlade kring honom och höjde sina vapen för att dräpa honom, han deras sista motståndare om Trudvang. Han såg upp på dem med sina ögon vars glöd hade falnat, vad gudarna såg fick dem att hejda sig, ty de såg hans alviska vackra ansikte och de såg ödet speglas i hans ögon och detta hejdade dem. Ingen vet egentligen vad dem såg i hans ögons djup med de hejdade sig och släppte fram Jepua, den främsta av de alviska som med sin isklinga Polvitjarve slog den mörke in i en lång sömn.

Världen blev aldrig vad den en gång varit, logarna flydde och gömde sig i världens dunkel och de alviska gudarna lämnade Trudvang för att aldrig återvända igen, den alviska makten var bruten, deras en gång stolta riken som funnits över hela världen som hade varit täckt av grönskande skogar var förstörda, kvar fanns endast ruiner och stora slätter där det en gång funnits grönska. Den mörke själv spärrades in i ett alviskt fängelse bakom en vägg av sten med alvernas magi som ständigt kvävde hans eld och med det hans själ.
Jag kunde ständigt känna hans plåga och sorg genom de tusentals år som följde. Men jag kunde inget göra ty jag var jagad, jagad av mannen med tecknet, mannen som den mörke vänt sig till när han ville finna mig. Jag den levande elden, den mörkes dotter och bundsförvant, men jag kommer att vänta, vänta på den tid då han kommer att bryta sig igenom sin sorg och återerövra sitt hat och väcka sina eldar och sitt slott till liv. Den mörke kommer att återvända, han kommer med sin eld att färga himlen röd och ingen kraft, alvisk eller gudalik kommer stå i hans väg.

”Tiden är inget i detta tomrum, i denna grotta existerar den inte, tiden är mig förlorad. Jag är inte längre en del av den. De alviska tror att jag här inne kommer att möta döden men det misstar sig, här inne möter jag tystnaden. Men ändå hör jag röster, röster som viskar i mitt sinne att en ny tid snart kommer att återvänd, därför väntar jag, för ingen kraft är min överman när jag återigen kommer att vara fri.”

Den Mörke "Havet av Flammor"

Kylan slår till likt tusentals dolk hugg mot hans kropp, men han vacklar inte. Denna smärta är inget, den kan dock liknas en retsam smekning ty snart är känslan borta och istället flammar den svarta elden till liv och sluter hans kropp i dess mörka lågor. Hettan betvingar kylan och han fortsätter sin resa genom de frusna öde markerna.

Hans glödande ögon brinner av hatets flamma, han söker efter sitt arv, det som hans far lämnat åt honom. En plats fylld av de svart drakarnas kraft och magi, han var nära nu, mycket nära, han kunde känna det och hans längtan efter att uppfylla sina uppgifter gentemot sin art och det mörka rådet brann starkt inom honom.

Efter att ha rest runt i världarna i flera hundra år hade han funnit dem, undan gömda i en värld av skugga, en värld av sot och eld. De hade först slungat sina eldar emot honom när han vandrat in i deras grottor fyllda av rikedomar och kraft. Dessa hade dock bara kittlat hans hud och han hade fortsatt fram för att kräva sitt arv.

De mörka vägrade dock att lyssna till honom, de började klösa honom och hugga honom med deras enorma käftar. Han försökte först försvara sig men än var hans kropp ung och han hade inte vunnit sin sanna styrka än. De mörka skrattade åt honom och hånade hans vedervärdiga utseende och plågade honom tills de tröttnade och slängde ner honom i ett berg av eld.

Han föll, föll genom giftiga ångor rätt ner i bergets hjärta av eld och lågor. Han fördes snabbt iväg av en ström av vild lava som rev sig igenom det mörka landskapet. Han kämpade vilt för att ta sig upp men han drogs alltid ner emot ett ändlöst mörker kantat av flammor. Han kände hur livet långsamt höll på att slockna inom honom, hans själ som en gång brunnit stark blev allt svagare och svagare.

Då såg han framför sig en eld, den var inte mörk utan den brann starkt i ett blått sken. Han kämpade sig igenom mörkret och omfamnade den blåa elden och kände hur den genast sökte sig in i hans själ, den förenade sig med honom och började genast växa. Han kände nu hur en ny kraft blommade upp inom honom, han slöt sina ögon och kände hur han brände bort mörkret med sin blåa flamma och hur han bröt igenom eld och evigheten och slog sig tillbaka till de mörka grottorna och återigen stod inför de mörka.

De mörka stirrade på honom med förvåning och skräck i blicken och han stod endast där och väntade på att de skulle falla på knä inför honom.

Efter det välkomnade de honom, de berättade om eldens hemlighet och hur de hanterade den svarta flamman och vad hans far hade lämnat honom. De berättade om ett slott som byggts åt honom där han skulle kunna finna alla de fem eldarnas kraft som var ämnad åt honom och ingen annan. De gav honom en mörk klädnad gjord av den mörkaste askan då han saknade det mörka fjäll de själva iklädde sig.

Det var därför han färdades genom evig kyla med den blå elden som kompas och den svarta som skydd, för att finna platsen som inte går att finna där hans far lämnat efter sig sitt största arv, den lila eldens flamma och slottet som skulle var ett hem för alla av drakblod.

Helt plötsligt börjar den blå flamman dansa på himlavalvet och dess sken strålar över det is täckta landskapet. Han blickar ner och känner hur denna plats välkomnar honom dock känner han hur landskapets svarta is stänger ute honom. Länge betraktar han isen och försöker förstå dess magi och tillslut får han den svarta elden att blomstra ut i hans själ. Han höjer sina händer som genast börjar flamma och han slungar elden och all dess kraft ner mot isen som börjar fräsa och ånga. Han höjer återigen sina händer och svarta ånger stiger återigen ifrån marken, han gör en hand rörelse och ångorna skingras. Han kan nu ana elden som brinner under isen, han kan nu ana dess styrka. Återigen samlar han sin kraft och denna gång binder han den svarta elden med den blåa och slungar iväg ett enormt eldklot mot marken och isen rämnar under honom.

Isens magi slits i bitar och genast stiger lågor och eld upp ifrån marken under honom, han ser hur ett hav av eld och lava bryter sig fram ur marken och bränner sönder den svarta isen. Dock ser han inte det utlovade slottet, han svävar över det nu tillsynes ändlösa havet av flammor i sitt sökande men förgäves. Då fångas hans öga av en lila eld som bryter sig ut ur det flammande eld havet under honom. Han sträcker ut sitt sinne och fångar upp elden som genast binder sig till hans själ och genast börjar lava havet kasta höga vågor omkring sig och ur dess center reser sig ett mörkt slott i lila flammor.

Han landar mjukt framför dess enorma portar och stiger in i slottets mörka hallar som genast fylls av ljus när han stiger in. Han ser sig omkring, han söker efter svar, vandrar genom korridorerna genom rummen och stannar i en enorm sal för att blicka ut över havet av flammor, han undrar varför hans far byggt denna plats han undrar varför det mörka rådet hjälpte honom hit.

Då får han syn på spegeln i rummet, han ser sin egen vedervärdiga spegel bild, han får syn på sitt avskyvärda utseende och inser vad som måste göras, de alviska de måste förgöras. Hans far visste det och rådet visste det. Det var därför dem hade gömt sig undan alvernas ondska för att en dag kunna utrota dem. Han betraktar sitt alviska ansikte, detta vedervärdiga ansikte, han ger ifrån sig ett fruktansvärt skrik och krossar med ens varje spegel i slottet.

Han fäller upp huvan på hans klädnad för att dölja sitt avskyvärda ansikte och vänder sig om för att fortsätta undersöka slottet och inser med ens att han inte är ensam, inne i rummet har flera drakvarelser samlats dit lockade av hans skrik. Hundratals varelser som levt i slummer i slottet kommer in i salen och samlas framför honom och tittar alla nyfiket på honom.

En utav dem närmar sig försiktigt ”Herre”? Frågar varelsen försiktigt.

Han blickar ut över dem alla, alla varelser som stod redo att tjäna honom, han ler ett leende som delvis döljs av huvan, ”Ni kan kalla mig, Den Mörke”.

Den Mörke "Hatets Flamma"

Nu skall jag berätta en historia som berättades för mig när jag var ung, den är inte lång men ack oändligt tragiskt. Den handlar om en man som dömdes att vandra för evigt i en skugga som var lika mörk som hans själ. En man dömd till att vara hatad, fruktad och att för evigt känna bitterhet och sorg. Denna dom hade ålagts honom inte på grund av ett brott han begått utan endas av att han fötts av en ljus mor och avlats av en mörk far.

Redan vid hans födelse hade älvakonungarna fruktat honom, inte för att han var av ond natur utan på grund av hans arv. Ty hans mor var en älva dotter, med sitt folks skönhet och kraft som förälskat sig i en mörk varelse som länge varit svuren fiende till de alviska.

Dock födes denna nu onda man lika oskyldig som alla vi andra. Han växte upp bland alverna i deras ljusa boningar bland trädens grenar i deras trygga skogar dock kände han sig aldrig säker eller välkommen ty där fruktade dem alla honom. Dem såg honom som något onaturligt med sina underliga krafter och hans styrka som speglades i hans glödande ögon.

Varför de alviska såg honom som främling kunde han aldrig förstå dock fällde han många tårar som ung över hatet han fick utstå ty vart han än gick blev han illa behandlad och avvisad. De alviska dömde honom till att vara en utstött att spendera sin uppväxt i ensamhet för de alla visste att han var en man med mörk själ och brinnande kraft som hotade att bränna sönder dem alla.

Men nu vill jag inte att ni ska tro att denna ännu goda själ var helt ensam, nej då. Han hade alltid sin mor vid sin sida. En mor som älskade honom, en mor som till och med älskat hans far trots att denna varit en varelse av mörker. För en liten pojke var en mors kärlek allt som behövdes för att hans själ inte skulle slitas sönder av det hat som kastades över honom.

Dock gjorde rädslan för vad som kunde ske alverna till dårar, de spottade på honom och de klädde honom en klädnad svartare än natten och kedjade upp honom bland trädens grenar och lämnade honom att dö. I dagar hängde han högt bland grenarna, och mängder av rädda och vilseledda kom dit och gjorde allt för at hans resa till den andra sidan skulle gå fortare. Dock var hans unga hjärta starkt och det höll honom vid liv, trots varje sår de skar i honom, trots varje sten som de slängde mot honom fortsatte det att slå.

Det var då det började, först var det bara en liten viskning i hans själ som snabbt växte till ett skrik. Skriket lämnade själen och slog sig fast i hela hans kropp som en känsla, en känsla han aldrig tidigare känt. Denna nya känsla brände honom djupt in i hjärtat och han skrek förtvivlat ut sin smärta, han skrek desperat efter sin mor som aldrig kom till hans sida.

Han slet förgäves i sina kedjor som vägrade att ge med sig samtidigt som smärtan inom honom bara växte. Den var likt en eld, en eld som långsamt växte sig starkare och brände och slet sönder det oskyldiga inom honom, all den kärlek som hans mor gett honom blev till aska och kvar fanns endast det hat som kastats över honom under hela hans liv.

Denna kamp som pojken utkämpade kommer ni aldrig att förstå, men det är viktigt att ni vet, vet om hur mycket han kämpade för att hålla tillbaka denna känsla, hur han höll tillbaka elden som tänts inom honom, hur länge han höll kvar kärleken inom sig.

Men stunden kom då han inte kunde hålla emot längre och då gav han efter. Han släppte lös känsla och elden som med ens brände sönder hans fängsel, varpå han lämnade älva varelserna skog. Dock hade han nu förändrats, hans en gång milda och oskyldiga hjärta bultade nu starkt av hatets kraft och inom honom hade en eld tänts, en eld starkare och hetare än vad världen någonsin hade känt tidigare.

Välkomna!

Välkomna! Välkomna till en värld bortom gryningen, en värld som endast kan skådas i skuggornas mörker eller i spegelns mystik. En värld som inte är likt något ni någonsin drömt om, en värld stigen ur gynningsljus, sprungen ur stjärnornas drömmar.

En värld mer verklig än något annat samtidigt mer otrolig och förundransfull än förlorade drömmar. I denna värld kommer ni att frodas, leva av äventyr och släcka er törst med spänning, ni kommer att festa på sorg och kärlek, njuta av krafter och förmågor.

Detta är min vision av fantasy detta är min berättelse som grundar sig i Riotminds Drakar & Demoner 6. Detta är berättelsen som skapats av spelare som under flera år byggt upp en legend, en legend om odödlighet, öde och kärlek.

År 2002 startade en resa som ingen visste vad den skulle leda fram till, inte ens natthimlen och nu står vi här idag och jag ser ett gryningsljus starkare än något annat, en gryning som med sig kommer att föra klarhet i händelserna kring spelarnas fantastiska äventyr.

Tanken är att denna blogg skall guida dem som tar del av detta äventyr genom legenden som dem själva hjälpt till att bygga upp, detta görs för att spelarna skall få ett rikare äventyr dock är alla välkomna att ta del av dessa fantastiska berättelser men också för att deras otroliga äventyr och bravader inte skall bli en hemlighet som riskerar att falla i glömska.

Följ mig nu in i denna värld där endast fantasin sätter gränser, slit er fria ifrån verklighetens bojor och följ mig.

Följ mig till Gryningsvärlden dit endast de starka når.
Följ mig till Himlavärlden där ni kommer att finna kraften att leva erat liv.
Följ mig på en fantastisk resa genom dimensionerna till Trudvangs värld där sagor och legender föds vid varje strålande gryning.