Fyrvaktarens son I "Ett barn av havet"

I en okänd tid för flera miljoner år sedan, långt innan de mäktiga humanoiderna tog världarna under gryningen i besittning. Långt innan det mäktiga ödet välsignade världarna under gryningen. Långt innan världarna bortom gryningens invånare började söka sig över havet för att nå nya platser fanns där en fyrvaktare.

Hans uppgift skilde sig inte ifrån andra fyrvaktare utan var helt enkelt att hålla fyrens ljus tänt för att ingen som färdades på haven skulle förolyckas på dess förrädiska rev. Fyrvaktaren var en utav de ursprungliga och hans kraft och historia är större än vad ni kan föreställa er dock är detta ej hans historia. Det är hans sons, ty hans sons öde och liv är mer fantastiskt, sorgligt och episkt än vad någon någonsin kunde ha anat.

Precis som livet självt började pojkens historia i havet. I havets djup väcktes där en kraft. En fruktansvärd kraft som fick havets vrede att piska världsalltet till den grad att det nästan slogs i tu. Enorma vågor sköljde över både världarna under och bortom gryningen. Alla trodde att slutet var anstående och att allt nu skulle sköljas bort av denna syndaflod. De visaste och mäktigaste av de ursprungliga försökte desperat att blidka havets vrede till ingen nytta. Ty himlens makter vaknade till liv av havets våldsamma ryt och med fruktansvärda blixtar och våldsamt hagel öde la himlen det som havet inte kunde utplåna.

Dock när allt började nå sitt slut, då endast några få ursprungliga fanns kvar valde fyrvaktaren att lämna sin fyr. Genom stormen vandrade han långsamt fram på sin lilla ö. Med sin högra hand betvingade han vågor och blixtar och med sin vänstra skyddade han det lilla byltet han bar tätt intill sitt bröst. Hans kamp var en sådan som skulle falla i glömska dock antagligen den mäktigaste som någonsin utkämpats ty naturen när dess vrede är väckt går inte att blidka eller besegra. Trots sin överman lyckades fyrvaktaren nå fram till den yttersta punkten på sin ö och på dess vassa mörka klippa stannade han och höll upp byltet mot de vreda vågorna och den rasande himlen. Vad han hade skydda intill sig hade varit ett spädbarn inlindat i en mörkblå filt som nu blåste bort med vinden, dock hade fyrvaktaren ett fast grepp om den lilla pojken.

”Här är han!” Fyrvaktarens skrik ekar över haven. ”Här är han, ni krävde honom av mig och här är han. Jag ger er min son, jag ger er Dianos!”

Haven och himlarna verkar då tveka inför det lilla gosse barnet men helt plötsligt fortsätter de att rasa som om de piskades på av en dold kraft.

”Förbannelse över er, jag ger er honom snälla sluta med denna galenskap ni är starkare än förgöraren.” Fyrvaktaren faller på knä och tårar börjar falla ner för hans kind. ”Snälla tvinga mig inte att offra min son.” Fyrvaktaren blickar ut mot havet och hoppas i ett ögonblick att havet och himlen skulle dra sig tillbaka men allt han ser är en våg av vatten som närmar sig för att dränka honom och hans ö ur minnet, ur tiden.

Då hörs ett klingande skratt, ett skratt mäktigt nog att riva sönder vågens kropp. Det lilla gossebarnet ler och skrattar och viftar med sina armar och verkar nästan vilja kasta sig ner i havets vilda kropp. Fyrvaktaren kan bara med förundran i blicken se hur havet betvingas av sin sons skratt och roade jollrande. Han reser sig försiktigt och ser hur havet nu långsamt återfår sitt lugn och hur dess nu milda vågor vackert bugar sig och dansar för det lilla barnet. Lille Dianos skrattar till och nu när havet funnit sin ro verkar inte himlarna finna någon anledning att fortsätta storma. Även de mörka molnen lämnar himlavalvet och med sig tar dem de förödande blixtarna.
Fyrvaktaren kan fortfarande inte riktigt tro på det han beskådat och väntar länge på att haven skall kasta sina vågor över dem igen och att himlens vrede skall bränna dem. Men allt förblir lugnt och stilla. Allt som hörs är ett ursinnigt vrål ifrån någon obestämd plats. Fyrvaktaren ler och för återigen den lille gossen intill sitt bröst och i skydd av Fyrvaktarens marinblå rock faller Dianos i sömn. Fyrvaktaren själv börjar långsamt vandra tillbaka till fyren. Han är lätt på foten trots sin ålder och han känner hur hans leende blir bredare och bredare.

”Inte idag förgörare för idag är dagen min son födes. Detta är dagen då min son Dianos födes!” Hans röst är inte mer än en viskning trots det förs den över hav och rike till en mörk tronsal där ett vredgat svar hörs.

”Då fyrvaktare är han den som kommer att falla först.”

Åren kom och gick, nya tidsåldrar passerade och de få ursprungliga som fanns kvar föll en och en i meningslösa strider om makt. I världarna bortom gryningen kom där nya folkslag som brede ut sig och växte sig starka och de ursprungligas kraft glömdes snart bort. Dock fanns där ännu några enstaka kvar som desperat höll sig kvar vid sin makt och flydde till världarna bortom gryningen. Dessa började bygga ett nytt samhälle i världens centrum vid deras sida samlades snart de mäktiga humanoiderna alla välsignade av den mäktiga guden Lavierno. Humanoidernas kraft stärkte det nya riket under gryningen och en ny ordning var på väg att bildas. Dock fruktade de ursprungliga som regerade att kaos en dag åter skulle härska. De insåg att mycket snart skulle dåtidens misstag upprepas och när de väl skulle ske skulle allt nå sitt slut. Därför samlades de och förenade sina krafter. Tillsammans bildade dem en ny entitet. En oändlig kraft vars mål och uppgift var att skapa en ordning som aldrig skulle falla och aldrig låta mörker och kaos råda igen. Denna nya kraft skapad av de ursprungliga skrev i den stunden en ordning, en ordning som aldrig fick rubbas eller brytas. Detta var en lag om hur tid, rum och verklighet fick verka. Denna nya kraft blev snart känd som ödet.

Dock var händelserna under gryningen och bortom gryningen inget som berörde fyrvaktaren ty hans uppgift var den samma som den alltid varit. Dock hade hans liv förändrats. De få besökare som kom till hans ö fann honom alltid vandrandes omkring bland klipporna som om han sökte efter något. Trots detta tog han alltid emot varje besökare och vägledde dem på bästa sätt men han var alltid kortfattad och återupptog sedan sitt sökande. De besökare som kom och gick både led och roades av honom då hans sökande verkade vara förgäves. Men den som var observant, den som hade krafter bortom förståndet kunde ana någon högt ovan fyren uppe bland dimman som aldrig verkade lätta. Ty där bland de hundratals skepp som gått förlorade på haven genom tiderna vilade Dianos.

Det fanns ingen plats som var mer rofylld att leva på, det var därför som Dianos älskade livet bland skeppen i dimman. Där var han kapten, där var han fri. Fyrvaktarens sökande efter honom roade alltid Dianos dock visade sig han för honom ibland då han inte ville att hans far skulle bli allt för orolig. Men i många sekler stannade han bland skeppen. Dock mindes han alltid tiden i tornet, tiden innan han vågat sig ut på ön för att leka. Dianos hyste en stor kärlek till fyrvaktaren men det fanns ingen plats som han avskydd mer än tornet och dess fängslande väggar och det var därför han valt att göra de övergivna skeppen till sitt hem.

Man kan tycka att Dianos lek bland skeppen är en märklig uppväxt dock var det för honom nog några av hans lyckligaste år ty ingen kunde komma åt honom men allt skulle förändras. Historien fortsätter precis som åren och dess årstider.

Dagen då vinden vände var en dag likt alla andra för Dianos, han låg högst upp i masten och blickade upp mot den grå himlen och försökte föreställa sig hur himlen och världen såg ut bortom diset och dimman då han kände en fruktansvärd kraft. Denna kraft fick Dianos att hastigt sätta sig upp och vända blicken åt öst. Dianos var ännu väldigt ung men han hade alltid kunnat ana andras kraft och avgöra hur mäktiga de var och denna kraft som nu närmade sig var större än något han känt tidigare. Till Dianos fascination var kraften som närmade sig starkare än hans fars.

Han reser sig upp och tar tag i en tamp och firar sig ner på skeppets durk och lutar sig över relingen för att blicka ner mot ön för att skymta vad som närmade sig. Långt nedanför skymtar han en man som långsamt håller på att ta sig fram på ön med blicken vänd mot fyrtornet. Dianos kan skymta en bred svart hatt prydd med en vit pampig fjäder och en fladdrande mörkröd mantel genom diset. Dianos visste att hans far ständigt fick de mest märkliga besök men aldrig tidigare hade han skådat en sådan man. Han tvekade i några få ögonblick men sedan kastade han sig ner ifrån skeppet och lät sig fångas upp av en mild bris och försiktigt dalade han ner mot marken.

Dianos vänder sedan sin uppmärksamhet mot fyrtornet där han ser hur främlingen tas emot av sin far och välkomnas in. Dianos ler och springer kvickt upp för den lilla stigen som leder fram till tornet. Han tar därefter ett språng upp på fyrens vägg och klättrar smidigt upp i dess topp och genom en dörr smiter han in till fyrens ljus. Han kastar en blick på det enorma klotet av energi som kastar sit ljus över haven innan han tar några försiktigt steg ner till nästa våning. Han kommer ner till sin fars arbetsrum. Dianos stannar till då detta är den enda plats i tornet som han faktiskt kunde stå ut med. Det hade gått många år sedan han var här sist trots det såg det fortfarande ut som de alltid gjort. Överallt fanns där böcker, böcker på språk som inte talats på flera tusentals år och som aldrig skulle talas igen. Kartor över alla världens dolda platser och hav, kartor där det fanns hänvisningar till alla världens skatter och krafter. Han kastar en blick på väggarna där de både hängde tavlor och främmande föremål ifrån sin fars ungdom och många resor över haven och genom världarna. Dianos går fram till ett skåp och öppnar det försiktigt och där inne upplyst av ett enkelt stearinljus hängde hans fars gamla sabel. Dianos visste att fyrvaktaren avskydde det vapnet men att han alltid sagt att det påminde honom om varför han aldrig skulle använda det igen.

Dianos stänger försiktigt skåpsdörrarna och fortsätter nu att smyga neråt. Han passerar sitt rum utan att stanna upp, där fanns inget han höll av. Dianos har nu nått fram till trappan som leder ner till farstun. Han kikar försiktigt ner men den är tom och han anar sin far och främlingen i köket. Försiktigt smyger han sig ner för trappan och lyssnar.

”Vad förskaffar mig den äran att ni min herre kommer på besök?” Hör Dianos fyrvaktaren säga.

”Min käre fyrvaktare jag är här för att för många år sedan var ni en del av den ekumeniska flottan tillsammans med min far Mart’al. Han talade alltid väl om er innan han gick förlorad i den mörka stormen och sa att om jag behövde hjälp kunde jag alltid vända mig till er.”

”Din far var en god man, det smärtade mig djupt när jag fick höra nyheten om hans död.”

”Tack, jag vet att min far hade uppskattat att få stanna i ert minne. Han såg alltid upp till er. Han sa att ni var en stor man som alltid gjorde vad nöden krävde och det utan kostnaden av för många liv. Tydligen räddade ni honom ett antal gånger innan ni drog er tillbaka.”
”Det var många år sedan, jag var en annan man på den tiden. Nu är jag fyrvaktaren och jag har lagt allt sådant bakom mig”.

”Oroa er inte min kära fyrvaktare jag har inte kommit hit för att be er bli en del av flottan igen.”

”Vad är då ert ärende?”

”Du kanske har hört ryktena om dem som gått i exil? De har i världarna under gryningen förenat sig och bildat en form av kraft och skrivit en lag om hur världarna under gryningen skall styras. De kallar sig själva för ödet!”

”Jag har hört ryktena, varför är det något som flottans skickligaste härförare och kapten behöver oroa sig om?”

”Flottan har inte gjort ett uttalande än men juryn är orolig. Juryn har alltid haft förhoppningen att döma dem i exil och att ta världarna under gryningen i besittning.”

”Juryn är ett skämt!”

”Oja, verkligen. Men tro mig min kära fyrvaktare deras auktoritet har vuxit bortom gryningen och snart kommer de styra de världarna. Jag har märkt det mer och mer. Flottan styrs snart helt och hållet av jury sympatörer. Vad kan man göra? Det är nya tider och folk är rädda, rädda att humanoiderna kommer att vilja ta över världarna bortom gryningen.”

”Vad vill juryn att du skall göra?”

”De vill helt enkelt att jag skall inleda diplomatiska förhandlingar med ödet.”

”Det känns inte som om det är juryns sätt att arbeta.”

”Som jag sa, tiderna förändras. Juryn vill skapa en lugnare situation därför skickar dem en flottist och inte en bödel.”

”Det kan jag förstå men jag förstår inte vad du vill ha av mig? Annat än en trygg övergång till världarna under gryningen.”

”Jag behöver en karta, en karta som kan guida mig till världarna under gryningen när jag vill, utan att Juryn eller ödet får reda på det.”

”Varför?”

”Min kära fyrvaktare, detta är inte på juryns bevåg eller på mitt eget. Detta är en begäran ifrån flottan. Den delen av flottan som ännu kämpar för våra gamla sätt innan juryn.”

En tystnad faller och Dianos håller andan. Samtalet återtas igen och Dianos pustar ut. Han anar att de snart är färdiga och skall just till att smyga iväg då han får syn på främlingens stora fjäderprydda hatt som han lämnat med sin blodröda mantel i farstun. Tyst som en viskning smyger han ner och norpar åt sig hatten och tar sig sedan ut samma väg som han kommit ifrån.
Snart har Dianos tagit sig tillbaka till sina skepp högt ovanför den lilla ön och där kastar han sig in i en häftig lek. Med en hand rörelse skapar han formationer av dimman som lyder hans minsta vink. Själv står han på kommando bryggan iklädd den stora svarta hatten och ryter ut order åt sina matroser. Han är nu inte längre Dianos fyrvaktarens son utan en mäktig respekterad flottist. Han är havets främste krigare, monsters och piraters baneman. Hans lek blir intensivare och intensivare och han känner hur friska havsvindar är på hans sida. Han känner hur ett lätt duggregna har börjat falla och han kan ana en storm dock kan han inte sluta sin lek. Han springer fram och tillbaka på sitt skepp som nu håller på att bli bordat, han vet att han måste vara modig precis som sin far och han leder sina matroser in i striden, med ett enormt hopp ifrån kommandobryggan ner på durken är han med i striden och faller rätt in i någons armar.

Dianos inser först inte att han inte är ensam men höjer sedan sin blick och ser in i främlingens klar blåa ögon. Försiktigt tar Dianos av sig hatten och för undan sina svarta lockar ifrån sitt ansikte och räcker över hatten till främlingen som tar emot den och borstar av den och sedan sätter den på sitt huvud.

”Förlåt, jag lekte bara.” Säger en förlägen Dianos.

Främlingen ler lite och går ner på ett knä och lägger sina händer på hans axlar. ”Det såg mer ut som om du kämpade mot pirater.”

Dianos skruvar på sig lite förläget, ”inte bara pirater, havs monster också”.

Främlingen ler på nytt. ”Kan man tänka sig, havs monster också du måste vara en väldigt modig ung man.”

Dianos nickar, ”jag skall bli en flottist precis som far”.

Främlingen nickar allvarsamt och tittar sedan på Dianos skitiga skjorta och byxor. ”Som flottist kan man inte gå klädd hur som helst vet du. Vi är stolta krigare som är en del av en uråldrig styrka svurna att skydda och försvara de oskyldiga. När du är en del av flottan kommer du alltid att representera den och då måste du se proper ut för du vill väl inte dra skam över flottan?”

Dianos skakar på huvudet. ”Nej det vill jag inte.”

”Bra det och kom ihåg att en flottist inte kan springa omkring barfota.”

Dianos tittar förläget ner på sina bara fötter och vickar lite på sina lortiga tår. ”Nej det skall aldrig hända igen.”

”Bra det!” Främlingen reser på sig och går nu fram till relingen och blickar ut i dimman.

Dianos går och ställer sig bredvid främlingen. ”Hur känner du min far?”

”Det gör jag inte, men min far kände din far. De var vänner under deras tid i flottan.”

Dianos nickar, ”skall du ut och kriga”?

Främlingen nickar, ”jag är på väg till Duanga, en värld under gryningen för att därifrån ta mig till Gryningens värld och träffa onda män som svikit flottan”.

Dianos fattar i den stunden ett beslut, ”får jag följa med dig”.

Främlingen tittar ner på Dianos och skakar på huvudet. ”Din far skulle aldrig gå med på det.”

”Men jag kan fråga honom, jag kan säkert övertala honom.”

”Jag hinner tyvärr inte vänta, jag måste resa omedelbart.”

Dianos känner hur hans chans håller på att glida ifrån honom. ”Men om jag kommer efter, jag kan leta reda på dig.”

Främlingen skrattar till. ”Om du lyckas ta dig över haven och komma till Duanga vid liv då är du värdig att ansluta dig till flottan.”

”Jag kan klara det!” Säger Dianos bestämt.

Främlingen tar då ett vigt hopp upp på relingen. ”I så fall ses vi snart igen Dianos och då är du värdig att bära en egen kaptens hatt.”

Dianos skiner upp. ”Vänta, vad är ditt namn?”

”Zervijal.” Främlingen tar sedan ett hopp ut i dimman och försvinner utom synhåll.

Dianos håller på att spricka av glädje och tar sig snabbt ner till marken igen och skyndar in i tornet. ”Hej far, jag kommer strax.” Dianos springer förbi den förvånade fyrvaktaren som sitter och dricker ett glas vatten i köket. Han skyndar upp till sitt rum och slänger av sig sina slitna kläder och letar fram ett par bruna läder stövlar och en ny vit skjorta och ett par nya byxor. Han klär sig kvickt och knyter sedan upp sina vilda lockar i en hård knut i nacken. Varpå han skyndar ner till sin far igen. Fyrvaktaren väntar på honom i köket och har ställt fram mat och dryck åt honom när han anländer.

”Far! Jag har träffat Zervijal och han vill att jag följer med honom till världarna under gryningen.”

Fyrvaktaren ler och lyssnar till Dianos förklaringar om varför han vill och måste resa iväg dock skakar han bara på huvudet och Dianos känner hur en hård klump av besvikelse växer sig stor inuti hans bröst.

”Far snälla, jag kan inte stanna på denna ö för alltid.”

”Dianos tro mig jag vet vad som väntar i världen och det är inget du inte borde uppleva innan du är redo för det. Du är ännu bara ett barn och världen och haven kan vara grymma och de kommer inte att ta någon hänsyn till att du inte vet hur grymma de kan vara.”

Dianos sitter helt tyst och bara skakar på huvudet, han visste att han var ung, han visste att han inte kunde anses som vuxen men han kände sig verkligen inte som ett barn. Han visste att han inte kunde stanna på denna ö länge till men det verkade som om hans far inte insett det än.”

”Far jag måste härifrån, denna ö kväver mig. Den vill ta ifrån mig min frihet. Jag kanske är trygg här men jag vill inte vara trygg på bekostnad av min frihet. Snälla du måste låta mig resa.”

Fyrvaktare skakar på huvudet. ”Nej Dianos. Det är kanske fel men du är min son och jag vill att du ska vara säker och jag kan inte skydda dig där ute. Snälla du måste förstå det.”

Dianos känner hur en ilska bolmar upp inom honom och han möter sin fars blick. ”Jag hatar den här ön, detta är inget hem för mig. Men om du vill kedja fast mig här far kommer jag att stanna även om det kommer att bli min död.” Han reser sig sedan upp och försvinner iväg upp för trapporna.

Kvar ensam i köket sitter fyrvaktaren, bedrövad över sin sons sorg. Fyrvaktaren vet att därute väntar förgöraren som i stillhet inväntar rätt tid att dra fram över världarna och krossa dem. Fyrvaktaren vet att först på tur står hans son och han fruktade att Dianos slut skulle bli kort men smärtsamt om han kom inom räckhåll för förgöraren. Dock visste han att han inte kunde hålla Dianos på ön för alltid då han var ett barn av havet och skulle för alltid längta efter havets frihet och omfamning. Långsamt reser han sig upp och tar sig ut i regnet som nu börjat falla häftigt utanför. Han ställer sig i dörröppningen och skall till att tända sin pipa då han kommer till insikt. Han suckar tungt släpper pipan och skyndar upp genom fyren. Han mindes plötsligt sin sons hat till fyren. Varför Dianos hade stannat i fyren som han ansåg vara sitt fängelse gick inte ihop. Fyrvaktaren rusar in i Dianos rum men hans son går inte att finna, han skyndar vidare upp till sitt arbetsrum men även där kan han inte finna Dianos dock upptäcker han till sin fasa att hans sabel saknas. Han grips av panik och skyndar upp till fyrens ljus och blickar ut över ön men allt han kan se är dimmans och regnets slöja.

För Dianos är detta början på hans saga. Enda sedan den våldsamma natt som han födes hade hans själ längtat efter havet och äventyr och nu låg de honom inom räckhåll. Han kunde känna det i luften när han med sin fars sabel vid sin sida sprang genom regnet fram till de kedjor som förankrade skeppen som stillsamt svävade omkring ovanför ön i dimman. Han hade redan för många år sedan valt ut skeppet som skulle bli hans. Han nåde fram till dess kedja och grabbade tag om den och drog sin fars sabel och kapade kedjan. Medens rycktes han med när kedjan följde med skeppet som nu hade fått sin frihet åter. Snabbt klättrar han upp för kedjan och kränger sig över relingen. Han tar sig sedan vidare upp mot kommandobryggan. Där ställer hans sig vid rodret och manövrerar skeppet genom dimman och ner i det vilda havet. Dianos ler och skrattar till när havets skum stänker i hans ansikte och han tar sikte på Zervijals kraft långt borta i väst.

Vampyrernas krönika IV "Odödlighetens kyss"

Morlun

61år senare (år 6318, datum 3 Januari)


Morlun kan känna hur kylan vill frysa hans blod, dock var de flera timmar sedan han drack elixiret och saknar nu känslor därav påverkar kylan inte honom och han kan utan problem fortsätta sin resa genom den iskalla kvällen. Han hade i många år rest fram och tillbaka genom det kyliga Vildland och han började tröttna på det. Han saknade Soj, ibland när han precis hade druckit elixiret insåg han att han även saknade Vivi. Dock hade det aldrig hindrat hans arbete.

Morlun kunde nu skymta sin destination. En stor lägerstad uppenbarade sig mitt i vildmarken, hundratals tält var resta med en stor arena byggd av svart järnek i centrum. Morlun landar mjuk mitt bland tälten och genast omringas han av vakter dock ger han dem bara en iskall blick och i skenet ifrån facklorna känner de igenom honom. Alla skingras och öppnar en väg åt honom. Morlun rör inte en min utan bara börjar gå mot arenan. Han avskydde denna plats, det var ett hem för stråtrövare och rika handelsmän på väg genom norden. Det var ett hem för perverterade män som fann nöje i de sjuka spel som på gick här och alla visste att här fanns pengar att tjäna. Stöldgods, varor ifrån hela världen och vackra unga slavar, det va vad som såldes här.

Morlun hade nu nått fram till arenans huvud ingång. Han går bestämt förbi vakterna och fortsätter in, upp för några trappor och kommer in till platsen där alla insatser skedde.

”Herr Morlun! Ni var inte väntad, vad kan jag stå till tjänst med?” En mindre man närmade sig Morlun med ett inställsamt leende.

”Vart är Saraja?” Morluns röst var iskall.

”Två trappor upp Morlun, hon underhåller en grupp med rika handelsresande ifrån Majnajord. Jag hoppa att ni stannar och om ni vill spela är det bara att säga till”.

Morlun ignorerar honom och fortsätter upp till den mer exklusiva våningen. Han kommer in i ett förrum som är tomt förutom på några få slavar som genast ber om hans gunst och vill tjäna honom. En kylig blick ifrån Morlun är allt som krävs för att de skall backa undan. Han fortsätter sedan genom rummet för att komma ut på balkongen där han kan känna Sarajas doft. Han ser henne i fullgång med att underhålla en grupp män samtidigt som stämningen håller på att byggas upp under dem på arenans andra läktarplatser.

Han ser hur Saraja med ens tittar upp och ler mot honom och vinkar honom till sig. Han tar sig fram genom den lilla gruppen av män som alla väjer undan för honom och ställer sig framför Saraja.

”Vi behöver prata”, säger han kort och går och ställer sig vid balkongräcket.

Saraja vänder sig om till de andra, ”mina herrar kvällens underhållning skall snart till att börja, jag får be er att återvända till för gemaket och festa på allt som livet har att bjuda på”. Sedan går hon och ställer sig bredvid Morlun med sig tar hon en vin flaska och två glas.

”Morlun, vilket nöje det är att se dig igen!” Saraja häller upp vin åt honom och räcker honom glaset. ”Snälla drick det med ditt elixir, du blir alltid omöjlig om du inte är i kontakt med dina känslor, eller du kanske vill dricka blod istället?” Säger hon med ett leende.

Morlun tar emot glaset och tar fram sin plunta och blandar elixiret med vinet och dricker girigt och återfår sina känslor. ”Dam Saraja, nöjet är mitt.”

Saraja skiner upp, ”jag antar att du är här på grund av henne”.

Morlun ler, ”du antar rätt, jag är väldigt tacksam för din hjälp”.

”Tjänster och gentjänster Morlun, en dag kommer jag att be dig om din hjälp.”

Morlun nickar och blickar sedan ut över arenan, ”du har lyckats bra, senast jag var här var denna plats inte ens hälften så stor”.

”Jag är mycket nöjd, det har varit svårt ibland men jag har klarat mig.” Saraja dricker upp sitt vin och fyller på nytt. ”Men nu berätta för mig varför hon är viktig.”

Morlun vänder sig om och möter Sarajas blick, ”hennes namn är Shoni Kostiorva, hon är Sennira Kostiorva och Imod Thenens dotter”.

Saraja spärrar upp ögonen, ”hon är alltså din uppgift”? Morlun nickar och dricker stilla av vinet.

”I över åttio år har jag vakat över henne, jag har sett henne växa upp, jag har sett henne föras bort av de sina och tvingats leva ett liv i utanförskap och exil. Jag har följt hennes resa med en hetlevrad baneman över hela Osthem och jag har sett henne återvända tillbaka till de Odödliga som nu är fria.”

Saraja ser frågande ut, ”och det är först nu du väljer att göra något, nu när de odödliga är fria”?

”Min kära Saraja, jag är inte den enda som har vakat över henne, den som kallas Kienor har hållit henne under uppsikt under hennes uppväxt i Vildland, han har varit mycket enerverande och han har gjort det svårt för mig att träda in i bilden men nu är snart rätt tid inne.”

Saraja funderar under ett ögonblick, ”men varför kommer han inte att leta efter henne nu”?

”Kärlek”, säger Morlun och ler. ”Han är allt för upptagen av kvinnan känd som Elania samtidigt som han känner stor skuld inför detta då han ännu plågas av minnet av sin förlorade fru och dotter.” Han dricker upp sitt vin och Saraja fyller på. ”Men han har inte släppt uppsikten helt han har bett en man vid namn Orgrim Vindspegel om hjälp som i sin tur har skickat sin son Hymn för att leta reda på henne.”

Saraja ler och lägger sin hand på Morluns bröst, ”jag gissar att du inte ser denne Hymn som ett problem” Morlun nickar och tar Sarajas hand.

”Nej absolut inte, hon har nyss förlorat sin älskade Gunter och kommer inte lite på Hymn. När hon väl lämnatt honom då kommer jag att kliva in i bilden och jag kommer att öppna hennes ögon för vad de odödliga gjort mot henne.”

Saraja tar nu några steg närmare och står nu tätt intill Morlun och blickar upp i hans ögon, ”men vad får dig att tro att honom kommer att lita på dig”?

Morlun ser Saraja djupt in i ögonen och fattar nu bägge hennes händer, ”med det kommer jag behöva din hjälp igen min kära Saraja, om inte jag minns helt fel har du ett fängelse några mil bort där du förvarar de som kommit i vägen men som är för värdefulla att döda”.

Saraja ser först lite förvånad ut men sedan sprider sig återigen ett glänsande leende över hennes läppar, ”Morlun jag visste inte att du var kapabel till en sådan ondskefull genialitet”.

Morlun ler, ”jag är mer än vad jag verkar, den unge Shoni kommer att resa med mig och jag kommer att säga henne sanningen något som är ovanligt för henne att höra. Sedan kommer jag att försvinna och hon att tas tillfånga, jag utgår ifrån att ditt fängelse inte är en allt för trevlig plats”. Saraja nickar och verkar njuta av att få höra den unga Shonis öde. ”Efter ett par månader i ditt våld kommer jag att rädda henne, alltså inte de odödliga som aldrig funnits där för henne.”

Saraja skrattar till och slår armarna om Morlun, ”då kommer den stackars lilla flickan att lita blint på dig, speciellt med din charm”. Säger hon och svävar upp och kysser Morlun.

Morlun ler, ”va försiktig Saraja, den senaste av vårt släkte som kysste mig blev nästan dödad av Kartex”.

Saraja fnyser, ”Kartex har ingen makt över mig”. Säger hon bestämt varpå hon kysser honom igen. ”Du är inte som andra Morlun du är en kung, precis som jag är en drottning. Vi kan göra vad vi vill”.

Morlun ler och helt plötsligt hörs ett öronbedövande jubel. Morlun och Saraja vänder sig om och ser ner på arena golvet där striden nu skall till att börja. ”Vi kanske skulle stå över kvällen underhållning och dra oss tillbaka”, viskar Saraja i Morluns öra.

Morlun nickar och kysser henne på nytt. Dock kastar han återigen en blick ner mot arenans golv och ser där en liten ung alvisk kvinna som träder in, Morlun vädrar och känner hennes rädsla och sorg.

”Stackars liten, hon har ingen aning om vad som väntar henne.” Säger Saraja samtidigt som hon fattar Morluns arm och drar bestämt med honom bort ifrån balkongen.


Kartex

(År 6318, datum11 Augusti)


Långt bort ifrån Trudvang värld genom Hellgards mörka limbo, över Mogundas bro finner man Dimhall. Dimhall är de dödas rike, det är de odödas hem och de förlorade själarnas fängelse. Dimhall består av många olika riken och herradömen men ett utav de största är det som tillhör den eviga nattens stad. Stadens regent är den princip faste Phernos, herre över den fruktade dödsbringar hären. Ifrån sitt slott i staden vakar han över Gastarnas klippor som han gjort till sina och ingen träder in i hans stad och rike utan att han vet om det.
Det är denna mörka plats som Kartex gjort till sitt hem, i mitten av staden har han sin bonig. I ett palats fyllt av exotiska varelser, nöjen och mystik härskar Kartex med en sadistiskt hård hand. Dock är denna dag ett undan tag.

Kartexs sinne är stressat, han vet att de odödliga snart skall ta sig an den Mörke och han vet att Lavierno snart är fri och han har ännu inte utfört den uppgift som hans herre ålagt honom. Visst hade han funnit de svarta kristallskärvor och han hade färdats ner till Hellgards mörker och ur blodets flod hade han samlat upp det blod han skulle finna dock hade han inte lyckats använda det än. Dock är han nära nu, han känner det på sig.

Han står böjd över henne, hon som en gång var hans trognaste skapelse, ”min vackra Amilja alla skall ångra vad de gjorde mot dig”.

Han smeker försiktigt hennes bleka hy och sedan plockar han fram en skimrande röd kristall. ”Vid livets blod bind er till spiritusen.” Genast känner han hur besvärjelserna han låst inom kristallen står till hans förfogande. Han ler och släpper lös besvärjelsernas kraft, genast börjar Amiljas döda kropp att glittra och spraka. ”Snart min älskade Amilja kommer ditt mörker nå sitt slut.”

Han vänder sig om och observerar kitteln med blod som står intill Amiljas brits, Kartex känner hur han lockas av att dricka det men häller istället i sig elixiret och återfår kontroll över sig själv. Han går nu fram till ett skåp och plockar fram en påse och öppnar den. I sin hand håller han nu tio blåa kristallskärvor. ”Vid himlens blåe hölje dölj och kedja spiritus och des vitner.” Genast känner han hur all den spirituella kraften han samlat inom kristallerna blir aktiv och med ett leende släpper han ner alla kristallerna i blodet. Genast börjar blodet koka av den energi som släpps lös.

Kartex skyndar nu iväg genom rummet och hämtar sin fånge. Den unge mannen kämpar emot men Kartex håller honom bestämt fast, ”lugna dig min kära riddare” Kartex trycker upp mannen mot en vägg och fängslar fast honom. ”Jag vill verkligen att vi skall göra detta på ett stillsamt sätt men jag kan lika gärna bli obehaglig.

”Vad vill du med mig?” Skriker mannen.

”Jag vill ha ditt hjärta!” Säger Kartex obesvärat.

”Det kommer inte att göra dig någon nytta, jag dog.”

Kartex ler, ”det spelar ingen roll, du är utvald på grund av att du var nära de odödliga. Tror det eller ej men du kommer snart vara en del av en perfekt varelse.”

Mannen som sitter fängslad vid väggen ler, ”om du tror att du kan besegra dem misstar du dig, jag har sett deras kraft och jag vet att ingen dödlig varelse i denna värld eller deras kan besegra dem”.

Kartex ler på nytt, ”exakt” säger han och skär upp mannens handleder. ”Vi vill inte att något utav ditt blod skall förstöra min vackra skapelse.

Mannen ler, ”om du tror att jag skall lida misstar du dig. Jag är en riddare precis som James.” Mannen möter Kartex blick, ”om du sätter mitt hjärta i en skapelse som skall jaga de odödliga svär jag vid namnet Thinder att den varelsen kommer att besegras.”

Kartex himlar med ögonen, sedan plockar han fram en ny kristall och lägger den intill kitteln med blodet. Han slår sig sedan ner för att beskåda när riddare Bjorn von Thinder långsamt dör. ”En sak skall du veta innan du försvinner och det är att jag gått igenom mycket för att få tag på dig, Mogunda är inte lätt att förhandla med. Du kan trösta dig med att du nu för evigt kommer att försvinna, dör man i dödsriket min vän kommer själen aldrig att leva igen. Du kommer alltså aldrig att bli utnyttjad igen dock kommer du heller aldrig att få frid.

Kartex elaka skratt fyller rummet då Bjorn fäller sina sista blodsdroppar. Sedan resar han sig och går fram till Bjorn, han fäller ut sina klor och mycket försiktigt skär han ut Bjorns hjärta. Sedan tar han hjärtat och går fram till kristallen han plockat fram, han beskådar den vita glittrande ädelstenen den sista pusselbiten och ler samtidigt som han högt utalar orden, ”Vid vita mjölk droppar skänk mig likt bröstet trygghet och liv”.

Genast börjar hjärtat slå i hans hand och mycket försiktigt sänker han ner hjärtat i det sjudande blodet. Kartex kan nu känna den fruktansvärda energin som strömmar ut från kitteln och han vet att han måste skynda sig. Han sträcker ner sin hand i blodet och fångar upp hjärtat och går fram till Amilja, mycket försiktigt släpper han ner hjärtat i det ohyggliga såret i Amiljas bröst som Morlun slet upp för många år sedan. Kartex skyndar nu tillbaka till kitteln och bär iväg med den till Amilja och häller i allt dess innehåll i samma sår.

Kartex ser nu på i förundran hur såren långsamt sluter sig, han kan känna hur Amiljas kraft återvänder och hur den växer till en ofattbar nivå. Han ryser till och inser att hon med enkelt het skulle kunna slita honom i stycken. Helt plötsligt slår det upp gyllene lågor kring henne och marken skakar, en mäktig vind tilltar som slungar Kartex genom rummet. Kartex försöker kämpa sig upp men vinden är för mäktig, han ser hur Amilja slår upp sina ögon och långsamt reser sig upp. Hela hennes kropp glöder av en gyllene eld, hennes en gång mörka lockar har fått en gyllene färg, runt henne dansar tusentals små vattendroppar och marken skakar våldsammare och våldsammare. Vinden som slungat iväg Kartex tilltar också Kartex känner hur den sliter upp hans skin och hur den långsamt kväver honom.

Amilja ser ner på sina händer, som brinner med en gyllene flamma hon ser sig omkring och försiktigt ställer hon sig på golvet som vars mörka sten genast börjar ändra form och nästintill dansar för henne. Hon vacklar till men fångas upp av ett skuggliknande mörker. Hon tittar då på Kartex med hennes gyllene ögon.

”Vad har du gjort med mig?” Vinden avtar, vattnet faller till marken, jorden lugnar sig och elden dör ut. Kartex reser sig nu upp med ett leende på läpparna och återigen fylls rummet av hans skratt, ett galet frenetiskt skratt som ekar genom hans tomma palats.

Vampyrernas krönika III "Den mörke främlingen"

Vivi

20år senare (År: 6257, datum 10 Januari)

Vivi minns mins inte mycket ifrån tiden innan hon fick ta emot blodskyssen av Kartex. Dock mindes hon snön och kylan och hur mycket hon ogillade den. Därför var hon tacksam över att hon hade valt att uppehålla sig i Morluns residens. Hon uppskattade Morlun mer och mer dock insåg hon att även om de bägge nöjt av varandras sällskap skulle hon snart vara tvungen att lämna honom. Hon hade fortfarande en uppgift att utföra och att hitta de av ödet utvalda skulle inte bli en allt för lätt uppgift. Dock var hon övertygad om att hon skulle lyckas.

Bekväm och nöjd över den värmande brasan bestämmer hon sig för att sträcka ut sina sinnen. Genast kunde hon uppfatta hela Trudvang och dess varelser. Mycket försiktigt letade hon sig fram genom världen, hon ville absolut inte väcka någon annan mäktig varelses uppmärksamhet. Förnöjt kan hon känna hur Blotheims krafter håller på att vakna till liv, snart skulle demonherrarna vara fria. Hon släpper dock den tanken och söker vidare. Hon vet att hon omöjligt kan hitta de ödes lösa istället söker hon efter ödet självt. Hon ler smått när hon upptäcker Vandraren.

Ju mäktigare dem är desto mindre försiktigare är de, tänker hon stilla för sig själv. Hon har nu fångat upp hans doft och de kommer nu inte vara en utmaning för henne att följa honom för att se vilka han valt och kommer att välja som ödets bevarare. Helt plötsligt rycker hon till, hon vädrar försiktigt och känner med ens hur någon med illasinnade syften närmar sig.

Utan att tänka flyger hon snabbt iväg rätt genom fönstret och sätter av väster ut. Hon känner hur en lätt rädsla sprider sig inom henne. Då helt plötsligt kan hon ana sin förföljare som nu hunnit ikapp henne och greppar tag i henne och slungar henne mot marken. Hon slår i marken med en fruktansvärd kraft men är snabbt på benen med utfällda klor och huggtänder.

Hon ser hur Amilja landar mjukt framför henne med ett elakt grin på läpparna.

”Dam Vivi, många år sen sist. Det är synd att vi måste mötas så här.” I Amiljas röst finns där en blodtörstig ton som får Vivi att rysa.

”Ett råd är att du försvinner innan Kartex får reda på vad du håller på med. Han kommer att slita ut ditt hjärta för ditt svek.”

”Nej min kära Vivi! Det är på Kartex order jag är här, du förstår han är mycket missnöjd med dig och kände att de var dags att du togs om hand.”

Vivi ler åt Amilja, hon känner hur hon återhämtat sig och mycket försiktigt börjar hon sända ut en doft av skräck och oro.

”Varför skulle Kartex göra det? Han har givigt mig order att finna de ödes lösa och det är precis vad jag gör.”

”Exakt han gav dig en befallning men istället har du levt med Morlun i tjugo år och inte fått något gjort. Kartex är mycket besviken speciellt eftersom du svikit honom och givit efter för en annan herre.” Amiljas röst är nu fylld av avsky och hennes blick är vred. Men Vivi bara skakar på huvudet.

”Om det är vad Kartex tror är han en dåre.” Med de orden kastar hon sig över den ont anande Amilja och kör in sina klor i hennes hjärta samtidigt som hon hugger mot hennes hals. Dock fångar Amilja hennes huvud och skallar Vivi. Varpå hon rycker loss hennes klor och kör in dem i Vivis hals.

”Dumma flicka, jag är långt mycket starka än dig och jag tänker inte låta mig besegras av dig.” Hon börjar långsamt skära upp Vivis hals med hennes egna klor.

”Du har bara dig själv att skylla Vivi, din lilla romans är inte något som roar Kartex och han är mycket missnöjd med dig. Han känner att du nu inte längre är nödvändig därför kräver han ditt huvud”.

Vivi försöker desperat slå sig fri men Amiljas grepp bara hårdnar. Vivi känner hur hon långsamt blir halshuggen, hon sluter långsamt sina ögon och inväntar tystnaden. Dock kommer den inte, utan allt som händer är att två starka armar lyfter upp henne. Hon är allt för svag att kämpa emot utan kan bara låta sig föras bort dock slår hon upp ögonen och ser upp på Morluns jagade ansikte.

”Jag är här”, hör hon honom säga innan hon sluter ögonen igen och långsamt faller ner i mörkret.

Vaijon Dem

Sex månader senare (datum 1 Juli)

Vaijon blickar in i spegelns djup, han kan ana ett ansikte. Ett fagert ansikte han sträcker ut sina sinnen och försöker finna henne men till hans förtret kan han inte finna henne, ”vart är du”? Mumlar han stilla för sig själv. Länge hade han sett henne i spegelns djup, först hade han avfärdat henne men sen hade han långsamt blivigt mer och mer nyfiken och nu var hon allt han kunde tänka på. Vem va hon? Den alviska kvinnan i spegeln. Han kastade återigen en blick in i dess djup för att beskåda henne och han kände hur hans hjärta sjöd av åtrå.

”Du kanske vill att jag skall lämna dig och spegeln ensamma?” Ljuder en road röst genom salen.

Vaijon rycker till han sliter sig ifrån spegeln och genast känner han Morluns doft. Han plockar upp överdraget och slänger det över spegeln och vänder sig om. ”Morlun, vilket oväntat nöje!”

Morlun ler och kliver nu in i salen samtidigt som ett retsamt leende letar sig fram hos honom, ”jag visste inte att du kände så starkt för spegeln”.

Vaijon ler tillbaka, ”inte spegeln min käre Morlun utan den mystiska kvinnan i dess djup”.

”Jag förstår, om jag vore du skulle jag vara försiktig, om Kartex får reda på att du istället för att vaka över spegeln och slottet söker en romans kommer han ta ifrån dig ditt huvud.”

Vaijon ler och tar några självsäkra steg fram emot Morlun, ”som han försökte göra med Vivi”? Han stannar till precis framför Morlun. ”Det gick inte att genomföra om jag förstått det hela rätt, dock har inte jag samma beskydd som hon har eller skall jag säga hade?”
Morluns blick blir hård, ”Exakt, precis som med Vivi. Jag lyckade övertyga Kartex att hon inte var på väg att avsvära sig sin lojalitet till honom. Han valde därför att inte straffa henne i utbyte mot Amiljas kropp och löftet om att Vivi och jag inte fortsatte vår romans.”

Morlun ler, ”jag kan tänka mig att Vivi tog illa vid sig när du gick med på det. Hon hade känslor för dig även om hon nog anande att de aldrig skulle kunna fungera så länge Kartex var vid livet.”

”Hon tog det med ro, dock kan jag inte vara säker jag har inte sett henne på flera månader. Hon har hållit sig fokuserad på sitt uppdrag precis som du borde göra.”

Vaijon skakar på huvudet och går fram till ett skåp och plockar fram vin och två glas, ”Varför anstränga sig, nu när de odödliga är inspärrade i tidens grotta har vi väl all tid i världen”?

Morlun tar emot glaset och lossar sin fickplunta med elixir som han sedan blandar med vinet, Vaijon ler och häller sedan upp till sig själv.

”De odödliga min käre Vaijon är en del av helheten de behövs fria i världen för att slåss mot överväldigande faror för då kommer de en dag att behöva använda sig av den ultimata kraften och då kan vi genomföra vår plan och föra Lovheim och vår herre tillbaka.”

Vaijon skall till att svara då helt plötsligt de båda känner kraften som tagit sig in i slottet. De slänger ifrån sig glasen och flyger i rasande hastighet ner mot ankomsthallen. Vaijon och Morlun landar bägge med utfällda klor och huggtänder men bägge tar de mycket försiktigt då de kan känna inkräktarens enorma kraft.

”Vem är du och vad är ditt ärende i den eviga nattens slott?” Vaijons röst är lugn men kall.

Främlingen som står en bit ifrån dem är avslappnad och klädd i en svart klädnad, hans ansikte är dold av en låg huva men både Morlun och Vaijon kan ana hans leende.

”Jag söker mannen med tecknet!” Främlingen tittar nu upp och genom mörkret som döljer hans ansikte kan de bägge skymta två glödande röda ögon.

”Mannen med tecknet? Det finns ingen som kallar sig det här!” Vaijon vädrar försiktigt och förvånas över det otroliga hatet han känner ifrån främlingen. Dock kan han ana hopp, hopp om att han snart skall kunna nå sitt mål.

Främlingen tar nu några steg mot Vaijon och Morlun, ”detta är mannen med tecknets slott och jag önskar träffa honom, om ni står i min väg kommer jag att krossa er”.

Vaijon skall till att anfall då han hör en röst i sitt sinne, ”han talar om mästaren, var försiktig Vaijon denna varelse rymde ifrån tidens grotta när den raserades, Saraja har försökt spåra honom i ett par månader men han har inte gått att finna”.

”Du vill inte ta ett steg till främling”, väser Morlun åt den svartklädde som nu nästan nått fram till dem.

Främlingen ler och gör en hand rörelse och genast slår svarta lågor upp kring Morlun som faller till marken och vrider sig i plågor varpå främlingen fortsätter mot Vaijon som kastar sig mot honom med utfällda klor. Dock fångas han upp av främlingen vars hand greppar tag om Vaijons hals. Vaijon känner hur greppet skär av hans andning och nästan krossar hans hals. Dock anpassar han sig och behöver inte längre syre och hugger mot främlingen som bara ler när Vaijon kör sina klor in i hans bröst. Vaijon hugger nu mot främlingens huvud då plötsligt en brännande smärta fyller hans kropp och han inser med ens att även han brinner i svarta lågor.

”Mannen med tecknet, vart är han?” Väser främlingen.

”Mästaren är död!” Kvider Vaijon fram.

”Mannen kanske är död men hans kraft lever jag kan känna den. Jag kommer att hitta honom även om du gömmer honom, du förstår han har stulit något ifrån mig och jag vill ha det tillbaka.”

Vaijon känner hur elden avtar och smärtan bli lättare att hantera, dock är greppet lika hårt. ”Du förstår inte, min herre Lovheim dödade honom om jag visste vart han var skulle jag aldrig skydda honom.”

Främlingen släpper nu ner Vaijon och gör en handrörelse och den mörka elden som nästan har bränt sönder Morlun avtar. Han tittar sedan ner på den svage Vaijon som börjar återhämta sig. ”Du skall veta att jag inte har någon användning för dig och tar nu detta slott ifrån dig.”

Vaijon reser sig långsamt upp, ”du vill inte göra det, jag vet saker som du vill veta”.

”Som vad?”

”Jag vet inte vad du är men jag vet vart du kommer ifrån, du satt inlåst i tidens grotta. Jag vet inte vad du vill men jag anar en agenda hos dig och jag kan avslöja för dig redan nu att du inte kommer att lyckas.”

Främlingen ler, ”vem skulle kunna stoppa mig, du och dina likar”?,

”Nej inte vi, de odödliga!”

Främlingen skrattar till, ”de odödliga är en myt, de kommer aldrig att existera varelser som välsignats med odödlighet igen”.

Vaijon ler nu och möter främlingens rödglödande blick, ”tro mig de odödliga existerar och de är närmare än vad du tror. Vilka tror du det var som stred i tidens grotta när den raserades? Det var de odödliga.”

Främlingen tystnar och verkar överväga det han hört. Vaijon har undertiden skickat ut sin doft och han kunde känna hur vampyr varelser runt om i världen var på väg mot dem.”

”Om du talar sanning får du leva och då kanske du kan vara användbar men om du har ljugit för mig.” Främlingen lutar sig fram emot Vaijon. ”Då kommer jag att bränna sönder din kropp och mata dig till mina fränder.” Sedan vänder främlingen på klacken, Vaijon känner hur främlingens kraft byggs upp och ska till att försvinna.

”Vänta! Vem är du?”

”Du kan kalla mig den Mörke!” Främlingens röst ekar genom salen och med ens försvinner han i svarta lågor.

Vaijon ryser till men samlar sig snabbt, han skär ett snitt i sin arm och springer fram till Morlun och låter honom drick av sitt blod. Han kan nu se hur Morlun långsamt återställer sig.

”Vaijon, vi har ett stort problem!” Säger Morlun när hans ansikte läkt.

Vaijon ler, ”eller så har vi Morlun min vän hittat precis vad vi behöver för att de odödliga skall nyttja den ultimata kraften”.

Vampyrernas krönika II "Drottningens löfte"

Kartex


Kartex lämnar mötet med ett leende på läpparna, han vet att han inte kan lita på vare sig Vivi eller Vaijon därför är han mycket nöjd att han bland dem lämnade Amilja hos dem. Han visste att hennes törst efter makt och sin gunst var så pass stor att hon inte skulle svika sin skapare.

Kartex stanna upp i en gränd och blickar upp mot himlen.
”Ikväll börjar de Kartex, jag hoppas du är redo! För snart kommer jag att träda in i denna och då kommer lojalitet betyda allt. Lovheim svek mig, han kommer inte få en sådan chans igen. Jag litar på dig, Saraja och Morlun men jag vill att Quena bevakas, förstått!”

”Vem skall jag skicka herre? Vivi?”

”Nej! Hon måste finna de ödes lösa och du min käre Kartex är allt för viktig. Oroa dig inte om Quena jag löser det men vet att jag håller ett öga på henne.”

”Vad blir min uppgift herre? Skall jag endast vandra omkring i underjorden?”

”Nej din idiot! Du skall återvända till Dimhall, väl där skall du färdas till de övergivna Nordlandet, där kommer du finna svarta vatten och i dess djup kommer du finna svarta kristaller som vi kommer att behöva”.

”Självklart herre! Jag kommer att samla in svarta skärvor åt er och jag kommer att förbli er ödmjukaste tjänare.”

”Bra Kartex, mycket bra dock är det inte allt som jag vill att du skall göra. Jag har ytterligare än uppgift åt dig som endast du kan utföra i dödsriket.”

Kartex lyssnar till befallningen och hans blick blir mer och mer ansträngd och hans redan bleka hy blir lika vit som månen ovanför honom. Tillslut nickar han bara och långsamt svävar han upp mot natthimlen. Någonstans under honom hör han skrik av smärta. Dock ignorerar han det bara och svävar i rasande hastighet iväg mot sin portal ner till dödsriket.


Saraja


Saraja följer Kartex med blicken när han lämnar värdshuset. Hon möter sedan Morluns och Quenas blick. Morlun reser sig då upp och lämnar platsen varpå Vivi och Amilja omedelbart lämnar de hörn de stått i och följer efter honom. Saraja ler mot Quena som sedan reser sig och lämnar värdshuset hon också varpå Vaijon Dem omedelbart följer efter henne. Saraja ler, Kartex måste verkligen ha mindre förtroende för Quena och Morlun tänker hon förnöjt.

Sedan resor hon sig upp och går ut dock inte innan hon betalt för vinet. Hon kommer ut i den kalla natten och blickar upp och ser att månen har smugit sig fram på himlavalvet. Hon vädrar försiktigt genom natten och uppfattar de lösdrivarna som hon möte tidigare. Hon ler för sig själv och följer en smal gränd bort mot dem.

De ser henne komma ut ifrån gränden och alla deras blickar faller mot hennes utmanande klädsel och gröna ögon. De närmar sig på vingliga ben och fäller glada och vågade kommentarer. Saraja bara ler och sluter ögonen och metodiskt och brutalt dödar hon dem alla långsamt.

Saraja känner hur hon stärks av deras blod och genom deras smärtsamma skrik skrattar hon lågt över hennes lyckliga stund.

”Du är en kvinna i min smak min kära Saraja”, hörs en röst i hennes inre.

”Herre”, säger Saraja och rätar på sig och ordnar till hennes hår.

”Det är jag som talar, du min sköna Saraja är utvald till en uppgift.”

”Vad vill ni att jag skall utföra, herre?”

”Min kära jag vill att du skall ta kontroll över Vildland. Ifrån norr skall du styra ett imperium av människohandel och smuggling.”

Saraja känner hur besvikelsen sprider sig inom henne. ”Herre vem som helst kan göra det, jag kan skicka en utav mina skapelser dit och utföra din önskan. Nog måste det finnas något mer värdig jag kan göra för dig?”

”Min älskade Saraja, detta jag ålagt dig är endast vad andra tror att du kommer att göra. Nej din verkliga uppgift är mycket mer komplex. Jag vill att du skall ordna kaos i Osthem för att de Odödliga aldrig skall få vila utan istället ständigt söka ny kraft. Sen vill jag att du min kära Saraja skall hålla ett vakande öga över Quena som kommer att slå sig ner i Staden vid världens ände. Det är din verkliga uppgift min kära”.

Saraja ler ett stort leende, ”tack herre, jag är din ödmjukaste tjänare”.

Hon torkar nu bort lite blod ifrån ansiktet och svävar upp mot natthimlen. Hon tar ett djupt andetag och känner hur hennes lungor fylls av den kalla nattluften. Hon vädrar i luften och ger ifrån sig ett elakt litet skratt, varpå hon beger sig av mot norr.


Quena


Inte långt ifrån den eviga nattens slott landar Quena framför den herrgård hon gjort till sin. Hon tar sig snabbt in och upp för många trappor tills hon kommer fram till en eldstad där hon faller på knä och snyftar. ”Lovheim kom tillbaka till mig.”

”Dumma flicka han är borta, nu finns endast jag kvar. Jag och ingen annan, jag vill inte att du skall få några förhoppningar om frihet och det är därför du nu skall få veta att jag kommer mycket snart att återvända och min själ kommer att bli starkast av dem alla. Ingen kommer att kunna stoppa mig och allt jag vill uppnå och äga kommer jag att erövra.”

Quena skakar bara på huvudet, ”du kan inte kontrollera mig”!

”Nej men Lovheim kan och när jag kommer skall han stå vid min sida som min slav och alla av ert blod kommer att följa mig.”

Quena stirrar in i elden och lovar och svär att hon på något sätt skall besegra rösten i sitt inre. Om hon så skulle behöva finna en ny kraft eller nya hjältar skulle hon se till att hennes herres nya tid aldrig skulle bestå.