Fyrvaktarens son IV "De själlösa grå"

Över femhundra långa år hade passerat sedan det mäktiga ödet noggrant planerat tidens händelseförlopp. I femhundra år hade ödet även noggrant kontrollerat hur världarna under gryningen styrdes och inget kunde hända som inte ödet godkänt. Eller det var va ödet ville att alla skulle tro, sanningen är den att ödets makt var begränsad. Ödet förlitade sig på havens väktare och Gryningsfederationen att vara deras stridande styrka och upprätthålla ödets vilja och straffa dem som trotsa den. Ödet framställde sig självt som en makt som inte gick att rubba men bland världarna växte motståndet. Märkliga varelser både humanoida och varelser av annat ursprung som kände sig svikna och förtryckta av ödet höll sig undan ödets vilja eller försökte desperat bekämpa ödets tyranni. Dock var detta lönlöst för att Gryningsfederationen och Havens väktares makt växte för var dag som gick och ödet stärktes av det och ödet vilja blev långsamt inte bara lag utan ett faktum.

Detta faktum höll sig levande ända tills piraten började segla på haven. Piraten var i hemlighet flottans kaparkapten och hans uppdrag var att försvaga Gryningsfederationen och Havens väktare. Detta var något som han lyckades väl med dock försvann piraten ifrån haven efter en stor strid på haven där Gryningsfederationen stred mot piraten. Det var det sista som världarnas folk hörde eller såg utav piraten. Ordningen började nu att långsamt att återställa sig dock visste nu ödets motståndare om att ödet gick att bekämpa för om en man och hans besättning av pirater och sluskar hade lyckats hålla undan ödet i över tjugo år visst skulle då en hel här av skickliga krigare kunna utmana ödet inte bara om rikedomar och guld utan om makten över alla världarna under gryningen.

Dock tar Dianos historia inte slut än ty även om piraten hade försvunnit fanns Dianos kvar. Nästan tre år hade förflutit sedan den dagen då Gryningsfederationen besegrade piraten några sjömil ifrån staden Sijonas hamn då Dianos trädde fram på nytt. Dianos klädd i en violett jacka och en röd mantel vandrade ner för staden Spiritias gator. Spiritia var en stad som var känd för att vara västs skam det var en stad belägen i en djup evig djungel och dess invånare var lika farliga som de var onda. Dock verkar detta inte oroa den unge mannen som obekymrat och med ett leende på läpparna och med vinden lekandes i sitt lockiga hår promenerar fram genom staden.

Undertiden en bra bit ifrån den unge mannen i en mörk möteslokal nära den illaluktande flod som rann genom staden har fem män ett möte. Fem män vars ondska och mörker är svår att förstå sig på. Deras syfte är att nu träda fram i världarna under gryningen som de värsta erövrarna världarna någonsin skådat.

”Bröder vår tid är snart kommen i tio år har vi förberett oss, vi har nu äntligen lyckats finna de vapen vi behöver för att utmana ödet och dess förslavade följeslagare.” Mannens ord är kalla och genom rummet sprider sig en fruktansvärd stank samtidigt som han talat.

”Vi är alla nöjda över de nya vapnen herr Alt’z dock är dessa fruktansvärda instrument inte nyckeln till vår seger.” En utav de andra männens blåglödande blick faller på dem alla. ”Vi vet att havens väktares makt är stor och vi måste utmana dem och vi kommer aldrig att kunna besegra dem på haven och om vi inte kan vinna på haven kommer vi aldrig kunna ta Himlavärlden och havets konungs rike.”

”Broder Adre talar sanning Alt’z, vi måste kunna möta havens väktare annars kommer våran kampanj att misslyckas. Ödet är mycket mer än bara Gryningsvärlden och dess mystiska dal och stad. Ödet är haven, ödet är alla världar och ödet är Havens väktare och Gryningsfederationen.”
Den förste talaren ser besvärad ut, ”ni tvivlar alltså på våra krigares duglighet att vinna över ödets slavar”. Mannen skakar på huvudet, ”jag trodde ni hade mer mod och övertygelse”.

”Bli inte upprörd broder Alt’z, broder Adre förstår sig på ödets makt bättre än någon utav oss om han säger att vi inte kan vinna med endast dessa nya vapen då litar jag på hans ord.”

”Vad skulle ni då föreslå broder Maquca, skall vi krypa underjorden återigen och vänta ytterliggare några sekel innan vi kan kräva vår hämnd.”

”Nu är du orättvis broder Alt’z, vad broder Maquca menar är att vi måste genomföra detta på rätt sätt annars kommer det bli ödets triumf och inte vår.”

Alt’z skakar på huvudet, ”hur föreslår ni då broder Vyrat att vi skall gå tillväga”?

”Helt ärligt vet jag inte, jag och broder Dakn har dock undersökt saken och vi har insett att om vi skall besegra Havens väktare behöver vi skepp och det har vi inte tillgång till och Gryningsfederationen kontrollerar nu varje varv i varje värld. Vi har alltså inte tillgång till tekniken som krävs för att bygga en flotta av krigsgalärer.”

En tystnad sänker sig över sällskapet de inser att deras kampanj var över innan den börjat då de visste att de aldrig skulle kunna vinna på haven och haven var nyckeln till seger. Det hade alltid varit nyckeln till segern. Alla skall till att resa sig då de alla hör steg ifrån övervåningen, alla drar sina vapen då de inser att de inte är ensamma. Alla fem ser nu hur en svartskäggig man med en fruktansvärd yxa på ryggen vandrar ner ifrån en trappa.

”Vem är du?”

Den svartskäggige mannen ler. ”Mitt namn är Vaadal och jag är någon som förstår ert problem. Haven har alltid varit svårast att erövra och det mest nödvändiga att vinna om man vill besegra ödet.”

Dakn ler och höjer sitt vapen och riktar sitt svärds spets emot Vaadal. ”Du har alltså hört vad vi talat om och vet därför för mycket och måste alltså dö.”

Vaadal nickar och ler. ”Ni är försiktiga och det förstår jag men om ni dödar mig ger ni upp er enda chans att besegra ödet.”

De fem männen tittar på varandra. Dakn tittar på de andra och sedan på Vaadal och tar några steg närmare honom.

”Vänta Dakn”, säger Vyrat. ”Låt oss höra hans förslag.”

”Ni förstår mina herrar att min kapten har sedan länge förutsett ert problem och han har beslutat sig för att hjälpa om ni är bereda att gå med på hans villkor.”

Maquca flinar, ”det finns alltid en hake”. Han tittar på Vaadal. ”Vad vill han ha? Halva riket eller vill han bli rik?”

Vaadal bara skakar på huvudet och ler. ”Nejdå allt min kapten vill ha är att själv få leda era män i striden på haven, han vill tjäna era syften som amiral.”
Alla de fem skrattar högt. ”Förväntar du dig att vi skall tro på detta?” Säger Adre hånfullt.

”Absolut.” Svarar Vaadal, ”ni borde lita på vad jag säger då min kapten hatar Ödet mer än vad ert grå folk gör.”

De fem möter varandras blickar och de delar alla samma oro. Mannen som står framför dem vet mer om dem än vad de alla trodde var möjligt.

Vaadal ser deras oro och ler. ”Ni behöver dock inte lite på mig fullt ut då jag bara är medlaren ni borde verkligen träffa min kapten och låta honom övertyga er.”

Vyrat nickar. ”Låt gå för hit din kapten.”

Vaadal nickar och vänder sig mot ytterdörren som slåss upp. Vaadal bugar. ”Kapten får jag presentera de grå.”

De fem männen chockas alla av det starka ljuset som tränger in i lokalen och det tar ett tag innan de helt kan urskilja den unge mannen som står i dörren. Först förstår de inte men sen börjar de gå upp för dem vem det är ty de hade alla hört berättelserna, de hade alla hört ryktena om att denna man ännu skulle vara vid liv.

Alt’z tar några steg fram emot Dianos som står lugn och avslappnad i dörröppningen. ”Jasså den beryktade piraten har alltså bestämt sig för att sluta gömma sig och avslöja för världen att han fortfarande är vid liv.”

Dianos ler. ”Mina vänner snälla, kalla mig amiralen.”


Vågorna piskade den lilla ön som låg gömd långt ute på de djupaste haven. Om man som sjöman skulle nå dit var man först tvungen att korsa världshaven och sedan ta sig förbi havets konungs rike, därefter väntade svarta vatten och mörka länder ingen någonsin besökt. Efter detta nåde man de stormiga haven, haven där stormen aldrig dog ut. Om man som tapper sjö man lyckats ta sig igenom stormen nådde man fram till dimman, den eviga dimman som man kunde förvilla sig i och aldrig hitta ut ifrån dock om en kapten med rätt kunskap och duglighet vågade sig in i dimman kunde man där se ett ljus och vid det ljuset fanns där en ö och på den ön bodde fyrvaktaren.

Denna natt då vinden blåste vildare än andra nätter hade fyrvaktaren bestämt sig för att hålla sig till sin fyr dock anade han att han snart skulle få besök. Fyrvaktarens aning stämde ty en bit ifrån ön närmade sig ett skepp. Ett enkelt men stort skepp som kunde rymma mycket folk tog sig långsamt fram och lättade ankar en bit ifrån ön. Kvickt och ljudlöst hoppade ett hundratals män av skeppet. Alla var klädda i grått utom en ung man som bar en violett jacka och som genast vände sig emot de andra.

”Skynda på, ni har inte mycket tid jag kommer att försöka avledda fyrvaktaren.” Mannen började sedan i rask takt ta sig upp mot fyrtornet meddans de andra skyndade iväg in mot ön.

Den unge mannen tar sig snabbt fram till fyrtornets dörr och skall till att öppna den men hejdar sig och höjer istället sin hand och knackar. Med en gång öppnas dörren och en gammal vitskäggig man öppnar dörren och möter den unge mannens blick.
”Välkommen hem Dianos, stå inte där ute i blåsten kom in och värm dig.”

Dianos nickar och stiger in. Väl inne ser han sig omkring. Under sina många år på haven hade han vid några tillfällen saknat denna plats dock mindes han nu den instängda känsla han alltid haft under sin barndom och önskade sig redan därifrån. Dianos vänder sedan sin blick åt fyrvaktaren som gått och satt sig på sin vanliga plats och nu skall till att tända sin pipa.

”Jag har inte mycket tid far jag måste snart segla igen.”

”Vart skall du nu ta vägen min son, skall du återvända till världarna under gryningen och ta fler liv?”

Dianos rycker till, ”hur kan du”? Börjar han men avbryts av Fyrvaktaren. ”Jag hoppas att du inte trott att dina många år som pirat undgått mig. Jag får höra om det mesta som sker på haven och dina många illdåd har inte gått mig undan sen har jag också fått beskrivningar på hur den som kallas piraten ser ut.”

”Du vet inte hela sanningen far.”

”Nej men jag har hört om dem fruktansvärda illdåd som du gjort dig skyldig till.”

Dianos skakar på huvudet, ”du förstår inte jag gjorde detta på order av flottan, jag har ständigt varit i flottans tjänst”.

Fyrvaktaren bara skakar på huvudet. ”Du tror dig vara det Dianos men du skall veta att jag har hört att Juryn nu försöker söka fredliga förhandlingar med Ödet och att de motarbetas av just flottan. Flottan är korrupt och har varit det länge Juryn har dock börjat inse att istället för att fördöma ödet borde de istället samarbeta och skapa trygghet och fred både under och bortom gryningen.”

Dianos skakar på huvudet. ”Du vet inte vad du talar om gamle man. En högt rankad kapten inom flottan gav mig detta uppdrag då han visste om att Juryn var korrupt, han berättade att flottan mer och mer blivit ett instrument för juryn och det ända sättet att bevara de ursprungligas ideal och arv var att ta världarna under gryningen i besittning. Att där inför en ordning av fred och rättvisa och se till att ödets tyranni skulle få ett slut.”

Fyrvaktaren skakar på huvudet, ”min käre Dianos vad än för man som berättade detta för dig ljög, du skall aldrig lita på någon som ber dig döda. Det är inte vad flottans syfte är och det borde du veta.”

”Jag vet att jag har gjort rätt jag tjänar flottan och jag motarbetar juryn och ödet för att det som du och andra byggt inte skall gå under.”

”Nej Dianos faktum är att det är du som just nu håller på att förstöra det. Det var du som förde sjöröveri till fredliga vatten. Det var du med din kraft som en ursprunglig förde död och lidande till världarna under gryningen. Du är en tjänare av död och orättvisor och det smärtar mig att se vad du har blivit.”

Dianos känner hur blodet kokar inom honom. ”Jag kämpar för flottan!” Skriker han. ”Jag är dess förkämpe, jag och bara jag för ingen annan vågade.”
”Nej för att alla andra visste att det var fel och ingen ville dömas som pirat av varken ödet eller juryn.”

”Du har fel far, jag kämpar för det som är rätt och det skrämmer dig för att tillskillnad ifrån dig har jag valt att inte gömma mig på en ö och se hur världen faller samman.” Dianos vänder på klacken och sliter upp dörren och skall till att gå ut i blåsten igen.

”Innan du går Dianos, om du tjänar flottan fick du då några kaparbrev?”

Dianos stannar till och han står som fastfrusen.

Fyrvaktaren suckar. ”Ingen inom flottan har givigt en officiell order om det du håller på med. Allt är bluff och när du faller kommer ingen att vilja kännas vid dig.”

Dianos vänder sig om och möter sin fars besvikna blick. ”Farväl gamle man”, säger han och stänger dörren och försvinner ut i blåsten och dimman.

Vinden träffar honom med en enorm kraft och Dianos skakar bort de tvivlande tankarna som han just fått efter att ha talat med sin far. Dock kände han att han inte var lika säker som tidigare men han visste att nu fanns där ingen återvändo. Han skyndade därför iväg mot havet där Vaadal väntade på honom.

”Amiral Dianos männen har utfört sitt uppdrag.”

Dianos nickar, ”har du valt ut något bra åt oss”?

”Ja amiral, se efter själv.” Vaadal pekar på ett stort skepp som ligger förtöjt en längre bit ut till havs.

”Utmärkt”, säger Dianos varpå han och Vaadal tar sig ner till en roddbåt som väntar på dem. De sätter sig i den och tio män börjar ro dem ut till skeppet. De tar sig ombord och meddans manskapet ombord på skeppet hissar segel ställer sig Dianos på kommandobryggan och blickar ut i dimman. Överallt kan han skymta silutter av flera krigs dugliga skepp.

Dianos ler och vänder sig åt Vaadal, ”hur många blev det”?

”Vi lyckades stjäla strax över sjutio skepp amiral Dianos.”

”Utmärkt se nu till att tända ledljusen på detta skepp för att alla skall kunna följa oss ur dimman.”

Vaadal nickar och lämnar Dianos sida. Dianos står nu själv och ser hur hans flotta gör sig redo att segla mot världarna under gryningen. Där skulle de mötas upp av fler utav de grås manskap och han skulle då få flera tusentals soldater på sina skepp och kriget om världarna skulle börja. Det är därför med en viss belåtenhet som han ger order att ge sig av samtidigt som han kan se hur alla skeppen runt omkring tänder små ljus ombord för att inget skepp skulle hamna vilse i dimman.


Som en grå våg kom sex månader senare slaget mot världarna under gryningen. En dag utan förvarning klev tusentals soldater upp ifrån underjorden och chokade hela Gryningsvärlden. Förödelsen var total. Flera städer brändes till marken och tusentals dödades på en enda dag. Samtidigt till havs slog en hel flotta till mot havets konungs rike. Tusentals soldater tog sig i land på de många fredliga öarna och brände och förstörde allt i sin väg meddans havens väktare desperat försökte kämpa tillbaka ute på haven men knappt lyckades komma till öarna undsättning då de den anfallande flottan var nära på att nästan omintetgöra hela havens rikes kärnförsvar. Tillslut insåg havens väktare att de skulle gå under och flydde och en mycket nöjd amiral slog till reträtt och hans skepp försvann lika snabbt som de dykt upp innan havens väktare kunde mobilisera en motattack. Detsamma gällde den anfallande styrkan till land för innan dagen var slut hade de försvunnit ner i underjorden och Gryningsfederationen fick aldrig något tillfälle att verkligen kämpa tillbaka.

Efter den dagen skulle ödet aldrig glömma de grå. Dessa vildsinta krigare ifrån Gryningsvärldens underjord vars hat till allt nu riktats mot ödet och dess makt. Dock vredgades ödet över detta anfall och skickade havens väktare till havets rike och kallade till sig majoriteten av Gryningsfederationen till Gryningsvärlden för att man nu skulle vara bereda på nästa anfall.

Där kom ett nytt anfall men det var inte i Gryningsvärlden krigets horn ljöd utan det var till Himlavärlden kriget hade kommit. Lika effektivt som tidigare slog man till på land och vatten och de grå med sina fruktansvärda vapen som besatt krafter som inget annat vapen tidigare ägt satte många utav Himlavärldens större städer i brand. Ingen humanoid kraft verkade kunna hålla tillbaka de grå och alla som flydde undan dem jagades och dödades skoningslöst.

Ödet blev nu än mer desperat då det insåg att det inte kunde fördela sina styrkor till alla världar eftersom de grå och deras fruktade amiral inte skulle kunna besegras om inte hela Gryningsfederationen och Havens väktare stod enade. Därför fattade ödet beslutet att överge Himlavärlden och Aratia, ödet bekymrade sig heller inte över demonernas rike eller de dödas värld. Ödet sände heller ingen hjälp till elementärernas värld eller till skuggornas. Istället skickades allt manskap till Gryningsvärlden för att skydda ödet och dess undersåtar. Dock öppnade ödet Gryningsvärlden och alla som ville kunde nu fly dit för att få ödets beskydd. Dock valde många varelser ifrån världarna att fly till den glest befolkade världen Duanga, Duanga som endast var en enorm skog erbjöd skydd för många och där kunde man lätt gömma sig undan ifrån de grå.

Dock var nu tiden inne och de visste de grå, efter deras många år under marken var det nu dags för dem att släppa lös allt sitt hat mot själva ödet och Gryningsvärlden. Arton månader efter att första slaget hade fallit påbörjades den sista offensiven mot ödet. De grå slog till mot de östra delarna av Gryningsvärlden och under en brännande sol i en enslig öken utkämpades en fruktansvärd strid. Ödet som nu såg sin chans skickade Havens väktare för att krossa de grå men innan Havens väktare hann lämna sina fästen anfölls norra Gryningsvärlden av de grås flotta och genast var de tvungna att segla dit. Dock var allt förgäves ty i söder drevs Gryningsfederationen mer och mer tillbaka av De grås horder och i norr lyckades De grås flotta genom skicklig taktik sänka större Havens väktares krigsmakt till havens djup. Vägen norr låg nu fri för Dianos och hans flotta och de började nu segla ner mot världen centrum på smala floder för att tillsist möta de grå i Gryningsvärldens center och där krossa själva ödet.


Dianos sluter sina ögon, han klarade inte längre av att bevittna förödelsen. Det högg i honom men plötsligt försvann dessa känslor och istället kramade hans hand hårt tag om det nya svärd som de grå givit honom. Det var ett vapen med fruktansvärd kraft och Dianos kunde känna att för varje gång han använde det blev det bara starkare och starkare. Från början hade han saknat sin fars sabel men nu saknade han inte längre. Det var inte allt som han hade förlorat under året som gått. I början hade han ogillat striden och inte låtit sina soldater utföra alla hemskheter som de fostrats till att utföra men ju mer av striden han hade upplevt desto mer hade det inte berört honom. Han kände mer och mer hur han förlorade sig själv och han kände inte att han oroade sig över all död eller kände behovet av att reflektera över vad som höll på att hända med honom. Allt han kunde fokusera på var att krossa ödet och förgöra allt och alla som kom i hans väg.

För var dag som gick blev han mer och mer kall och känslolös, men han kände sig inte tom eller förlorad, utan bara grå. Därav var det inte glädje eller förväntan som bubblade i hans bröst när han långt borta i skymningsljuset kunde skymta staden Angelia, ödets sista stad innan han skulle nå fram till den mytomspunna Gryningsdalen.

”Amiral vi är framme.” Hör Dianos Vaadal säga. Han vänder sig då om och tittar på Vaadal även han verkade lika likgiltig inför vad som skulle ske och hans en gång solbrända hy hade mattas ut och blivigt livlöst grå.

Dianos bara nickar. ”Du vet vad som skall göras styrman.”

Vaadla börjar genast ryta ut order och den decimerade flottan gjorde sig nu redo för strid.

Dianos kan nu uppfatta hur soldater lämnar Angelia för att möta dem. Dianos lyckas nästan le över detta ty han vet att han nu har vunnit. Ty styrkan som möter dem är knappt tusen man och istället för att försvara staden innanför murrarna skulle de nu få betala dårskapens pris. Dianos gör nu en handrörelse och alla soldater hoppar i land vid flodbädden. Dianos tar täten och tecknar åt hans manskap att göra sig redo. Alla de grå omkring honom börjar ge ifrån sig fruktansvärda stridstjut varpå de sedan dundrar fram emot hären som närmar sig. Dianos springer med i täten utan att begrunda situationen. Hade han gjort det hade han nog handlat annorlunda.

Dianos styrkor stormar in i de mötande försvararna och genast faller hundratals grå varelser utan att ha utdelat ett enda hugg. Dianos inser nu vad som håller på att hända, han inser att de försvarande verkar besitta en otrolig kraft en kraft som han aldrig tidigare känt ifrån någon humanoid varelse. Han inser också att varje försvarares kraft är hans egen likvärdig. Dock väljer han att kämpa vidare då han vet att han måste döda sina motståndare han måste få se dem dö och han måste få känna hur deras blod rinner ner genom hans svärds blodsränna. Han kämpar därför vilt vidare men till ingen nytta. Snart har de försvarande männen brutit Dianos soldaters led och med ens finns där fiender överallt och Dianos kan omöjligt försvara sig ifrån alla anfall.

Helt plötsligt inser han att ett svärd träffat honom och han faller till marken. Kraften bakom slaget är otrolig. Dianos försöker resa sig upp men en utav de försvarande kastar sig över honom Dianos tappar då greppet om sitt vapen och försöker nu desperat greppa sin motståndare händer innan han utdelar ett dödande hugg. Dianos lyckas att greppa tag i mannens handleder men känner genast hur denne kämpar emot och hur han långsamt tappar greppet. Dianos tar då i med all sin styrka och sliter vapnet ur sin motståndare händer och tar sig upp igen och hugger ner sin obeväpnade motståndare. Dianos känner hur en stor lättnad sprider sig genom hans kropp och tar nu upp striden.

Dianos svingar sitt ny vunna vapen och möter nästa anfaller som han dräper och känner med ens hur en illamående känsla sprider sig inom honom. I hans sinne dyker bilder upp, bilder ifrån striden i norr där han krossat Havens väktare, han inser med ens att Venda måste ha befunnit sig på något utav de skeppen som gick under. Det slår honom likt en blixt och han börjar nu inse vilken grymhet han har gjort sig skyldigt till enda sedan första dan detta krig startade. Det var inte bara kriget i sig han kände stor skuld för utan hur rått och brutalt han hade utkämpat det utan att känna någonting alls.

Helt plötsligt träffas Dianos av ytterligare ett slag och han faller på nytt. Han inser att han blöder kraftigt ifrån två sår men försöker att ta sig upp. Då får han syn på någon på marken intill honom. Han ser hur Vaadal ligger där och desperat kippar efter andan. Dianos kryper bort mot honom samtidigt som han känner hur hans ögon smärtar.

”Vaadal, Vaadal min vän!” Dianos tittar ner på den döende mannen som tittar upp mot honom. Dianos kan skymta ett litet leende på Vaadals läppar innan han drar sitt sista andetag.

Dianos försöker desperat kontrollera alla sina känslor men de kommer rusandes som en flod om våren och han känner hur smärtan i hans ögon sprider sig till hans bröst. Helt plötsligt ger han upp och ger ifrån sig ett fruktansvärt skrik och känner hur brännande tårar faller ner för hans kind. Stilla faller han ner över sin fallna vän och gråter som ett litet barn han gråter hejdlöst och märker inte längre den rasande striden.

Dianos kunde inte förstå vad det var som hände med honom. Alla hans känslor och alla hans intryck brände inom honom och han kunde inte kontrollera dem. Allt han kunde göra var att se alla grymheter om och om igen.

”Det gör ont eller hur?”

Dianos tycker sig känna igen rösten men kan inte minnas vem den tillhör.

”Du ingick en ohelig allians unge pirat och det har sitt pris. De vapen de grå använde, det är vapen som hämtar sin styrka ifrån död och blod men främst ifrån din själ. De grå berörs inte utav det ty dem är själlösa och vapnen får sin styrka ifrån deras outtömliga hat. Men en ung man som du pirat har under den tid du använt vapnet långsamt förlorat din själ.”

Dianos som fortfarande har sitt ansikte begravt mot Vaadals bröst skakar på huvudet. ”Det är inte sant, för det brinner inom mig och jag kan känna allt nu. Allt som var fel allt som jag aldrig hade gjort kan jag känna nu och der bränner.”

”När du förlorade ditt vapen har din själ nu börjat läka. Du är en av ditt slag ty ingen annan som använt dessa vapen han någonsin kunnat räddas undan mörkret men din själ har redan börjat återhämta sig.”

Dianos tittar upp och ser hur Herr Euroma står och tittar ner på honom. Dianos förstår inte hur men Euromas kraft hade förändrats och den var nu våldsamt mäktig precis som hos alla andra som de kämpat emot denna skymning.

Dianos reser sig försiktigt upp och möter nu Euromas blick. ”Vad har hänt med dig?”
Eurom ler. ”Mycket men det främsta som har hänt är att ödet ansåg mig bland många andra vara värdiga att försvara dessa världar emot avskum som dig.”

”Men kraften, vart ifrån fick ni kraften?”

”Vi fick den ifrån ödet.”

”Vad är ni?”

”Vi är ödets utvalda män, vi har välsignats av öde och gryningsljus för att skydda dessa världar.”

Dianos skakar bara på huvudet. ”Ni kommer inte att kunna besegra de grå, ni kanske vann idag men flera utav er har fallit och De grå är fler än du kan ana.”

”Det samma gäller oss pirat”, säger Euroma samtidigt som han höjer sitt svärd och slår till Dianos med svärdsknappen i huvudet och med ens blir allt mörkt.


En mäktig dånande stämma ljuder i ett stort rum, energin som flödar fram i rösten och genom rummet är otrolig. Rösten i sig är fylld av krafter och i själva rösten hörs många stämmor som om rösten tillhörde många olika personer.

”Du är känd som Piraten, Amiralen, Fyrvaktarens son men ödet vet vem du är, du är Dianos ett barn av havet.”

Dianos tittar upp men där finns inga ögon att möta bara ett enormt rum där han ensam är fast kedjad i mitten av ett tecken han aldrig sett tidigare.

”Du Dianos är av ödet funnits skyldig till sjöröveri, massmord, rån, uppvigling och orsaken till det värsta kriget dessa världar har skådat på över tusen år. Önskar du säga något innan ödet kungör din dom?”

Dianos tittar ner i golvet och skakar på huvudet.

”Din dom är följande, att lida i tiotusen år i ödets fängelse varpå du skall avrättas.”

Dianos knyter sina nävar men vet att han inget kan göra.

”Dock är ödet benäget att böja sig för en annan vilja.”

Dianos tittar upp oförstående.

”Ödet har fått mota en begäran ifrån juryn som vill döma dig för att ha skapat osämja mellan ödet och juryn.”

Dianos förstod inte vad som höll på att hända.

”Du kommer därför inte åläggas ödets dom utan att av ödets utvalda föras till världarna bortomgryningen och överlämnas till juryn. Ödet har talat!”
Dianos kunde inte förstå hur men han anade att hans situation inte hade förbättrats då han gissade att juryns dom inte skulle vara mildare än ödets. Några dagar senare befann sig Dianos på ett skepp som seglade den långa resan över haven. Dianos var ständigt fastkedjad vid masten av kedjor som ödet smitt. Han kunde inte fly all hans styrka räckte inte till gör att bryta sig loss. Hans enda tröst var att han fick segla på haven en sista gång. Dianos lilla glädje försvann dock snart när de seglade in i dimman och han kunde se ljusen ifrån fyren. Skeppet la till vid ön och skeppets kapten togs emot av fyrvaktaren som med besvikelse och sorg i blicken gick med på att guida skeppet bortom gryningen.

”Far hjälp mig”, skrek Dianos bort mot fyrvaktaren.

Fyrvaktaren möte Dianos blick och skakade på huvudet. ”Det ligger inte inom mina krafters räckvidd att hjälpa dig nu Dianos”, säger han och med tunga steg vandrar han tillbaka mot fyren. Resan fortsatte sedan över hav Dianos aldrig seglat på, han såg världar han aldrig tidigare skådat. Han såg saker han inte trodde existerade men tillsist nådde de fram till världarna bortomgryningen. De seglade på en enorm flod genom världarna och tillsist nåde de fram till en stad en stad som var byggd i en silverskimrande metal och där mötes de av män klädda i svarta huvor som förde Dianos genom underjordiska tunnlar till en enorm sal och där placerades han i en cirkel av ljus. Dianos försökte se vad som fanns utanför cirkeln men kunde inte se något genom ljuset men han anade flera hundratals personer i denna sal. Han kunden även känna deras krafter.

”Dianos fyrvaktarens son du är förd inför juryn anklagad för grova brott som du har befunnits skyldig till, önskar du säga något innan dom uttalas och verkställs?”

Dianos överväger vad han skulle kunna säga, han inser att det handlar om liv eller död. Men han ville inte förråda Zervijal. Dianos skakar därför bara på huvudet.

”Ärade jury får jag tala?”, Hörs en röst bortom ljuset.

”Juryn erkänner amiral Zervijal, överbefälhavare för flottan.”

Dianos slås då av en strimma av hopp.

”Det har kommit till min kännedom att unge Dianos har utnyttjats av flottan.”

”Förklara er amiral Zervijal”, ekar juryns röste genom salen.

”I de dokument som jag presenterar här visar att korrupta män inom flottan utnyttjat unge Dianos som en kaparkapten för flottan.”

”Finns där kaparbrev som styrker detta?”

”Nej ärade jury då personerna bakom detta inte ville avslöjas var de tvungna att hålla detta hemligt. Ty det var inte bara olagligt denna handling i sig strider emot flottans stadgar.”

”Dock befriar detta inte Dianos ifrån skuld.”

”Nej ärade jury men Dianos blev som många andra unga flottister förd bakom ljuset av korruption och trodde sig tjäna flottan och juryn med sina handlingar. Därför yrkar jag på att den unge Dianos straff mildras och att han överlämnas till flottan där han kan få möjlighet att betala för sina brott som flottist.”

”Zervijals förslag godtas, då den unge Dianos blivit utnyttjad och förd bakom ljuset skall hans straff bli att tjäna juryn och flotta i hela sitt liv. Juryn ord är lag och dom.”

”Och ordet är juryn”, skanderar resten av salen.

Dianos förstod inte riktigt vad som hade hänt men helt plötsligt var han fri. Han fördes av de huv klädda till hamnen där Zervijal väntade på honom.

”Dianos var glad jag är att se dig.” Säger Zervijal med ett leende när han får syn på Dianos.

Dianos som fortfarande försökte förstå bara nickar.

”Tro mig Dianos du har verkligen gjort ett bra jobb långt över mina förväntningar.”

”Men jag trodde att jag gjort fel? Du sa ju att jag blivit förd bakom ljuset men det var ju av dig jag fick mitt uppdrag. Jag förstår inte vad som sker eller vad det hela handlar om.”

Zervijal tittar på Dianos och skakar på huvudet. ”Jag glömmer ibland bort att du fortfarande är mycket ung, tro mig du kommer att förstå i sinom tid. Du skall dock veta att jag menade vad jag sa när vi träffades senast och det är långt ifrån över.”

”Men juryn då?”

”Oroa dig inte för dem Dianos allt kommer att ordna sig. Dock måste jag tyvärr ge mig av nu men jag har sett till att du kommer att bli väl omhändertagen.” Zervijal vinkar till sig en lång och smal man med svart hår och vänliga ögon. ”Det här är en utav mina kaptener och han kommer att ta hand om dig och du kommer att tjäna på hans skepp, jag tror ni kommer att trivas med varandra då även han är en ursprunglig precis som oss.”

Dianos tittar på mannen som kommit och ställt sig vid dem, han var klädd i en mörkblå kaptensrock och han såg väldigt vänlig ut.

”Jag måste ge mig av nu Dianos men vi kommer mötas snart igen.” Zervijal tar på sig sin breda hatt och för undan den pompösa vita fjädern ifrån sitt ansikte och svävar iväg.

Dianos står kvar med mannen på kajen och kan fortfarande inte riktigt förstå vad som just hänt. Tillsist vänder han sig mot mannen.

”Jag antar att du är min kapten.” Säger han försiktigt.

Mannen ler, ”och du är min nya skeppspojke”. Mannen ler åt Dianos ansiktsutryck. ”Jag vet att du är mer duglig än de flesta av mina män Dianos men för dem är du fortfarande inget annat än just en skeppspojke och eftersom det är meningen att du skall avtjäna ett straff är det på detta sätt du kommer att göra det just nu.”

Dianos nickar. ”Nåväl kapten jag kommer att tjäna som er skeppspojke.”

”Bra och Dianos när vi inte är ombord på skeppet får du gärna kalla mig Degram.”

Återigen tar Dianos saga en ny vändning dock är den långt ifrån slut ty Zervijals mål är inte uppfyllt än och Dianos är fortfarande en del utav hans plan. Ty precis som Dianos har Zervijal en dröm och han hoppas uppnå den mycket snart.

Fyrvaktarens son III "Kaparkaptenen"

Dianos sluter sina ögon och drömmer sig bort. I sina tankar svävar han iväg till Venda. Han kan i sitt inre se hur hon spänner sin blick i honom samtidigt som hon höjer sitt vapen redo att försvara sig.

”Du borde inte ha flytt”, säger hon. Dianos kan ana rädslan i hennes röst.

Dianos ler åt henne och tar några steg emot henne samtidigt som striden rasar kring dem. Hon placerar då sin klingas spets emot hans bröst men han bara slår undan den. Dianos står nu framför henne och han kan känna hennes osäkerhet inför honom. Han ler och böjer sig fram och kysser henne. Venda backar då undan och tittar oförstående på honom, sedan kastar sig flera av sjömännen över henne och trycker henne ner mot durken. Striden är över och Dianos plockar upp sin fars sabel som Venda tidigare slog ur hans hand.

”Vad vill du att vi skall göra med henne kapten?” En svartskäggig man med höjd yxa pressar sin fot mot Vendas kind och är bered att på Dianos order skilja henens huvud ifrån hennes kropp.

Dianos ser sig omkring på sitt skepp, han ser hur havens väktare kapitulerat och hur hans sjömän nu tvingar dem ner mot durken. Han förundras över hur många av väktarna som har fallit och hur många av de sina som ännu lever.

”Kapten?” Den svartskäggige står fortfarande bered med sin yxa.

”Släpp dem Vaadal!” Säger Dianos och börjar gå mot kommandobryggan.

”Men kapten, hon är en kapten i själva havets konungs garde vi kan få en fin lösen för henne.” Protesterar Vaadal.

Dianos vänder sig då om och möter hans blick. ”Släpp dem Vaadal, låt dem ta sin lång båt och segla iväg men bränn deras skepp till aska efter att ni tagit allt värt att plundra.” Han vänder sig sedan till manskapet. ”Mina herrar allt av värde på väktarnas skepp tillfaller er, se det som en bonus för ert välutförda arbete.” Alla sjömän höjer sina klingor och hurrar högt. Vaadal ser dock fortfarande lite kritisk ut men gör som han blivigt tillsagd.

Snabbt släpps de få överlevande fria och de placeras i lång båten och Dianos ser hur Venda långsamt försvinner bort samtidigt som hon bestämt möter hans blick. Dianos kan se besvikelsen och målmedvetenheten i hennes ögon. Han visste att fram tills den dagen Venda dog skulle hon ständig jaga honom och hon skulle inte tveka att döda honom.

Vaadal kommer och ställer sig bredvid honom. ”Det är andra gången ni skonar den kvinnan kapten. De andra mannarna kanske inte förstår det men jag ser det. Det är henne du räddar och jag kan vid havets vilda vågor inte förstå varför. Hur många gånger har hon inte försökt döda er dessa år som vi seglat tillsammans?”

Dianos ler, ”fler gånger än jag kan minnas min vän”. Dianos blickar ut mot havet, han kan nu bara skymta lång båten långt borta i fjärran.

”Ni borde vara försiktig kapten, jag menar Zervijal sa att varje person som svurit sig till havets konung eller ödet skulle dö på havet.”

”Jag vet vad han sa, men du tar inte order ifrån honom utan ifrån mig. Jag är din kapten inte Zervijal.”

Vaadal möter Dianos blick. ”Det är därför jag säger det kapten, för att skydda er ifrån Zervijal.”

Dianos nickar, ”du är en god vän Vaadal”.

Vaadal nickar även han, ”vart skall vi hän nu kapten”?

”Havens väktare fann oss i dessa vatten och om jag inte gissar fel kommer snart Gryningsfederationen vara över oss. Låt oss därför segla till Aratia. Där kan vi vara säkra, för stunden.”

Vaadal skrockar, ”är ni säker på det kapten, vill inte varje kvinna i Aratia se dig död”?

Dianos ler, ”jag är lätt att förlåta. Ni har er kurs nu styrman se till att vända skeppet innan vi måste slåss igen.”

”Med en gång kapten.”


Dianos slår nu upp sina ögon igen. Händelserna kring striden kändes som för en evighet sedan även om det bara gått några timmar. Han var trött och han kände sig för första gången på många år ganska olustig inför sin uppgift, den uppgift som Zervijal ålagt honom för nästan två decennier sedan. Dianos minns hur han efter att ha slagits mot Zervijals hela besättningen förts till kaptenshytten där Zervijal väntade på honom. Han mindes det lika tydligt som om det hade utspelats framför honom, han kunde till och med höra Zervijals röst i sitt sinne.

”Min kära Dianos slå dig ner.” Zervijal hade vinkat till sig Dianos och log samtidigt som han hällt upp vin till dem båda.

Dianos hade satt sig försiktigt ner och möt Zervijals blick. Han förstod inte riktigt vad som just hänt då hans huvud fortfarande bultade efter slaget han just fått i huvudet.

”Käre Dianos jag gläds över att du vågat lämna fyrvaktarens torn men jag är samtidigt sorgsen över att du är här ty det är farliga tider vi lever i och du är ännu för ung för att hantera de faror som gömmer sig här på havens vatten.”

Dianos hade bara skakat på huvudet. ”För ung? Jag höll just undan hela din besättning och du tvivlar på mina förmågor?” Dianos hade knutit nävarna. ”Jag har följt dig över haven, jag har haft havens väktare som jagat mig i flera månader men ändå lyckades jag ta mig hit och du säger nu att jag är för ung.”

Zervijal hade då möt Dianos blick. ”Du är för ung, du litar allt för mycket på din kraft som getts till dig på grund av ditt arv som en ursprunglig. Du underskattar de humanoida, du underskattar allt som inte är av samma blod som dig och mig. Du kommer en dag inse Dianos att bara besitta kraft inte är allt, man måste vara så mycket mer för att uppnå fulländning.”

Zervijal hade sedan gått och blickat ut genom fönster gluggen. ”Min far tog med mig på haven långt innan du födes och han förklarade att flottans män och kvinnor inte lyckats uppnå sin framgång genom de ursprungligas kraft utan genom att alltid tänka flera steg före, att alltid överväga varje konsekvens och varje alternativ noggrant. Det är nämligen i det som gör oss bättre än männen där ute, det är det som gör oss till ledare och det är det som fulländar oss.”

Dianos hade då häftigt rest sig upp. ”Du talar om att jag inte skulle vara värdig eller gamla nog meddans männen du seglar med är inget annat än pirater.”

Zervijal hade då vänt sig om och på nytt hade ett leende prytt hans ansikte. ”Sant. Men pirater bör inte underskattas Dianos. Ett misstag som tidigare flottister gjort, ett som jag aldrig kommer att göra.”

Dianos hade skakat på huvudet. ”Men varför seglar du med dem? Hur kan du sjunka så lågt? Du är en flottist! Min far sa alltid att bekämpningen av pirater var en utav flottans viktigaste uppgifter. Flottans uppgift är att skydda haven ifrån dem inte att gå i allians med dem.”

”Återigen tänker du inte längre än näsan räcker Dianos. Det du måste förstå att tiderna förändras. Vår värld bortom gryningen håller långsamt på att korrumperas av svaga varelser, varelser som hotar det som de ursprungliga en gång byggt upp. Detta gäller även flottan. Därför måste de som fortfarande är trogna det arv som lämnats oss ansvara för att det inte går förlorat.”

”Jag förstår inte vad du menar Zervijal, vill flottan att du skall segla med dessa män?”

”Dianos, bortom gryningen har en makt känd som Juryn blivigt mäktigare och mäktigare. Deras sätt att driva saker har fått oanade konsekvenser för det som en gång varit och de ursprungligas och flottans makt har minskat mer och mer. Nu har vissa inom flottan fått nog av Juryn och dess förehavanden. Därför skall vi blicka till dessa världar. Under gryningen skall flottans makt leva igen utan tidigare misstag.”

Dianos visste inte vad han skulle svara på detta. ”Zervijal jag visste inte om detta.”

”Självklart inte Dianos du har suttit isolerad på din ö hela ditt liv. Dock är du nu en del av den verkliga världen och här är du alltså för ung för att bli en del av flottan då flottan inte är vad den en gång var man vet inte längre vem som kämpar för flottan eller är Juryns marionett.”

”Sälla Zervijal låt mig hjälpa, min far fyrvaktaren var en flottist och han hjälpte till att göra flottan stor. Jag vill inte att det han jobbade för skall falla i glömska.”

”Det är omöjligt Dianos, om du skulle bli en del av flottan skulle de korrupta fånga dig och utnyttja dig. Du skulle snart inte kunna skilja rätt ifrån fel. Jag är ledsen.”

Dianos slog då näven i bordet. ”Zervijal låt mig arbeta för dig låt mig hjälpa dig att rädda flottan. Lita på mig när jag säger att jag kan klara av det”.

Zervijal tittade då ner i bordet, han log ett leende som Dianos inte kan uppfatta och möte sedan Dianos blick. ”Dianos det arbetet jag utför just nu är ett farligt arbete och jag gör det för att ingen annan vågade ta sig an det. Dock behövs jag bortom gryningen för att inte allt som flottan står för skall falla.”

Dianos sträckte då på sig. ”Zervijal låt mig utföra det arbetet du skulle göra här. Jag kan klara av det.”

”I så fall Dianos, kommer du att tjäna som kapten på detta skepp för flottan. Du kommer att vara en flottist som gör en otrolig uppoffring. Du kommer att försvaga Gryningsfederationens och havens väktares förehavanden, du är nu flottans kaparkapten.”

Zervijals ord hade ekat genom Dianos sinne de senaste tjugo åren då han som flottans kaparkapten hade seglat på varje hav och besökt varje värld under gryningen. Varelserna i världarna hade snart alla hört talas om honom och alla fruktade att ge sig ut på haven då de visste att den unga kaptenen kunde dyka upp när som helst och plundra fredliga handelsskepp. Havs konungens väktare hade under dessa tjugo år försökt fånga honom och Gryningsfederationen hade skickat mördare och hela flottor efter honom men han hade alltid lyckats fly undan eller kämpa sig ur farorna. Berättelserna om Dianos och hans manskap var många och i varje hamn var han nu känd som piraten.

Dianos hade i alla dessa år utfört sin uppgift med stolthet i hjärtat trots att han många gånger kände att det han gjort varit fel hade han alltid litat på att han utförde en viktig uppgift. Flottan skulle en dag komma och då skulle en ny era befästas för världarna under gryningen. De ursprungligas visdom och seder skulle leva vidare i ytterligare många millennier.

Dianos vaknar på nytt upp ur sina drömmar då han känner hur några regndroppar träffar hans ansikte. Han blickar ut över haven och inser att vägen mot Aratia skulle bli en kall och regnig upplevelse han valde därför att dra sig tillbaka.

Den storm den unge Dianos seglar igenom den kvällen stör inte hans sömn men föga anar han att hans liv kommer de närmaste åren att vara en enda lång storm föga anar han att en dag mycket snart kommer han att ångra att han valt att anta Zervijals uppgift men just denna natt sover han fridfullt. Han är fridfull ända tills han når Aratias stränder och några få dagar efter det.

I nästan ett år uppehåller sig Dianos och hans besättning i Aratia. På staden Sijonas gator försvinner de i mängden och de lever gott av vad staden har att erbjuda. Dock planerar ständigt Dianos en ny plundrings kampanj. Han inser att om han verkligen skall slå ett slag emot Gryningsfederationen måste han segla på gryningsvärldens vatten men han vet att det är farligt. Dianos är dock säker på att han kommer lyckas då han genom kontakter funnit en man vars kunskap om Gryningsfederationen var utmärkt.

Utan tvivel hade Dianos uppsökt denne man som uppehöll sig i Sijona och väntade just i denna stund i hans imponerande bostadshus på att han skulle beviljas ett möte. Dianos kunde inte sluta att imponeras av lyxen i huset. Allt glittrade hundra gånger starkare än silver och guld och hela huset omgavs av en magisk energi vars närvaro fick Dianos att känna sig väldigt hemmastadd. Helt plötsligt öppnas en dörr och Dianos visas in i en stor sal och där på en imponerande tron ser han en slätrakad man klädd i en karmosin röd jacka med en purpur färjad mantel. Dianos bugar lätt.

”Herr Euroma det är ett nöja att får göra er bekantskap.”

Euroma nickar. ”Herr Dianos, jag måste säga att efter alla våra brev förvånas jag av att ni är så pass ung. Jag förväntade mig efter alla era väl förda ord och beskrivningar om era äventyr en man vars erfarenhet även speglades av en kropp riven av åren.”
Dianos ler. ”Många gör det herr Euroma dock kan jag avslöja att jag har sett tre nästan fem sekel komma och gå. Dock måste jag även erkänna att mitt sinne är lika ungt som min kropp ser ut att vara men min erfarenhet är större än de flesta män som seglar på haven.”

Euroma ler. ”Jag kan ana detta herr Dianos. Förtälj mig nu varför önskar ni guidning på Gryningsvärldens hav?”

”Ni förstår herr Euroma jag är en blott en enkel handelsman som vill stå utanför Gryningsfederationens tull men dem som du säkert känner till vägrar att ge ut information om de säkra vattenlederna då de vill att alla skall av rädsla för pirater och liknande ansluta sig till dem.”

Herr Euroma nickar och knäpper sedan med fingrarna och genast öppnas dörrarna och en ung betjänt kommer in med ett träskrin. Betjänten ställer ner skrinet på herr Euromas skrivbord. ”Tack, ordna även fram förfriskningar åt min gäst.” Säger herr Euroma och knäpper med fingrarna och pekar på dörren. Betjänten bugar och går ut på nytt.

Dianos ler. ”Ni har magiska fingrar herr Euroma.”

”Ni förstår unge herr Dianos att en man med min status och makt inte tillåts göra något annat än att knäppa med fingrarna när han vill få något gjort. En man av min status förväntas inte göra något själv utan förväntas ha någon annan som gör det åt en. Om du nu med dessa sjökort jag kommer överlämna kan ta dig till min position kommer du också bara lämnas åt att knäppa med fingrarna åt allt och alla.”

Dianos ler och nickar. ”Jag skall lägga det på minnet herr Euroma.”

Betjänten kommer in på nytt med två glasbägare och överräcker dem till Dianos och Euroma. ”En skål för den lille företagaren som vågar utmana federationen”, säger Euroma och höjer sin bägare. Dianos ler och dricker.

”Herr Dianos det är dock en sak till som gör mig väldigt nyfiken, hur en påstådd anspråkslös man som ni hört talas om mig och genom gemensamma vänner lyckats få mig övertygad att överlämna dessa sjökort?”

Dianos skrattar till. ”Du förstår att jag är väldigt övertygande.”

Herr Euroma nickar allvarsamt. ”Det tror jag säkert dock måste jag erkänna att som du går klädd skulle jag om jag inte visste vem du var inte ta dig för något annat än en pirat.”

Dianos känner sig förvirrad och tittar ner på sin slitna ur färgade svarta rock och sina leriga stövlar. Han förstod först inte va det var för fel på sin klädnad. Han insåg att han hade svårt att samla tankarna men plötsligt insåg han var Herr Euroma sagt.

”Jag är absolut ingen pirat dock har jag upplevt svåra tider.”

Herr Euroma ler igen och nickar förstående. ”Det kan jag tänka mig med Gryningsfederationen efter sig kan vilken ärlig företagare som helst gå under. För att inte tala om havens väktare.”

Dianos försöker fokusera sin blick på Herr Euroma. ”Vad sa du nu?”

”Jag sa havens väktare, jag menar dem är väl lika svåra att hantera?”

Dianos nickar samtidigt som han försöker behålla sin fokus.

”Säg mig Dianos hur har ni under många år nu egentligen klarat er som en hederlig handels man utan att ha behövt ansluta er till Gryningsfederationen.”

Dianos gör en enorm ansträngning och svara snabbt. ”Genom tur och skickligt entreprenörskap.”

”Ni har aldrig behövt tillta sjöröveri?”

Dianos skakar på huvudet samtidigt som han nu börjar känna sig väldigt pressad.

”Jag tror att vårt möte är slut nu herr Euroma, jag känner mig väldigt o fokuserad. Jag tar därför gärna ert farväl och mina sjökort tack.”

”Givetvis herr Dianos men innan ni går vill jag att ni skall möta mina vänner som gärna vill träffa er, det är män som har beundra ert entreprenörskap genom åren.”

Herr Euroma knäpper med fingrarna och in rusar genast Gryningsfederations soldater med dragna vapen. Dianos ser sig om, hans tankar snurrar runt i huvudet på honom och han känner hur något är fruktansvärt fel. Han kämpar mot impulsen att be alla att lämna honom ifred då hans rationella sida säger åt honom att de skulle vara meningslöst. Istället tar han ett vigt hopp upp på skrivbordet med dragen sabel. Han kör sin sabels spets in i skrinet och sliter med det och hoppar igenom fönster luckorna och landar hårt på marken utanför. Under en kort stund funderar han på varför han inte landade på fötterna som han planerade men hinner inse att han måste skynda sig. Med långa språng säter han fart, han inser dock att han inte kan springa rakt utan springer istället kors och tvärs fram på gatorna.

Dianos vet inte hur länge han sprungit men känner helt plötsligt doften av havet. Han tar sig snabbt ombord på sitt skepp och börjar skrika ut order om att man måste ge sig av omedelbart men han inser att han formulerar sig fel och att hans mun inte säger vad han vill att den skall säga.

Helt plötsligt ser han hur Vaadal står framför honom.

”Kapten, vad står på?”

Dianos släpper skrinet och tar tag i honom. ”De har hittat oss vi måste härifrån.”

Vaadal nickar och börjar gorma ut befallningar. Genast lägger skeppet ut och börjar lägga Sijonas hamn bakom sig. Dianos själv kryper ihop i ett hörn vid relingen och försöker samla alla tankar som inte verkar vilja stå still i hans huvud. Snart hittar dock Vaadal honom och faller på knä framför honom.

”Kapten mår ni inte bra? Vad hände egentligen?”

Dianos försöker samla tankarna och efter en enorm ansträngning inser han vad som hänt. ”Den ormen drogade mig.”

Vaadal nickar. ”Det ordnar sig kapten vi är på väg ut till havs nu.”

Helt plötsligt hörs ett varnande skrik ifrån masten. Vaadal blickar upp och Dianos försöker resa på sig men faller ihop i en hög på durken. Vaadal hjälper honom upp och släpar bort honom till fören. Där ser de hur fem stora skepp närmar sig som alla har Gryningsfederationens emblem på sina segel.

”Vi har tagit oss ur värre för kapten”, säger Vaadal samtidigt som han försöker hålla Dianos stående.

Dianos nickar osäkert han känner hur alla hans kraft håller på att lämna honom, hur han nu kämpar emot lusten att bara lägga sig ner och sova några dagar.”

Helt plötsligt kan Dianos känna en enorm energi som samlas på de fem skeppen. ”Kapten de kommer att anfalla du måste slå tillbaka anfallet.”

Dianos nickar och drar sin sabel som han med ens tappar, han dyker snabbt efter den men det är för sent. Glödande energiklot träffar skeppet och alla ombord kastas omkring av de våldsamma träffarna. Dianos kan uppfatta hur hans besättning försöker parera anfallen men inser att han måste hjälpa till. Dock kan han inte hitta sin sabel. Då hör han flera rop på hjälp han försöker förklara att han inte kan hjälpa men ropen vill inte dö ut Dianos tittar då upp ifrån durken och ser hur ifrån varje vädersträck vågor närmar sig, vågor som höjer sig flera meter över skeppets stormast. Dianos i sitt tillstånd bara skakar på huvudet och muttrar ett ord, ”orättvist”.

Dianos vet inte vad som händer sen då han fortfarande svävar fram och tillbaka i sitt eget sinne han känner hur han är oförmögen att koncentrera sig på vad som händer men han hör en röst.

”Giftet du fick designades för att döda en ursprunglig men jag antar att du är mycket starkare än vad ödet anar.”

Dianos är tvungen att repetera orden i sitt huvud innan han förstår dem.

”Jo sånt kan hända när man utmanar Dianos”, mumlar han tillbaka. ”Men jag antar att du får din chans att döda mig nu.”

”Som jag sa Dianos en man som mig tillåts aldrig att göra något själv.”

Dianos hör hur någon knäpper med fingrarna och sedan blir allt mörkt och tyst.


”Kapten lever ni?”

Dianos orkar inte svara.

”Snälla kapten svara.”
Dianos suckar. ”Var tyst Vaadal!”

”Kapten ni förstår inte.”

”Var tyst annars slänger jag dig till havet.”

”Men kapten minns ni inte vad som hände?”

”Jag är övertygad om att jag kommer ihåg vad som hände om du är tyst.”

”Men kapten slå upp ögonen.”

Dianos suckar och muttrandes slår han upp sina ögon och inser att han stirrar på Vaadal som tittar oroligt på honom. Dianos föser undan den överlycklige Vaadal och ser sig omkring samtidigt som han försöker resa sig upp. Han inser då att hans händer och fötter är fjättrade. Dianos skakar på huvudet och försöker nu desperat minnas vad som hände. Han inser snart att det är lönlöst och vänder sig därför till Vaadal.

”Vad hände?”

”Gryningsfederationen hann ikapp oss och de sänkte vårt skepp. De fiskade sedan upp oss ur vattnet och satte få utav oss i bojor och dödade resten. Sedan skickade dem oss hit.”

”Och vart är vi?”

”Vi befinner oss i Gryningsvärlden. I ett utav havens väktares fästningar vi kommer att föras till havets konung och dömas om några dagar.”

Dianos suckar tungt och ser sig nu omkring ordentligt. Han inser att detta antagligen är sant då dem faktiskt befinner sig i en fängelsehåla och Vaadal hade ingen anledning att ljuga för honom.

”Men herr Vaadal låt oss ta oss härifrån.” Dianos känner sig nu mer samlad och samlar sig nu för en kraft ansträngning för att bryta sig ur kedjorna men förvånas över att hans styrka inte räcker till.”

”Dem har drogat er kapten för att ni inte skall rymma. Era krafter och ert sinne har varit utslaget i flera dagar. Det är först nu ni har varit tillräckligt samlad för att faktiskt vakna.”

Dianos svär högt och inser i just den stunden att han misslyckats med Zervijals uppdrag. Vaadal fortsätter att prata men Dianos ignorerar honom och sluter ögonen på nytt och önskar sig därifrån.

Dagarna förflyter och Dianos blir mer och mer otålig för var dag som går. Han känner hur hans kraft för var dag som går återvänder mer och mer men han kan fortfarande inte bryta kedjorna och anar att ödet själv skapat dem.

Dock skulle hans berättelse inte ta slut här utan en natt vaknar Dianos och Vaadal av att deras celldörr öppnas och att en nyckel kastas in. Dianos möter Vaadals blick som nickar uppmuntrande. Dianos rycker då på axlarna och tar nyckeln och låser upp sina och Vaadals bojor. De skyndar sedan ut ur cellen. Dianos chockas då av synen som möter honom.

”Venda?”

Dianos tittar på kvinnan som under många år försökt döda honom. ”Varför?”

”Vi måste skynda oss”, säger hon och slänger åt Dianos och Vaadal två kappor.

”Min besättning? Jag kan inte lämna dem.”

”Dem är reda förlorade”, säger Venda och fortsätter fram.

Dianos tittar på Vaadal som nickar tungt. De båda slänger på sig kapporna och skyndar efter Venda.

Hon för dem genom fästningen och ut genom en dold dörr. De inser nu att de befinner sig i en stor hamnstad och Venda skyndar på dem samtidigt som de snabbt genom natten tar sig fram på stadens gator tills de nått utkanten och tagit sig fram till en liten stuga som ligger belägen precis vid den stora muren. De skyndar alla tre inomhus och Venda tar nu av sig sin huva.

”Här är ni säkra tillsvidare men jag skulle inte stanna allt för länge. Denna stad styrs av havets väktare och de kommer att leta efter er.”

Vaadal och Dianos nickar.

”Vaadal jag vill att du håller vakt jag måste tala med vår räddare.” Vaadal nickar.

Dianos vänder sin blick åt Venda som går upp för en liten trappa, Dianos följer henne samtidigt som Vaadal följer dem båda med blicken.

Dianos kommer upp i ett mörkt rum. Men ifrån ljuset ifrån nedervåningen kan han skymta Venda i mörkret.

”Varför?”

”Ett liv för ett liv, orden kom nu i natt imorgon skulle du ha överlämnats till ödet och ödet hade aldrig skonat ditt liv, jag insåg att jag kunde rädda dig innan detta skede. Jag har jagat dig i snart tjugo år, vid flera tillfällen har du haft mig fast men du har alltid släppt mig fri och den dan jag hämtade din sabel ifrån havens djup. Du hade kunnat ta den och dödat mig och flytt när du ville men du valde att skona mig.” Venda tar ett par steg fram emot Dianos som ser ilskan i hennes blick. ”Du har kunnat döda mig hela tiden nu även utan ditt vapen men ändå har du inte gjort det och jag förstår inte varför, jag menar du har redan dödat hundratals av mina bröder och systrar inom havens väktare men inte mig. Aldrig mig.”

Dianos nickar och skall till att säga något men Venda bara skakar på huvudet.

”Du behöver inte förklara dig. Jag har svikit min plikt och jag skäms över det och jag vill inte ha något tack vet bara att jag nu inte är skyldig dig något.”

Hon går bort till fönstret i mörkret och öppnar fönsterluckorna och öppnar dem och ska till att hoppa ut då Dianos hinner ikapp henne. Han tar tag i hennes arm och vänder på henne och kysser henne. Venda besvarar först hans kyss men puttar sedan undan honom och örfilar honom över kinden. ”Du är fortfarande den enda som vågat göra något sådant.” Hon hoppar sedan ut genom fönstret och försvinner iväg genom natten.

Dianos står kvar ensam en stund, han kan fortfarande känna Vendas läppar mot sina egna. Han suckar och går ner till Vaadal och sätter sig vid elden för att värma sig.

Vaadal tittar på sin unge kapten och ler genom sitt stora svarta skägg. Dianos ler tillbaka.

”Vad skall vi göra nu kapten?”

Dianos tittar in i elden och funderar, sedan vänder han på nytt sin blick åt Vaadal. ”Först skall vi vila, sen skall vi utföra den uppgiften Zervijal ålagt oss. Men vi skall inte bara störta havens väktare och Gryningsfederationen utan vi skall störta själva ödet.”

Vaadal tittar kritiskt på Dianos. ”Kapten hur skall vi lyckas med något sådant?”

”Jo min vän Vaadal, vi får se till att hitta män som oss, män som är bereda att göra vad som helst för att störta ödet.”

Dianos och Vaadal ler åt varandra igen och de börjar förbereda sig. Ty framför dem väntar utmaningen att störta själva ödet och dess institutioner. En värdig uppgift och utmaning men också ytterligare ett steg närmare för Dianos att uppnå sin dröm att för evigt segla på haven.

Fyrvaktarens son II "Skeppsbruten"

Vår berättelse fortsätter, ett barn av havet var han känd som. Han som ej visste att han hade en legend. Ty den unge pojken Dianos namn hade sprit sig ifrån den inskränkta ön där han hade tillbringat sin barndom. Många hade genom hörsägen hört talas om honom, sjömän och pirater visste alla vem han var, han var barnet som hade överlevt den mörka stormen. Den katastrof som nästan hade piskat sönder världarna. Dock skulle snart det namnet vara glömt ty barnet hade vuxit upp och lämnat sin fars fyr för att ge sig ut på äventyr och snart skulle varje man som färdades på de många havs leder under gryningen känna honom som något annat något som de alla skulle frukta och sky.

Trots att Dianos hade levt i sekel var han i de ursprungligas ögon ännu en ung man knappt värdig att ta sig för något annat än att tjäna som skepps pojk. Trots detta begav sig den unge Dianos iväg på sin färd. Vad han snart skulle få reda på var att han inte bara trotsade sin far utan även stormen. Ty det milda duggregnet som fallit över honom hade snart vuxit till ett sky fall och den milda bris som smekt hans kind och lekt med hans klädnad hade nu blivigt till en rasande storm.

”Ingen man kan kontrollera havet.” Hade hans far sagt till honom för många år sedan och Dianos hade accepterat detta. Men i denna stund önskade han verkligen efter en sådan kraft ty vågorna och vinden höll på att bli hans överman. Dock stod han fast vid rodret och styrde sitt skepp mot väst. Han vägrade att ge upp han kunde ständigt känna Zervijal långt bort och han tänkte inte kapitulera inför haven även om det betydde att hans skulle gå förlorad till dess hungriga avgrund. Dianos ångrar plötsligt sin djärva tanke för det verkade som om havet hört honom och beslutat att utmana hans djärvhet då det helt plötsligt manat fram en enorm våg som störtade emot skeppet. Dianos stålsatte sig och höll sig desperat fast i rodret men vågens enorma kraft fick honom att spolas över bord. Dock lyckades han i sista stund få grepp om mesanmastens bom. Han hängde nu ovanför det rasande havet och försökte desperat hålla sig fast i bommen. En känsla av ren rädsla spred sig inom Dianos och för första gången i sitt liv längtade han till fyrtornet. Helt plötsligt insåg Dianos hur patetisk han var, han hade själv valt att lämna tornet ty han avskydde den platsen och han hade skytt hur fyrvaktaren hade sagt att han bara var ett barn. Dianos hade fattat sitt beslut och han tänkte inte klaga över dess konsekvenser. Med en enorm kraftansträngning tog han sig upp på bommen balanserade sig fram till mesanmasten. Stormen fortsatte att kränga skeppet fram och tillbaka och piska dess durk med vilda vågor. Dianos ignorerade detta dock och log nu för sig själv, jag skall allt visa dig far. Tänkte han varpå han snabbt sprang över skeppet bort till fören där han med ett vigt hopp tog sig upp på bogspröt. Han balanserade sig nu fram tills han kunde skymta det mörka vattnet under honom.

”Var hälsad vilda vågor! Jag är Dianos fyrvaktarens son och jag har kommit för att utmana er!” Dianos drog sin fars sabel och blickade ut mot det stormande havet.

”Skicka vad för kraft ni än kan uppmana, jag skall kuva vad ni än kastar över mig vare sig havs monster eller djupens demoner kan bemästra mig.”

Dianos kan då skymta en enorm mörk formation som börjar ta form av vågornas vilda stormande. Formationen växer sig snabbt stor och dess mörka kropp slungar ett fruktansvärt gissel av mörksten och glittrande korall. Dianos bara ler, ”möt mig du kan inte vinna”. Varelsens ögon som nu tänts blickar ner på Dianos och dess missformade kropp börjar ta sig fram genom vågorna som sköljer genom dess kropp som om de var skapta av samma mörka vatten. Dianos höjer sin sabel och inväntar varelsens anfall som kommer likt ett åsknedslag. Varelsen slungar sitt gissel och de träffar skeppet som slås i tusentals flisor. En enorm tryckvåg skapas av nedslaget och vattenmassorna sjunker för en stund undan och Dianos som faller neråt med skeppet uppfattar hur havet reser sig omkring honom och att han faller ner i en djup grop som snart skall till att sluta sig igen när vattenmassorna kommer att strömma tillbaka igen. Dock står Dianos fast trots att han faller med sitt skepp ner i djupet. Han tar ett djupt andetag och tar sedan ett fantastiskt hopp upp mot den enorma varelsen samtidigt som han höjer sin sabel över sitt huvud. Varelsen tvekar inte utan hivar iväg ännu ett slag med sitt gissel denna gång mot Dianos.

Dock är Dianos bered och med en försiktig rörelse låter han sig fångas upp av den våldsamma vinden och gisslets tunga stenar missar honom och han klamrar sig fast vid gisslets kedja. Gisslet fortsätter dock sin bana och Dianos stålsätter sig inför stöten när gisslet träffar havsytan. Dianos sluter ögonen och under ett par korta ögonblick önskar han sig bort och sedan kommer den enorma stöten när han slår i vattnet. Gisslets bana fortsätter under vattenytan och Dianos kämpar desperat mot strömmar och den våldsamma kraft varelsens slag uppbringat. Dianos muskler smärtar och han känner hur hans skjorta och hud slits sönder på de anemoner som vuxit sig fast vid gisslets kedja. De mörka vågorna blandas med hans blod och Dianos kan känna hur de varelser som inte flytt undan striden nu hungrar efter hans slagna kropp. Dock bryts vatten ytan på nytt och han känner den friska luften igen och han tar några djupa andetag samtidigt som varelsen lyfter gisslet på nytt. Dianos inser att varelsen inte märkt att han klamrat sig fast vid hans vapen för varelsen svingar det på nytt över huvudet och skall till att hiva ett nytt slag mot havets djup då Dianos släpper taget om kedjan och vrålar högt samtidigt som han faller ner mot varelsen.

”Slåss mot mig ditt fega kräk.” Varelsen hejdar sig vid Dianos skrik och blickar upp och hinner uppfatta Dianos innan han kör sin fars sabel genom varelsens öga. Dianos kan höra varelsens skrik men han kan inte hejda sig ty han fortsätter att falla genom varelsens kropp som inte är annat än mörka vågor och våldsam energi. Dianos fattar mod och samlar styrka och genom sitt fall hugger han varelsens kropp gång på gång och han hör hur den utstöter vrål av smärta. Dianos fortsätter att falla genom varelsens kropp och skymtar helt plötsligt en grön skimrande sfär. Dianos sparkar med benen och tar sig fram till sfären och med sina sista krafter hugger han sin sabel genom den och med ens imploderar sfären och kastar honom ut ur varelsen som ger ifrån sig ett fruktansvärt dödsrossel och faller precis som Dianos ner i havens mörka djup.

Ett mörker omsluter den unge Dianos, ett mörker som skiftar ifrån bäck svart till mörk grönt, till vackert violett. Dianos känner hur han slutat andas och hur havets famn har fångat honom. Han känner hur besvikelsen hugger inom honom, han förlorade. Haven vann och har nu krävt honom som sin. Dianos kämpar mot gråten men kan inte hejda sig, han kan inte förstå hur det kunde sluta på detta sätt. Han vill fortsätta kämpa men förstår inte hur de skulle gå till allt han kan göra är att stillsamt ligga kvar i mörkret och vänta på havens dom.

Dianos känner hur tiden sniglar sig fram och hur kylan inom honom långsamt lämnar honom och hur värmen ligger över honom och han börjar nu undra när hans straff kommer att åläggas honom. Dock kan han fortfarande inte röra sig men otåligheten sprider sig genom honom och till slut slår han upp ögonen. Dock sluter han dem genast då han inser att han blickat rätt in i solen. Han sätter sig försiktigt upp och öppnar ögonen igen. Han inser att han befinner sig på en vit sandstrand och att han i högsta grad ännu är vid liv. Han ser sig om men han verkar vara helt ensam. Dianos reser sig försiktigt upp men faller tillbaka igen då hans bröst skriker av smärta. Han tittar ner och ser att någon tagit av honom hans skjorta och förbundit hans sår med vad som liknar grön lera och sjögräs. Han reser sig på nytt men denna gång försiktigt och blickar nu ut över havet. Dianos häpnar över vad han ser, i hela sitt liv hade han levt bland dimma, bland mörka vågor som piskat hans fars ö. Här var dock vattnet stillsamt och turkosfärgat. Han skakar på huvudet och blinkar några gånger för att han med all säkerhet inte missuppfattat verkligheten. Dock stannade den sagolika bilden kvar och han börjar nu skratta. Han skrattar över den underbara plats han vaknat upp på och han skrattar över att han inte ligger död i havets djup.

Dianos sträcker på sig och låter sig värmas av solens strålar men sedan börjar han utforska sin omgivning. Han kan skymta en palm skog längre inåt land. Det lockade honom inte. Han beslutade sig att följa stranden en bit. Stillsamt och med sina stövlar i handen vandrade han genom bränningarna och fortsatte att förundras av den vackra plats han hamnat på. Helt plötsligt uppenbarar sig en märklig snäckformation framför honom. Han förundras över hur de enorma snäckorna utgör en lite boning några meter ifrån stranden ute i det lugna vattnet. Utan att tänka över det vadar han ut och klättar upp på en liten brygga i trä som ligger i anslutning till den lilla boningen. Försiktigt stiger han in genom öppningen och tittar in.

”Hallå! Är det någon här?”

Dianos väntar på svar men allt är tyst. När inget svar kommer kliver han försiktigt in. Dianos ser sig omkring och ser ett mycket märkligt litet hem som påminner lite om hans egna i fyren förutom att där finns inga fönster luckor utan bara frisikt ut över havet. Han fortsätter att se sig omkring och letar sig fram till ett kök där han genast börjar leta sig igenom skafferiet. Han hittar mycket märkliga tingestar som han antar är ätbara och då han inte ätit på länge vräker han i sig det mesta han kan hitta. Efteråt sjunker han ner i en fåtölj och somnar lugnt och stillsamt.

Dianos vet inte hur länge han sovit men slår upp ögonen då han kan ana någon som närmar sig ifrån havet. Genast greppar han efter sin sabel men inser att den måste ha gått förlorad till havets djup då den inte går att finna. Dianos skyndar ut ur huset och blickar ut mot havet han kan känna en kraft som närmar sig men han kan inte avgöra hur stark den är. Han är osäker på om han borde fly eller stanna dock vinner nyfikenheten över honom och han stannar. Han tar sig lugnt ner på bryggan som leder ut mot havet och inväntar personen som närmar sig. Han kan nu skymta en skugga som närmar sig bryggan och han ser hur någon tar sig upp på bryggan och möter hans blick. Dianos blinkar igen för att försäkra sig om att han inte ser i syne. En kvinna klättrar vigt upp på bryggan, iklädd inget annat än sjögräs som måste ha fastnat på hennes kropp under hennes resa.

”Jasså, är du kvar?”

Dianos blinkar igen. ”Jo det är jag. Faktum är att jag inte vet var här är och vem är du?”

Kvinnan börjar nu gå upp mot huset. ”Jag är den som är ansvarig för dig nu eftersom du stannade kvar.” Hon stannar upp vid honom och lägger handen på hans axel. ”Tror mig du hade mått mycket bättre av att vara långt borta vid det här laget.”

Dianos nickar och backar undan ifrån henne. ”Då ger jag mig väl av då, ingen skada skedd?”

Kvinnan skakar på huvudet. ”Tyvärr kan jag inte låta dig gå nu. Jag fiskade upp dig ur havet under ett uppdrag och du måste nu föras till havets konung för att höras.”

Hon för nu Dianos in i huset igen och kastar ner honom på en stol. Varpå hon klär sig och går in i köket.

”Men om jag inte vill stanna då?” Säger Dianos och reser sig försiktigt.

”Du har inget val, du är nu tekniskt sätt en fånge hos havens väktare och tro mig du kommer hellre vilja stanna frivilligt än att fly och bli jagad.” Hörs kvinnans röst ifrån köket.

Dianos överväger sin situation lite och kommer fram till att här tänkte han inte stanna länge. Då helt plötsligt kommer kvinnan ut ifrån köket och hennes blick är likt eld. ”Min mat är borta och din stank ligger över hela mitt kök!” Dianos försöker stammande ge en förklaring men kvinnan tar tre steg och smäller till honom över hans kind med sin handflata. Dianos vacklar till inför kraften i slaget och snubblar på stolen och faller till golvet. Kvinnan ställer sig nu över honom och hennes blick brinner fortfarande med en fruktansvärd vrede.

”Jag drar upp dig ur havens djup och lappar ihop dig din sorgliga varelse, jag lämnar dig att fly och du stannar kvar och äter upp min mat.”

Dianos fortfarande omtumlade efter slaget sätter sig långsamt upp men får då kvinnas fot i bröstet och han trycks ner i golvet. ”Du är en igel och det skall bli skönt att bli av med dig.”

”Förlåt.” Lyckas Dianos få fram trots choken.

Kvinnans blick är fortfarande likt eld men hennes ansiktsutryck blir mildare. Hon skakar på huvudet och flyttar foten och hjälper Dianos upp. ”Förlåt, jag blir sådan när jag inte ätit på länge.” Dianos vet inte riktigt vad han skall säga eller göra men nickar snabbt förstående. Kvinnan ler nu mot honom.

”Mitt namn är Venda, jag är en undin och en utav havets väktare. Vem är du?”

Dianos tvekar lite men sträcker sedan fram sin hand. ”Mitt namn är Dianos.”

Venda fattar hans hand och ler på nytt. ”Dianos alltså. Nå Dianos det verkar som om du och jag kommer spendera en hel del tid tillsammans innan jag kan presenter detta fall för havens konung.”

Dianos ler matt och nickar på nytt, varpå Venda försvinner ut i köket igen. Dianos suckar och faller ner i fåtöljen. Han kände på sig att den kommande tiden skulle bli tuff och han såg ingen som helst nöje i att behöva stanna här med Venda.

Soluppgångar kom och gick. Dianos räknade dagarna men gav upp vid första månvarvet. Venda hade förklarat att hon undersökte en stor strid ute till havs mellan två havs monster och eftersom hon antog att Dianos hade förlist i stormen då han otillåtet försökte ta sig in under gryningen var hon tvungen att hålla honom kvar och presentera honom som en del av fallet för haven konung. Dianos hade aldrig hört talas om en havs konung men fick det snart förklarat för sig. Det mäktiga ödet som styrde världarna under gryningen hade tillsatt en mäktig undin, en varelse ifrån elementärernas värld att bli kung över de öar som låg vid gränsen till de dimmiga haven där fyrvaktaren kontrollerade passagen mellan världarna under gryningen och världarna bortom gryningen. Det var ödets önskan att även om fyrvaktaren släppt igenom de resanden ifrån bortom gryningen skulle de kontrolleras och släppas igenom av en utav ödet tillsatt man. Havens konung hade i sin tur samlat män och kvinnor kring sig och skapat havets väktare en stridande styrka som uppehöll fred och ordning på haven som fortfarande led under pirater och havs monsters terror. En gryning innan Venda givigt sig av för att fortsätta sin undersökning frågade Dianos om varför ödet inte släppte in flottan till världarna undergryningen då de svurit att skydda oskyldiga men då hade hon bara skrattat.

”Dianos din flotta som du talar kärt om är inget annat än ett pack pirater som alla lyder under Juryns ord. De flesta pirater vi fångar och förhör påstår sig vara utsända av flottan.”

Dianos blod kokade. ”Flottan är inga pirater dem är ädla män som skyddat haven långt innan det fanns ett öde, långt innan du ens existerade.”

Venda hade då titta på honom med en sorgsen blick. ”Jag är ledsen Dianos men jag har själv förhört dessa män och ödet självt har nu börjat undersöka dessa påståenden.”

”I så fall är ödet bara dårskap. Flottan är havens förkämpar och beskyddare.”

Venda nickade åt detta och gick sedan ut och ställde sig på bryggan. Dianos följde henne fortfarande med en vredgad blick.

”Du måste förstå Dianos att tiderna förändras. Flottan kanske en gång i tiden var vad du säger att dem är men jag kan bara se dem för vad de är nu och de jag ser är pirater som hemsöker varje kust och plundrar varje fredligt skepp som färdas under gryningen.”

Dianos bara skakar på huvudet. Venda tittar på honom men säger inget mer. Hon börjar nu klä av sig. Dianos hade varje dag sätt henne göra detta innan hon begav sig iväg och kunde inte hjälpa att hans blick varje gång synat henne noggrant. Helt plötsligt vänder hon sig om och ler åt honom.

”Jag rör mig bättre under vattnet nu.” Säger hon och blinkar åt honom och sedan kastar hon sig ner i havet. Kvar lämnar hon Dianos som generat följer hennes siluett under vattnet. Dock står han inte där länge utan han skyndar in mot ön till palmskogen. Där bland vegetationen ligger ett enormt snäckskal som Dianos med stor möda funnit och baxat upp i skogen. I flera dagar hade han jobbat med det och mycket snart skulle han kunna segla iväg med det, bort ifrån denna ö och bort ifrån Venda. Han insåg dock att han skulle sakna henne men han slog undan den tanken då han saknade haven mycket mer och att han fortfarande var tvungen att bege sig till Duanga för att finna Zervijal. Han kunde ännu känna Zervijlas kraft i väst och han var nu bara några dagar ifrån att återuppta sin resa. Han fortsatte därför att jobba tills att han var tvungen att återvända då han visste att Venda snart skulle vara hemma igen.

En kväll, kvällen innan Dianos äventyr skulle påbörjas igen återvände Venda med något som Dianos saknat. Vid hennes sida bar hon nu hans fars sabel. Dock antog han rollen som om han aldrig sett det tidigare. Venda däremot betraktade vapnet med stor förundran och med stor respekt i blicken la hon det ifrån sig på en byråhylla.

”Vad är det för skatt du funnit?” Säger Dianos med en road min.

Venda tittar på Dianos som lugnt och avslappnat sitter och blickar ut över vattnet. ”Det min kära Dianos är något som förändrar allt.” Hon går fram till honom och sätter sig på golvet och kastar längtansfulla blickar ut mot havet.
”Jasså, på vilket sätt då?”

Venda fortfarande med blicken fäst mot horisonten börjar då förklara. ”Du förstår att hela tiden har jag trott att det var två fruktansvärda havs monster som stred mot varandra den kvällen jag rädda dig. Eftersom jag räddade dig kunde jag aldrig spåra striden men jag fann det ena monstrets döda hjärta på havets botten. Sedan dess har jag sökt efter det andra monstret men jag har inte lyckats finna det. Idag bestämde jag mig för att återvända till den platsen monstret stupa och då när jag undersökte platsen för striden närmare fann jag den klingan på havets botten. Förstår du vad det betyder?”

”Nej” Dianos skakar på huvudet men känner hur nervositeten stiger inom honom.

Venda sätter sig då på knä och lägger sina händer i Dianos knä och tittar in i hans ögon. ”Det betyder att det inte var ett annat monster som dödade varelsen utan en krigare, antagligen en mäktig humanoid kanske till och med en ursprunglig.”

Dianos möter Vendas blick, han förstår inte varför hon helt plötsligt låter så drömmande.

”Bara föreställ dig Dianos, en krigare med en sådan kraft. Kan du ens tänka dig hur mäktig han måste vara. Jag hoppas att jag finner honom, jag skulle vilja möta den som ensam kan utmana en havs best och segra.”

Dianos ler och Venda ler tillbaka. ”Förlåt Dianos, jag fylls bara av sådan längtan. En dag hoppas jag kunna färdas över haven. Jag vill se vad som finns bortom dessa världar och det känns som om jag kommer att lyckas bara jag finner krigaren. Då kan han föra mig härifrån och då kan jag finna nya äventyr.”

I hennes blick brinner nu samma äventyrslystnad Dianos själv kunde känna och han känner hur han dras in i hennes blick. Han kramar hennes händer och lutar sig försiktigt fram för att kyssa henne. Dock är allt han lyckas uppnå är att få ytterliggare en smäll över kinden. Dianos ramlar baklänges i stolen och slår i golvet. Venda står nu ovanför honom med en förvånad min. Dianos tar sig snabbt upp och backar några steg och sänker sin blick.

”Förlåt, jag menade det inte.”

Venda tvekar men sen skiner hon upp. ”Dianos du är nog den enda jag någonsin möt som vågat dig på något sådant. Tro mig när jag säger att du är en bra ung man men fortfarande ung.”

Dianos tittar på henne och under ett kort ögonblick funderar han på att berätta sin historia. Men han avstår och nickar stilla.

Venda tittar på honom med en öm blick. ”Tro mig Dianos en dag kommer du att finna någon mer passande. Jag är en vild själ, jag tror inte att det är vad du vill ha.”

Dianos skall till att säga något men då lutar hon sig fram och kysser hans kind. ”Jag är ledsen men jag måste ge mig av igen. Jag måste finna krigaren.” Hon kastar av sig sina kläder och skyndar ut och hoppar ut i vattnet och Dianos följer henne med blicken och ler lite vemodigt för sig själv. Han vet att han är flera sekler äldre än Venda dock vet han också att han i hennes ögon bara uppfattas som en pojke på väg in i mogen ålder och inget mer. Han skakar lite bittert på huvudet och går fram till byrån och lyfter upp sin fars sabel. Han ler nu förnöjt och fäster den vid bältet och springer ut i kvällen. Han skyndar iväg till sin lilla båt och kvickt och nästintill ljudlöst sjösätter han den och ger sig återigen iväg över haven.

Här fortsätter Dianos äventyr dock är dem allt för omfattande att berätta om i all deras omfång men efter ytterligare några månvarv når den unge Dianos fram till Duangas hav. Dianos känner nu hur Zervijal är nära. Han fylls av glädje ty resan fram till denna punkt har varit hård. Dock når han dessa nya vatten med mod i bröstet och med starka vindar fortsätter han. Under flera månvarv guidade han sig fram i havens konungs rike, alltid med Venda bakom sig som ständigt sökte efter honom. Dock lyckade han alltid undfly henne. Nu är han nära sina drömmar och han kan skymta vita segel långt borta på haven. Han anar ett mäktigt skepp som skär genom vågorna likt ett mäktigt slungat spjut skär genom luften. Dianos manövrerar nu sin lilla båt mot skeppet vars utkik redan sett honom. Dianos kan nu skymta hur det börjar röra sig folk fram och tillbaka över durken på skeppet och han ser hur män med vapen i hand trängs vid relingen. Han kan fortfarande känna Zervijlas kraft men ser honom ingenstans.

Det mäktiga skeppet har nu manövrerat sig intill Dianos lilla båt och han reser sig upp och blickar upp mot männen som trängs vid relingen. Alla tittar ner på honom och har ondskefullt uppsåt i blicken. Helt plötsligt tar en utav dem en svarts skäggig stor man ett vigt hopp ner i båten. I sina händer håller han en stor yxa och är på väg mot Dianos med ett elakt grin.

Dianos tvekar men lägger handen på sabelns fäste. ”Lunga dina steg detta måste vara ett misstag. Vart är Zervijal?”

Mannen grinar ännu mer och höjer sin yxa och hugger mot Dianos. Dianos flyttar sig enkelt i den lilla båten och yxan missar honom. Han drar nu sin sabel. ”Backa humanoid, jag vill inte dräpa er.” Den svart skäggige mannen tvekar men manas på av de andra som hänger över relingen. Han hugger på nytt mot Dianos men han tar då ett vigt hopp upp på mannens axlar och sedan upp på skeppets durk. Dianos blir då snabbt omringad av sjömännen och alla grinar fanatiskt mot honom. Dianos höjer sin sabel. Han kunde inte förstå vilka dessa män var. Ingen utav dem bar något tecken att de tillhörde flottan och deras sätt var brutalt och skamligt. Dem betedde sig som odugliga pirater och inget mer dock kunde Dianos fortfarande känna Zervijals kraft ifrån kaptenshytten.

”Mina herrar för mig till Zervijal annars kommer detta sluta illa för er!” Alla ombord börjar då skrocka och börjar närma sig Dianos. Dianos känner hur trängd hans situation börjar bli men tar ett djupt andetag och påminner sig om vad han är. Han är en ursprunglig och framför honom stod där ett råbarka pack av humanoider. För honom var de underlägsna varelser och han besatt krafter de bara kunde drömma om. ”Mina herrar skyll er själva.” Den svart skäggige hade nu klättrat upp på skeppet igen och han ger ifrån sig ett brölande och alla kastar sig med ens över Dianos. Fyrvaktarens klinga viner genom luften. Dianos möter de tre första anfallarna och skär två av dem djupt i halsen varpå han hoppar upp på den tredjes axlar och sedan kastar sig mot stormasten. Han börjar sedan klättra uppåt. Besättningen är dock inte sena att kasta sig mot masten för att ta upp jakten. Dianos är snabbt uppe i utkiken där han bara ler åt den stackars mannen som väntat där uppe med dragna dolkar innan han med ett vigt hopp sparkar mannen i bröstet som då handlöst faller ner mot durken. Han blickade nu ner mot sina förföljare som först tvekar då de inser Dianos övertag men som sedan fattar mod och fortsätter att klättra.

Dianos ler och höjer på nytt sin sabel och står bered att möta sina anfallare.

Den dagen kämpade han som de forna hjältarna gjort sedan urminnes tider. Han tvekade aldrig och hans hand var fast. Med rörelser och styrka som överträffade de humanoida anfallarna fällde han man på man. Durken långt under honom hade nu färgats röd av de fallnas blod och Dianos visade inga tecken på trötthet utan fortsatte att skrika ut sina utmaningar. Dock fick striden ett abrupt slut. När ett tiotal män hade stupat och Dianos höjde sin klinga för att fälla den näste som gjorde sig redo att anfalla kände han ett fast grepp om sin handled. Dianos kämpade emot men styrkan i greppet var allt för stor för Dianos att bräcka. Han vänder sig då om för att möta sin anfallare men träffas då av ett slag som får havens vågor att våldsamt piska up runtomkring skeppet. Med en våldsam kraft faller Dianos rätt ner mott skeppets durk. Efter det hårda fallet försöker han samla sig men han övermannas omedelbart av besättningen. Han får mota sparkar och slag, Dianos försöker kämpa tillbaka men är fortfarande till tagen av slaget han fått. Tillsist träffas han av något hårt mitt i pannan och han känner hur han faller ihop dock lyfts han upp av flera starka armar som håller honom fast.

”Nog nu!” Rösten kommer likt ett piskrapp. Dianos försöker lyfta på huvudet men någon tar tag om hans nacke och tvingar ner han blick. Dock kände Dianos igen rösten. Det var Zervijal, Zervijal hade kommit för att rädda honom.

Helt plötsligt greppar en stark hand tag i hans ansikte och han höjer sin blick och möter ett par hårda blåa ögon. ”Vem är du och vad anstår dig att döda mina män?”

Dianos tittar återigen in i Zervijals blick och han förstår inte varför han talar som han gör, han försöker ta sig loss men dem som håller honom är starka nog att hålla honom fast.

”Svara mig! Annars kastar vi dig överbord som du är och låter dig drunkna.”

Dianos möter Zervijals blick. ”Zervijal, det är jag! Dianos!”

Zervijals spärrar upp ögonen. Han tar sedan fram en näsduk ifrån innerfickan på sin rock och torkar försiktigt Dianos ansikte. Dianos ser hur näsduken blir alldeles röd och han inser plötsligt att han blöder häftigt ifrån ett sår i huvudet.

”Dianos, vad gör du här?” Zervijal reser sig upp och tittar ner på Dianos. ”Dummar pojk, du borde ha stannat i tornet.”

Dianos känner då hur vreden kokar upp inom honom. ”Jag har kommit hit för att du sa att jag kunde hjälpa, jag kom hit för att jag vill bli en flottist!”

Zervijal tittar ner på Dianos och ler. ”Jasså?” Han böjer sig ner och ser in i Dianos ögon. ”Allt har sin tid det är de första du måste lära dig.” Han reser sig sedan på nytt. ”Se till att städa undan kropparna, släng dem överbord. Jag vill inte stanna här länge väktarna kan dyka upp.”

”Ja kapten men vad gör vi med honom?” Dianos ser hur den svart skäggige står intill Zervijal med sin yxa fortfarande i sin hand dock uppfattar Dianos att yxans egg är splittrat.

”Förbind hans sår och sedan för honom till mig.”

Den svart skäggige får då något tveksamt i blicken. ”Kapten han är inte av denna värld, jag slog min yxa i hans huvud och allt han har att visa är ett litet sår. Tro mig det vore bättre om vi gjorde oss av med honom.”

Zervijal ler. ”Tro mig han är verkligen inte av denna värld.” Sedan får han något hårt i blicken. ”Gör som jag säger nu, förbind hans sår och för honom till mig.”

Dianos förstår inte vad det är som pågår. ”Zervijal?” Säger han samtidigt som han rycker sig loss ifrån männen.

”Allt har sin tid Dianos, se till dina sår och sedan kom till mig. Vi har mycket att prata om.” Sedan vänder Zervijal på klacken och försvinner bort mot kaptenshytten.

Kvar står Dianos ensam bland besättningen som nu alla backar undan ifrån honom. Alla betraktar honom med skräck och förundran i blicken. Dianos själv ser inte detta då hans tankar är alldeles för osammanhängande. Han inser det inte men hans äventyr tar nu återigen en vändning. Han inser inte att inom ett par få år kommer han vara havens främsta skräck och ett steg närmare sin dröm om att för evigt segla på haven.

Fyrvaktarens son I "Ett barn av havet"

I en okänd tid för flera miljoner år sedan, långt innan de mäktiga humanoiderna tog världarna under gryningen i besittning. Långt innan det mäktiga ödet välsignade världarna under gryningen. Långt innan världarna bortom gryningens invånare började söka sig över havet för att nå nya platser fanns där en fyrvaktare.

Hans uppgift skilde sig inte ifrån andra fyrvaktare utan var helt enkelt att hålla fyrens ljus tänt för att ingen som färdades på haven skulle förolyckas på dess förrädiska rev. Fyrvaktaren var en utav de ursprungliga och hans kraft och historia är större än vad ni kan föreställa er dock är detta ej hans historia. Det är hans sons, ty hans sons öde och liv är mer fantastiskt, sorgligt och episkt än vad någon någonsin kunde ha anat.

Precis som livet självt började pojkens historia i havet. I havets djup väcktes där en kraft. En fruktansvärd kraft som fick havets vrede att piska världsalltet till den grad att det nästan slogs i tu. Enorma vågor sköljde över både världarna under och bortom gryningen. Alla trodde att slutet var anstående och att allt nu skulle sköljas bort av denna syndaflod. De visaste och mäktigaste av de ursprungliga försökte desperat att blidka havets vrede till ingen nytta. Ty himlens makter vaknade till liv av havets våldsamma ryt och med fruktansvärda blixtar och våldsamt hagel öde la himlen det som havet inte kunde utplåna.

Dock när allt började nå sitt slut, då endast några få ursprungliga fanns kvar valde fyrvaktaren att lämna sin fyr. Genom stormen vandrade han långsamt fram på sin lilla ö. Med sin högra hand betvingade han vågor och blixtar och med sin vänstra skyddade han det lilla byltet han bar tätt intill sitt bröst. Hans kamp var en sådan som skulle falla i glömska dock antagligen den mäktigaste som någonsin utkämpats ty naturen när dess vrede är väckt går inte att blidka eller besegra. Trots sin överman lyckades fyrvaktaren nå fram till den yttersta punkten på sin ö och på dess vassa mörka klippa stannade han och höll upp byltet mot de vreda vågorna och den rasande himlen. Vad han hade skydda intill sig hade varit ett spädbarn inlindat i en mörkblå filt som nu blåste bort med vinden, dock hade fyrvaktaren ett fast grepp om den lilla pojken.

”Här är han!” Fyrvaktarens skrik ekar över haven. ”Här är han, ni krävde honom av mig och här är han. Jag ger er min son, jag ger er Dianos!”

Haven och himlarna verkar då tveka inför det lilla gosse barnet men helt plötsligt fortsätter de att rasa som om de piskades på av en dold kraft.

”Förbannelse över er, jag ger er honom snälla sluta med denna galenskap ni är starkare än förgöraren.” Fyrvaktaren faller på knä och tårar börjar falla ner för hans kind. ”Snälla tvinga mig inte att offra min son.” Fyrvaktaren blickar ut mot havet och hoppas i ett ögonblick att havet och himlen skulle dra sig tillbaka men allt han ser är en våg av vatten som närmar sig för att dränka honom och hans ö ur minnet, ur tiden.

Då hörs ett klingande skratt, ett skratt mäktigt nog att riva sönder vågens kropp. Det lilla gossebarnet ler och skrattar och viftar med sina armar och verkar nästan vilja kasta sig ner i havets vilda kropp. Fyrvaktaren kan bara med förundran i blicken se hur havet betvingas av sin sons skratt och roade jollrande. Han reser sig försiktigt och ser hur havet nu långsamt återfår sitt lugn och hur dess nu milda vågor vackert bugar sig och dansar för det lilla barnet. Lille Dianos skrattar till och nu när havet funnit sin ro verkar inte himlarna finna någon anledning att fortsätta storma. Även de mörka molnen lämnar himlavalvet och med sig tar dem de förödande blixtarna.
Fyrvaktaren kan fortfarande inte riktigt tro på det han beskådat och väntar länge på att haven skall kasta sina vågor över dem igen och att himlens vrede skall bränna dem. Men allt förblir lugnt och stilla. Allt som hörs är ett ursinnigt vrål ifrån någon obestämd plats. Fyrvaktaren ler och för återigen den lille gossen intill sitt bröst och i skydd av Fyrvaktarens marinblå rock faller Dianos i sömn. Fyrvaktaren själv börjar långsamt vandra tillbaka till fyren. Han är lätt på foten trots sin ålder och han känner hur hans leende blir bredare och bredare.

”Inte idag förgörare för idag är dagen min son födes. Detta är dagen då min son Dianos födes!” Hans röst är inte mer än en viskning trots det förs den över hav och rike till en mörk tronsal där ett vredgat svar hörs.

”Då fyrvaktare är han den som kommer att falla först.”

Åren kom och gick, nya tidsåldrar passerade och de få ursprungliga som fanns kvar föll en och en i meningslösa strider om makt. I världarna bortom gryningen kom där nya folkslag som brede ut sig och växte sig starka och de ursprungligas kraft glömdes snart bort. Dock fanns där ännu några enstaka kvar som desperat höll sig kvar vid sin makt och flydde till världarna bortom gryningen. Dessa började bygga ett nytt samhälle i världens centrum vid deras sida samlades snart de mäktiga humanoiderna alla välsignade av den mäktiga guden Lavierno. Humanoidernas kraft stärkte det nya riket under gryningen och en ny ordning var på väg att bildas. Dock fruktade de ursprungliga som regerade att kaos en dag åter skulle härska. De insåg att mycket snart skulle dåtidens misstag upprepas och när de väl skulle ske skulle allt nå sitt slut. Därför samlades de och förenade sina krafter. Tillsammans bildade dem en ny entitet. En oändlig kraft vars mål och uppgift var att skapa en ordning som aldrig skulle falla och aldrig låta mörker och kaos råda igen. Denna nya kraft skapad av de ursprungliga skrev i den stunden en ordning, en ordning som aldrig fick rubbas eller brytas. Detta var en lag om hur tid, rum och verklighet fick verka. Denna nya kraft blev snart känd som ödet.

Dock var händelserna under gryningen och bortom gryningen inget som berörde fyrvaktaren ty hans uppgift var den samma som den alltid varit. Dock hade hans liv förändrats. De få besökare som kom till hans ö fann honom alltid vandrandes omkring bland klipporna som om han sökte efter något. Trots detta tog han alltid emot varje besökare och vägledde dem på bästa sätt men han var alltid kortfattad och återupptog sedan sitt sökande. De besökare som kom och gick både led och roades av honom då hans sökande verkade vara förgäves. Men den som var observant, den som hade krafter bortom förståndet kunde ana någon högt ovan fyren uppe bland dimman som aldrig verkade lätta. Ty där bland de hundratals skepp som gått förlorade på haven genom tiderna vilade Dianos.

Det fanns ingen plats som var mer rofylld att leva på, det var därför som Dianos älskade livet bland skeppen i dimman. Där var han kapten, där var han fri. Fyrvaktarens sökande efter honom roade alltid Dianos dock visade sig han för honom ibland då han inte ville att hans far skulle bli allt för orolig. Men i många sekler stannade han bland skeppen. Dock mindes han alltid tiden i tornet, tiden innan han vågat sig ut på ön för att leka. Dianos hyste en stor kärlek till fyrvaktaren men det fanns ingen plats som han avskydd mer än tornet och dess fängslande väggar och det var därför han valt att göra de övergivna skeppen till sitt hem.

Man kan tycka att Dianos lek bland skeppen är en märklig uppväxt dock var det för honom nog några av hans lyckligaste år ty ingen kunde komma åt honom men allt skulle förändras. Historien fortsätter precis som åren och dess årstider.

Dagen då vinden vände var en dag likt alla andra för Dianos, han låg högst upp i masten och blickade upp mot den grå himlen och försökte föreställa sig hur himlen och världen såg ut bortom diset och dimman då han kände en fruktansvärd kraft. Denna kraft fick Dianos att hastigt sätta sig upp och vända blicken åt öst. Dianos var ännu väldigt ung men han hade alltid kunnat ana andras kraft och avgöra hur mäktiga de var och denna kraft som nu närmade sig var större än något han känt tidigare. Till Dianos fascination var kraften som närmade sig starkare än hans fars.

Han reser sig upp och tar tag i en tamp och firar sig ner på skeppets durk och lutar sig över relingen för att blicka ner mot ön för att skymta vad som närmade sig. Långt nedanför skymtar han en man som långsamt håller på att ta sig fram på ön med blicken vänd mot fyrtornet. Dianos kan skymta en bred svart hatt prydd med en vit pampig fjäder och en fladdrande mörkröd mantel genom diset. Dianos visste att hans far ständigt fick de mest märkliga besök men aldrig tidigare hade han skådat en sådan man. Han tvekade i några få ögonblick men sedan kastade han sig ner ifrån skeppet och lät sig fångas upp av en mild bris och försiktigt dalade han ner mot marken.

Dianos vänder sedan sin uppmärksamhet mot fyrtornet där han ser hur främlingen tas emot av sin far och välkomnas in. Dianos ler och springer kvickt upp för den lilla stigen som leder fram till tornet. Han tar därefter ett språng upp på fyrens vägg och klättrar smidigt upp i dess topp och genom en dörr smiter han in till fyrens ljus. Han kastar en blick på det enorma klotet av energi som kastar sit ljus över haven innan han tar några försiktigt steg ner till nästa våning. Han kommer ner till sin fars arbetsrum. Dianos stannar till då detta är den enda plats i tornet som han faktiskt kunde stå ut med. Det hade gått många år sedan han var här sist trots det såg det fortfarande ut som de alltid gjort. Överallt fanns där böcker, böcker på språk som inte talats på flera tusentals år och som aldrig skulle talas igen. Kartor över alla världens dolda platser och hav, kartor där det fanns hänvisningar till alla världens skatter och krafter. Han kastar en blick på väggarna där de både hängde tavlor och främmande föremål ifrån sin fars ungdom och många resor över haven och genom världarna. Dianos går fram till ett skåp och öppnar det försiktigt och där inne upplyst av ett enkelt stearinljus hängde hans fars gamla sabel. Dianos visste att fyrvaktaren avskydde det vapnet men att han alltid sagt att det påminde honom om varför han aldrig skulle använda det igen.

Dianos stänger försiktigt skåpsdörrarna och fortsätter nu att smyga neråt. Han passerar sitt rum utan att stanna upp, där fanns inget han höll av. Dianos har nu nått fram till trappan som leder ner till farstun. Han kikar försiktigt ner men den är tom och han anar sin far och främlingen i köket. Försiktigt smyger han sig ner för trappan och lyssnar.

”Vad förskaffar mig den äran att ni min herre kommer på besök?” Hör Dianos fyrvaktaren säga.

”Min käre fyrvaktare jag är här för att för många år sedan var ni en del av den ekumeniska flottan tillsammans med min far Mart’al. Han talade alltid väl om er innan han gick förlorad i den mörka stormen och sa att om jag behövde hjälp kunde jag alltid vända mig till er.”

”Din far var en god man, det smärtade mig djupt när jag fick höra nyheten om hans död.”

”Tack, jag vet att min far hade uppskattat att få stanna i ert minne. Han såg alltid upp till er. Han sa att ni var en stor man som alltid gjorde vad nöden krävde och det utan kostnaden av för många liv. Tydligen räddade ni honom ett antal gånger innan ni drog er tillbaka.”
”Det var många år sedan, jag var en annan man på den tiden. Nu är jag fyrvaktaren och jag har lagt allt sådant bakom mig”.

”Oroa er inte min kära fyrvaktare jag har inte kommit hit för att be er bli en del av flottan igen.”

”Vad är då ert ärende?”

”Du kanske har hört ryktena om dem som gått i exil? De har i världarna under gryningen förenat sig och bildat en form av kraft och skrivit en lag om hur världarna under gryningen skall styras. De kallar sig själva för ödet!”

”Jag har hört ryktena, varför är det något som flottans skickligaste härförare och kapten behöver oroa sig om?”

”Flottan har inte gjort ett uttalande än men juryn är orolig. Juryn har alltid haft förhoppningen att döma dem i exil och att ta världarna under gryningen i besittning.”

”Juryn är ett skämt!”

”Oja, verkligen. Men tro mig min kära fyrvaktare deras auktoritet har vuxit bortom gryningen och snart kommer de styra de världarna. Jag har märkt det mer och mer. Flottan styrs snart helt och hållet av jury sympatörer. Vad kan man göra? Det är nya tider och folk är rädda, rädda att humanoiderna kommer att vilja ta över världarna bortom gryningen.”

”Vad vill juryn att du skall göra?”

”De vill helt enkelt att jag skall inleda diplomatiska förhandlingar med ödet.”

”Det känns inte som om det är juryns sätt att arbeta.”

”Som jag sa, tiderna förändras. Juryn vill skapa en lugnare situation därför skickar dem en flottist och inte en bödel.”

”Det kan jag förstå men jag förstår inte vad du vill ha av mig? Annat än en trygg övergång till världarna under gryningen.”

”Jag behöver en karta, en karta som kan guida mig till världarna under gryningen när jag vill, utan att Juryn eller ödet får reda på det.”

”Varför?”

”Min kära fyrvaktare, detta är inte på juryns bevåg eller på mitt eget. Detta är en begäran ifrån flottan. Den delen av flottan som ännu kämpar för våra gamla sätt innan juryn.”

En tystnad faller och Dianos håller andan. Samtalet återtas igen och Dianos pustar ut. Han anar att de snart är färdiga och skall just till att smyga iväg då han får syn på främlingens stora fjäderprydda hatt som han lämnat med sin blodröda mantel i farstun. Tyst som en viskning smyger han ner och norpar åt sig hatten och tar sig sedan ut samma väg som han kommit ifrån.
Snart har Dianos tagit sig tillbaka till sina skepp högt ovanför den lilla ön och där kastar han sig in i en häftig lek. Med en hand rörelse skapar han formationer av dimman som lyder hans minsta vink. Själv står han på kommando bryggan iklädd den stora svarta hatten och ryter ut order åt sina matroser. Han är nu inte längre Dianos fyrvaktarens son utan en mäktig respekterad flottist. Han är havets främste krigare, monsters och piraters baneman. Hans lek blir intensivare och intensivare och han känner hur friska havsvindar är på hans sida. Han känner hur ett lätt duggregna har börjat falla och han kan ana en storm dock kan han inte sluta sin lek. Han springer fram och tillbaka på sitt skepp som nu håller på att bli bordat, han vet att han måste vara modig precis som sin far och han leder sina matroser in i striden, med ett enormt hopp ifrån kommandobryggan ner på durken är han med i striden och faller rätt in i någons armar.

Dianos inser först inte att han inte är ensam men höjer sedan sin blick och ser in i främlingens klar blåa ögon. Försiktigt tar Dianos av sig hatten och för undan sina svarta lockar ifrån sitt ansikte och räcker över hatten till främlingen som tar emot den och borstar av den och sedan sätter den på sitt huvud.

”Förlåt, jag lekte bara.” Säger en förlägen Dianos.

Främlingen ler lite och går ner på ett knä och lägger sina händer på hans axlar. ”Det såg mer ut som om du kämpade mot pirater.”

Dianos skruvar på sig lite förläget, ”inte bara pirater, havs monster också”.

Främlingen ler på nytt. ”Kan man tänka sig, havs monster också du måste vara en väldigt modig ung man.”

Dianos nickar, ”jag skall bli en flottist precis som far”.

Främlingen nickar allvarsamt och tittar sedan på Dianos skitiga skjorta och byxor. ”Som flottist kan man inte gå klädd hur som helst vet du. Vi är stolta krigare som är en del av en uråldrig styrka svurna att skydda och försvara de oskyldiga. När du är en del av flottan kommer du alltid att representera den och då måste du se proper ut för du vill väl inte dra skam över flottan?”

Dianos skakar på huvudet. ”Nej det vill jag inte.”

”Bra det och kom ihåg att en flottist inte kan springa omkring barfota.”

Dianos tittar förläget ner på sina bara fötter och vickar lite på sina lortiga tår. ”Nej det skall aldrig hända igen.”

”Bra det!” Främlingen reser på sig och går nu fram till relingen och blickar ut i dimman.

Dianos går och ställer sig bredvid främlingen. ”Hur känner du min far?”

”Det gör jag inte, men min far kände din far. De var vänner under deras tid i flottan.”

Dianos nickar, ”skall du ut och kriga”?

Främlingen nickar, ”jag är på väg till Duanga, en värld under gryningen för att därifrån ta mig till Gryningens värld och träffa onda män som svikit flottan”.

Dianos fattar i den stunden ett beslut, ”får jag följa med dig”.

Främlingen tittar ner på Dianos och skakar på huvudet. ”Din far skulle aldrig gå med på det.”

”Men jag kan fråga honom, jag kan säkert övertala honom.”

”Jag hinner tyvärr inte vänta, jag måste resa omedelbart.”

Dianos känner hur hans chans håller på att glida ifrån honom. ”Men om jag kommer efter, jag kan leta reda på dig.”

Främlingen skrattar till. ”Om du lyckas ta dig över haven och komma till Duanga vid liv då är du värdig att ansluta dig till flottan.”

”Jag kan klara det!” Säger Dianos bestämt.

Främlingen tar då ett vigt hopp upp på relingen. ”I så fall ses vi snart igen Dianos och då är du värdig att bära en egen kaptens hatt.”

Dianos skiner upp. ”Vänta, vad är ditt namn?”

”Zervijal.” Främlingen tar sedan ett hopp ut i dimman och försvinner utom synhåll.

Dianos håller på att spricka av glädje och tar sig snabbt ner till marken igen och skyndar in i tornet. ”Hej far, jag kommer strax.” Dianos springer förbi den förvånade fyrvaktaren som sitter och dricker ett glas vatten i köket. Han skyndar upp till sitt rum och slänger av sig sina slitna kläder och letar fram ett par bruna läder stövlar och en ny vit skjorta och ett par nya byxor. Han klär sig kvickt och knyter sedan upp sina vilda lockar i en hård knut i nacken. Varpå han skyndar ner till sin far igen. Fyrvaktaren väntar på honom i köket och har ställt fram mat och dryck åt honom när han anländer.

”Far! Jag har träffat Zervijal och han vill att jag följer med honom till världarna under gryningen.”

Fyrvaktaren ler och lyssnar till Dianos förklaringar om varför han vill och måste resa iväg dock skakar han bara på huvudet och Dianos känner hur en hård klump av besvikelse växer sig stor inuti hans bröst.

”Far snälla, jag kan inte stanna på denna ö för alltid.”

”Dianos tro mig jag vet vad som väntar i världen och det är inget du inte borde uppleva innan du är redo för det. Du är ännu bara ett barn och världen och haven kan vara grymma och de kommer inte att ta någon hänsyn till att du inte vet hur grymma de kan vara.”

Dianos sitter helt tyst och bara skakar på huvudet, han visste att han var ung, han visste att han inte kunde anses som vuxen men han kände sig verkligen inte som ett barn. Han visste att han inte kunde stanna på denna ö länge till men det verkade som om hans far inte insett det än.”

”Far jag måste härifrån, denna ö kväver mig. Den vill ta ifrån mig min frihet. Jag kanske är trygg här men jag vill inte vara trygg på bekostnad av min frihet. Snälla du måste låta mig resa.”

Fyrvaktare skakar på huvudet. ”Nej Dianos. Det är kanske fel men du är min son och jag vill att du ska vara säker och jag kan inte skydda dig där ute. Snälla du måste förstå det.”

Dianos känner hur en ilska bolmar upp inom honom och han möter sin fars blick. ”Jag hatar den här ön, detta är inget hem för mig. Men om du vill kedja fast mig här far kommer jag att stanna även om det kommer att bli min död.” Han reser sig sedan upp och försvinner iväg upp för trapporna.

Kvar ensam i köket sitter fyrvaktaren, bedrövad över sin sons sorg. Fyrvaktaren vet att därute väntar förgöraren som i stillhet inväntar rätt tid att dra fram över världarna och krossa dem. Fyrvaktaren vet att först på tur står hans son och han fruktade att Dianos slut skulle bli kort men smärtsamt om han kom inom räckhåll för förgöraren. Dock visste han att han inte kunde hålla Dianos på ön för alltid då han var ett barn av havet och skulle för alltid längta efter havets frihet och omfamning. Långsamt reser han sig upp och tar sig ut i regnet som nu börjat falla häftigt utanför. Han ställer sig i dörröppningen och skall till att tända sin pipa då han kommer till insikt. Han suckar tungt släpper pipan och skyndar upp genom fyren. Han mindes plötsligt sin sons hat till fyren. Varför Dianos hade stannat i fyren som han ansåg vara sitt fängelse gick inte ihop. Fyrvaktaren rusar in i Dianos rum men hans son går inte att finna, han skyndar vidare upp till sitt arbetsrum men även där kan han inte finna Dianos dock upptäcker han till sin fasa att hans sabel saknas. Han grips av panik och skyndar upp till fyrens ljus och blickar ut över ön men allt han kan se är dimmans och regnets slöja.

För Dianos är detta början på hans saga. Enda sedan den våldsamma natt som han födes hade hans själ längtat efter havet och äventyr och nu låg de honom inom räckhåll. Han kunde känna det i luften när han med sin fars sabel vid sin sida sprang genom regnet fram till de kedjor som förankrade skeppen som stillsamt svävade omkring ovanför ön i dimman. Han hade redan för många år sedan valt ut skeppet som skulle bli hans. Han nåde fram till dess kedja och grabbade tag om den och drog sin fars sabel och kapade kedjan. Medens rycktes han med när kedjan följde med skeppet som nu hade fått sin frihet åter. Snabbt klättrar han upp för kedjan och kränger sig över relingen. Han tar sig sedan vidare upp mot kommandobryggan. Där ställer hans sig vid rodret och manövrerar skeppet genom dimman och ner i det vilda havet. Dianos ler och skrattar till när havets skum stänker i hans ansikte och han tar sikte på Zervijals kraft långt borta i väst.