Vampyrernas krönika I "En viskning genom natten"

Quena

Quena kliver ut från värdshuset, hon vädrar lätt i luften ingen av de odödliga var ens i närheten. Hon kunde känna dem på långt avstånd och visste nu att de varit helt ovetandes om deras lilla möte. Hon ler för sig själv samtidigt som hon försiktigt svävar upp ovan hustaken och sedan skjuter iväg genom den mörka natten.

Snabbt lämnar hon Majnajord och värdshuset där hon nyss möt Morlun, Saraja och Kartex. Hennes tankar går till målet som ligger framför henne, staden vid världens ände.

Trots att hon förflyttar sig i en fruktansvärd hastighet märker hon att någon följer efter henne. Hon vädrar i luften och känner sin förföljares doft och ler, hon vet att han aldrig kommer att kunna hinna ifatt henne trots det ökar hon farten ytterligare ända tills hon känner dofterna ifrån staden.

Hon landar mjukt innanför stadsmurarna mitt framför ett stort slott med slitna grindar. Hennes förföljare landar någon minut senare, hon ler då åt den stackars Vaijon Dem som ser mäkta trött ut efter flygningen.
”Välkommen Vaijon, välkommen till den eviga nattens slott!”
Vaijon ler tillbaka mot henne och rätar på sig och erbjuder henne sin arm och de går tillsammans genom de slitna metal grindarna som verkade ha burit någon form av emblem en gång i tiden.
”Herr Dem som du kanske förstår va detta en gång i tiden ett utav Mästarens slott, vi har valt detta då vi med stor säkerhet vet att det är i detta slott som nyckels till Mästarens återkomst finns gömd, dina instruktioner är att hitta den och säkra den. För när tiden är kommen kanske vi kommer att behöva Mästaren igen.”
Vaijon nickade stilla och ser sig om i det stora slottet samtidigt som de båda vandrar genom de stora salarna tillsammans.
”Som du kanske märkt är Mästarens magi bruten men vem vet när den kan komma tillbaka, du gör alltså bäst i att snabbt lära dig detta slotts hemligheter. Du bör även sätta ditt egna emblem på grinden för att Mästarens tecken inte ska kunna återvända.
Hon har nu fört Vaijon in i en stor sal fylld med skrivbord, bokhyllor och diverse instrument ingen någonsin sett tidigare.
Vaijon ser sig omkring, ”vad är detta för rum”? Quena går fram till ett större föremål intill väggen som döljs av ett vitt överdrag.
Vaijon vädrar i luften. ”Vad är det för något? Vad är det för kraft jag känner?”

”Det här min bäste Vaijon är min gåva till dig” Säger Quena och drar bort skynket ifrån en stor spegel som genast börjar gnistra.
”Vad ska jag göra med den?”
Quena ler. ”Jag vet faktiskt inte, men Lovheim lovade att spegeln skulle kunna avslöja ödet, se saker bortom synfälten. Ge styrka, ge hopp.”
Vaijon går långsamt fram till spegeln och blickar in i dess djup, han omges med ens av läten ifrån väsande och rytande varelser. Han hör hur någon spelar en fiol någonstans och han kan se ett skarpt rött ljus och ett litet spädbarn. Men sedan ser han henne, en vacker alvisk kvinna som försiktigt viskar hans namn, han sträcker genast ut sina sinnen och försöker att finna henne.
Quena betraktar honom och kvinnan i spegeln en stund men sätter sedan iväg mot utgången.
”Vart skall du?” Frågar Vaijon utan att slita sig ifrån spegeln.
”Det har du inte med att göra. Fullfölj nu din uppgift enligt Kartex order men minns att det är jag som har sista ordet trots att han är din skapare”. Säger hon varpå hon flyger ur slottet och med ett klingande skratt sätter kurs norr ut.


Morlun

Efter att ha återvänt till sitt hem i Soj skyndar Morlun till sin vind, där stiger han in genom dörren skyddad av en magi han inte förstår.
Han tar tre försiktiga steg in i rummet och faller på knä inför en piedestal där det står placerad en skål fylld med svart pulver.”

”Det är nu bestämt, vi skall med hjälp av Kartex skapelser finna ödets utvalda och vi ska stärka vår position i Trudvang för att vi ska vara redo när tiden är kommen.”

”Kartex är en dåre, han väljer att söka efter ödets lakejer när det är de odödliga som är hotet, dem kommer att nå den ultimata kraften, det är endast dem som kan frambringa min återkomst.”
”Vad föreslår du herre? Bör jag övertyga Kartex att mer bör göras eller skall jag själv göra något?”

”Du är min trognaste och en utav mina starkaste krigare Morlun och jag vet att när tiden är redo kommer du ge ditt liv för mig, därför ber jag dig att på egen hand agera. Du måste komma nära de odödliga. Du måste se till att de ständigt kämpar fram tills den dag då de kommer att behöva min kraft för att överleva.”

”Hur skall jag lyckas med detta, herre?”

”Du skall söka det som det som de odödliga söker, du skall finna det och använda dina förmågor och handla efter eget förnuft. Alla medel tillåts du använda, om du måste döda gör det men om du måste bida din tid och anta en mer vänlig roll måste du även utföra detta."

”Jag förstår herre.” Med dem orden reser sig Morlun upp och i ljuset ifrån ett takfönster ser han hur helt plötsligt fyra tavlor dyker upp på väggen bakom skålen med pulvret. Han ler när han ser vad de föreställer och sedan lämnar han rummet.

Han tar sig ner för alla trappor för att ta sig ut till gräsmattan ty han känner en bekant doft. Med några snabba steg tar han sig ut utanför sitt mäktiga hem och ser henne, den blonda kvinnan som varit en del av Kartex sällskap.
”Dam Vivi!” Säger Morlun med ett leende samtidigt som han bugar sig djupt. ”Vad förskaffar mig denna ära? Har Kartex skickat dig att få mig ur vägen eller är han bara orolig över vad jag vakar över?”

Vivi ler oskyldigt och närmar sig honom försiktigt, Morlun vädrar lätt i luften och känner att hon inte har ondsint uppsåt. Han ler samtidigt som han studerar henne, hon är väldigt vacker och väldigt utmanande klädd i sin röda korsett. Morlun kände hur den mänsklige mannen i honom mindes begär och lust.

”Jag kunde känna din blick tidigare ikväll”, säger Vivi med silkeslen röst, ”jag kunde även känna hur en del av dig har sina manliga begär kvar.”
Morlun ler, ”jag hoppas att detta inte fått dig att få lägre tankar om mig”. Morlun tar nu några steg mot Vivi.
”Varför har du kommit hit, jag trodde att Kartex skickat iväg er för att finna ödets utvalda, borde du inte söka efter dem?”

Vivi ler, ”inte än. Det kommer att bli svårt att finna dem eftersom de saknar öde men jag kommer att lyckas och jag kommer att se till att deras förehavanden inte kommer att störa våra.” Hon tar nu ytterligare några steg mot Morlun och ser nu in i hans mörka ögon.
”Och du, vad är din uppgift? Jag antar att du inte kommer lyssna till Kartex och stanna här i Soj tills tiden är inne?”

Morlun ler och böjer sig fram och viskar i Vivis öra, ”min uppgift är hemlig tills att du berättar vad det är för hemliga förmågor Kartex talade om som du besitter”.
Morlun tittar sedan djupt in i Vivis ögon och ler åt henne, hon ler då tillbaka och med en blixtsnabb rörelse har hon kört sina klor genom hans hjärta.

Morlun faller ner på knä, hans sinne är förvirrat då han inte kunde känna att Vivi skulle anfalla honom. Han flämtar och känner hur hans kropp långsamt håller på att anpassa sig till att leva trots sin förlorade hjärtfunktion.
Vivi som fortfarande har sina klor genom hans bröst ler åt honom och böjer sig nu fram mot honom och viskar, ”min kära Morlun en utav mina extraordinära förmågor är att jag kan välja vad för doft jag utsöndrar, jag kan alltså dölja mitt känsloläge och mina sanna avsikter”.

Hon drar in sina klor igen och fångar upp Morlun som nästan faller till marken, hon ler och stryker undan håret ifrån hans ansikte, ”jag är en bedragerska, jag kommer att kunna stiga in bland de av ödet utvalda och de kommer aldrig ana mitt sanna syfte”.
Morlun känner nu hur hans kropp är fullt fungerande och fortfarande sittandes på knä tar han tag om hennes hals och slungar henne ner i gräset.
”Du spelar ett farligt spel Vivi! Det kan straffa sig.” Han klämmer åt hennes hals samtidigt som han lockas att köra sina egna klor genom henne. Dock är allt hon gör är att le och blotta sin hals, ”Morlun du är stark, jag vet att du med enkelhet kan besegra mig och ta vad du vill så varför gör du inte det”?

Morlun tvekar först men sedan ler han och hugger sig fast i hennes hals och känner medens hur hennes blod läker hans döda hjärta.
Han känner hur hon drar sina fingrar genom hans hår och sedan tar tag i hans skjorta och sliter sönder den. Han rätar med ens på sig i förvåning varpå hon sätter sig upp och kysser hans bröst.

Morlun ler och smeker hennes rygg varpå han med en snabb rörelse har slitit av henne korsetten. Hon ser upp på honom och ler varpå hon kysser honom och drar honom ner i gräset.


Gryningsljuset når världsdelen Soj och får dess vackra hav att glittra. Morlun står vid sitt sovrumsfönster och blickar ut över havet och ler.
”Vad tänker du på?” Frågar Vivi ifrån sängen.
”Inget, bara att det kommer bli en vacker dag.”

”Lögnare”, Vivi ler och sätter sig upp i den stora sängen.
Morlun ler, ”jag har hittat henne, De odödligas förlorade flickebarn. Hon befinner sig långt uppe i Vildland.”

”Betyder det att du måste ge dig av?”

Morlun känner sig medens obekväm då han kan känna hur Vivis blick skärskådar hans nakna kropp.
”Nej inte än, hon är trygg, jag skall bida min tid och vänta tills rätt ögonblick är kommet och då skall jag göra min entré. Hon är bara en liten flicka än och jag tror inte att min närvaro får stor effekt på henne nu.”

Vivi ler, ”kommer du att stanna här då”?

Morlun vänder sig om och går fram till henne, ”Ja, men du då? Måste inte du ge dig av?”

Vivi skakar på huvudet, ”inte än”.

Morlun ler, ”skulle du vilja stanna här med mig”?

”Gärna!” Säger hon med ett leende och drar honom till sig och kysser honom.

Morluns tankar är just nu lyckliga, han njuter av Vivi och vet att han i många år kan bida sin tid innan den dagen kommer då de måste skiljas åt och finna sina respektive uppdrag. Dock är han redan nu nyfiken på vem den lilla flicka är som han måste vaka över. En ensam ung flicka, rädd och osäker men med potential till fruktansvärd kraft.

Lovheim del IV "Vid gryningen börjar natten på nytt"

Prolog:

3 månader senare


En vacker ung kvinna vandrar upp för staden Majnajords gator, det är sen kväll och solen har sedan länge försvunnit och det enda ljus som finns är det ifrån de få gatlyktor som är tända.
Dock kan man se en kvinnan klädd i en lätt klädsel svänga in på smågatorna mot ett mindre värdshus. Hon går rätt förbi en mindre grupp lösdrivare som alla följer henne med blicken och ler och slänger kommentarer efter henne. Dock ignorerar hon dem och går fram till värdshusdörren och stiger in.

Hon ser sig omkring och hennes blick faller på den välklädde mannen i ena hörnet som verkar ha dragit sig undan ifrån värdshusets andra gäster som alla är glada och skrattar.
Hans blick faller omedelbart på henne och hans mörka ögon möter hennes giftigt gröna. Hon ler sött och går fram till honom.

”Min älskade Morlun, vad jag har saknat dig!” Säger hon samtidigt som hon böjer sig fram och kysser honom. Han ler åt henne och bjuder henne att sitta ner.
”Det är ett nöje att återigen se dig min kära Saraja. Jag hoppas att resan hit inte var för obehaglig.”

Hon fnyser åt honom men ler snabbt igen, ”ingen fara alls, ingen har ännu insett att vi faktiskt existerar och om jag skall tro Kartex rätt har de odödliga skingrats”.
Morlun ler på nytt, ”verkligen, och hur kommer det sig”?

Saraja rycker på axlarna och lutar sig tillbaka i sin stol, ”fråga inte mig, det var något han nämnde när han kom med inbjudan”.
Morlun tittar plötsligt mot dörren och vädrar, ”jag får ta upp det med honom nu”.

Även Saraja vädrar i luften, ”han är nöjd och han är inte ensam”!

In genom dörren stiger en lång man med sitt svarta hår uppsatt i en knut, han är stiligt klädd och hans långa mörka rock får honom att se både lång och ståtlig ut. Vid sin sida har han två vackra kvinnor bägge klädda i utmanande korsetter.
När han fått syn på Morlun och Saraja slänger han av sig rocken som genast fångas upp av den blonda kvinnan vid sin högra sida meddans den rödhåriga kvinnan vid hans vänstra sida tar tag om hans arm och lutar sig mot honom samtidigt som de går fram till paret i hörnet.

Morlun iakttar dem och särskilt den fjärde medlemmen i sällskapet som hållit sig bakom Kartex för att inte annonsera sin ankomst. Han kan vädra en man som har ett dolt uppsåt, han kan vädra en konflikt och en styrka som mycket liknar hans egen dock mycket mer vild och okontrollerad.
Kartex slår sig ner och skickar iväg sitt sällskap som alla tre går och sätter sig vid ett annat bord.

”Mina vänner,” Kartex tar till orda och ler stort samtidigt som han vinkar fram värden och beställer två vinflaskor och fyra glas. ”Vi har mycket att prata om, men först måste vi vänta in vår kära drottning.”

Morlun nickar instämmande. Saraja dock tittar misstänksamt på Kartex tre följeslagare. ”Varför känner du att du behöver livvakter Kartex, orolig för något?”
Kartex ler, ”Nej kära du mannen är en utav mina skickligaste skapelser, när han fick mot ta gåvan visade han snabbt prov på stor skicklighet och det är därför som han är här. Drottningen bad mig ta med min dugligaste och värdigaste kämpe för ett heders uppdrag som jag inte kunde anförtro någon utav hennes egna skapelser.”

Morlun lutar sig nu fram mot Kartex, ”min vän om vi inte kan lita på varandra hur skall vi då lyckas med uppgiften som lagts på oss”?
Kartex rycker på axlarna, ”jag litar inte på någon, minst av alla henne”.

Saraja skrattar till, ”jag skulle vilja höra dig säga det till henne”. I just det ögonblicket öppnas värdshus dörren på nytt och in kliver en ung kvinna med vänliga bruna ögon och vilda svarta lockar. Utan att se sig omkring går hon rätt in och fram till sällskapet som väntar henne, både Morlun och Saraja reser på sig och hälsar henne välkommen och hon ler vänligt emot dem varpå hon sätter sig ner och vänder sig mot Kartex.

”Va trevligt att se dig Kartex, jag hoppas att du trivs i din nya boning. Jag tvivlar inte på att en man som du har för svårt att anpassa sig till dödsrikets mörker och tomhet.”
Kartex rör inte en min, ”min kära Quena jag trivs mycket väl i Dimhall och den eviga nattens stad är en plats som är mycket mer överseende när det gäller våran törst efter blod”.

Både Quena och Morlun rynkar lite på näsan, ”jag antar att du inte har låtit framställa vår skapare Lovheims elixir för att dämpa törsten utan onödigt blodspill”. Säger Morlun samtidigt som han kramar om sin egen plunta han fäst vid bältet.
”Verkligen inte!” Skrattar Kartex.
”Men jag dricker gärna alviskt spädbarnsblod ty inget smakar sötare.”

Quenas mjuka ögon blir med ens hårda men hon hinner inte svara Kartex innan kyparen återvänder med vinet och glasen, alla fyra häller upp vin till sig själva men bara Morlun och Quena väljer att dricka elixiret.
Kartex skakar på huvudet och ler.

”Nå min drottning låt oss nu tala om det vi kom för att tala om, de odödliga! Vad är det som hänt dem?”
Morlun harklar sig, ”om jag har förstått det hela rätt har nu den demonen Dacolan utropats kung över Kopparskogen och tagit en Katijan som brud, de regerar nu där som kung och drottning och hans syster Sennira har blivigt helt åsido skjuten av Kopparskogens folk”.
Morlun ler, ”ingen alv i Kopparskogen kände att en regent som älskat en människa och fött två barn av mänsklig säd tydde sig lämplig Kopparskogens krona. Dock vet jag inte vart hon har tagit vägen men jag vet att Dacolan inte har flyttat på sig de månader som gått ifrån att han dräpt Lovheim”.

Quena tar nu till orda, ”Dacolan stannar för att de odödliga svurit att inte strida längre, flera tragedier har de fått möta och de orkar inte kämpa längre. Dock vet jag att Sennira och hennes nya make desperat söker efter hennes dotter Shoni som har kidnappats.”
Hon smakar på sitt vin och genast försvinner det hårda i hennes blick och hon strålar som en sol igen och fortsätter, ”Sennira och Hydalal har tillsammans tagit över ett alv rike i Svartliden som de styr tillsammans, jag vet att många alver nu anslutit sig till deras rike och det växer för var dag som går”.

”Det är positivt” säger Kartex. ”Vad som inte är bra är att de odödliga svurit att inte strida, vi behöver deras kraft för att genomföra det som han vill att vi ska utföra.”
Saraja ler, ”oroa dig inte Kartex, Lovheim har redan öppnat Blotheims port. Snart kommer demonherrarna in i Trudvang och då måste de odödliga handla.”

Kartex såg nu nöjd ut, ”bra då vet vi att demonherrarna snart anländer men om detta inte skulle gå att genomföra då har vi alltid Mästarens återkomst att begrunda”.
Morlun skakar på huvudet, ”är det vist? Visst vi kanske inte har någon känd svaghet nu men i framtiden om denne mästare återvänder kan han förgöra oss om han får tid att studera oss”.
Kartex nickar, ”ja det är vist, vi vill att de odödliga ska vara upptagna och glöm inte bort att han varnade oss för att ödet kommer att lägga sig i också, alltså har vi ytterligare ett problem att ta hand om”.
Quena ler nu sockersött. ”Om jag känner dig Kartex har du redan tänkt på hur vi skall genomföra detta, har jag rätt?”
Kartex flinar och nickar, han höjer sin hand och vinkar till sig de tre som han anlänt med. ”Mina vänner får jag presenter herr Vaijon Dem, dam Vivi Arvana och dam Amilja Lavak, de skickligaste varelser som mottagit min blodskyss och blivigt en del av Lovheims arv. Alla tre besitter förmågor som är lite utöver de vanliga även för oss.”

”Intressant”, Morlun dricker mer av sitt vin samtidigt som han särskådar Vivi. Vad för typ av egenskaper talar vi om?
”Det min gode Morlun är en annan historia.” Säger Kartex och ler.
Quena tar nu till orda, ”även om vi godtar att dina skapelser vakar över Mästarens återkoms och ger sig ut att söka ödets utvalda vad är dina planer för oss andra”?
Kartex häver nu i sig det sista vinet och reser sig upp, ”jag förväntar mig att ni integrerar er i denna värld som jag skall göra i Dimhall, jag förväntar mig att ni tålmodigt inväntar själens rop och när ni hör det välj då att handla. Jag förväntar mig kära drottning att du kommer att resa dig högt upp och finna en styrka som du kan hanterar och att du är förberedd på vad som väntar.”

Han vänder sig sedan om till Morlun och böjer sig fram, ”Du min vän har ett utav de viktigaste uppdragen, du har i din ägo det som håller oss samman. Det som driver oss och ger oss hopp. Förlora det inte, vad än ödet har i beredskap minns att vi en dag alla kommer att återvända. Varför jo därför vi varken lever eller är döda, vi är inte gudar eller demoner, inte mänskliga eller icke mänskliga, vi är något nytt en helt ny ras som nu skall ta sin rättmätiga plats i denna värld.”

Med dem orden tågar han ut ensam i natten, de andra sitter kvar under tystnad innan de skingras dem också. De lämnade alla värdshuset med tankar om morgondagen, med tankar på vad framtiden hade att erbjuda.