Detta är för dem som föll ifrån himlen. Dem som föll ifrån mörkret in i ljuset.
Sörj dem ej ty dem har funnit frid dock minns dem ty dem var våra förfäder, dem var våra hjältar.
Känn ingen törst efter hämnd, känn ingen vrede ty efter ljuset kommer mörkret.
Balansen kommer återställas, vi kommer att återvända.
Nu är allt stilla och tyst. Dock finns vi kvar, dolda av dimma och skugga, av mörker och lögn.
När dagen flyr nattens mörker, när törsten är stillad och skuggorna dansar skall vi återvända.
Vi skall då hylla dem, hylla och minnas. Minnas natten då tusen änglar föll.
- Inskriptionen på minnesstenarna resta vid ruinerna av de Assassinska kronstäderna.
Ayla klamrar sig fat vid Laviernos hals samtidigt som denne springer genom en korridor. Intill dem springer Arnyak. ”Hur långt kvar?” Frågar Lavierno samtidigt som han rundar ett hörn.
”Där är det!” Arnyak pekar på två stora träportar som var bevakade av flera vakter.
”Undan!” Skriker Arnyak.
Vakterna tvekar först men gör som dem blir tillsagda. Lavierno sparkar då omilt upp portarna och dem tar sig in till A Hat’yls portalrum. Lavierno vänder sig om till Arnyak, ”följ med oss till Angelia.”
”Jag kan inte, min plats är här med mitt folk.” Svarar Arnyak med ett tappert leende. ”Ge er av nu och ta er till Monarken och försök förklara situationen innan det är försent.
Lavierno nickar och sträcker fram sin hand. Arnyak fattar den och trycker den hårt. ”Farväl min vän”, säger Arnyak och backar undan ifrån dem.
Lavierno stiger upp på plattformen i mitten av portalrummet och talar högt och tydligt. ”Angelia.” Varpå han och Ayla försvinner.
Arnyak står kvar en stund och stirra ut i tomma intet då helt plötsligt hela A Hat’yl skakar till.
”Arnyak vi måste ge oss av nu.” Hörs en röst bakom honom. Där stod Kosi Vörz kapten över A Hat’yls Skuggvandrare. Arnyak nickar.
”Säg mig Kosi hur länge kan staden stå emot?”
”Arnyak hela Zentesvakten och stora delar av de A Fenyesiska nordliga styrkorna står bereda att krossa denna stad och om vi inte får förstärkning ifrån A Fatala eller A Fövrez kommer vi till sist att falla.”
Arnyak nickar. ”Låt oss då ge oss av för att finna bedragarna.” Kosi ler och fattar Arnyaks hand. Arnyak upplever en märklig känsla. Han tar ett steg och med ens befinner han sig på en mystisk plats, en plats för Assassinerna. En plats mellan världarna.
Minister Tikarti Gono slog sin hand hårt i den hårda stenväggen. Han kände hur smärtan spred sig likt en eld genom handen. Dock fick smärtan honom att må bättre. Den fick honom att fokusera.
”Minister Tikarti?”
Tikarti vänder som om och han ser hur hela A Fatalas ministerium följt honom med blicken. ”Minister Tikarti. Dem är här vad hur skall vi handla?”
Tikarti går fram till ministerisalens stora fönster och blickade ut över landskapet som omgav A Fatala. I fjärran kunde han skymta dem. Bevarar hären som långsamt tog sig fram emot staden. Han visste att det var meningslöst. A Fatalas styrka bestod av trettiotusen tränade soldater och hade ytterligare femtiotusen i reserv. Dock marscherade i denna stund en stryka på över hundratusen man emot staden och alla var Bevarare, Bevarare som i hela sina liv utbildats i militärstrategi och krigskonst. Bevarare som bar ödets tecken på sitt bröst som bara det ingav skräck i varje man och kvinnas hjärta ty vem vågade höja sin klinga emot ödet?
”Vi skall göra oss redo för det värsta. Eräs visste att denna dag skulle komma. Han har sett till så att alla reserver var förbereda.” Alla i rummet sänkte sina blickar ty de sörjde fortfarande sin fallne statsherre. Tikarti var nu A Fatalas statsherre tills en ny stats herre officiellt kunde utses.
”Ni säger alltså att vi skall låsa våra portar och skicka våra män till sina stridspositioner?”
Tikarti skruvade på sig. Han visste att en sådan handling skulle uppfattas som fientlig av Bevararna och han visste att Eräs aldrig skulle ha velat ha någon strid.
Helt plötsligt ifrån tomma intet stiger en man fram. Denne man var herr Sättett kapten över A Fatalas Skuggvandrare. Han hade jagat efter Eräs mördare utan att hunnit ifatt honom men hade därefter skickat iväg flera Skuggvandrare för att följa spåret efter mördaren.
”Om ni tillåter det mina kära ministrar skulle jag vilja tala.”
Alla ministrar nickar. Tikarti nickar också uppmuntrande. Glad över att få mer tid på sig att tänka igenom sitt beslut men också för att han visste att Sättett var en utmärkt strateg.
”Mina herrar vårt släktes domedag är över oss. Ty ödet står vid våra portar. Detta är ord som har viskats i flera månader i era öron och ni har lyssnat ty ni har inte känt till hela sanningen. Ödets krig i Skuggornas värld växer. Ty A’kalterna har ej tröttnat och de försöker varje dag stiga över oigis eldbroar för att lägga den världen under sina fötter. Ödets Gryningsmän skyddar skuggornas värld ifrån detta, men det är inte allt. Oroliga tider sprider sig i skuggornas länder ty inbördeskrig och oroligheter piskar genom länderna. Tro mig när jag säger det mina herrar att Gryningsmännen har fullt upp där dem är. Vilket innebär att vad vi ser är en uppvisning av Bevarar makten och detta kommer vara det enda som ödet kommer kasta över oss. Ty de kan ej kalla på andra styrkor. Väktarna är för få, Prisjägarna för stolta och tillsammans kan den Assassinska konfederationen hålla undan Bevarar makten!”
Ministrarna runt omkring i salen tittar förvånat på varandra. Det börjar synas en strimma av hopp i deras ögon.
”Mina herrar låt oss vara realistiska.” Säger Sättett. ”Vi kan inte krypa för Ödet, vi är Assassiner och vi har våra rättigheter. Ödet har gjort intrång i vårt land och nu skall vi driva dem härifrån och det med våld om vi måste. Frukta inte Bevararna mina herrar ty även en Bevarare har sina gränser.”
”Men herr Skuggvandrar vi är för få.” Säger Tikarti allvarligt.
”Min ärade statsherre det är vi ej. Sänd bud till de andra kronstäderna. Sänd ett bud om hjälp. Sänd ett bud till hela den Assassinska konfederationen och säg dem att denna dag slår vi tillbaka och tro mig innan natten är över kommer vi att ha segrat. Låt soldaterna träda igenom portalerna låt aldrig våra dimensionsrum vila. Kalla på hjälp och slå tillbaka. Annars kommer ni tvingas ge upp våra länder, vår kultur och alla våra hemligheter till Ödet och antagligen till Gryningsfederationen. Är det vad ni vill mina herrar?”
Flera ilskna rop ljöd genom salen. Många ministrar hade nu rest sig upp och proklamerat trots emot Ödet.
Men Tikarti var inte övertygad. ”Herr Sättett ni vet att Ödet Bevarare inte är en enkel motståndare. De kommer att kämpa till döden och deras skicklighet kan matcha en Assassins.”
”Ärade statsherre, ni och hela det Assassinska samhället kommer att ha hjälp ifrån Skuggvandrarna.”
Tikarti nickar nu övertygat. Sättett hade rätt. Det var inte läge att ge upp något som hade bestått i över åttahundra år.
”Mina herrar! Ge ordern, sänd bud till alla dem Assassinska kronstäderna. Be dem föra sina trupper hit för idag är dagen vi slår tillbaka. Idag är dagen de Assassinska samhället kommer att resa sig och i natt är natten då änglarna kommer att segra!”
Salen fylls av hurrar rop och alla applåderar. I detta kaos lämnar Sättett salen och stiger ut i korridoren där två svartklädda Skuggvandrare väntar på honom.
”Framför följande bud till Monarken: Tiden är inne att skicka iväg skeppen. De måste vara på plats precis efter att städerna börjar falla under ödet vredgade hammare.”
De bägge männen nickar och tar ett kliv och låter sig slukas av verkligheten. Sättett ler och kliver sedan tillbaka in i den firande salen.
Arnyak, Lavierno och Ayla var på väg in i A Hat’yls citadell för att ta sig till dess kärna där rummet med den legendariska döds-stenen var placerad. Stenen där alla kontrakt ristades in av män och kvinnor som nu av Arnyak och Lavierno var misstänkta till att ha förfalska inskriptionen på döds-stenen. Dock hann de inte ta sig långt in i citadellet då helt plötsligt de fann sig omringade av vakter. Både Lavierno och Arnyak spände varje muskel i kroppen och var bereda på vad som helst men lilla Ayla var helt lugnt när en utav de Assassinska vakterna tog ett försiktigt steg fram emot Arnyak.
”Är ni Arnyak Vandar?”
Arnyak tvekar först men nickar försiktigt. Vakten bugar då djupt. ”Var god och följ med mig herr Arnyak ty A Hat’yls statsherre vill tala med er.”
Arnyak möter Laviernos blick. Denne nickar då det inte var någon idé att tala emot. De tre eskorterades av vakterna till A Hat’yls ministeriesal. När Arnyak först klev in i salen imponerades han av dess utsmyckning. A Fatalas ministeriesal var ganska spartansk. Mäktig men kal. Dock fanns här i A Hat’yl imponerande broderingar hängandes på väggarna tillsammans med väl målade tavlor föreställande stora Assassinska hjältar. Delar av väggarna var även förgyllda och täcktes med forna poem inristade och ifyllda med silver.
På den högsta och mäktigaste platsen i rummet satt A Hat’yls statsherre en Assassin vid namn Anu Züst. Detta var en man Arnyak aldrig hade träffat men hans rykte föregick honom. Han sades vara en skoningslös man som hade tjänstgjort som en Assassinsk krigare i många år och hade varit kapten under Viharnas offensiven där han hade blivit kallad hjälte och erbjudits att utveckla sina förmågor inom Skuggvandrarna dock hade denne tackat nej för att sedan återvända hem där han la ifrån sig svärdet och kastade sig rätt in i politiken.
Arnyak tecknade åt Lavierno att buga inför A Hat’yls statsherre. Lavierno gör detta samtidigt som han ständigt har blicken riktad mot golvet för att ingen tydligt skulle se hans ansikte.
”Mina herrar välkomna till A Hat’yl.” Säger Anu med hög stämma.
”Tack ärade statsherre. Vi är era ödmjuka tjänare under vår vistelse.” Svarar Arnyak i sin bugning.
Anu nickar och ler. ”Inte då min herre ty det är jag som är er tjänare då det gläder mig att familjen Vandar har återvänt till A Hat’yl.”
Arnyak tittar förvånat upp på statsherren men inser att när han avslöjat sitt namn för vakten vid plattformen mer eller mindre avslöjat för hela staden att han anlänt. Ibland kunde den Assassinska spionkulturen vara ett stort problem. Arnyak visste att han nu hade ont om tid om han vill förhöra stenhuggarna vid dödens-sten.
”Jag är ärad över era ord o store statsherre.” Säger Arnyak lugnt.
Anu ler ännu bredare. ”Er farfar kommer för evigt att nämnas med vördnad i denna stad och hans efterkommande skall alltid vara välkomna innanför dessa murar.”
En man med ett lugnt och rofyllt ansiktsuttryck som stod placerad vid statsherrens högra sida höjer då sin röst. ”Leve Aki Arnyékk Vandar!”
”Leve Aki Arnyékk Vandar!” Ljöd det som svar genom salen och alla applåderade högt.
Arnyak kunde inte undgå att känna en vis stolthet över sin farfar. Dock insåg han att det var tid att ge sig av. ”Ärad statsherre, jag och mina vänner hade gärna stannat för att mot ta ministeriets gästvänlighet men vi befinner oss mitt i ett personligt ärende och det är nödvändigt att vi fullföljer det som utlovat innan vi kan fira de forna hjältarna som det sig bör.”
Statsherren nickar, ”jag förstår, jag önskar dock bjuda in er hit till kvällens ministermiddag där vi skall tala om er farfar och kanske disskutera en möjlig framtid för er här i A Hat’yl.”
Arnyak nickar och bugar. Lavierno som stått i bakgrunden bugar även han och han känner hur även den lilla Ayla bugar. När Lavierno dock tittar upp är han mycket noggrann med att inte möta statsherrens blick men han inser att Assassinen vid statsherrens högra sida haft sin blick riktad mot honom hela tiden och nu möttes deras blickar under ett kort ögonblick.
Med ett steg var mannen framme hos Lavierno och riktade sitt svärd emot hans hals. Lavierno förde omedelbart handen till sitt vapens fäste men mannen skrek då högt, ”skuggvandrare inta position!”
Ifrån ingenstans fylldes salen med mörklädda individer. Ett tiotal hade sina klingor riktade mot Lavierno och ett tjugotal riktar spända bågar mot honom.
Anu reser sig bestämt upp ifrån sin plats. ”Herr Kosi vad skall detta betyda?” Säger han bestämt med blicken riktad emot mannen som nyss stått vid hans sida.
Lavierno som tvekar över hur han skall handla möter Kosis blick som svarar sin herre utan att släppa Lavierno med blicken. ”Detta är ingen Assassin min herre, detta är en ödestjänare och inte vilken ödestjänare som helst utan Den Mäktige – Lavierno av hovet som sades ha omkommit under anfallet på SolChatar något som Assassinerna fick ta skulden för.” Med dem orden svänger han lätt till med sitt svärd och Laviernos huva delas på mitten och alla i salen kan nu se honom klart och tydligt.
Anu riktar sin blick mot Lavierno och flämtar till, ”den Mäktige.” Han vänder sedan sin blick mot Arnyak. ”Varför har du fört denne man innanför Assassinska murar? Har du ingen passion kvar för Assassiner? Har du inte hört om vad som har hänt?”
Arnyaks hjärna jobbade på alla tänkbara förklaringar men den ena lät sämre än den andra. Därför gjorde han allt för att vinna tid. ”Nej o store statsherre vi har varit på resande fot i många veckor och vi har inte hört några nyheter sen vi lämnade SolChatar.”
Anu tittar misstänksamt på Arnyak. ”Då har ni inte hört om anfallet på Angelia och Örthemz vaktpost?”
Både Lavierno och Arnyak ryckte till utbytte en blick av skräck. ”Nej min herre detta hade vi inte hört.” Säger Arnyak med darrande röst.
”De ljuger!” Säger Kosi. ”Jag har sagt dig min herre att det kan ligga till på det viset att en Assassin arbetar emot sitt eget folk och här har vi beviset. En Assassin vet om att den Mäktige Lavierno lever och han rapporterar det inte utan försöker istället dölja sanningen.”
”Vi försökte dölja sanningen för att ta reda på sanningen. ”Morrar Lavierno fram. ”Jag har rest med denne min vän Arnyak för att bevisa Assassinernas oskuld i tragedin Artlansaga och för att finna bevis på en konspiration inom Gryningsfederationen och Monarkens hov för att sedan kunna presentera detta för Monarken och för själva Ödet.”
Kosi ser tvivlande ut och han riktar fortfarande sin klinga mot Laviernos hals. ”Ärade statsherre hur skall ert garde av Skuggvandrare handla?”
Anu tittar på Arnyak. ”Unge herr Vandar talar Den Mäktige sanning. Ni behöver ej ljuga ty Skuggvandrarna är här och kan er skydda.”
Arnyak nickar och gör sig bered att för A Hat’yls statsherre lägga fram den redogörelse han egentligen tänkt att hålla för Sättett då helt plötsligt hela A Hat’yl skakar till.
Lanos Zetökk blickade ner på landskapet som flög fram under honom. Irriterat vänder han sig om till dem A Fenyesiska mystikerna som med okänd konst höll de enorma plattformerna som sprängde fram genom luften svävande. ”Mina herrar om ni inte kan höja vår armé ovan molnen kan vi lika gärna sända bud till Assassinerna om att vi är på väg ty de kommer kunna se oss likt en skugga över solen.”
Mystikerna började genast fokusera sina krafter och de hundratals plattformerna som svävade fram genom luften började genast höja sig uppåt. Lanos känner hur molnens kyliga och fuktiga kropp omfamnar dem. Han kunde nu inte se något framöver men det var inte nödvändigt ty allt var redan noggrant uträknat.
Attacken skulle komma snart och han som general över Zentesvakten skulle ledda offensiven mot de Assassinska mördarna som denna gång gått för långt.
Han tar ett djupt andetag när plattformerna långsamt började minska sin hastighet. Han vänder sig om till sina kaptener som stod intill honom.
”Mina herrar ni har era order. Vi ska inte slösa tid på dotter staden utan målet är A Hat’yls kärna och statsherren. Tar vi honom kan konflikten snart vara över och A Fenyeseiska reserv trupper kommer kunna nyttja A Hat’yl som bas under fortsättning av invasionen. Alltså inga misstag. Ingen nåd ty ingen nåd kommer visas er.”
Alla kaptener nickar. ”Inled anfallet!” Med de sagda orden signalerar Lanos attack. Genast tänds stora eldar på varje plattform som bar upp flera hundratals soldater. Dock på vissa plattformer gjorde man i ordning fruktansvärda krigsmaskiner som laddades med tunga stenar som smorts in i en dödligt explosiv olja man funnit djupt under jorden. När detta var gjort slungades stenar iväg genom molnen och tack vare noggranna uträkningar hörde alla de A Fenyesiska soldaterna höga explosioner när stenarna slog ner i den Assassinska kronstaden A Hat’yl.
Bankiren gryningsfederationens överhuvud och Prisjägare av ödet blickade ut över de stormande haven. Ett litet leende visar sig över hans läppar och han vänder sig om till kaptenen på skeppet som bryter sig fram över vågorna.
”När är vi framme vid Artlasundet?”
”Mycket snart min bankir sen är det bara två dagars resa på floden till Artlansaga.”
Bankiren ler ännu större. Han kunde känna doften av seger och av alla skatter som väntade honom. Med stolthet i bröstet blickar han ut över de femtiotal skepp som seglade efter dem, alla med segel som prydes av Gryningsfederationens stolta symbol.
Snart skulle allt vara över, det visste han. Snart skulle inte bara Artlansaga vara i Federationens händer men också hela den Assassinska konfederationens område. Helt plötsligt störs dock Bankiren i hans tankar om rikedomar.
”Min Bankir se rakt föröver!” Bankiren tittar upp och försöker vända sin blick föröver men en enorm undanmanöver får honom att ramla till och han faller hårt ner mot durken. Han tar sig upp svärandes och spottandes. ”Kapten vad sker? Har er styrman blivit galen?”
”Nej min Bankir, Se föröver!” Kaptenen pekade mot vad Bankiren antog var ingången mot Artlasundet. Där låg över hundraskepp och bildade en blockad för att ingen skulle kunna ta sig vidare upp för Artlafloden.
”Detta kan inte vara sant!” Gormar Bankiren.
”Min Bankir deras segel. De pryds av havsväktarnas emblem.”
”Va?” Bankiren spejar återigen bort mot skeppen. ”Detta kan inte vara sant. Hur kunde detta ske just nu?” Bankiren samlar sig. ”Skicka ett sände bud bort till dem, säg dem att Bankiren kräver att denna blockad hävs.”
Genast läggs en långbåt i sjön och ett trettiotal sjömän börjar ro bort mot Havsväktarnas skepp. Då helt plötsligt piskas enorma vågor upp och långbåten sänk ner mot djupet. Bankiren kan känna energierna som sprakar genom luften.
”De vidriga havsvarelserna använder magi emot oss.” Hans ansikte har antagit en högröd färg och han knyter sina nävar i okontrollerad vrede. ”Anfall dem. Krossa havskonungens vidriga garde!”
Kaptenen för skeppet kommer då fram till Bankirens sida. ”Min Bankir vi kan inte strida mot havsväktarna. Våra styrkor är uppdelade då ni ville att vi skulle sätta in manskap mot Assassinerna. Sen vore det dåraktigt av oss att öppet förklara konflikt mot havskonungens garde och ödets havsväktare vid detta känsliga tillfälle.”
Bankiren svär högt. Han visste att hans kapten hade rätt. Dock kunde han inte förstå varför någon inom hovet gett ordern om en blockad.
”Kapten vänd skeppen.” Kaptenen nickar och bugar inför Bankiren. ”Vart hän ärade Bankir?”
”Till Angelia och det snabbt.”
Monarken blickar ut över landskapet. Hans blick faller på de tvåhundra männen som står givakt inför honom. De mäktiga Gryningsmännen, de män som fått motta en ära som förnekats honom stod nu redo att tjäna honom Monarken, herre över hovet, Prisjägare, Bevarare och Väktare.
”Tappra Gryningsmän hör upp! Nyheten har nått mig att staden A Fatala har tagit till vapen mot Bevararna. Detta var Assassinernas sista felsteg i deras historia. Deras blodtörst och kamplust har drivit dem till galenskap och de har nu utmanat ödets auktoritet under Gryningen. Detta kan ej tillåtas. Ödet har gett mig full auktoritet att hantera denna situation och jag tänker nu agera. Aldrig mer skall dessa världar behöva uppleva ett krig som det mot de grå, aldrig skall dessa världar se en tragedi som den nere i Artlansaga. Res er därför Gryningsmän, res er och ge er av mot A Fatala ty denna stad har redan givits en möjlighet till kapitulation.” Monarken tar en paus. Han kan se hur Gryningsmännen nyfiket inväntar hans sista befallning vissa dock med vemodiga ansikten. ”Sänk staden! Slit A Fatala ifrån himmelensmoln och begrav den i jordens damm.”
En utav Gryningsmännen tar ett steg fram. ”Länge leve ödet!” Alla Gryningsmän svarar honom med höjda vapen. ”Länge leve ödet, länge leve ödet.”
Monarken nickar. ”Gryningsmän utgå! Beskydda dessa världar och utför ödets vilja!”
Genast svävar alla Gryningsmän upp i luften varpå de med en rasande hastighet bryter sig fram över himlavalet på väg mot A Fatala.
Kejsarinnan som stått en bit bort går fram till Monarken. ”Och nu ärade Monark?”
”Tillbaka till Angelia.”
Den Mäktige Lavierno stiger ut ur portalen i Angelias mäktiga stad. Vakterna i rummet kastar sig med ens ner till marken ty de hade alla hört ryktet om hans bortgång. Lavierno ignorerar dem dock och går med raska steg mot Monarkens tronsal.
”Du kommer försent han är inte här.” Säger Ayla försiktigt.
Lavierno stannar upp och vänder sig om och tittar på henne. ”Du kan omöjligt veta detta.”
”Jag vet visst, han befinner sig i Himlavärlden och kommer snart att ge ordern om att Gryningsmännen skall sänka A Fatala.”
Lavierno böjer sig fram emot henne. ”Du kan inte veta detta. Han behöver ha ödets godkännande. Han kan inte bara använda sig av Gryningsmännen som sina egna nickedockor.”
Ayla suckar. ”Denna natt kommer tusen änglar att falla. Deras död kommer inte vara nödvändig men det kommer vara deras öde. Dock skall den Assassinska kulturen ej dö ut men den kommer inte att leva innan den Assassinska törsten efter blod har stillats.”
Lavierno skakar på huvudet. ”Du vet inte vad du talar om. Jag ångrar att jag låtit dig följa med mig. Kryp tillbaka till vad än håla du kom ifrån.” Lavierno reser sig och skyndar bestämt iväg mot Monarkenshovsal.
Ayla ser lite sorgsen ut men skuttar ändå glatt fram till ett stort fönster och blickar ut över Angelia som nu badar i Skymningsljus. ”I natt möter du din rättvisa Assassin.” Viskar hon glatt.
Tillsammans med ett femtiotal Skuggvandrare tog sig Arnyak snabbt fram på en plats mellan världarna, en plats som endast som var känd för Assassiner. De hade sitt uppdrag dem var utsända att snabbt finna bevis att lägga fram inför ödet och A Fenyeserna. Bevis som skulle rentvå Assassinerna och visa att dem inte hade haft något att göra med anfallet på den A Fenyesiska vaktposten. Ty Kosi kapten över A Hat’yls Skuggvandrare hade fått information vart den styrkan som anföll vaktposten gömt sig och dit var de nu på väg. Ty statsherren hade lyssnat på Arnyaks och Laviernos berättelse och litat på dem. Han hade därför trots det A Fenyesiska anfallet skickat ut Skuggvandrarna på uppdrag för att finna bevis. Han hade även övertygat Lavierno att nu var rätt tid att avslöja att han ännu levde då Monarkens vrede efter anfallet på Angelia var stor och en enorm Bevarar här skulle kunna anfalla Assassinsk mark närsomhelst.
Statsherren hade till och med skickat folk att utreda stenhuggarna vid dödens-sten. Arnyak var nu övertygad om att de skulle lyckas ty snart skulle de ha bevis att lägga fram inför Monarken och A Fenyeserna. Undertiden skulle det A Fenyesiska anfallet hållas tillbaka. Statsherren hade nämligen skickat bud till A Fatala och Arnyak visste att Sättett säkerligen skulle skicka A Fatalas Skuggvandrare som skulle kunna bistå A Hat’yl i dess nöd.
Skymningen hade sedan länge dött ut och natten var över dem när Arnyak och Skuggvandrarna nådde fram till ett stort läger. Under en kort stund disskuterades det om man borde stanna kvar på platsen mellan världarna och man kom fram till att det bästa de kunde göra var att samla information och sen mötas upp för ett eventuellt anfall. Arnyak och Kosi gick tillsammans in i lägret då Arnyak ej hade bemästrat konsten att träda in och ut ifrån den Assassinska dimensionen.
Trots att de befann sig på en dold plats mellan världarna tog de sig fram snabbt och tyst genom lägret ty det var vad dem var tränade att göra. Överallt såg de män och kvinnor ifrån de olika världarna som i stillhet pratade om det ena eller det andra dock inget om anfallet på den A Fenyesiska utposten.
Plötsligt stannar Kosi till och pekar på ett tält. Ett otränat öga hade missat det men för en Assassin likt Kosi stack tältet ut likt månen om dagen. Ty tältet var inte rest som de andra utan ett mellan rum hade gjorts mellan det tältet och dem intilliggande något som skiljde sig ifrån de andra tälten som hade rests tätt ihop packade.
Arnyak nickar åt Kosi och tillsammans tar de sig in i tältet. De vandrar rätt genom tältduken då den ej existerade på det plan som de bägge männen befann sig i.
”Ni kunde inte ha gjort ett bättre jobb och jag skall personligen se till att ni blir rikligt belönad.” Säger en kvinna som bekvämt placerat sig på en divan till en man dold av en mörk huva och mantel.
Arnyak och Kosi stannar till. Arnyak kan se att Kosis blick var orolig och vredgad. Han skall till att fråga vad som var fel då kvinnan fortsatte tala. ”Med A Fatala ur vägen och står A Hat’yl utan förstärkning och Bankiren kommer kunna göra anspråk på bägge områdena så fort han säkrat Artlansaga. Vilket han för övrigt borde ha gjort vid det här laget om ditt bud nått honom i tid.”
En våg av sorg sköljde över Arnyak. Han kunde inte förstå hur A Fatala hade fallit. Nog skulle staden kunnat stå emot Bevararnas anfall i flera dygn. Om inte Ödet skickat Gryningsmännen. Tanken slog Arnyak likt en piska. Hade Lavierno misslyckat, hade förrädaren inom Hovet lyckats sända Gryningsmännens vrede över Assassinerna?
”Den Assassinska konfederationen möter sitt öde denna natt. Ty A Fenyeserna kommer att ödelägga A Hat’yl och Gryningsfederationen huvudstyrka kommer att manövrerar sig in mot de andra Assassinska kronstäderna redan vid gryningen. Ingen förstärkning kommer att kunna organiseras och deras samhälle kommer inte kunna värja sig emot våra styrkor inte nu när Ödets soldater står redo att hämnas anfallet mot Angelia.”
Arnyak skakar av ilska och ofrivilligt lägger han handen på sitt svärdsfäste. Mannen i tältet som kvinnan talat till rycker då till. Kosi ger ifrån sig en nästintill ohörbar flämtning när han slänger sig emot Arnyak och puttar honom ur vägen. Ty mannen kvinnan talat med hade med en rörelse stigit in i den Assassinska dimensionen samtidigt som han dragit sitt svärd som han huggit mot platsen där Arnyak stått placerad. Kosi träffas dock av klingan i sidan och stönar till men hindras inte sin framfart och drar ut sig själv och Arnyak ifrån mellanrummet. Mannen som anfallit högg dock på nytt och träffade Kosi över nacken med ett dödligt hugg. Arnyak tvekar inte med handen redan på svärdsfästet drar han sitt vapen och sticker sin farfars svärd genom Kosis baneman innan denne hunnit höja sin klinga på nytt.
Arnyaks blick är under ett ögonblick fixerad vid sin klinga som var djupt genomborrad genom den okände mannens bröst. Han möter sedan mannen blick. Sättett Atiias blick var fylld av hat och blodlust när den mötte Arnyaks. Arnyak helt chokad över att se Sättetts ansikte släpper taget om sitt svärd. Sättett drar med en enda rörelse ut svärdet och försöker med sina sista krafter att höja det men tappar klingan och faller död ner på marken.
Arnyak känner då en hand kring sin nacke som trycker ner honom i marken med en fruktansvärd kraft. Arnyak försöker kämpa emot men det gick inte. Hans nacke smärtade något fruktansvärt.
”Hur många är ni?” Hör han kvinnan fråga med en lugn och kall röst.
Han svarar inte kvinnan kör då in sin tumme i Arnyaks sida och han kan känna hur hon bryter ett revben på honom.
”Hur många?”
Arnyak biter ihop och hoppas att de andra Skuggvandrarna snart skulle komma till hans räddning.
”Stolt och trogen in i det sista? Stackare, er tid är nu förbi du kan lika gärna göra det hela enklare för dig ty det finns få som dig kvar, få som är villiga att dö för er uråldriga moral.”
Arnyak bara skakar på huvudet där han ligger med ansiktet nervänt mot marken.
Kvinnan smeker honom då försiktigt över hans huvud. ”Finns det något jag lärt mig om ert folk är att det finns något ni värdesätter nästintill lika högt som nöjet att dräpa och det är glittrande guld. Hjälp mig nu och den rikedom jag lovade mannen du dräpte skall bli din. Du kan tjäna mig i hans ställe.”
Arnyak frustar till då kvinnan efter de sagda orden omilt vänder på honom.
”Var inte omöjlig nu. Jag behöver män som dig nu när jag i framtiden skall förvalta vad som kommer att vara kvar av den Assassinska konfederationen.”
Arnyak tittar upp på kvinnan och studerar kvinnans bleka men vackra anlettsdrag med en mörk blick.
”Se inte på mig sådär jag vet att er ras girighet ligger er nära om hjärtat, varför skulle ni annars ifrån första början gjort anspråk på Artlansaga?”
”Artlansaga var början och slutet på den Assassinska storhetstiden. Vår räddning, vår dom!” Svarar Arnyak då med samma mörka blick.
”Du talar alltså. Tala nu om för mig vem du är, hur många som kom med dig och vem som skickat dig så skall jag belöna dig.”
Arnyak ler. ”Vi är Skuggvandrare ifrån A Hat’yl och allt jag behöver göra är att ge ordern och deras kraft kommer att slå ner på dig.”
Kvinnans ansikte hårdnar och all hennes skönhet var försvunnen. Hon lägger en fast hand över Arnyaks mun med sin ena hand och med sin andra hand trycker hon ner i Arnyaks bröst. Arnyak gör ett helhjärtat försök att ta sig loss men kvinnans styrka var allt för stor för honom att mäta sig med.
Kvinnan ger sedan ifrån sig en låg vissling och en man kliver in i tältet och bugar förvånat. ”Meddela Sättetts män att Assassinska Skuggvandrare befinner sig på området. Gör sedan i ordning mitt följe. Jag återvänder till Angelia i natt. Denna plats har avslöjats och jag kan inte stanna med denna styrka längre.” Mannen bugar på nytt.
Arnyak har undertiden gett upp sina försök att ta sig loss. Istället fokuserar han. Han fokuserar sin vilja på samma sätt som Sättett sagt, på samma sätt som hans farfar en gång sagt skulle kunna leda till att man kunde använda alla de förmågor som de fullvärdiga Skuggvandrarna kunde bruka.
”Lille man. Din användning är nu förbrukad men jag beundrar din beslutsamhet.” Säger kvinnan och höjer sin hand. ”Jag är på gott humör denna natt därför skall jag göra detta kvickt.
Arnyak fortfarande med kvinnans hand över munnen ler ett leende kvinnan ej kan uppfatta och med en snabb rörelse kastar han sig åt sidan. Likt en Skuggvandrare låter han sin kropp passera genom kvinnans grepp och till kvinnans förvåning famlar hon plötsligt i tomma intet. Arnyak slänger sig efter sin klinga men kvinnan kastar sig efter honom. Arnyak får dock tag i sitt svärd men kvinnan sluter sin hand kring hans knä och med en kraftansträngning krossar hon det enkelt i sin hand.
Arnyak skriker till och kvinnan ler ett triumferande leende. Arnyak kramar krampaktigt om sitt svärd med sin hand samtidigt som han försöker hejda sitt skrik av smärta. Kvinnan höjer då sin hand men Arnyak med sina sista krafter utdelar ett desperat hugg som träffar den oförberedda kvinnan hårt över ansiktet.
Kvinnan för chokat sin hand till sitt ansikte och inser att hon blöder. Hon ser ner på den fräcka Assassin som förstört hennes ansikte och slår honom med all sin kraft över bröstet. Marken skakar till av kraften i hennes slag och Assassinens klinga faller ur hans hand. Kvinnan slutar dock inte att slå utan hon slår honom igen och igen.
”Du har förstört mitt ansikte!” Skriker hon samtidigt som hon med all sin kraft slår Assassinen. Varje slag får marken i tältet att brytas upp och skaka våldsamt. Hon slutar inte upp att slå innan den döde Assassinen på marken är oigenkännlig och inte mer än blod och krossade ben.
Epilog I: ”Natten då tusen änglar föll”.
Lavierno den Mäktige följer Monarken med blicken då denne stegar in i Angelias mäktiga tronsal som badar i gryningsljus. Monarken verkar dock varken förvånad eller intresserad över att Lavierno återigen sitter på sin tron helt oskadd.
Alla i hovet reser sig upp och bugar djupt inför Monarken när denne tar sin plats vid den högsta tronen. Alla andra som samlats i salen; Bevarare, Prisjägare, Väktare och delar av Angelias adel och diverse representanter ifrån olika världar bugar sig även dem.
Monarken erkänner dem alla med en kort nickning efter att han satt sig. ”Jag vet att ni som samlats här har många frågor och begäranden efter det inträffade i natt dock vill jag bara göra det helt klart att den som avbryter mig innan jag talar till punkt kommer att slängas i Frostfalls fängelse.”
Monarken låter sin blick vandra genom salen för att se om någons blick vittnade till trots men tyckte ej finna en utmanare inne i salen. Lavierno kan dock trots gryningsljuset ana Bankirens vredgade min.
”Tidigare i natt gav jag ordern om att en styrka på tvåhundra Gryningsmän skulle bistå en Bevarar ledd kampanj mot den Assassinska staden A Fatala. Dessa Gryningsmän använde sedan sin kraft till att sänka den Assassinska staden ifrån himlen helt enligt min befallning. Den aktiva Bevarar styrkan har nu på min befogenhet getts total kontroll över A Fatala och kommer även att ges total kontroll över hela A Fatalas område.” Monarken sänker sin blick som för att hämta kraft. ”Vidare har jag gett order om att hela den Assassinska konfederationen denna natt förklarats olaglig och varje Assassinsk stad under konfederationen och tillhörande område skall kapitulera inför Ödet.”
Ett sus går igenom salen men en mörk blick ifrån Monarken fick alla att tystna. ”Jag har även gett ordern att området känt som Artlansaga nu skall stängas för alla utanför ödets tjänst, detta inkluderar artlabergen och artlasundet. Havsväktarna och en styrka av Prisjägare kommer att se till att hålla dessa områden säkra innan nya Bevarar styrkor kan skickas dit för att upprätta ett strikt kontrollområde som ingen har tillträde till, detta inkluderar Angelias administrativa del.”
”De närmsta dagarna kommer varje Assassinska stad ges erbjudandet om kapitulation de som vägrar kommer att krossas. Fler Gryningsmän kommer att skickas till himlavärlden för att se till att detta kommer att ske snabbt men även för att se till att A Fenyesiska trupper omedelbart lämnar Assassinsk mark.”
Monarken ser sig på nytt om i salen. ”Nu öppnar jag golvet för frågor och eventuella protester.”
Lavierno ser sig omkring och ser omedelbart Bankiren som stiger fram.
”Bäste Monark hade Angeliga tänkt ta över styret över den Assassinska ekonomin?”
”Nej den tillfaller ingen.”
Bankirens blick blir mörk. ”Tänker ni inte nyttja de ekonomiska möjligheterna och naturresurser som finns på Assassinsk mark kräver Gryningsfederationen att få tillgång till Assassinskt land som ersättning för händelserna i Artlansaga.”
”Ja just det, när det kommer till Artlansaga. Har det beslutats att gruvan ej kommer öppnas upp då för många konflikter hotar att följa ett återöppnande av gruvan.”
”Ni är en dåre!” Ryter Bankiren till. ”Ni inser inte hur mycket vinst vi kan göra på den Assassinska marken och Artlansaga. Hur mycket världarna skulle tjäna på detta.”
Monarken reser sig häftigt upp. ”Min bäste Bankir, Prisjägare av Ödet, jag skall låta er oförskämdhet låta bero då ni säkerligen är trött efter er långa resa. Dock skall ni nu lämna denna stad som ni ej äger tillträde till utan kallelse.” Monarken möter Bankirens ursinniga blick. ”Återvänd till ert SolChatar, som jag har förstått det behöver staden ses till och jag skulle inte bjuda in fler Skymningsdignitärer om jag vore ni.”
Bankiren vänder ryggen åt Monarken och marscherar bestämt ut ur salen med sitt följe utan att säga ett ord. Monarken sätter sig ner igen och vänder sig om åt Furstinnan vid hans vänstra sida. ”Vill ni tillägga något min kära Furstinna?” Frågar han kallt.
”Ni tänker alltså ärade Monark inte utkräva absolut hämnd på det Assassinska folket och utrota dem likt de grå?” Frågar hon bistert.
”Nej min kära Furstinna.”
”Hur kan ni blunda för den Assassinska rasens blodtörst och nödvändiga utrotning.” Exploderar hon då. ”Se på Ädlingen.” Hon sträcker ut sin hand mot Ädlingen som satt placerad på sin lägre tron med flera bandage. ”Se på mig” säger hon sen och rör försiktigt vid sitt ohyggligt fula sår över sitt ansikte. ”Jag var på uppdrag i Arathia och de anföll för att det är vad de gör. Dem söker efter blod.”
”Ert uppdrag ja, Det skall vi tala om men inte nu.” Säger Monarken och tecknar åt henne att diskussionen var slut.
Men Furstinnan gav sig inte. ”Jag kräver att få tala med Ödet om detta.” Säger hon och reser sig upp.
Monarken reser sig även han. Lavierno låter försiktigt sin hand glida ner mot sitt svärdsfäste. Men Monarken svarar Furstinnan lugnt och kontrollerat, ”givetvis min kära Furstinna.” Varpå han låter sin han glida genom luften och ett sprakande ljus skiner upp salen och Ödets mäktiga tecken på golvet började genast spraka och gnistra varpå en mäktig stämma ljöd genom salen.
”Ödet erkänner alla som samlats här denna gryning. Ödet skall nu tala om den gångna natten som var den sista natten i den Assassinska Konfederationens historia. Ingen Assassin har längre rätt att njuta de rikedomar de samlat på sig ty deras girighet har fått dem på fall. De visa och fromma kommer skonas de blodtörstiga har och kommer att falla. Dock skall ingen man eller kvinna under gryningen göra anspråk på vad som rättmätigen till faller dem. Ty natten som gått var natten då tusen änglar föll. Deras död var inte vara nödvändig men det var deras öde. Dock skall den Assassinska kulturen ej dö ut men den kommer inte att leva innan den Assassinska törsten efter blod har stillats. Först då kommer den Assassinska konfederationen att leva igen efter ödets godkännande. Ödet har talat!”
Tecknets sprakande ljus dör sedan ut. Monarken ser på Furstinnan som vredgad och med ett besviket ansiktsuttryck sjunker ihop i sin tron. Lavierno dock sitter som slagen av blixten ty Ödets kungörelse hade han hört tidigare. Bara för några timmar sedan men inte utav ödet.
”Ödet har talat! Nu kommer arbetet med att demontera den Assassinska konfederationen att fortgå och vet att den som försöker lägga beslag på Assassinskt område kommer att få känna Ödets och Angelias vrede.” Monarkens röst var fortfarande lugn men allvaret i den fick alla att buga på nytt.
Lavierno reser sig dock och börjar stega iväg mot utgången. ”Mäktige Lavierno vart skall ni ta vägen detta möte är inte över och ni skall rapportera ert frånfälle inför mig.” Säger Monarken bestämt.
Lavierno vänder sig om och möter Monarkens blick. ”Ditt hov är infekterat min Monark och jag tänker därför lämna min tron till någon mer passande.” Säger han bestämt.
”Det är inte upp till er att lämna!” Dundrar Monarken.
”Du har en orm i denna sal och du är för arrogant för att se det. Ödet må ha talat men ni har lurats till provokation.” Lavierno vänder sedan på klacken och fortsätter att gå mot utgången.
”Din dåraktige pompösa usling. Vad för rätt har ni att uttala er om mitt hov och mina beslut? Återvänd till er plats Lavierno!”
Lavierno vänder sig om och hans blick faller på Furstinnan som ler elakt åt honom. Han möter sedan Monarkens blick. ”Min ärade Monark, jag som en av hovet kräver att lämna min tron tom, jag kräver alltså inte att få lämna utan låter min plats stå kvar dock utan att jag aktivt använder den. Det kan ni ej förvägra mig.” Med detta sagt stegar Lavierno bestämt ut ur salen trots Monarkens gormande.
Epilog II: ”De trogna och mäktiga”.
Bestämt vandrar Lavierno-den Mäktige iväg mot sin privata flygel då han hör en mild röst ifrån ett hörn. ”Jag sa åt dig att det inte fanns något du kunde göra. Natten är nu över och snart kommer alla Assassinska städer att ha delat A Fatalas öde.”
Laviernos blick faller på Ayla. Denna lilla flicka ifrån Artlansagas mörker. Han tar tre bestämda steg mot henne och tar bryskt tag i hennes armar och lyfter upp henne varpå han med en enorm kraft trycker in henne i väggen.
”Hur kan du känna till Ödets vilja och ord innan de ens yttrats?” Skriker han högt.
Ayla tittar allvarligt på honom men förblir tyst. ”Svara mig annars lovar jag att krossa dig här och nu.”
Ayla lägger då lugnt och stilla sina händer på Laviernos händer. ”Det kommer du ej att göra min älskade Lavierno. Tro mig jag vet.”
Lavierno ser då in i hennes mörka ögon och faller på knä och släpper henne. ”Vem är du? Vad är du?”
”Jag är Ayla, andra skall känna mig som något annat men vet att jag kommer finnas till för dig under den svåra tid som nu väntar dig.”
Lavierno ser frågande på henne. ”Du tänker väl inte låt korruptionen inom Monarkens hov växa? Du tänker väl inte tillåta att hon kommer undan med det hon gjort?”
”Du talar om Furstinna, det var hon hela tiden? Hon godkände den Assassinska handelsblockaden? Hon låg bakom allt?”
”Ja det var hon.” Ayla smeker försiktigt Laviernos kind. ”Min kära Mäktige, du kan göra skillnad. Du kan tjäna dessa världar och du kan tjäna ödet men inte ifrån Angelia och det vet du. Varför skulle du annars lämna Hovet?”
Lavierno nickar. ”Säg mig vad skall jag göra? Hur skall jag upprätthålla och bevara ödets vilja och lag utan Monarken och Hovet?”
”Min älskade Lavierno lösningen väntar redan på dig.” Säger Ayla med ett leende varpå hon tar hans hand och hjälper honom upp. ”Följ med mig.” Säger hon samtidigt som hon kramar hans hand.
Hon leder honom sedan genom korridorer och salar fram till hans egen flygel. Lavierno chokas när de stiger in i en utav hans största privata salar och finner den fylld av folk. Han ser sig om och inser att det samlats Bevarare, Prisjägare och folk ifrån olika världar i hans sal alla med ett mörklila band knutet kring höger arm.
Han kunde se ansiktena på män och kvinnor han hjälpt och räddat genom åren, individer som han stridit sida vid sida med. Individer som han med glädje kallade vänner och allierade. Längst fram stod Hinden. ”Jag gjorde som ni befallde Mäktige Lavierno, jag samlade de lojala till er och de hörde ert kall ty alla här är stolta över att kalla sig dina trogna.”
Lavierno bara gapar och ser sig omkring på den lilla armé som samlats, alla redo att kämpa vid hans sida. Han tittar på Ayla som ler uppmuntrande. Lavierno ler åt henne och nickar.
”Mina mäktiga och trogna bröder och systrar, jag tackar er för att ni kommit till min sida i denna nödens timme.” Lavierno bugar inför dem alla som sträcker på sig stolt. ”Jag bad er komma till min sida då korruption och girighet har funnit sin boning här i Angelia mitt under Monarkens styre. Mitt i hans hov!” Ett mummel går igenom salen. ”Jag ber ingen här inne att känna oro inför detta ty Ödet kommer att straffa dem som inte troget tjänar dess vilja och lag. Dock efter denna natt, natten då tusen änglar föll har konspiratörerna visat att de är listiga och effektiva. Därför har jag valt att lämna Angelia. Dock tänker jag inte lämna ödet ty vad vore dessa världar utan ödet?”
Lavierno ser ut över alla i salen och inser i den stunden vad som måste göras. ”Jag ber er därför att följa mig, följa mig bort ifrån Angelia till en plats där vi kan tjäna ödet på vårt sätt, utan korruption och girighet.” Flera instämmande ljuder då igenom salen. ”Följ mig mina vänner! Tillsammans skall vi utgöra ödets sannaste tjänare. Tillsammans skall vi bli ett sällskap av mäktiga och trogna. Tillsammans skall vi bevara ödet!”
Hinden vänder sig då mot folksamlingen i salen. ”Länge leve Lavierno – den Mäktige!”
Alla i salen höjer då sina nävar och skanderar. ”Länge leve Lavierno-den Mäktige! Länge leve de Mäktigas sällskap!”
I vad som skulle komma att kallas det andra stora kriget beskrivs det hur de mäktiga Gryningsmännen tillsammans med de tappra Änglarna stred tillsammans mot de fruktade Assassinerna vars riken ödelades och aldrig reste sig på nytt. Där beskriv hur Ödet inte lät något änglasläkte träda in på den Assassinska marken efter krigets slut och hur fattiga och krigshärjade himlabor fick ta över de Assassinska markerna. Där berättas också om Natten då tusen änglar föll. Natten då den mäktiga staden A Fatala föll ifrån himlen.
Dock vad som gått förlorat i historiens skuggor är hur De Mäktigas sällskap födes gryningen efter natten och berättelsen om den lilla flickan som steg ut ur Artlansagas mörker med kraften att skåda ödets vilja och ord. Dock skulle allt detta leva kvar i Laviernos minne men även berättelsen om den unge Assassinen Arnyak Vandar som tappert och troget stred för sitt folks räddning var något han för evigt skulle bära med sig. Ty Arnyak var hans vän, hans allierad och en Assassin vars handlingar alltid skulle eka genom tiderna, genom skuggorna, genom den rämnande verkligheten.
