Lovheim I "En Krigares Själ"

Stilla viskningar fyller Lovheims sinne, desperat försöker han att inte lyssna ty rösterna är likt svärdshugg i hans sinne, ”Lyd mig, Lyd mig”!
”Aldrig någonsin”, skriker Lovheim tillbaka men då ökar hans smärta och han känner hur hans blod kokar. Han skriker högt och försöker slita sig fri ur mörkret.

”Du är inte stark nog, ge efter, låt dig styras av mig ty jag är din mästare.” Lovheim kände att om han inte skulle låta viskningarna ta över hans sinne skulle han snart nå slutet, dock hade han aldrig backat undan ifrån en strid tidigare och han tänkte inte börja nu. Återigen slet han i sina kedjor men smärtan högg med ens till i hans inre.

”Du dör snart, ge efter.” Lovheim kände hur smärtan lättas och under några ögonblick överväger han att ge efter men då inser han att den rädsla han känt i hela sitt liv gentemot döden lämnat honom. Först är han fundersam, hur kunde detta ske?
Snart inser han dock att alla känslor har lämnat honom, även smärtan som alldeles nyss var och högg i hans inre. Det är fortfarande mörkt men han sträcker ut sina sinnen och genast slås han av en doft, en doft av rädsla.

”Du är inget, du är en slav ge efter för denna kraft, ge efter!” Lovheim slår då upp ögonen och ser mannen framför sig, en långt ifrån imponerande man, gammal och bräcklig, dock anar Lovheim en stark spirituell energi hos mannen. ”Vem är ni?”
Mannen ler oroligt, ”Det är jag som är din mästare”
Lovheim ler, ”mästare alltså? Jag förstår, det skall bli en ära att få tjäna er, mästare”. Lovheim böjer sitt huvud för mannen som nu verkar betydligt mer lättad och självsäker. ”Säg mig bara en sak mästare? Hur skulle ni någonsin kunna kontrollera mig när ni stinker av fruktan inför mig?” Lovheim sliter sig loss ifrån sina kedjor och kastar sig emot mannen.

Mannen skriker och försöker med eld och blixtar få Lovheim att bli ett med existensen men allt han gör är att låta sig brännas av mannens magiska kraft och tillsist nå mannen och slita av hans händer och bryta hans stav på mitten. Genast känner Lovheim hur någon närmar sig och det snabbt. Återigen sträcker han ut sina sinnen och känner hur ytterligare en man närmar sig, en man som doftar ljuvligt av ambition. Först oroas han av denna mans kraft men han inser att han ännu är långt borta.

Det är då han ser dem, de andra, de sitter kedjade i väggen precis som han varit tre män och en kvinna. Han kastar en blick på dem men väljer att lämna dem. Han har inte tid, han vet att han måste göra något vad det är vet han inte riktigt men han vet att det är viktigt.
Han är på väg att lämna rummet när han får syn på kristallen, en liten svart kristall svävar i mitten av rummet och under den finns där en skål fylld med underliga magiska föremål.
Han sträcker försiktigt ut sin han emot kristallen och är på väg att röra den då den genast börjar viska. Lovheim lyssnar noga och ser sedan på mannen som han besegrat vars livslåga ännu brinner.

”Du ville att jag skulle kalla dig mästare, ändå skulle du inte vara värdig den benämningen. Jag har genom mörka viskningar sett vad du här har gjort och för de skall du lida men innan detta vill jag ha ett svar, varför?”
Mannen på golvet ser upp på Lovheim och flinar lätt, ”därför min mästare är överlägsen både dig och mig, men er tillsammans skulle bli hans undergång men det är för sent nu. Han är redan på väg hit för att straffa mig och dräpa er alla.”
Lovheim nickar och ser sig om, ”Jag tror att denne mästares kraft är mer begränsade än vad du anar”.

Lovheims blick faller på den svarta kristallen som helt anspråkslöst svävar i mitten av rummet. Han närmar sig den långsamt och höjer sin näve, ”förlåt mig, måtte vi mötas igen”, varpå han med sin otroliga styrka krossar kristallen som går i tusentals bitar. Ett mullrande ljud hörs helt plötsligt ifrån himlen och ett otroligt mörker sprider sig i rummet runt Lovheim, mörkret sprider sig sedan och sköljer likt en svart våg genom hela världen.

En stilla tår rinner ner för Lovheims kind, ”Vid nattens svarta bäck, må spiritusen leda mig på min väg”.
Mannen på golvet får en skräck i blicken, ”hur? Kan du”? Lovheim ler åt honom och går fram till honom på nytt. ”Du har ingen aning om vad du verkligen lyckats åstadkomma här Orfest, du har ingen aning om vad vi verkligen är.” Sedan slet Lovheim loss sina bröder och sin syster dock valde dem alla att gå sin egen väg. Han lät dem göra detta ty han själv hade mycket att uträtta.

Lovheim lämnade nu det mörka slott som fängslat honom, han lämnade den dolda dal som hyste detta mörka slott och han lämnade den påstådde mästaren Orfest åt sitt tragiska öde. Likt en vild rovfågel sköt han fram genom luften, solskenet fick hans bleka hy att glänsa och med varje vind som lekte med hans hår och klädnad kom där en ny doft.
Han kunde känna hela världen och hur den doftade, där fanns kärlek, begär, hat, skräck, stolthet och där fanns kraft. Han kunde ständigt känna otroliga krafter runt om i världen, vissa som höll sig dolda eller i djup slummer dock kunde dessa inte gömma sig undan hans skarpa sinne.

Lovheim insåg dock att han inte kunde fortsätta utforska denna nya värld då han anade fara. Han misstänkte att många redan visste om hans existens och han var tvungen att göra något åt det. Han sökte snabbt igenom sina sinnen efter svar varpå han snabbt begav sig iväg mot norr.
Långt uppe i Jangardsbergen på en stig få har funnit vandrar han och når fram till väktaren, väktaren till Magins dal. Han klarade renhetens prov och vandrade in på plats mer magisk än något annat i alla världar. Han insåg vad han var tvungen att erövra om han skulle kunna möta den man vars kraft han snart skulle möta. Dock lyckades han aldrig nå sitt mål, ty föremålet han sökte fanns i Magins slott och på den tiden saknade slottet en mästare och utan en mästare kan ingen träda in i dess portar och Lovheim själv var ej värdig mästarstaven.

Bedrövad återvände han tillbaka ifrån Magins dals underliga skuggvärld och återvände till Trudvang, han var mycket fundersam, mannen som skapat honom hade inte försökt söka reda på honom, men han kom till slutsatsen till att Orfests rädsla för sin mästare höll honom tillbaka.

Lovheim delade inte denna fruktan men där fanns en oro, han visste att mannen som kallades mästaren hade mycket kraft, men han visste också att han inte var oövervinnerlig det hade viskningarna ifrån kristallen avslöjat för honom. De hade viskat många saker till honom, hemligheter ingen annan innan honom fått höra, inom Lovheim fanns en kunskap som inte liknande något annat.
Han svävade ner ibland de glittrande Istopparna för att kunna nå djupare in i sitt sinne, för att finna de svar han sökte, han kände att i sitt inre fanns där en evig kunskap ifrån många olika varelser, upplevelser, där fanns också en kraft, en kraft världen aldrig tidigare hade känt. Lovheim log, Orfest visste verkligen inte vad han hade skapat, helt plötsligt kunde Lovheim känna sitt döda mörka inre, sin demoniska flamma, sin spirituella kraft och med ens ökade hans styrka enormt, hans vishet och skicklighet blev densamma som de som givit den till honom, de som givit delar av sig själv för att bygga upp hans själ.
Dock när han väckt sin nya styrka till liv, väckte han även något annat, ett begär, en hunger samtidigt som hungern slet i honom insåg han att allt annat hade försvunnit, alla känslor var förlorade och han visste att han skulle ha skrikigt ut i sorg och smärta om han hade kunnat känna den förtvivlan han borde ha gjort.
Först förstod han inte vad han hungrade efter eller varför, men han kände hur begäret blev starkare och det slet vilt inom honom, han kände och helt plötsligt söta dofter, många söta dofter.

Han reste sig stark och hungrig och kastade sig ner ifrån de snöklädda bergen, han svävade ner över Fynhem och såg en ung man, sårad och utmattad som färdades på en liten skogsstig. Lovheim kände hur den unge mannen var uppfylld av triumf och lycka, han kunde ana kriget som utkämpats långt bort och gissade sig till att denna unge man var på väg hem som segrare.

Det fanns inget leende hos Lovheim, bara en djurisk hunger när han kastar sig över den unge mannen och bryter sönder hans kropp. Han dricker girigt av mannens ännu varma blod och samtidigt som han känner hur känslorna återvänder till honom uppfylls han av avsky och sorg över sitt dåd.