Lovheim III "En Klinga Av Silver"

Hon sjunger en sång, det är en vaggvisa. ”Brukade du sjunga den för dina barn?” Hon nickar stilla och ser in i Lovheims mörka ögon, ”snälla gör inte det här.” Lovheim skakar på huvudet och höjer sin klinga och låter den falla och med ett hugg har han tagit livet av drottning Kostiorva av Kopparskogen.
Medens ger Konung Aliathi ifrån sig ett skrik och försöker bryta sig loss ifrån sina kedjor men hans ansträngningar är förgäves.

”Monster! Vad vill du?”. Lovheim ler och går fram till honom och böjer sig fram, ”jag vill finna frid men det kommer jag aldrig att finna därför söker jag efter den som natten valt ut att falla utan själ” Aliathis ögon blir stora.
”Nej, låt honom vara! Du får inte.” Lovheim tittar kungen djupt in i ögonen. ”Du har alltså vetat om legenden? Intressant men inte relevant, du är en ond man Aliathi och du har litat på fel personer. Tror du verkligen inte att Sierskan har sin egen agenda? Fråga dig själv vad vill hon ha utav detta, för en dag kommer hon att kräva in de Odödligas skuld och vad kommer hon då att begära?”

Aliathis blick faller, ”gör vad du vill med mig men låt honom leva”. Lovheim höjer återigen sin klinga. ”Tro mig, O store kung. Det är ett löfte jag kan hålla.” Med de orden låter han på nytt sin klinga falla och Lovheim skiljer Aliathis huvud ifrån hans kropp.

”Jag är ledsen.” Viskar han lågt. Sedan går han ut och ställer sig på den kungliga balkongen och blickar ut över alv riket Aliath. Han ser skräcken som finns bland alverna, han blickar upp mot barriären han upprätta för att ingen skall störa honom.
”Varför tvivlar du? Vi är nära nu, vänta in honom och dräp honom. Sedan kommer allt vara som det borde vara, jag kommer att kunna stå vid din sida. Jag kommer att uppfylla mitt löfte, du kommer att återigen bli den du en gång va, Mästarens och Orfests djävulskap kommer inte att vara för evigt när jag väl är kommen.”

Lovheim nickar stilla, i sina tankar drar han sig tillbaka. Till vad som väntade, han var inte längre säker på om han handlade rätt. Dock hade han aldrig njutit mer än när han tagit Mästarens liv, känslan av att ha sett skräcken i hans ögon. Men han tvivlade på den kraft som gömde sig inom honom. Han anande att den inte berättat om alla sina avsikter. Han var därför orolig ty Lovheim hade utfört groteska saker på denna varelses order. Varför han nu helt plötsligt börjat tvivla kunde han inte riktigt heller svara på men han anade, han anade att när han druckit av det alviska spädbarnsblodet hade inte bara hans känslor återvänt utan även hans själ. En själ som nu kunde ifrågasätta de dåd han utförde.

”Jag vill inte dricka mer blod, jag gör det för att upprätthålla min styrka och släcka mitt begär efter just blod. Ett begär jag inte kan kontrollera. Därför tänker jag följa dig, för att slippa fri ifrån det. Jag vill ha tillbaka min mänsklighet och det fullständigt inte bara på köpt tid innan jag måste finna nytt oskuldsfullt blod ifrån alviska nyfödda. Jag kommer att tjäna dig tills detta är avklarat, jag har redan försiktigt öppnat Blotheims portar, de kommer att stå vidöppna om några år, låt då demonherrarna ställa till mer oreda. Någon av dem kommer att tvinga fram ett sökande efter dig och släppa lös din kraft. ”

”Du har tjänat mig väl Lovheim, fortsätt lyd mig och följ mig till slutet och jag skall belöna dig med din mänsklighet. Som du redan märkt kan du ge din gåva vidare till andra och tackvare dig kommer även dina döda bröder och systers ät att leva vidare.”

”Ja, jag kommer att överlåta min förbannelse till andra för att jag ska få tillbaka det jag förlorat och de kommer att lyda dig, tjäna dig. För det var väl därför vi skapades, för att regera, för att döda, för att tjäna dig, dig och ingen annan.”

”Korrekt.”

Lovheim känner då hur magin han upprättat under ett kort ögonblick bryts. ”Någon har tagit sig igenom den magiska barriären runt Kopparskogen!”
”Det är han, äntligen. Ta hans liv och uppfyll legenden, låt sanningen äntligen stiga ur mörkret och skuggan.”

Lovheim ler och går in i den stora salen igen, bort till ett bord där han har ställt en flaska vin och en bägare. Han häller upp vinet och vädrar i luften, ”han är nära”!
”Varför dricker du inte blod? Du behöver stärka dina sinnen om du skall dräpa honom.”

Lovheim svarar inte utan plockar fram en liten fickplunta och häller tre droppar av dess innehåll ner i bägaren. Varpå han dricker vinet girigt och genast känner hur hans styrka återvänder men inte bara styrkan utan även hans känslor, kanske till och med hans själ.
”Vad är det för något du dricker? Svara!”
Lovheim ler och svarar, ”du har dina hemligheter och jag har mina”. Varpå han vänder sig om och får syn på mannen som dykt upp i den stora salen.

”Välkommen till mitt rike prins Dacolan.”
Lovheim observerar mannen som står framför honom, det är en ung alv, mycket yngre än vad Lovheim först trott. Han klädd helt i svart och i sina händer vilar en lång vacker klinga av bländande silver. Bara att se klingan får Lovheim att känna sig svagare men han ler åt den unge mannen och tar några steg mot honom.
”Jag hoppas inte att du har kommit hit för att besegra mig, en sådan handling skulle tyvärr ej vara genomförbar.”

”Du mördade min väns fru och dotter, min far och min mor, du har vanhelgat Ellioka och Aliath, jag kommer besegra dig och du kommer att dö precis som de andra av ditt släkte!”
Med dem orden tar Dacolan ett vigt hopp och utdelar ett hugg mot Lovheim med sitt glittrande svärd. Lovheim hinner inte dra sitt svärd utan slänger sig under hugget och landar mjuk på golvet drar sitt eget svärd precis i tid för att hinna parera Dacolans nästa hugg.

Lovheim slår undan Dacolans svärd och hugger mot honom men hans motståndare har inga problem med att parera. Lovheim känner hur sin motståndares svärd försvagar honom och han förstår inte varför, han gör ett nytt anfall men även det pareras.
Dacolan låter sedan sitt svärd falla och Lovheim är för långsam, han känner hur klingan skär djupt in i hans bröst och han börjar blöda. Han kan ana ett leende på Dacolans läppar innan han hugger igen dock lyckas Lovheim nu undvika.
Lovheim backar några steg bakåt med ena handen hållandes över sitt sår som blöder kraftigt.

”Låt mig hjälpa dig, ta emot min kraft och du kan besegra honom, varför väljer du att kämpa själv?”

Lovheim svarar inte utan anfaller på nytt, han svingar sitt svärd och hugger Dacolan djupt i magen varpå han tar tag i hans hals och slungar honom genom rummet. Han flyger snabbt efter och hugger Dacolan över hans arm.
Dacolan tar ett vigt språng åt sidan och anfaller på nytt, hans slag faller dock nu långsammare och Lovheim har inga problem med att parera dem.

Då börjar Dacolans silver klinga medens att gnistra och genast uppfylls Lovheim av en brännande smärta, han förstår inte varför men hans styrka håller långsamt på att lämna honom.
Återigen slår Dacolan mot honom och Lovheim försöker parera men får mota många hugg och han känner hur han nu blöder ifrån många sår.

Helt plötsligt har Dacolan kört sitt svärd genom hans bröst, Lovheim ser ner på den gnistrande klinga som genomborrat honom.
Då känner Lovheim hur han uppfylls av en fruktansvärd kraft, han känner hur han med en tanke kan få Dacolan att falla på knä, hur han med en rörelse skulle kunna slita av hans huvud och smaka hans blod som han törstade efter.
”Gör det, det måste ske! Dräp honom och återför mig till denna värld. Du har min kraft använd den min vän. Rädda dig själv och mig samtidigt.”

Lovheim ser upp på Dacolan vars blick är mörk. Lovheim ler och skakar på huvudet.
Dacolan drar ur klingan ur Lovheim kropp och riktar sedan ett fruktansvärt hugg mot Lovheims hals. Lovheim sluter ögonen och minns den ro han en gång känt efter att i många år ha tvingats strida för en sak som inte vari hans och sedan få friheten att bara leva. Han minns hur de var att vara mänsklig och genuint lycklig.
”Nej!”

Dacolans hugg faller och han skiljer Lovheims huvud ifrån hans kropp. Han faller sedan på knä i Lovheims blod. Han andas tungt och hela hans kropp skakar. Dock samlar han sig snart, han plockar fram en tunt tvinad repstege ifrån sin klädnad som genast börjar sväva fritt i luften. Han reser sig upp och stiger upp på den och försvinner.


Salen står tyst och tom, Lovheims kropp ligger i en pöl av blod och hans huvud en bit bort.
Plötsligt bryts tystnaden, en man och en kvinna kommer in i salen. De svävar försiktigt in. Båda landar vid Lovheims kropp. De faller på knä.
De sitter där under tystnad men tillsist reser mannen på sig och går fram till Dacolans blod, han plockar fram en liten glasflaska och samlar upp blodet i den. Undertiden stjäl kvinnan helt obemärkt den fickplunta Lovheim fäst i sitt bälte.

Mannen kommer nu tillbaka, han nickar åt kvinnan som plockar fram en svart påse av tyg. Mannen lägger då sin hand på Lovheims bröst och viskar tyst, ”skapt att regera, skapt att döda, skapt att tjäna”.
Genast börjar Lovheims kropp att glöda och kvarlevorna av honom blir till ett svart glittrande pulver som kvinnan genast samlar ihop i sin påse.
”För mig härifrån!”

De båda reser sig upp och flyger snabbt iväg och lämnar Aliath och Koppar skogen långt bakom sig.