Lovheim del IV "Vid gryningen börjar natten på nytt"

Prolog:

3 månader senare


En vacker ung kvinna vandrar upp för staden Majnajords gator, det är sen kväll och solen har sedan länge försvunnit och det enda ljus som finns är det ifrån de få gatlyktor som är tända.
Dock kan man se en kvinnan klädd i en lätt klädsel svänga in på smågatorna mot ett mindre värdshus. Hon går rätt förbi en mindre grupp lösdrivare som alla följer henne med blicken och ler och slänger kommentarer efter henne. Dock ignorerar hon dem och går fram till värdshusdörren och stiger in.

Hon ser sig omkring och hennes blick faller på den välklädde mannen i ena hörnet som verkar ha dragit sig undan ifrån värdshusets andra gäster som alla är glada och skrattar.
Hans blick faller omedelbart på henne och hans mörka ögon möter hennes giftigt gröna. Hon ler sött och går fram till honom.

”Min älskade Morlun, vad jag har saknat dig!” Säger hon samtidigt som hon böjer sig fram och kysser honom. Han ler åt henne och bjuder henne att sitta ner.
”Det är ett nöje att återigen se dig min kära Saraja. Jag hoppas att resan hit inte var för obehaglig.”

Hon fnyser åt honom men ler snabbt igen, ”ingen fara alls, ingen har ännu insett att vi faktiskt existerar och om jag skall tro Kartex rätt har de odödliga skingrats”.
Morlun ler på nytt, ”verkligen, och hur kommer det sig”?

Saraja rycker på axlarna och lutar sig tillbaka i sin stol, ”fråga inte mig, det var något han nämnde när han kom med inbjudan”.
Morlun tittar plötsligt mot dörren och vädrar, ”jag får ta upp det med honom nu”.

Även Saraja vädrar i luften, ”han är nöjd och han är inte ensam”!

In genom dörren stiger en lång man med sitt svarta hår uppsatt i en knut, han är stiligt klädd och hans långa mörka rock får honom att se både lång och ståtlig ut. Vid sin sida har han två vackra kvinnor bägge klädda i utmanande korsetter.
När han fått syn på Morlun och Saraja slänger han av sig rocken som genast fångas upp av den blonda kvinnan vid sin högra sida meddans den rödhåriga kvinnan vid hans vänstra sida tar tag om hans arm och lutar sig mot honom samtidigt som de går fram till paret i hörnet.

Morlun iakttar dem och särskilt den fjärde medlemmen i sällskapet som hållit sig bakom Kartex för att inte annonsera sin ankomst. Han kan vädra en man som har ett dolt uppsåt, han kan vädra en konflikt och en styrka som mycket liknar hans egen dock mycket mer vild och okontrollerad.
Kartex slår sig ner och skickar iväg sitt sällskap som alla tre går och sätter sig vid ett annat bord.

”Mina vänner,” Kartex tar till orda och ler stort samtidigt som han vinkar fram värden och beställer två vinflaskor och fyra glas. ”Vi har mycket att prata om, men först måste vi vänta in vår kära drottning.”

Morlun nickar instämmande. Saraja dock tittar misstänksamt på Kartex tre följeslagare. ”Varför känner du att du behöver livvakter Kartex, orolig för något?”
Kartex ler, ”Nej kära du mannen är en utav mina skickligaste skapelser, när han fick mot ta gåvan visade han snabbt prov på stor skicklighet och det är därför som han är här. Drottningen bad mig ta med min dugligaste och värdigaste kämpe för ett heders uppdrag som jag inte kunde anförtro någon utav hennes egna skapelser.”

Morlun lutar sig nu fram mot Kartex, ”min vän om vi inte kan lita på varandra hur skall vi då lyckas med uppgiften som lagts på oss”?
Kartex rycker på axlarna, ”jag litar inte på någon, minst av alla henne”.

Saraja skrattar till, ”jag skulle vilja höra dig säga det till henne”. I just det ögonblicket öppnas värdshus dörren på nytt och in kliver en ung kvinna med vänliga bruna ögon och vilda svarta lockar. Utan att se sig omkring går hon rätt in och fram till sällskapet som väntar henne, både Morlun och Saraja reser på sig och hälsar henne välkommen och hon ler vänligt emot dem varpå hon sätter sig ner och vänder sig mot Kartex.

”Va trevligt att se dig Kartex, jag hoppas att du trivs i din nya boning. Jag tvivlar inte på att en man som du har för svårt att anpassa sig till dödsrikets mörker och tomhet.”
Kartex rör inte en min, ”min kära Quena jag trivs mycket väl i Dimhall och den eviga nattens stad är en plats som är mycket mer överseende när det gäller våran törst efter blod”.

Både Quena och Morlun rynkar lite på näsan, ”jag antar att du inte har låtit framställa vår skapare Lovheims elixir för att dämpa törsten utan onödigt blodspill”. Säger Morlun samtidigt som han kramar om sin egen plunta han fäst vid bältet.
”Verkligen inte!” Skrattar Kartex.
”Men jag dricker gärna alviskt spädbarnsblod ty inget smakar sötare.”

Quenas mjuka ögon blir med ens hårda men hon hinner inte svara Kartex innan kyparen återvänder med vinet och glasen, alla fyra häller upp vin till sig själva men bara Morlun och Quena väljer att dricka elixiret.
Kartex skakar på huvudet och ler.

”Nå min drottning låt oss nu tala om det vi kom för att tala om, de odödliga! Vad är det som hänt dem?”
Morlun harklar sig, ”om jag har förstått det hela rätt har nu den demonen Dacolan utropats kung över Kopparskogen och tagit en Katijan som brud, de regerar nu där som kung och drottning och hans syster Sennira har blivigt helt åsido skjuten av Kopparskogens folk”.
Morlun ler, ”ingen alv i Kopparskogen kände att en regent som älskat en människa och fött två barn av mänsklig säd tydde sig lämplig Kopparskogens krona. Dock vet jag inte vart hon har tagit vägen men jag vet att Dacolan inte har flyttat på sig de månader som gått ifrån att han dräpt Lovheim”.

Quena tar nu till orda, ”Dacolan stannar för att de odödliga svurit att inte strida längre, flera tragedier har de fått möta och de orkar inte kämpa längre. Dock vet jag att Sennira och hennes nya make desperat söker efter hennes dotter Shoni som har kidnappats.”
Hon smakar på sitt vin och genast försvinner det hårda i hennes blick och hon strålar som en sol igen och fortsätter, ”Sennira och Hydalal har tillsammans tagit över ett alv rike i Svartliden som de styr tillsammans, jag vet att många alver nu anslutit sig till deras rike och det växer för var dag som går”.

”Det är positivt” säger Kartex. ”Vad som inte är bra är att de odödliga svurit att inte strida, vi behöver deras kraft för att genomföra det som han vill att vi ska utföra.”
Saraja ler, ”oroa dig inte Kartex, Lovheim har redan öppnat Blotheims port. Snart kommer demonherrarna in i Trudvang och då måste de odödliga handla.”

Kartex såg nu nöjd ut, ”bra då vet vi att demonherrarna snart anländer men om detta inte skulle gå att genomföra då har vi alltid Mästarens återkomst att begrunda”.
Morlun skakar på huvudet, ”är det vist? Visst vi kanske inte har någon känd svaghet nu men i framtiden om denne mästare återvänder kan han förgöra oss om han får tid att studera oss”.
Kartex nickar, ”ja det är vist, vi vill att de odödliga ska vara upptagna och glöm inte bort att han varnade oss för att ödet kommer att lägga sig i också, alltså har vi ytterligare ett problem att ta hand om”.
Quena ler nu sockersött. ”Om jag känner dig Kartex har du redan tänkt på hur vi skall genomföra detta, har jag rätt?”
Kartex flinar och nickar, han höjer sin hand och vinkar till sig de tre som han anlänt med. ”Mina vänner får jag presenter herr Vaijon Dem, dam Vivi Arvana och dam Amilja Lavak, de skickligaste varelser som mottagit min blodskyss och blivigt en del av Lovheims arv. Alla tre besitter förmågor som är lite utöver de vanliga även för oss.”

”Intressant”, Morlun dricker mer av sitt vin samtidigt som han särskådar Vivi. Vad för typ av egenskaper talar vi om?
”Det min gode Morlun är en annan historia.” Säger Kartex och ler.
Quena tar nu till orda, ”även om vi godtar att dina skapelser vakar över Mästarens återkoms och ger sig ut att söka ödets utvalda vad är dina planer för oss andra”?
Kartex häver nu i sig det sista vinet och reser sig upp, ”jag förväntar mig att ni integrerar er i denna värld som jag skall göra i Dimhall, jag förväntar mig att ni tålmodigt inväntar själens rop och när ni hör det välj då att handla. Jag förväntar mig kära drottning att du kommer att resa dig högt upp och finna en styrka som du kan hanterar och att du är förberedd på vad som väntar.”

Han vänder sig sedan om till Morlun och böjer sig fram, ”Du min vän har ett utav de viktigaste uppdragen, du har i din ägo det som håller oss samman. Det som driver oss och ger oss hopp. Förlora det inte, vad än ödet har i beredskap minns att vi en dag alla kommer att återvända. Varför jo därför vi varken lever eller är döda, vi är inte gudar eller demoner, inte mänskliga eller icke mänskliga, vi är något nytt en helt ny ras som nu skall ta sin rättmätiga plats i denna värld.”

Med dem orden tågar han ut ensam i natten, de andra sitter kvar under tystnad innan de skingras dem också. De lämnade alla värdshuset med tankar om morgondagen, med tankar på vad framtiden hade att erbjuda.