Vampyrernas krönika I "En viskning genom natten"

Quena

Quena kliver ut från värdshuset, hon vädrar lätt i luften ingen av de odödliga var ens i närheten. Hon kunde känna dem på långt avstånd och visste nu att de varit helt ovetandes om deras lilla möte. Hon ler för sig själv samtidigt som hon försiktigt svävar upp ovan hustaken och sedan skjuter iväg genom den mörka natten.

Snabbt lämnar hon Majnajord och värdshuset där hon nyss möt Morlun, Saraja och Kartex. Hennes tankar går till målet som ligger framför henne, staden vid världens ände.

Trots att hon förflyttar sig i en fruktansvärd hastighet märker hon att någon följer efter henne. Hon vädrar i luften och känner sin förföljares doft och ler, hon vet att han aldrig kommer att kunna hinna ifatt henne trots det ökar hon farten ytterligare ända tills hon känner dofterna ifrån staden.

Hon landar mjukt innanför stadsmurarna mitt framför ett stort slott med slitna grindar. Hennes förföljare landar någon minut senare, hon ler då åt den stackars Vaijon Dem som ser mäkta trött ut efter flygningen.
”Välkommen Vaijon, välkommen till den eviga nattens slott!”
Vaijon ler tillbaka mot henne och rätar på sig och erbjuder henne sin arm och de går tillsammans genom de slitna metal grindarna som verkade ha burit någon form av emblem en gång i tiden.
”Herr Dem som du kanske förstår va detta en gång i tiden ett utav Mästarens slott, vi har valt detta då vi med stor säkerhet vet att det är i detta slott som nyckels till Mästarens återkomst finns gömd, dina instruktioner är att hitta den och säkra den. För när tiden är kommen kanske vi kommer att behöva Mästaren igen.”
Vaijon nickade stilla och ser sig om i det stora slottet samtidigt som de båda vandrar genom de stora salarna tillsammans.
”Som du kanske märkt är Mästarens magi bruten men vem vet när den kan komma tillbaka, du gör alltså bäst i att snabbt lära dig detta slotts hemligheter. Du bör även sätta ditt egna emblem på grinden för att Mästarens tecken inte ska kunna återvända.
Hon har nu fört Vaijon in i en stor sal fylld med skrivbord, bokhyllor och diverse instrument ingen någonsin sett tidigare.
Vaijon ser sig omkring, ”vad är detta för rum”? Quena går fram till ett större föremål intill väggen som döljs av ett vitt överdrag.
Vaijon vädrar i luften. ”Vad är det för något? Vad är det för kraft jag känner?”

”Det här min bäste Vaijon är min gåva till dig” Säger Quena och drar bort skynket ifrån en stor spegel som genast börjar gnistra.
”Vad ska jag göra med den?”
Quena ler. ”Jag vet faktiskt inte, men Lovheim lovade att spegeln skulle kunna avslöja ödet, se saker bortom synfälten. Ge styrka, ge hopp.”
Vaijon går långsamt fram till spegeln och blickar in i dess djup, han omges med ens av läten ifrån väsande och rytande varelser. Han hör hur någon spelar en fiol någonstans och han kan se ett skarpt rött ljus och ett litet spädbarn. Men sedan ser han henne, en vacker alvisk kvinna som försiktigt viskar hans namn, han sträcker genast ut sina sinnen och försöker att finna henne.
Quena betraktar honom och kvinnan i spegeln en stund men sätter sedan iväg mot utgången.
”Vart skall du?” Frågar Vaijon utan att slita sig ifrån spegeln.
”Det har du inte med att göra. Fullfölj nu din uppgift enligt Kartex order men minns att det är jag som har sista ordet trots att han är din skapare”. Säger hon varpå hon flyger ur slottet och med ett klingande skratt sätter kurs norr ut.


Morlun

Efter att ha återvänt till sitt hem i Soj skyndar Morlun till sin vind, där stiger han in genom dörren skyddad av en magi han inte förstår.
Han tar tre försiktiga steg in i rummet och faller på knä inför en piedestal där det står placerad en skål fylld med svart pulver.”

”Det är nu bestämt, vi skall med hjälp av Kartex skapelser finna ödets utvalda och vi ska stärka vår position i Trudvang för att vi ska vara redo när tiden är kommen.”

”Kartex är en dåre, han väljer att söka efter ödets lakejer när det är de odödliga som är hotet, dem kommer att nå den ultimata kraften, det är endast dem som kan frambringa min återkomst.”
”Vad föreslår du herre? Bör jag övertyga Kartex att mer bör göras eller skall jag själv göra något?”

”Du är min trognaste och en utav mina starkaste krigare Morlun och jag vet att när tiden är redo kommer du ge ditt liv för mig, därför ber jag dig att på egen hand agera. Du måste komma nära de odödliga. Du måste se till att de ständigt kämpar fram tills den dag då de kommer att behöva min kraft för att överleva.”

”Hur skall jag lyckas med detta, herre?”

”Du skall söka det som det som de odödliga söker, du skall finna det och använda dina förmågor och handla efter eget förnuft. Alla medel tillåts du använda, om du måste döda gör det men om du måste bida din tid och anta en mer vänlig roll måste du även utföra detta."

”Jag förstår herre.” Med dem orden reser sig Morlun upp och i ljuset ifrån ett takfönster ser han hur helt plötsligt fyra tavlor dyker upp på väggen bakom skålen med pulvret. Han ler när han ser vad de föreställer och sedan lämnar han rummet.

Han tar sig ner för alla trappor för att ta sig ut till gräsmattan ty han känner en bekant doft. Med några snabba steg tar han sig ut utanför sitt mäktiga hem och ser henne, den blonda kvinnan som varit en del av Kartex sällskap.
”Dam Vivi!” Säger Morlun med ett leende samtidigt som han bugar sig djupt. ”Vad förskaffar mig denna ära? Har Kartex skickat dig att få mig ur vägen eller är han bara orolig över vad jag vakar över?”

Vivi ler oskyldigt och närmar sig honom försiktigt, Morlun vädrar lätt i luften och känner att hon inte har ondsint uppsåt. Han ler samtidigt som han studerar henne, hon är väldigt vacker och väldigt utmanande klädd i sin röda korsett. Morlun kände hur den mänsklige mannen i honom mindes begär och lust.

”Jag kunde känna din blick tidigare ikväll”, säger Vivi med silkeslen röst, ”jag kunde även känna hur en del av dig har sina manliga begär kvar.”
Morlun ler, ”jag hoppas att detta inte fått dig att få lägre tankar om mig”. Morlun tar nu några steg mot Vivi.
”Varför har du kommit hit, jag trodde att Kartex skickat iväg er för att finna ödets utvalda, borde du inte söka efter dem?”

Vivi ler, ”inte än. Det kommer att bli svårt att finna dem eftersom de saknar öde men jag kommer att lyckas och jag kommer att se till att deras förehavanden inte kommer att störa våra.” Hon tar nu ytterligare några steg mot Morlun och ser nu in i hans mörka ögon.
”Och du, vad är din uppgift? Jag antar att du inte kommer lyssna till Kartex och stanna här i Soj tills tiden är inne?”

Morlun ler och böjer sig fram och viskar i Vivis öra, ”min uppgift är hemlig tills att du berättar vad det är för hemliga förmågor Kartex talade om som du besitter”.
Morlun tittar sedan djupt in i Vivis ögon och ler åt henne, hon ler då tillbaka och med en blixtsnabb rörelse har hon kört sina klor genom hans hjärta.

Morlun faller ner på knä, hans sinne är förvirrat då han inte kunde känna att Vivi skulle anfalla honom. Han flämtar och känner hur hans kropp långsamt håller på att anpassa sig till att leva trots sin förlorade hjärtfunktion.
Vivi som fortfarande har sina klor genom hans bröst ler åt honom och böjer sig nu fram mot honom och viskar, ”min kära Morlun en utav mina extraordinära förmågor är att jag kan välja vad för doft jag utsöndrar, jag kan alltså dölja mitt känsloläge och mina sanna avsikter”.

Hon drar in sina klor igen och fångar upp Morlun som nästan faller till marken, hon ler och stryker undan håret ifrån hans ansikte, ”jag är en bedragerska, jag kommer att kunna stiga in bland de av ödet utvalda och de kommer aldrig ana mitt sanna syfte”.
Morlun känner nu hur hans kropp är fullt fungerande och fortfarande sittandes på knä tar han tag om hennes hals och slungar henne ner i gräset.
”Du spelar ett farligt spel Vivi! Det kan straffa sig.” Han klämmer åt hennes hals samtidigt som han lockas att köra sina egna klor genom henne. Dock är allt hon gör är att le och blotta sin hals, ”Morlun du är stark, jag vet att du med enkelhet kan besegra mig och ta vad du vill så varför gör du inte det”?

Morlun tvekar först men sedan ler han och hugger sig fast i hennes hals och känner medens hur hennes blod läker hans döda hjärta.
Han känner hur hon drar sina fingrar genom hans hår och sedan tar tag i hans skjorta och sliter sönder den. Han rätar med ens på sig i förvåning varpå hon sätter sig upp och kysser hans bröst.

Morlun ler och smeker hennes rygg varpå han med en snabb rörelse har slitit av henne korsetten. Hon ser upp på honom och ler varpå hon kysser honom och drar honom ner i gräset.


Gryningsljuset når världsdelen Soj och får dess vackra hav att glittra. Morlun står vid sitt sovrumsfönster och blickar ut över havet och ler.
”Vad tänker du på?” Frågar Vivi ifrån sängen.
”Inget, bara att det kommer bli en vacker dag.”

”Lögnare”, Vivi ler och sätter sig upp i den stora sängen.
Morlun ler, ”jag har hittat henne, De odödligas förlorade flickebarn. Hon befinner sig långt uppe i Vildland.”

”Betyder det att du måste ge dig av?”

Morlun känner sig medens obekväm då han kan känna hur Vivis blick skärskådar hans nakna kropp.
”Nej inte än, hon är trygg, jag skall bida min tid och vänta tills rätt ögonblick är kommet och då skall jag göra min entré. Hon är bara en liten flicka än och jag tror inte att min närvaro får stor effekt på henne nu.”

Vivi ler, ”kommer du att stanna här då”?

Morlun vänder sig om och går fram till henne, ”Ja, men du då? Måste inte du ge dig av?”

Vivi skakar på huvudet, ”inte än”.

Morlun ler, ”skulle du vilja stanna här med mig”?

”Gärna!” Säger hon med ett leende och drar honom till sig och kysser honom.

Morluns tankar är just nu lyckliga, han njuter av Vivi och vet att han i många år kan bida sin tid innan den dagen kommer då de måste skiljas åt och finna sina respektive uppdrag. Dock är han redan nu nyfiken på vem den lilla flicka är som han måste vaka över. En ensam ung flicka, rädd och osäker men med potential till fruktansvärd kraft.