Lovheim II "En Smak Av Ambition"

”Ambition är allt! Du kan inte undfly att min kraft är starkare än din, jag är Mästaren och du skall nu lyda mig!”

Lovheims blick sänks och han faller på knä, ”Jag är din tjänare, du är min mästare”!

Ett skratt fyller salen. ”Varför? Varför nu denna lydnad efter din långa trots, insåg du att mina mål är värda att kämpa för”?

Lovheim ler ett dolt leende som mästaren inte kan uppfatta, han känner sin historia, han vet precis hur resan började. Hur han efter att ha släckt sin första törst slängt sig upp mot himlens blåa kropp för att låta stjärnorna döma honom för att hans brott. Hur han där hört viskningarna i sitt sinne, ”Nej, välj inte bort detta livet, du är viktig, fånga det vi behöver för att leva, låt mig existera”!

”Förlåt, jag kan inte”, hade Lovheim skrikit och sedan hade han fallit, bara fallit ner i enorm hastighet och slagit ner i de stora haven. Ensam och med en brinnande hunger hade strömmarna kastat honom ner mot djupet, ner i mörkret.

”Ge inte upp Lovheim, låt oss leva, låt mig visa dig min kraft, låt oss kuva världsalltet.” Lovheim lyssnade till rösten och han ville hjälpa, han kände sig lockade att smaka den kraft som erbjöds, han kunde känna hur den uppfyllde honom. Han kände sig återigen stark.
”Snälla, låta mig berätta vad som komma skall, låt mig berätta om själarnas kristallklara glans.” Lovheim tvekade först men valde att lyssna.

Efter många timmar, dagar kanske, sköljdes han upp på en avlägsen strand. Han kunde känna solljuset mot sin hud, den skänkte honom varken behag eller värme. Allt han sökte efter var föda, han hungrade.
Lovheim skulle just sträcka ut sitt sinne för att finna ett nytt byte då helt plötsligt havet framför honom delade sig, vattenmassorna drog sig undan och avslöjade en marmor vit trappa som ledde ner i djupet.
Lovheim lät sitt sinne känna närvaron av en kvinna långt nere i djupet, genom doften av tre strömmar ifrån tre olika hav kunde han känna hennes kraft, hennes nyfikenhet och hennes stora lust.

Försiktigt började han gå ner för trappstegen och lämnade därmed den lugna stranden för havens djup och mörker. Helt plötsligt började vattenmassorna falla tillbaka, Lovheim tog ett djupt andetag och släppte in vattenmassorna i hans lungor. Först brände det i honom men lungorna vande sig snabbt och hans kropp slutade skrika efter syre.
Han fortsatte ner i djupet på trappan som snart förbyttes till en glittrande korallprydd väg som tog honom till en glittrande sal upplyst med mystiska azurblåa ljus.

Hans blick föll genast på den utsmyckade divanen och den vackra kvinna som låg där och väntade på honom. Hon var klädd i en blå genomskinlig dress som tedde sig mystisk i ljuset och vattnet. Kvinnan själv var otroligt vacker, hon hade mörka ögon och vågigt svart gnistrande hår.
Allt detta fulländades med hennes vackra leende som hon iklädde sig när Lovheims ögon mötte hennes.
”Välkommen! Min starka krigare har äntligen anlänt. Mitt namn är Elania och du befinner dig nu i mitt rike.”

Lovheim log mot henne, ”en krigare! Är det vad jag är?”
Han började röra sig mot henne, hans steg var långsamma på grund av vattenmassorna och han väckte sin kraft till liv och han kände hur han långsamt svävad fram mot henne.

Elania log och gjorde en handrörelse och vattenmassorna flöt snabbt undan, ”jag ber om ursäkt men jag vill se att du kunde ta dig hit trots havets tyngd på dina axlar”.
Lovheim log och tog sedan ett språng mot henne och tog ett hårt tag om hennes hals. Allt kvinnan gjorde var att le mot honom.
”Tror du att jag är dum?” Väste Lovheim fram. ”Jag känner Orfest doft på dig, du stinker av hans dårskap och självsäkerhet.” Hans grepp hårdnade, ”Ge mig en anledning till att inte slita sönder dig och festa på ditt mäktiga blod!”

”Jag kan ge dig flera”, sade hon och gjorde en hand rörelse och genast stod där en bägare på ett bort i närheten. Lovheim släppte genast taget om henne när han kände den söta doften. Han gick bort till borde och stirrade ner i bägaren fylld med blod. ”Vad är det för något? Det doftar gudomligt.”
”Det är alviskt spädbarnsblod.” Sade kvinnan med honungssötröst. ”Ta för dig, jag insamlade det för din skull.”

Lovheim ser ner på blodet, han äcklas samtidigt som han längtar efter smaken av blodet, han kan redan nu smaka det, dess söta kropp i perfekt symfoni. Han kan inte hindra sig själv och han häver i sig blodet och återvinner genast sin fulla styrka och han kan återigen känna mänskliga känslor. Han vänder sig mot kvinnan i fullt raseri.
”Varför tvingade du mig att dricka det?”

Hon ser förvånad ut, ”Jag tvingade dig inte, jag trodde det var vad du törstade efter, jag har gått igenom Orfests anteckningar och jag insåg att ni skulle behöva blod för att upprätthålla er styrka och den del av er som ännu kan kallas mänsklig”.
”Jag svär vid vad jag än är, att jag skall finna ett sätt att upprätthålla min styrka utan att ständigt törsta efter blod.” Elania ler nu mot honom och reser sig ifrån divanen och går fram till honom. Lovheim kunde nu känna hur hennes doft exploderade i hans sinne, hon doftade starkt av ambition, lust och en hunger efter köttsligt sällskap. Han tar några steg bakåt men hon följer efter honom och griper tag i honom.
”Gå inte, jag har mycket jag behöver berätta, som vem Orfest är och vem han bugar för och kallar mästare.” Lovheim kände hur hans ilska flammade upp. ”Orfest! Den mannen vill jag se död, men inte lika mycket som den mannen han kallade Mästaren, vem är han? Varför vill Orfest förgöra honom?”

”Därför att han fruktar honom och för att Orfest precis som många andra vill åt Mästarens kraft och hans hemligheter. Det var därför han skapade er. För att han hoppades kunna kontrollera er och använda er styrka emot Mästaren” Lovheim ler, ”den dåren vet inte vad han lyckades med.”
”Nej, der verkar som att Orfest har skapat något helt nytt, något denna värld aldrig skådat tidigare.” Elania tog nu tag om hans armar och ledde honom tillbaka till divanen.

”Men vem är han, Mästaren?”, Lovheim tystades dock av Elanias finger mot hans läppar. ”Du har många frågor, jag ska besvara dem alla men inte nu”, sade hon samtidigt som hon kysste honom och drog honom tätt intill sig.


”Vad ler du för?” Mästarens röst ekade genom salen. Lovheim sliter sig ur sina tankar och tittar upp mot hans nu jagade ansikte. ”Jag ler för att din tid är kommen.”
Ett elakt skratt fyller salen, ”tror du att du kan besegra mig”? Lovheim ler igen. ”Mästare, jag har redan dräpt Orfest, jag har stulit magiska artefakter ifrån magins dal mitt framför de så kallade Odödliga. Jag har förberett mig för mötet med dig länge nu och min styrka går inte att över träffa.”

Mästaren ler, ”Om ditt släkte nu besitter denna kraft, varför har dina bröder och din syster krossats av de Odödliga?”
”Därför att dem valde att uppfylla sina egna agendor och jag tillskillnad ifrån dem är inte ensam.” Med ens slungades en mäktig besvärjelse ifrån rummets skuggor mot Mästaren som kastades på knä. Mästaren ler elakt när han får syn på Elania som kliver fram med händerna glödandes av spirituell kraft.
”Elania, tror du inte jag kan besegra dig och henne tillsammans?” Säger han med ett leende till Lovheim. ”Det var inte henne jag talade om”, viskar Lovheim tillbaka och genast släpper han lös kraften inom sig och han känner hur den uppfyller honom med mörk energi som han genast använder, slottet skakar och tecknet på golvet bryts av och med ens är Mästarens kraft bruten.

”Min magi är borta, hur? Vad är du för något?” Mästaren tittar upp på Lovheim. ”Jag är något nytt, något ofullständigt och allt som nu kommer att ske är för att jag ska kunna leva igen, jag längtar tills den dagen och du är bara ett av många offer.”

Lovheim förstod inte riktigt vad som just hände, men tittar ner på Mästaren vars kraft nu var borta, ”dräp honom Lovheim”!
Lovheim tvekar men kör sedan sin hand genom Mästarens bröst. ”Drick hans blod, nu!” Lovheim böjer sig fram, ”lovar du att detta är den sista?”
”Ja, aldrig mer, jag skall skänka dig hemligheten. Du skall aldrig mer behöva dricka blod igen.”

Lovheim böjer sig ner mot Mästarens sår men hör då hur han talar. ”Idorian, hjälp mig!”
Lovheim begrundar detta men slås med ens av den överväldigande doften av blodet och sliter Mästaren i stycken och dricker av hans blod. Lovheim känner med ens hur den spirituella energin nästan sliter honom i stycken. Trots det vet han att han måste fortsätta. Han dricker girigt och helt plötsligt imploderar energin inom honom, han vet att han borde slitas i stycken men allt som händer är att slottet runt honom raserar.

Lovheim reser på sig, han ser sig omkring bland ruinerna, han ser Elania som tittar på honom med skräck i blicken men han ignorerar henne. Han lyfter försiktigt ifrån golvet och snart flyger han med enorm hastighet över himla valvet.

”Tack Lovheim, tack min vän” Det är inte långt kvar nu, vi måste bara hitta en utvald. En som kan hjälpa min kropp tillbaka in i denna värld.”