Fyrvaktarens son II "Skeppsbruten"

Vår berättelse fortsätter, ett barn av havet var han känd som. Han som ej visste att han hade en legend. Ty den unge pojken Dianos namn hade sprit sig ifrån den inskränkta ön där han hade tillbringat sin barndom. Många hade genom hörsägen hört talas om honom, sjömän och pirater visste alla vem han var, han var barnet som hade överlevt den mörka stormen. Den katastrof som nästan hade piskat sönder världarna. Dock skulle snart det namnet vara glömt ty barnet hade vuxit upp och lämnat sin fars fyr för att ge sig ut på äventyr och snart skulle varje man som färdades på de många havs leder under gryningen känna honom som något annat något som de alla skulle frukta och sky.

Trots att Dianos hade levt i sekel var han i de ursprungligas ögon ännu en ung man knappt värdig att ta sig för något annat än att tjäna som skepps pojk. Trots detta begav sig den unge Dianos iväg på sin färd. Vad han snart skulle få reda på var att han inte bara trotsade sin far utan även stormen. Ty det milda duggregnet som fallit över honom hade snart vuxit till ett sky fall och den milda bris som smekt hans kind och lekt med hans klädnad hade nu blivigt till en rasande storm.

”Ingen man kan kontrollera havet.” Hade hans far sagt till honom för många år sedan och Dianos hade accepterat detta. Men i denna stund önskade han verkligen efter en sådan kraft ty vågorna och vinden höll på att bli hans överman. Dock stod han fast vid rodret och styrde sitt skepp mot väst. Han vägrade att ge upp han kunde ständigt känna Zervijal långt bort och han tänkte inte kapitulera inför haven även om det betydde att hans skulle gå förlorad till dess hungriga avgrund. Dianos ångrar plötsligt sin djärva tanke för det verkade som om havet hört honom och beslutat att utmana hans djärvhet då det helt plötsligt manat fram en enorm våg som störtade emot skeppet. Dianos stålsatte sig och höll sig desperat fast i rodret men vågens enorma kraft fick honom att spolas över bord. Dock lyckades han i sista stund få grepp om mesanmastens bom. Han hängde nu ovanför det rasande havet och försökte desperat hålla sig fast i bommen. En känsla av ren rädsla spred sig inom Dianos och för första gången i sitt liv längtade han till fyrtornet. Helt plötsligt insåg Dianos hur patetisk han var, han hade själv valt att lämna tornet ty han avskydde den platsen och han hade skytt hur fyrvaktaren hade sagt att han bara var ett barn. Dianos hade fattat sitt beslut och han tänkte inte klaga över dess konsekvenser. Med en enorm kraftansträngning tog han sig upp på bommen balanserade sig fram till mesanmasten. Stormen fortsatte att kränga skeppet fram och tillbaka och piska dess durk med vilda vågor. Dianos ignorerade detta dock och log nu för sig själv, jag skall allt visa dig far. Tänkte han varpå han snabbt sprang över skeppet bort till fören där han med ett vigt hopp tog sig upp på bogspröt. Han balanserade sig nu fram tills han kunde skymta det mörka vattnet under honom.

”Var hälsad vilda vågor! Jag är Dianos fyrvaktarens son och jag har kommit för att utmana er!” Dianos drog sin fars sabel och blickade ut mot det stormande havet.

”Skicka vad för kraft ni än kan uppmana, jag skall kuva vad ni än kastar över mig vare sig havs monster eller djupens demoner kan bemästra mig.”

Dianos kan då skymta en enorm mörk formation som börjar ta form av vågornas vilda stormande. Formationen växer sig snabbt stor och dess mörka kropp slungar ett fruktansvärt gissel av mörksten och glittrande korall. Dianos bara ler, ”möt mig du kan inte vinna”. Varelsens ögon som nu tänts blickar ner på Dianos och dess missformade kropp börjar ta sig fram genom vågorna som sköljer genom dess kropp som om de var skapta av samma mörka vatten. Dianos höjer sin sabel och inväntar varelsens anfall som kommer likt ett åsknedslag. Varelsen slungar sitt gissel och de träffar skeppet som slås i tusentals flisor. En enorm tryckvåg skapas av nedslaget och vattenmassorna sjunker för en stund undan och Dianos som faller neråt med skeppet uppfattar hur havet reser sig omkring honom och att han faller ner i en djup grop som snart skall till att sluta sig igen när vattenmassorna kommer att strömma tillbaka igen. Dock står Dianos fast trots att han faller med sitt skepp ner i djupet. Han tar ett djupt andetag och tar sedan ett fantastiskt hopp upp mot den enorma varelsen samtidigt som han höjer sin sabel över sitt huvud. Varelsen tvekar inte utan hivar iväg ännu ett slag med sitt gissel denna gång mot Dianos.

Dock är Dianos bered och med en försiktig rörelse låter han sig fångas upp av den våldsamma vinden och gisslets tunga stenar missar honom och han klamrar sig fast vid gisslets kedja. Gisslet fortsätter dock sin bana och Dianos stålsätter sig inför stöten när gisslet träffar havsytan. Dianos sluter ögonen och under ett par korta ögonblick önskar han sig bort och sedan kommer den enorma stöten när han slår i vattnet. Gisslets bana fortsätter under vattenytan och Dianos kämpar desperat mot strömmar och den våldsamma kraft varelsens slag uppbringat. Dianos muskler smärtar och han känner hur hans skjorta och hud slits sönder på de anemoner som vuxit sig fast vid gisslets kedja. De mörka vågorna blandas med hans blod och Dianos kan känna hur de varelser som inte flytt undan striden nu hungrar efter hans slagna kropp. Dock bryts vatten ytan på nytt och han känner den friska luften igen och han tar några djupa andetag samtidigt som varelsen lyfter gisslet på nytt. Dianos inser att varelsen inte märkt att han klamrat sig fast vid hans vapen för varelsen svingar det på nytt över huvudet och skall till att hiva ett nytt slag mot havets djup då Dianos släpper taget om kedjan och vrålar högt samtidigt som han faller ner mot varelsen.

”Slåss mot mig ditt fega kräk.” Varelsen hejdar sig vid Dianos skrik och blickar upp och hinner uppfatta Dianos innan han kör sin fars sabel genom varelsens öga. Dianos kan höra varelsens skrik men han kan inte hejda sig ty han fortsätter att falla genom varelsens kropp som inte är annat än mörka vågor och våldsam energi. Dianos fattar mod och samlar styrka och genom sitt fall hugger han varelsens kropp gång på gång och han hör hur den utstöter vrål av smärta. Dianos fortsätter att falla genom varelsens kropp och skymtar helt plötsligt en grön skimrande sfär. Dianos sparkar med benen och tar sig fram till sfären och med sina sista krafter hugger han sin sabel genom den och med ens imploderar sfären och kastar honom ut ur varelsen som ger ifrån sig ett fruktansvärt dödsrossel och faller precis som Dianos ner i havens mörka djup.

Ett mörker omsluter den unge Dianos, ett mörker som skiftar ifrån bäck svart till mörk grönt, till vackert violett. Dianos känner hur han slutat andas och hur havets famn har fångat honom. Han känner hur besvikelsen hugger inom honom, han förlorade. Haven vann och har nu krävt honom som sin. Dianos kämpar mot gråten men kan inte hejda sig, han kan inte förstå hur det kunde sluta på detta sätt. Han vill fortsätta kämpa men förstår inte hur de skulle gå till allt han kan göra är att stillsamt ligga kvar i mörkret och vänta på havens dom.

Dianos känner hur tiden sniglar sig fram och hur kylan inom honom långsamt lämnar honom och hur värmen ligger över honom och han börjar nu undra när hans straff kommer att åläggas honom. Dock kan han fortfarande inte röra sig men otåligheten sprider sig genom honom och till slut slår han upp ögonen. Dock sluter han dem genast då han inser att han blickat rätt in i solen. Han sätter sig försiktigt upp och öppnar ögonen igen. Han inser att han befinner sig på en vit sandstrand och att han i högsta grad ännu är vid liv. Han ser sig om men han verkar vara helt ensam. Dianos reser sig försiktigt upp men faller tillbaka igen då hans bröst skriker av smärta. Han tittar ner och ser att någon tagit av honom hans skjorta och förbundit hans sår med vad som liknar grön lera och sjögräs. Han reser sig på nytt men denna gång försiktigt och blickar nu ut över havet. Dianos häpnar över vad han ser, i hela sitt liv hade han levt bland dimma, bland mörka vågor som piskat hans fars ö. Här var dock vattnet stillsamt och turkosfärgat. Han skakar på huvudet och blinkar några gånger för att han med all säkerhet inte missuppfattat verkligheten. Dock stannade den sagolika bilden kvar och han börjar nu skratta. Han skrattar över den underbara plats han vaknat upp på och han skrattar över att han inte ligger död i havets djup.

Dianos sträcker på sig och låter sig värmas av solens strålar men sedan börjar han utforska sin omgivning. Han kan skymta en palm skog längre inåt land. Det lockade honom inte. Han beslutade sig att följa stranden en bit. Stillsamt och med sina stövlar i handen vandrade han genom bränningarna och fortsatte att förundras av den vackra plats han hamnat på. Helt plötsligt uppenbarar sig en märklig snäckformation framför honom. Han förundras över hur de enorma snäckorna utgör en lite boning några meter ifrån stranden ute i det lugna vattnet. Utan att tänka över det vadar han ut och klättar upp på en liten brygga i trä som ligger i anslutning till den lilla boningen. Försiktigt stiger han in genom öppningen och tittar in.

”Hallå! Är det någon här?”

Dianos väntar på svar men allt är tyst. När inget svar kommer kliver han försiktigt in. Dianos ser sig omkring och ser ett mycket märkligt litet hem som påminner lite om hans egna i fyren förutom att där finns inga fönster luckor utan bara frisikt ut över havet. Han fortsätter att se sig omkring och letar sig fram till ett kök där han genast börjar leta sig igenom skafferiet. Han hittar mycket märkliga tingestar som han antar är ätbara och då han inte ätit på länge vräker han i sig det mesta han kan hitta. Efteråt sjunker han ner i en fåtölj och somnar lugnt och stillsamt.

Dianos vet inte hur länge han sovit men slår upp ögonen då han kan ana någon som närmar sig ifrån havet. Genast greppar han efter sin sabel men inser att den måste ha gått förlorad till havets djup då den inte går att finna. Dianos skyndar ut ur huset och blickar ut mot havet han kan känna en kraft som närmar sig men han kan inte avgöra hur stark den är. Han är osäker på om han borde fly eller stanna dock vinner nyfikenheten över honom och han stannar. Han tar sig lugnt ner på bryggan som leder ut mot havet och inväntar personen som närmar sig. Han kan nu skymta en skugga som närmar sig bryggan och han ser hur någon tar sig upp på bryggan och möter hans blick. Dianos blinkar igen för att försäkra sig om att han inte ser i syne. En kvinna klättrar vigt upp på bryggan, iklädd inget annat än sjögräs som måste ha fastnat på hennes kropp under hennes resa.

”Jasså, är du kvar?”

Dianos blinkar igen. ”Jo det är jag. Faktum är att jag inte vet var här är och vem är du?”

Kvinnan börjar nu gå upp mot huset. ”Jag är den som är ansvarig för dig nu eftersom du stannade kvar.” Hon stannar upp vid honom och lägger handen på hans axel. ”Tror mig du hade mått mycket bättre av att vara långt borta vid det här laget.”

Dianos nickar och backar undan ifrån henne. ”Då ger jag mig väl av då, ingen skada skedd?”

Kvinnan skakar på huvudet. ”Tyvärr kan jag inte låta dig gå nu. Jag fiskade upp dig ur havet under ett uppdrag och du måste nu föras till havets konung för att höras.”

Hon för nu Dianos in i huset igen och kastar ner honom på en stol. Varpå hon klär sig och går in i köket.

”Men om jag inte vill stanna då?” Säger Dianos och reser sig försiktigt.

”Du har inget val, du är nu tekniskt sätt en fånge hos havens väktare och tro mig du kommer hellre vilja stanna frivilligt än att fly och bli jagad.” Hörs kvinnans röst ifrån köket.

Dianos överväger sin situation lite och kommer fram till att här tänkte han inte stanna länge. Då helt plötsligt kommer kvinnan ut ifrån köket och hennes blick är likt eld. ”Min mat är borta och din stank ligger över hela mitt kök!” Dianos försöker stammande ge en förklaring men kvinnan tar tre steg och smäller till honom över hans kind med sin handflata. Dianos vacklar till inför kraften i slaget och snubblar på stolen och faller till golvet. Kvinnan ställer sig nu över honom och hennes blick brinner fortfarande med en fruktansvärd vrede.

”Jag drar upp dig ur havens djup och lappar ihop dig din sorgliga varelse, jag lämnar dig att fly och du stannar kvar och äter upp min mat.”

Dianos fortfarande omtumlade efter slaget sätter sig långsamt upp men får då kvinnas fot i bröstet och han trycks ner i golvet. ”Du är en igel och det skall bli skönt att bli av med dig.”

”Förlåt.” Lyckas Dianos få fram trots choken.

Kvinnans blick är fortfarande likt eld men hennes ansiktsutryck blir mildare. Hon skakar på huvudet och flyttar foten och hjälper Dianos upp. ”Förlåt, jag blir sådan när jag inte ätit på länge.” Dianos vet inte riktigt vad han skall säga eller göra men nickar snabbt förstående. Kvinnan ler nu mot honom.

”Mitt namn är Venda, jag är en undin och en utav havets väktare. Vem är du?”

Dianos tvekar lite men sträcker sedan fram sin hand. ”Mitt namn är Dianos.”

Venda fattar hans hand och ler på nytt. ”Dianos alltså. Nå Dianos det verkar som om du och jag kommer spendera en hel del tid tillsammans innan jag kan presenter detta fall för havens konung.”

Dianos ler matt och nickar på nytt, varpå Venda försvinner ut i köket igen. Dianos suckar och faller ner i fåtöljen. Han kände på sig att den kommande tiden skulle bli tuff och han såg ingen som helst nöje i att behöva stanna här med Venda.

Soluppgångar kom och gick. Dianos räknade dagarna men gav upp vid första månvarvet. Venda hade förklarat att hon undersökte en stor strid ute till havs mellan två havs monster och eftersom hon antog att Dianos hade förlist i stormen då han otillåtet försökte ta sig in under gryningen var hon tvungen att hålla honom kvar och presentera honom som en del av fallet för haven konung. Dianos hade aldrig hört talas om en havs konung men fick det snart förklarat för sig. Det mäktiga ödet som styrde världarna under gryningen hade tillsatt en mäktig undin, en varelse ifrån elementärernas värld att bli kung över de öar som låg vid gränsen till de dimmiga haven där fyrvaktaren kontrollerade passagen mellan världarna under gryningen och världarna bortom gryningen. Det var ödets önskan att även om fyrvaktaren släppt igenom de resanden ifrån bortom gryningen skulle de kontrolleras och släppas igenom av en utav ödet tillsatt man. Havens konung hade i sin tur samlat män och kvinnor kring sig och skapat havets väktare en stridande styrka som uppehöll fred och ordning på haven som fortfarande led under pirater och havs monsters terror. En gryning innan Venda givigt sig av för att fortsätta sin undersökning frågade Dianos om varför ödet inte släppte in flottan till världarna undergryningen då de svurit att skydda oskyldiga men då hade hon bara skrattat.

”Dianos din flotta som du talar kärt om är inget annat än ett pack pirater som alla lyder under Juryns ord. De flesta pirater vi fångar och förhör påstår sig vara utsända av flottan.”

Dianos blod kokade. ”Flottan är inga pirater dem är ädla män som skyddat haven långt innan det fanns ett öde, långt innan du ens existerade.”

Venda hade då titta på honom med en sorgsen blick. ”Jag är ledsen Dianos men jag har själv förhört dessa män och ödet självt har nu börjat undersöka dessa påståenden.”

”I så fall är ödet bara dårskap. Flottan är havens förkämpar och beskyddare.”

Venda nickade åt detta och gick sedan ut och ställde sig på bryggan. Dianos följde henne fortfarande med en vredgad blick.

”Du måste förstå Dianos att tiderna förändras. Flottan kanske en gång i tiden var vad du säger att dem är men jag kan bara se dem för vad de är nu och de jag ser är pirater som hemsöker varje kust och plundrar varje fredligt skepp som färdas under gryningen.”

Dianos bara skakar på huvudet. Venda tittar på honom men säger inget mer. Hon börjar nu klä av sig. Dianos hade varje dag sätt henne göra detta innan hon begav sig iväg och kunde inte hjälpa att hans blick varje gång synat henne noggrant. Helt plötsligt vänder hon sig om och ler åt honom.

”Jag rör mig bättre under vattnet nu.” Säger hon och blinkar åt honom och sedan kastar hon sig ner i havet. Kvar lämnar hon Dianos som generat följer hennes siluett under vattnet. Dock står han inte där länge utan han skyndar in mot ön till palmskogen. Där bland vegetationen ligger ett enormt snäckskal som Dianos med stor möda funnit och baxat upp i skogen. I flera dagar hade han jobbat med det och mycket snart skulle han kunna segla iväg med det, bort ifrån denna ö och bort ifrån Venda. Han insåg dock att han skulle sakna henne men han slog undan den tanken då han saknade haven mycket mer och att han fortfarande var tvungen att bege sig till Duanga för att finna Zervijal. Han kunde ännu känna Zervijlas kraft i väst och han var nu bara några dagar ifrån att återuppta sin resa. Han fortsatte därför att jobba tills att han var tvungen att återvända då han visste att Venda snart skulle vara hemma igen.

En kväll, kvällen innan Dianos äventyr skulle påbörjas igen återvände Venda med något som Dianos saknat. Vid hennes sida bar hon nu hans fars sabel. Dock antog han rollen som om han aldrig sett det tidigare. Venda däremot betraktade vapnet med stor förundran och med stor respekt i blicken la hon det ifrån sig på en byråhylla.

”Vad är det för skatt du funnit?” Säger Dianos med en road min.

Venda tittar på Dianos som lugnt och avslappnat sitter och blickar ut över vattnet. ”Det min kära Dianos är något som förändrar allt.” Hon går fram till honom och sätter sig på golvet och kastar längtansfulla blickar ut mot havet.
”Jasså, på vilket sätt då?”

Venda fortfarande med blicken fäst mot horisonten börjar då förklara. ”Du förstår att hela tiden har jag trott att det var två fruktansvärda havs monster som stred mot varandra den kvällen jag rädda dig. Eftersom jag räddade dig kunde jag aldrig spåra striden men jag fann det ena monstrets döda hjärta på havets botten. Sedan dess har jag sökt efter det andra monstret men jag har inte lyckats finna det. Idag bestämde jag mig för att återvända till den platsen monstret stupa och då när jag undersökte platsen för striden närmare fann jag den klingan på havets botten. Förstår du vad det betyder?”

”Nej” Dianos skakar på huvudet men känner hur nervositeten stiger inom honom.

Venda sätter sig då på knä och lägger sina händer i Dianos knä och tittar in i hans ögon. ”Det betyder att det inte var ett annat monster som dödade varelsen utan en krigare, antagligen en mäktig humanoid kanske till och med en ursprunglig.”

Dianos möter Vendas blick, han förstår inte varför hon helt plötsligt låter så drömmande.

”Bara föreställ dig Dianos, en krigare med en sådan kraft. Kan du ens tänka dig hur mäktig han måste vara. Jag hoppas att jag finner honom, jag skulle vilja möta den som ensam kan utmana en havs best och segra.”

Dianos ler och Venda ler tillbaka. ”Förlåt Dianos, jag fylls bara av sådan längtan. En dag hoppas jag kunna färdas över haven. Jag vill se vad som finns bortom dessa världar och det känns som om jag kommer att lyckas bara jag finner krigaren. Då kan han föra mig härifrån och då kan jag finna nya äventyr.”

I hennes blick brinner nu samma äventyrslystnad Dianos själv kunde känna och han känner hur han dras in i hennes blick. Han kramar hennes händer och lutar sig försiktigt fram för att kyssa henne. Dock är allt han lyckas uppnå är att få ytterliggare en smäll över kinden. Dianos ramlar baklänges i stolen och slår i golvet. Venda står nu ovanför honom med en förvånad min. Dianos tar sig snabbt upp och backar några steg och sänker sin blick.

”Förlåt, jag menade det inte.”

Venda tvekar men sen skiner hon upp. ”Dianos du är nog den enda jag någonsin möt som vågat dig på något sådant. Tro mig när jag säger att du är en bra ung man men fortfarande ung.”

Dianos tittar på henne och under ett kort ögonblick funderar han på att berätta sin historia. Men han avstår och nickar stilla.

Venda tittar på honom med en öm blick. ”Tro mig Dianos en dag kommer du att finna någon mer passande. Jag är en vild själ, jag tror inte att det är vad du vill ha.”

Dianos skall till att säga något men då lutar hon sig fram och kysser hans kind. ”Jag är ledsen men jag måste ge mig av igen. Jag måste finna krigaren.” Hon kastar av sig sina kläder och skyndar ut och hoppar ut i vattnet och Dianos följer henne med blicken och ler lite vemodigt för sig själv. Han vet att han är flera sekler äldre än Venda dock vet han också att han i hennes ögon bara uppfattas som en pojke på väg in i mogen ålder och inget mer. Han skakar lite bittert på huvudet och går fram till byrån och lyfter upp sin fars sabel. Han ler nu förnöjt och fäster den vid bältet och springer ut i kvällen. Han skyndar iväg till sin lilla båt och kvickt och nästintill ljudlöst sjösätter han den och ger sig återigen iväg över haven.

Här fortsätter Dianos äventyr dock är dem allt för omfattande att berätta om i all deras omfång men efter ytterligare några månvarv når den unge Dianos fram till Duangas hav. Dianos känner nu hur Zervijal är nära. Han fylls av glädje ty resan fram till denna punkt har varit hård. Dock når han dessa nya vatten med mod i bröstet och med starka vindar fortsätter han. Under flera månvarv guidade han sig fram i havens konungs rike, alltid med Venda bakom sig som ständigt sökte efter honom. Dock lyckade han alltid undfly henne. Nu är han nära sina drömmar och han kan skymta vita segel långt borta på haven. Han anar ett mäktigt skepp som skär genom vågorna likt ett mäktigt slungat spjut skär genom luften. Dianos manövrerar nu sin lilla båt mot skeppet vars utkik redan sett honom. Dianos kan nu skymta hur det börjar röra sig folk fram och tillbaka över durken på skeppet och han ser hur män med vapen i hand trängs vid relingen. Han kan fortfarande känna Zervijlas kraft men ser honom ingenstans.

Det mäktiga skeppet har nu manövrerat sig intill Dianos lilla båt och han reser sig upp och blickar upp mot männen som trängs vid relingen. Alla tittar ner på honom och har ondskefullt uppsåt i blicken. Helt plötsligt tar en utav dem en svarts skäggig stor man ett vigt hopp ner i båten. I sina händer håller han en stor yxa och är på väg mot Dianos med ett elakt grin.

Dianos tvekar men lägger handen på sabelns fäste. ”Lunga dina steg detta måste vara ett misstag. Vart är Zervijal?”

Mannen grinar ännu mer och höjer sin yxa och hugger mot Dianos. Dianos flyttar sig enkelt i den lilla båten och yxan missar honom. Han drar nu sin sabel. ”Backa humanoid, jag vill inte dräpa er.” Den svart skäggige mannen tvekar men manas på av de andra som hänger över relingen. Han hugger på nytt mot Dianos men han tar då ett vigt hopp upp på mannens axlar och sedan upp på skeppets durk. Dianos blir då snabbt omringad av sjömännen och alla grinar fanatiskt mot honom. Dianos höjer sin sabel. Han kunde inte förstå vilka dessa män var. Ingen utav dem bar något tecken att de tillhörde flottan och deras sätt var brutalt och skamligt. Dem betedde sig som odugliga pirater och inget mer dock kunde Dianos fortfarande känna Zervijals kraft ifrån kaptenshytten.

”Mina herrar för mig till Zervijal annars kommer detta sluta illa för er!” Alla ombord börjar då skrocka och börjar närma sig Dianos. Dianos känner hur trängd hans situation börjar bli men tar ett djupt andetag och påminner sig om vad han är. Han är en ursprunglig och framför honom stod där ett råbarka pack av humanoider. För honom var de underlägsna varelser och han besatt krafter de bara kunde drömma om. ”Mina herrar skyll er själva.” Den svart skäggige hade nu klättrat upp på skeppet igen och han ger ifrån sig ett brölande och alla kastar sig med ens över Dianos. Fyrvaktarens klinga viner genom luften. Dianos möter de tre första anfallarna och skär två av dem djupt i halsen varpå han hoppar upp på den tredjes axlar och sedan kastar sig mot stormasten. Han börjar sedan klättra uppåt. Besättningen är dock inte sena att kasta sig mot masten för att ta upp jakten. Dianos är snabbt uppe i utkiken där han bara ler åt den stackars mannen som väntat där uppe med dragna dolkar innan han med ett vigt hopp sparkar mannen i bröstet som då handlöst faller ner mot durken. Han blickade nu ner mot sina förföljare som först tvekar då de inser Dianos övertag men som sedan fattar mod och fortsätter att klättra.

Dianos ler och höjer på nytt sin sabel och står bered att möta sina anfallare.

Den dagen kämpade han som de forna hjältarna gjort sedan urminnes tider. Han tvekade aldrig och hans hand var fast. Med rörelser och styrka som överträffade de humanoida anfallarna fällde han man på man. Durken långt under honom hade nu färgats röd av de fallnas blod och Dianos visade inga tecken på trötthet utan fortsatte att skrika ut sina utmaningar. Dock fick striden ett abrupt slut. När ett tiotal män hade stupat och Dianos höjde sin klinga för att fälla den näste som gjorde sig redo att anfalla kände han ett fast grepp om sin handled. Dianos kämpade emot men styrkan i greppet var allt för stor för Dianos att bräcka. Han vänder sig då om för att möta sin anfallare men träffas då av ett slag som får havens vågor att våldsamt piska up runtomkring skeppet. Med en våldsam kraft faller Dianos rätt ner mott skeppets durk. Efter det hårda fallet försöker han samla sig men han övermannas omedelbart av besättningen. Han får mota sparkar och slag, Dianos försöker kämpa tillbaka men är fortfarande till tagen av slaget han fått. Tillsist träffas han av något hårt mitt i pannan och han känner hur han faller ihop dock lyfts han upp av flera starka armar som håller honom fast.

”Nog nu!” Rösten kommer likt ett piskrapp. Dianos försöker lyfta på huvudet men någon tar tag om hans nacke och tvingar ner han blick. Dock kände Dianos igen rösten. Det var Zervijal, Zervijal hade kommit för att rädda honom.

Helt plötsligt greppar en stark hand tag i hans ansikte och han höjer sin blick och möter ett par hårda blåa ögon. ”Vem är du och vad anstår dig att döda mina män?”

Dianos tittar återigen in i Zervijals blick och han förstår inte varför han talar som han gör, han försöker ta sig loss men dem som håller honom är starka nog att hålla honom fast.

”Svara mig! Annars kastar vi dig överbord som du är och låter dig drunkna.”

Dianos möter Zervijals blick. ”Zervijal, det är jag! Dianos!”

Zervijals spärrar upp ögonen. Han tar sedan fram en näsduk ifrån innerfickan på sin rock och torkar försiktigt Dianos ansikte. Dianos ser hur näsduken blir alldeles röd och han inser plötsligt att han blöder häftigt ifrån ett sår i huvudet.

”Dianos, vad gör du här?” Zervijal reser sig upp och tittar ner på Dianos. ”Dummar pojk, du borde ha stannat i tornet.”

Dianos känner då hur vreden kokar upp inom honom. ”Jag har kommit hit för att du sa att jag kunde hjälpa, jag kom hit för att jag vill bli en flottist!”

Zervijal tittar ner på Dianos och ler. ”Jasså?” Han böjer sig ner och ser in i Dianos ögon. ”Allt har sin tid det är de första du måste lära dig.” Han reser sig sedan på nytt. ”Se till att städa undan kropparna, släng dem överbord. Jag vill inte stanna här länge väktarna kan dyka upp.”

”Ja kapten men vad gör vi med honom?” Dianos ser hur den svart skäggige står intill Zervijal med sin yxa fortfarande i sin hand dock uppfattar Dianos att yxans egg är splittrat.

”Förbind hans sår och sedan för honom till mig.”

Den svart skäggige får då något tveksamt i blicken. ”Kapten han är inte av denna värld, jag slog min yxa i hans huvud och allt han har att visa är ett litet sår. Tro mig det vore bättre om vi gjorde oss av med honom.”

Zervijal ler. ”Tro mig han är verkligen inte av denna värld.” Sedan får han något hårt i blicken. ”Gör som jag säger nu, förbind hans sår och för honom till mig.”

Dianos förstår inte vad det är som pågår. ”Zervijal?” Säger han samtidigt som han rycker sig loss ifrån männen.

”Allt har sin tid Dianos, se till dina sår och sedan kom till mig. Vi har mycket att prata om.” Sedan vänder Zervijal på klacken och försvinner bort mot kaptenshytten.

Kvar står Dianos ensam bland besättningen som nu alla backar undan ifrån honom. Alla betraktar honom med skräck och förundran i blicken. Dianos själv ser inte detta då hans tankar är alldeles för osammanhängande. Han inser det inte men hans äventyr tar nu återigen en vändning. Han inser inte att inom ett par få år kommer han vara havens främsta skräck och ett steg närmare sin dröm om att för evigt segla på haven.