Dianos sluter sina ögon och drömmer sig bort. I sina tankar svävar han iväg till Venda. Han kan i sitt inre se hur hon spänner sin blick i honom samtidigt som hon höjer sitt vapen redo att försvara sig.
”Du borde inte ha flytt”, säger hon. Dianos kan ana rädslan i hennes röst.
Dianos ler åt henne och tar några steg emot henne samtidigt som striden rasar kring dem. Hon placerar då sin klingas spets emot hans bröst men han bara slår undan den. Dianos står nu framför henne och han kan känna hennes osäkerhet inför honom. Han ler och böjer sig fram och kysser henne. Venda backar då undan och tittar oförstående på honom, sedan kastar sig flera av sjömännen över henne och trycker henne ner mot durken. Striden är över och Dianos plockar upp sin fars sabel som Venda tidigare slog ur hans hand.
”Vad vill du att vi skall göra med henne kapten?” En svartskäggig man med höjd yxa pressar sin fot mot Vendas kind och är bered att på Dianos order skilja henens huvud ifrån hennes kropp.
Dianos ser sig omkring på sitt skepp, han ser hur havens väktare kapitulerat och hur hans sjömän nu tvingar dem ner mot durken. Han förundras över hur många av väktarna som har fallit och hur många av de sina som ännu lever.
”Kapten?” Den svartskäggige står fortfarande bered med sin yxa.
”Släpp dem Vaadal!” Säger Dianos och börjar gå mot kommandobryggan.
”Men kapten, hon är en kapten i själva havets konungs garde vi kan få en fin lösen för henne.” Protesterar Vaadal.
Dianos vänder sig då om och möter hans blick. ”Släpp dem Vaadal, låt dem ta sin lång båt och segla iväg men bränn deras skepp till aska efter att ni tagit allt värt att plundra.” Han vänder sig sedan till manskapet. ”Mina herrar allt av värde på väktarnas skepp tillfaller er, se det som en bonus för ert välutförda arbete.” Alla sjömän höjer sina klingor och hurrar högt. Vaadal ser dock fortfarande lite kritisk ut men gör som han blivigt tillsagd.
Snabbt släpps de få överlevande fria och de placeras i lång båten och Dianos ser hur Venda långsamt försvinner bort samtidigt som hon bestämt möter hans blick. Dianos kan se besvikelsen och målmedvetenheten i hennes ögon. Han visste att fram tills den dagen Venda dog skulle hon ständig jaga honom och hon skulle inte tveka att döda honom.
Vaadal kommer och ställer sig bredvid honom. ”Det är andra gången ni skonar den kvinnan kapten. De andra mannarna kanske inte förstår det men jag ser det. Det är henne du räddar och jag kan vid havets vilda vågor inte förstå varför. Hur många gånger har hon inte försökt döda er dessa år som vi seglat tillsammans?”
Dianos ler, ”fler gånger än jag kan minnas min vän”. Dianos blickar ut mot havet, han kan nu bara skymta lång båten långt borta i fjärran.
”Ni borde vara försiktig kapten, jag menar Zervijal sa att varje person som svurit sig till havets konung eller ödet skulle dö på havet.”
”Jag vet vad han sa, men du tar inte order ifrån honom utan ifrån mig. Jag är din kapten inte Zervijal.”
Vaadal möter Dianos blick. ”Det är därför jag säger det kapten, för att skydda er ifrån Zervijal.”
Dianos nickar, ”du är en god vän Vaadal”.
Vaadal nickar även han, ”vart skall vi hän nu kapten”?
”Havens väktare fann oss i dessa vatten och om jag inte gissar fel kommer snart Gryningsfederationen vara över oss. Låt oss därför segla till Aratia. Där kan vi vara säkra, för stunden.”
Vaadal skrockar, ”är ni säker på det kapten, vill inte varje kvinna i Aratia se dig död”?
Dianos ler, ”jag är lätt att förlåta. Ni har er kurs nu styrman se till att vända skeppet innan vi måste slåss igen.”
”Med en gång kapten.”
Dianos slår nu upp sina ögon igen. Händelserna kring striden kändes som för en evighet sedan även om det bara gått några timmar. Han var trött och han kände sig för första gången på många år ganska olustig inför sin uppgift, den uppgift som Zervijal ålagt honom för nästan två decennier sedan. Dianos minns hur han efter att ha slagits mot Zervijals hela besättningen förts till kaptenshytten där Zervijal väntade på honom. Han mindes det lika tydligt som om det hade utspelats framför honom, han kunde till och med höra Zervijals röst i sitt sinne.
”Min kära Dianos slå dig ner.” Zervijal hade vinkat till sig Dianos och log samtidigt som han hällt upp vin till dem båda.
Dianos hade satt sig försiktigt ner och möt Zervijals blick. Han förstod inte riktigt vad som just hänt då hans huvud fortfarande bultade efter slaget han just fått i huvudet.
”Käre Dianos jag gläds över att du vågat lämna fyrvaktarens torn men jag är samtidigt sorgsen över att du är här ty det är farliga tider vi lever i och du är ännu för ung för att hantera de faror som gömmer sig här på havens vatten.”
Dianos hade bara skakat på huvudet. ”För ung? Jag höll just undan hela din besättning och du tvivlar på mina förmågor?” Dianos hade knutit nävarna. ”Jag har följt dig över haven, jag har haft havens väktare som jagat mig i flera månader men ändå lyckades jag ta mig hit och du säger nu att jag är för ung.”
Zervijal hade då möt Dianos blick. ”Du är för ung, du litar allt för mycket på din kraft som getts till dig på grund av ditt arv som en ursprunglig. Du underskattar de humanoida, du underskattar allt som inte är av samma blod som dig och mig. Du kommer en dag inse Dianos att bara besitta kraft inte är allt, man måste vara så mycket mer för att uppnå fulländning.”
Zervijal hade sedan gått och blickat ut genom fönster gluggen. ”Min far tog med mig på haven långt innan du födes och han förklarade att flottans män och kvinnor inte lyckats uppnå sin framgång genom de ursprungligas kraft utan genom att alltid tänka flera steg före, att alltid överväga varje konsekvens och varje alternativ noggrant. Det är nämligen i det som gör oss bättre än männen där ute, det är det som gör oss till ledare och det är det som fulländar oss.”
Dianos hade då häftigt rest sig upp. ”Du talar om att jag inte skulle vara värdig eller gamla nog meddans männen du seglar med är inget annat än pirater.”
Zervijal hade då vänt sig om och på nytt hade ett leende prytt hans ansikte. ”Sant. Men pirater bör inte underskattas Dianos. Ett misstag som tidigare flottister gjort, ett som jag aldrig kommer att göra.”
Dianos hade skakat på huvudet. ”Men varför seglar du med dem? Hur kan du sjunka så lågt? Du är en flottist! Min far sa alltid att bekämpningen av pirater var en utav flottans viktigaste uppgifter. Flottans uppgift är att skydda haven ifrån dem inte att gå i allians med dem.”
”Återigen tänker du inte längre än näsan räcker Dianos. Det du måste förstå att tiderna förändras. Vår värld bortom gryningen håller långsamt på att korrumperas av svaga varelser, varelser som hotar det som de ursprungliga en gång byggt upp. Detta gäller även flottan. Därför måste de som fortfarande är trogna det arv som lämnats oss ansvara för att det inte går förlorat.”
”Jag förstår inte vad du menar Zervijal, vill flottan att du skall segla med dessa män?”
”Dianos, bortom gryningen har en makt känd som Juryn blivigt mäktigare och mäktigare. Deras sätt att driva saker har fått oanade konsekvenser för det som en gång varit och de ursprungligas och flottans makt har minskat mer och mer. Nu har vissa inom flottan fått nog av Juryn och dess förehavanden. Därför skall vi blicka till dessa världar. Under gryningen skall flottans makt leva igen utan tidigare misstag.”
Dianos visste inte vad han skulle svara på detta. ”Zervijal jag visste inte om detta.”
”Självklart inte Dianos du har suttit isolerad på din ö hela ditt liv. Dock är du nu en del av den verkliga världen och här är du alltså för ung för att bli en del av flottan då flottan inte är vad den en gång var man vet inte längre vem som kämpar för flottan eller är Juryns marionett.”
”Sälla Zervijal låt mig hjälpa, min far fyrvaktaren var en flottist och han hjälpte till att göra flottan stor. Jag vill inte att det han jobbade för skall falla i glömska.”
”Det är omöjligt Dianos, om du skulle bli en del av flottan skulle de korrupta fånga dig och utnyttja dig. Du skulle snart inte kunna skilja rätt ifrån fel. Jag är ledsen.”
Dianos slog då näven i bordet. ”Zervijal låt mig arbeta för dig låt mig hjälpa dig att rädda flottan. Lita på mig när jag säger att jag kan klara av det”.
Zervijal tittade då ner i bordet, han log ett leende som Dianos inte kan uppfatta och möte sedan Dianos blick. ”Dianos det arbetet jag utför just nu är ett farligt arbete och jag gör det för att ingen annan vågade ta sig an det. Dock behövs jag bortom gryningen för att inte allt som flottan står för skall falla.”
Dianos sträckte då på sig. ”Zervijal låt mig utföra det arbetet du skulle göra här. Jag kan klara av det.”
”I så fall Dianos, kommer du att tjäna som kapten på detta skepp för flottan. Du kommer att vara en flottist som gör en otrolig uppoffring. Du kommer att försvaga Gryningsfederationens och havens väktares förehavanden, du är nu flottans kaparkapten.”
Zervijals ord hade ekat genom Dianos sinne de senaste tjugo åren då han som flottans kaparkapten hade seglat på varje hav och besökt varje värld under gryningen. Varelserna i världarna hade snart alla hört talas om honom och alla fruktade att ge sig ut på haven då de visste att den unga kaptenen kunde dyka upp när som helst och plundra fredliga handelsskepp. Havs konungens väktare hade under dessa tjugo år försökt fånga honom och Gryningsfederationen hade skickat mördare och hela flottor efter honom men han hade alltid lyckats fly undan eller kämpa sig ur farorna. Berättelserna om Dianos och hans manskap var många och i varje hamn var han nu känd som piraten.
Dianos hade i alla dessa år utfört sin uppgift med stolthet i hjärtat trots att han många gånger kände att det han gjort varit fel hade han alltid litat på att han utförde en viktig uppgift. Flottan skulle en dag komma och då skulle en ny era befästas för världarna under gryningen. De ursprungligas visdom och seder skulle leva vidare i ytterligare många millennier.
Dianos vaknar på nytt upp ur sina drömmar då han känner hur några regndroppar träffar hans ansikte. Han blickar ut över haven och inser att vägen mot Aratia skulle bli en kall och regnig upplevelse han valde därför att dra sig tillbaka.
Den storm den unge Dianos seglar igenom den kvällen stör inte hans sömn men föga anar han att hans liv kommer de närmaste åren att vara en enda lång storm föga anar han att en dag mycket snart kommer han att ångra att han valt att anta Zervijals uppgift men just denna natt sover han fridfullt. Han är fridfull ända tills han når Aratias stränder och några få dagar efter det.
I nästan ett år uppehåller sig Dianos och hans besättning i Aratia. På staden Sijonas gator försvinner de i mängden och de lever gott av vad staden har att erbjuda. Dock planerar ständigt Dianos en ny plundrings kampanj. Han inser att om han verkligen skall slå ett slag emot Gryningsfederationen måste han segla på gryningsvärldens vatten men han vet att det är farligt. Dianos är dock säker på att han kommer lyckas då han genom kontakter funnit en man vars kunskap om Gryningsfederationen var utmärkt.
Utan tvivel hade Dianos uppsökt denne man som uppehöll sig i Sijona och väntade just i denna stund i hans imponerande bostadshus på att han skulle beviljas ett möte. Dianos kunde inte sluta att imponeras av lyxen i huset. Allt glittrade hundra gånger starkare än silver och guld och hela huset omgavs av en magisk energi vars närvaro fick Dianos att känna sig väldigt hemmastadd. Helt plötsligt öppnas en dörr och Dianos visas in i en stor sal och där på en imponerande tron ser han en slätrakad man klädd i en karmosin röd jacka med en purpur färjad mantel. Dianos bugar lätt.
”Herr Euroma det är ett nöja att får göra er bekantskap.”
Euroma nickar. ”Herr Dianos, jag måste säga att efter alla våra brev förvånas jag av att ni är så pass ung. Jag förväntade mig efter alla era väl förda ord och beskrivningar om era äventyr en man vars erfarenhet även speglades av en kropp riven av åren.”
Dianos ler. ”Många gör det herr Euroma dock kan jag avslöja att jag har sett tre nästan fem sekel komma och gå. Dock måste jag även erkänna att mitt sinne är lika ungt som min kropp ser ut att vara men min erfarenhet är större än de flesta män som seglar på haven.”
Euroma ler. ”Jag kan ana detta herr Dianos. Förtälj mig nu varför önskar ni guidning på Gryningsvärldens hav?”
”Ni förstår herr Euroma jag är en blott en enkel handelsman som vill stå utanför Gryningsfederationens tull men dem som du säkert känner till vägrar att ge ut information om de säkra vattenlederna då de vill att alla skall av rädsla för pirater och liknande ansluta sig till dem.”
Herr Euroma nickar och knäpper sedan med fingrarna och genast öppnas dörrarna och en ung betjänt kommer in med ett träskrin. Betjänten ställer ner skrinet på herr Euromas skrivbord. ”Tack, ordna även fram förfriskningar åt min gäst.” Säger herr Euroma och knäpper med fingrarna och pekar på dörren. Betjänten bugar och går ut på nytt.
Dianos ler. ”Ni har magiska fingrar herr Euroma.”
”Ni förstår unge herr Dianos att en man med min status och makt inte tillåts göra något annat än att knäppa med fingrarna när han vill få något gjort. En man av min status förväntas inte göra något själv utan förväntas ha någon annan som gör det åt en. Om du nu med dessa sjökort jag kommer överlämna kan ta dig till min position kommer du också bara lämnas åt att knäppa med fingrarna åt allt och alla.”
Dianos ler och nickar. ”Jag skall lägga det på minnet herr Euroma.”
Betjänten kommer in på nytt med två glasbägare och överräcker dem till Dianos och Euroma. ”En skål för den lille företagaren som vågar utmana federationen”, säger Euroma och höjer sin bägare. Dianos ler och dricker.
”Herr Dianos det är dock en sak till som gör mig väldigt nyfiken, hur en påstådd anspråkslös man som ni hört talas om mig och genom gemensamma vänner lyckats få mig övertygad att överlämna dessa sjökort?”
Dianos skrattar till. ”Du förstår att jag är väldigt övertygande.”
Herr Euroma nickar allvarsamt. ”Det tror jag säkert dock måste jag erkänna att som du går klädd skulle jag om jag inte visste vem du var inte ta dig för något annat än en pirat.”
Dianos känner sig förvirrad och tittar ner på sin slitna ur färgade svarta rock och sina leriga stövlar. Han förstod först inte va det var för fel på sin klädnad. Han insåg att han hade svårt att samla tankarna men plötsligt insåg han var Herr Euroma sagt.
”Jag är absolut ingen pirat dock har jag upplevt svåra tider.”
Herr Euroma ler igen och nickar förstående. ”Det kan jag tänka mig med Gryningsfederationen efter sig kan vilken ärlig företagare som helst gå under. För att inte tala om havens väktare.”
Dianos försöker fokusera sin blick på Herr Euroma. ”Vad sa du nu?”
”Jag sa havens väktare, jag menar dem är väl lika svåra att hantera?”
Dianos nickar samtidigt som han försöker behålla sin fokus.
”Säg mig Dianos hur har ni under många år nu egentligen klarat er som en hederlig handels man utan att ha behövt ansluta er till Gryningsfederationen.”
Dianos gör en enorm ansträngning och svara snabbt. ”Genom tur och skickligt entreprenörskap.”
”Ni har aldrig behövt tillta sjöröveri?”
Dianos skakar på huvudet samtidigt som han nu börjar känna sig väldigt pressad.
”Jag tror att vårt möte är slut nu herr Euroma, jag känner mig väldigt o fokuserad. Jag tar därför gärna ert farväl och mina sjökort tack.”
”Givetvis herr Dianos men innan ni går vill jag att ni skall möta mina vänner som gärna vill träffa er, det är män som har beundra ert entreprenörskap genom åren.”
Herr Euroma knäpper med fingrarna och in rusar genast Gryningsfederations soldater med dragna vapen. Dianos ser sig om, hans tankar snurrar runt i huvudet på honom och han känner hur något är fruktansvärt fel. Han kämpar mot impulsen att be alla att lämna honom ifred då hans rationella sida säger åt honom att de skulle vara meningslöst. Istället tar han ett vigt hopp upp på skrivbordet med dragen sabel. Han kör sin sabels spets in i skrinet och sliter med det och hoppar igenom fönster luckorna och landar hårt på marken utanför. Under en kort stund funderar han på varför han inte landade på fötterna som han planerade men hinner inse att han måste skynda sig. Med långa språng säter han fart, han inser dock att han inte kan springa rakt utan springer istället kors och tvärs fram på gatorna.
Dianos vet inte hur länge han sprungit men känner helt plötsligt doften av havet. Han tar sig snabbt ombord på sitt skepp och börjar skrika ut order om att man måste ge sig av omedelbart men han inser att han formulerar sig fel och att hans mun inte säger vad han vill att den skall säga.
Helt plötsligt ser han hur Vaadal står framför honom.
”Kapten, vad står på?”
Dianos släpper skrinet och tar tag i honom. ”De har hittat oss vi måste härifrån.”
Vaadal nickar och börjar gorma ut befallningar. Genast lägger skeppet ut och börjar lägga Sijonas hamn bakom sig. Dianos själv kryper ihop i ett hörn vid relingen och försöker samla alla tankar som inte verkar vilja stå still i hans huvud. Snart hittar dock Vaadal honom och faller på knä framför honom.
”Kapten mår ni inte bra? Vad hände egentligen?”
Dianos försöker samla tankarna och efter en enorm ansträngning inser han vad som hänt. ”Den ormen drogade mig.”
Vaadal nickar. ”Det ordnar sig kapten vi är på väg ut till havs nu.”
Helt plötsligt hörs ett varnande skrik ifrån masten. Vaadal blickar upp och Dianos försöker resa på sig men faller ihop i en hög på durken. Vaadal hjälper honom upp och släpar bort honom till fören. Där ser de hur fem stora skepp närmar sig som alla har Gryningsfederationens emblem på sina segel.
”Vi har tagit oss ur värre för kapten”, säger Vaadal samtidigt som han försöker hålla Dianos stående.
Dianos nickar osäkert han känner hur alla hans kraft håller på att lämna honom, hur han nu kämpar emot lusten att bara lägga sig ner och sova några dagar.”
Helt plötsligt kan Dianos känna en enorm energi som samlas på de fem skeppen. ”Kapten de kommer att anfalla du måste slå tillbaka anfallet.”
Dianos nickar och drar sin sabel som han med ens tappar, han dyker snabbt efter den men det är för sent. Glödande energiklot träffar skeppet och alla ombord kastas omkring av de våldsamma träffarna. Dianos kan uppfatta hur hans besättning försöker parera anfallen men inser att han måste hjälpa till. Dock kan han inte hitta sin sabel. Då hör han flera rop på hjälp han försöker förklara att han inte kan hjälpa men ropen vill inte dö ut Dianos tittar då upp ifrån durken och ser hur ifrån varje vädersträck vågor närmar sig, vågor som höjer sig flera meter över skeppets stormast. Dianos i sitt tillstånd bara skakar på huvudet och muttrar ett ord, ”orättvist”.
Dianos vet inte vad som händer sen då han fortfarande svävar fram och tillbaka i sitt eget sinne han känner hur han är oförmögen att koncentrera sig på vad som händer men han hör en röst.
”Giftet du fick designades för att döda en ursprunglig men jag antar att du är mycket starkare än vad ödet anar.”
Dianos är tvungen att repetera orden i sitt huvud innan han förstår dem.
”Jo sånt kan hända när man utmanar Dianos”, mumlar han tillbaka. ”Men jag antar att du får din chans att döda mig nu.”
”Som jag sa Dianos en man som mig tillåts aldrig att göra något själv.”
Dianos hör hur någon knäpper med fingrarna och sedan blir allt mörkt och tyst.
”Kapten lever ni?”
Dianos orkar inte svara.
”Snälla kapten svara.”
Dianos suckar. ”Var tyst Vaadal!”
”Kapten ni förstår inte.”
”Var tyst annars slänger jag dig till havet.”
”Men kapten minns ni inte vad som hände?”
”Jag är övertygad om att jag kommer ihåg vad som hände om du är tyst.”
”Men kapten slå upp ögonen.”
Dianos suckar och muttrandes slår han upp sina ögon och inser att han stirrar på Vaadal som tittar oroligt på honom. Dianos föser undan den överlycklige Vaadal och ser sig omkring samtidigt som han försöker resa sig upp. Han inser då att hans händer och fötter är fjättrade. Dianos skakar på huvudet och försöker nu desperat minnas vad som hände. Han inser snart att det är lönlöst och vänder sig därför till Vaadal.
”Vad hände?”
”Gryningsfederationen hann ikapp oss och de sänkte vårt skepp. De fiskade sedan upp oss ur vattnet och satte få utav oss i bojor och dödade resten. Sedan skickade dem oss hit.”
”Och vart är vi?”
”Vi befinner oss i Gryningsvärlden. I ett utav havens väktares fästningar vi kommer att föras till havets konung och dömas om några dagar.”
Dianos suckar tungt och ser sig nu omkring ordentligt. Han inser att detta antagligen är sant då dem faktiskt befinner sig i en fängelsehåla och Vaadal hade ingen anledning att ljuga för honom.
”Men herr Vaadal låt oss ta oss härifrån.” Dianos känner sig nu mer samlad och samlar sig nu för en kraft ansträngning för att bryta sig ur kedjorna men förvånas över att hans styrka inte räcker till.”
”Dem har drogat er kapten för att ni inte skall rymma. Era krafter och ert sinne har varit utslaget i flera dagar. Det är först nu ni har varit tillräckligt samlad för att faktiskt vakna.”
Dianos svär högt och inser i just den stunden att han misslyckats med Zervijals uppdrag. Vaadal fortsätter att prata men Dianos ignorerar honom och sluter ögonen på nytt och önskar sig därifrån.
Dagarna förflyter och Dianos blir mer och mer otålig för var dag som går. Han känner hur hans kraft för var dag som går återvänder mer och mer men han kan fortfarande inte bryta kedjorna och anar att ödet själv skapat dem.
Dock skulle hans berättelse inte ta slut här utan en natt vaknar Dianos och Vaadal av att deras celldörr öppnas och att en nyckel kastas in. Dianos möter Vaadals blick som nickar uppmuntrande. Dianos rycker då på axlarna och tar nyckeln och låser upp sina och Vaadals bojor. De skyndar sedan ut ur cellen. Dianos chockas då av synen som möter honom.
”Venda?”
Dianos tittar på kvinnan som under många år försökt döda honom. ”Varför?”
”Vi måste skynda oss”, säger hon och slänger åt Dianos och Vaadal två kappor.
”Min besättning? Jag kan inte lämna dem.”
”Dem är reda förlorade”, säger Venda och fortsätter fram.
Dianos tittar på Vaadal som nickar tungt. De båda slänger på sig kapporna och skyndar efter Venda.
Hon för dem genom fästningen och ut genom en dold dörr. De inser nu att de befinner sig i en stor hamnstad och Venda skyndar på dem samtidigt som de snabbt genom natten tar sig fram på stadens gator tills de nått utkanten och tagit sig fram till en liten stuga som ligger belägen precis vid den stora muren. De skyndar alla tre inomhus och Venda tar nu av sig sin huva.
”Här är ni säkra tillsvidare men jag skulle inte stanna allt för länge. Denna stad styrs av havets väktare och de kommer att leta efter er.”
Vaadal och Dianos nickar.
”Vaadal jag vill att du håller vakt jag måste tala med vår räddare.” Vaadal nickar.
Dianos vänder sin blick åt Venda som går upp för en liten trappa, Dianos följer henne samtidigt som Vaadal följer dem båda med blicken.
Dianos kommer upp i ett mörkt rum. Men ifrån ljuset ifrån nedervåningen kan han skymta Venda i mörkret.
”Varför?”
”Ett liv för ett liv, orden kom nu i natt imorgon skulle du ha överlämnats till ödet och ödet hade aldrig skonat ditt liv, jag insåg att jag kunde rädda dig innan detta skede. Jag har jagat dig i snart tjugo år, vid flera tillfällen har du haft mig fast men du har alltid släppt mig fri och den dan jag hämtade din sabel ifrån havens djup. Du hade kunnat ta den och dödat mig och flytt när du ville men du valde att skona mig.” Venda tar ett par steg fram emot Dianos som ser ilskan i hennes blick. ”Du har kunnat döda mig hela tiden nu även utan ditt vapen men ändå har du inte gjort det och jag förstår inte varför, jag menar du har redan dödat hundratals av mina bröder och systrar inom havens väktare men inte mig. Aldrig mig.”
Dianos nickar och skall till att säga något men Venda bara skakar på huvudet.
”Du behöver inte förklara dig. Jag har svikit min plikt och jag skäms över det och jag vill inte ha något tack vet bara att jag nu inte är skyldig dig något.”
Hon går bort till fönstret i mörkret och öppnar fönsterluckorna och öppnar dem och ska till att hoppa ut då Dianos hinner ikapp henne. Han tar tag i hennes arm och vänder på henne och kysser henne. Venda besvarar först hans kyss men puttar sedan undan honom och örfilar honom över kinden. ”Du är fortfarande den enda som vågat göra något sådant.” Hon hoppar sedan ut genom fönstret och försvinner iväg genom natten.
Dianos står kvar ensam en stund, han kan fortfarande känna Vendas läppar mot sina egna. Han suckar och går ner till Vaadal och sätter sig vid elden för att värma sig.
Vaadal tittar på sin unge kapten och ler genom sitt stora svarta skägg. Dianos ler tillbaka.
”Vad skall vi göra nu kapten?”
Dianos tittar in i elden och funderar, sedan vänder han på nytt sin blick åt Vaadal. ”Först skall vi vila, sen skall vi utföra den uppgiften Zervijal ålagt oss. Men vi skall inte bara störta havens väktare och Gryningsfederationen utan vi skall störta själva ödet.”
Vaadal tittar kritiskt på Dianos. ”Kapten hur skall vi lyckas med något sådant?”
”Jo min vän Vaadal, vi får se till att hitta män som oss, män som är bereda att göra vad som helst för att störta ödet.”
Dianos och Vaadal ler åt varandra igen och de börjar förbereda sig. Ty framför dem väntar utmaningen att störta själva ödet och dess institutioner. En värdig uppgift och utmaning men också ytterligare ett steg närmare för Dianos att uppnå sin dröm att för evigt segla på haven.
”Du borde inte ha flytt”, säger hon. Dianos kan ana rädslan i hennes röst.
Dianos ler åt henne och tar några steg emot henne samtidigt som striden rasar kring dem. Hon placerar då sin klingas spets emot hans bröst men han bara slår undan den. Dianos står nu framför henne och han kan känna hennes osäkerhet inför honom. Han ler och böjer sig fram och kysser henne. Venda backar då undan och tittar oförstående på honom, sedan kastar sig flera av sjömännen över henne och trycker henne ner mot durken. Striden är över och Dianos plockar upp sin fars sabel som Venda tidigare slog ur hans hand.
”Vad vill du att vi skall göra med henne kapten?” En svartskäggig man med höjd yxa pressar sin fot mot Vendas kind och är bered att på Dianos order skilja henens huvud ifrån hennes kropp.
Dianos ser sig omkring på sitt skepp, han ser hur havens väktare kapitulerat och hur hans sjömän nu tvingar dem ner mot durken. Han förundras över hur många av väktarna som har fallit och hur många av de sina som ännu lever.
”Kapten?” Den svartskäggige står fortfarande bered med sin yxa.
”Släpp dem Vaadal!” Säger Dianos och börjar gå mot kommandobryggan.
”Men kapten, hon är en kapten i själva havets konungs garde vi kan få en fin lösen för henne.” Protesterar Vaadal.
Dianos vänder sig då om och möter hans blick. ”Släpp dem Vaadal, låt dem ta sin lång båt och segla iväg men bränn deras skepp till aska efter att ni tagit allt värt att plundra.” Han vänder sig sedan till manskapet. ”Mina herrar allt av värde på väktarnas skepp tillfaller er, se det som en bonus för ert välutförda arbete.” Alla sjömän höjer sina klingor och hurrar högt. Vaadal ser dock fortfarande lite kritisk ut men gör som han blivigt tillsagd.
Snabbt släpps de få överlevande fria och de placeras i lång båten och Dianos ser hur Venda långsamt försvinner bort samtidigt som hon bestämt möter hans blick. Dianos kan se besvikelsen och målmedvetenheten i hennes ögon. Han visste att fram tills den dagen Venda dog skulle hon ständig jaga honom och hon skulle inte tveka att döda honom.
Vaadal kommer och ställer sig bredvid honom. ”Det är andra gången ni skonar den kvinnan kapten. De andra mannarna kanske inte förstår det men jag ser det. Det är henne du räddar och jag kan vid havets vilda vågor inte förstå varför. Hur många gånger har hon inte försökt döda er dessa år som vi seglat tillsammans?”
Dianos ler, ”fler gånger än jag kan minnas min vän”. Dianos blickar ut mot havet, han kan nu bara skymta lång båten långt borta i fjärran.
”Ni borde vara försiktig kapten, jag menar Zervijal sa att varje person som svurit sig till havets konung eller ödet skulle dö på havet.”
”Jag vet vad han sa, men du tar inte order ifrån honom utan ifrån mig. Jag är din kapten inte Zervijal.”
Vaadal möter Dianos blick. ”Det är därför jag säger det kapten, för att skydda er ifrån Zervijal.”
Dianos nickar, ”du är en god vän Vaadal”.
Vaadal nickar även han, ”vart skall vi hän nu kapten”?
”Havens väktare fann oss i dessa vatten och om jag inte gissar fel kommer snart Gryningsfederationen vara över oss. Låt oss därför segla till Aratia. Där kan vi vara säkra, för stunden.”
Vaadal skrockar, ”är ni säker på det kapten, vill inte varje kvinna i Aratia se dig död”?
Dianos ler, ”jag är lätt att förlåta. Ni har er kurs nu styrman se till att vända skeppet innan vi måste slåss igen.”
”Med en gång kapten.”
Dianos slår nu upp sina ögon igen. Händelserna kring striden kändes som för en evighet sedan även om det bara gått några timmar. Han var trött och han kände sig för första gången på många år ganska olustig inför sin uppgift, den uppgift som Zervijal ålagt honom för nästan två decennier sedan. Dianos minns hur han efter att ha slagits mot Zervijals hela besättningen förts till kaptenshytten där Zervijal väntade på honom. Han mindes det lika tydligt som om det hade utspelats framför honom, han kunde till och med höra Zervijals röst i sitt sinne.
”Min kära Dianos slå dig ner.” Zervijal hade vinkat till sig Dianos och log samtidigt som han hällt upp vin till dem båda.
Dianos hade satt sig försiktigt ner och möt Zervijals blick. Han förstod inte riktigt vad som just hänt då hans huvud fortfarande bultade efter slaget han just fått i huvudet.
”Käre Dianos jag gläds över att du vågat lämna fyrvaktarens torn men jag är samtidigt sorgsen över att du är här ty det är farliga tider vi lever i och du är ännu för ung för att hantera de faror som gömmer sig här på havens vatten.”
Dianos hade bara skakat på huvudet. ”För ung? Jag höll just undan hela din besättning och du tvivlar på mina förmågor?” Dianos hade knutit nävarna. ”Jag har följt dig över haven, jag har haft havens väktare som jagat mig i flera månader men ändå lyckades jag ta mig hit och du säger nu att jag är för ung.”
Zervijal hade då möt Dianos blick. ”Du är för ung, du litar allt för mycket på din kraft som getts till dig på grund av ditt arv som en ursprunglig. Du underskattar de humanoida, du underskattar allt som inte är av samma blod som dig och mig. Du kommer en dag inse Dianos att bara besitta kraft inte är allt, man måste vara så mycket mer för att uppnå fulländning.”
Zervijal hade sedan gått och blickat ut genom fönster gluggen. ”Min far tog med mig på haven långt innan du födes och han förklarade att flottans män och kvinnor inte lyckats uppnå sin framgång genom de ursprungligas kraft utan genom att alltid tänka flera steg före, att alltid överväga varje konsekvens och varje alternativ noggrant. Det är nämligen i det som gör oss bättre än männen där ute, det är det som gör oss till ledare och det är det som fulländar oss.”
Dianos hade då häftigt rest sig upp. ”Du talar om att jag inte skulle vara värdig eller gamla nog meddans männen du seglar med är inget annat än pirater.”
Zervijal hade då vänt sig om och på nytt hade ett leende prytt hans ansikte. ”Sant. Men pirater bör inte underskattas Dianos. Ett misstag som tidigare flottister gjort, ett som jag aldrig kommer att göra.”
Dianos hade skakat på huvudet. ”Men varför seglar du med dem? Hur kan du sjunka så lågt? Du är en flottist! Min far sa alltid att bekämpningen av pirater var en utav flottans viktigaste uppgifter. Flottans uppgift är att skydda haven ifrån dem inte att gå i allians med dem.”
”Återigen tänker du inte längre än näsan räcker Dianos. Det du måste förstå att tiderna förändras. Vår värld bortom gryningen håller långsamt på att korrumperas av svaga varelser, varelser som hotar det som de ursprungliga en gång byggt upp. Detta gäller även flottan. Därför måste de som fortfarande är trogna det arv som lämnats oss ansvara för att det inte går förlorat.”
”Jag förstår inte vad du menar Zervijal, vill flottan att du skall segla med dessa män?”
”Dianos, bortom gryningen har en makt känd som Juryn blivigt mäktigare och mäktigare. Deras sätt att driva saker har fått oanade konsekvenser för det som en gång varit och de ursprungligas och flottans makt har minskat mer och mer. Nu har vissa inom flottan fått nog av Juryn och dess förehavanden. Därför skall vi blicka till dessa världar. Under gryningen skall flottans makt leva igen utan tidigare misstag.”
Dianos visste inte vad han skulle svara på detta. ”Zervijal jag visste inte om detta.”
”Självklart inte Dianos du har suttit isolerad på din ö hela ditt liv. Dock är du nu en del av den verkliga världen och här är du alltså för ung för att bli en del av flottan då flottan inte är vad den en gång var man vet inte längre vem som kämpar för flottan eller är Juryns marionett.”
”Sälla Zervijal låt mig hjälpa, min far fyrvaktaren var en flottist och han hjälpte till att göra flottan stor. Jag vill inte att det han jobbade för skall falla i glömska.”
”Det är omöjligt Dianos, om du skulle bli en del av flottan skulle de korrupta fånga dig och utnyttja dig. Du skulle snart inte kunna skilja rätt ifrån fel. Jag är ledsen.”
Dianos slog då näven i bordet. ”Zervijal låt mig arbeta för dig låt mig hjälpa dig att rädda flottan. Lita på mig när jag säger att jag kan klara av det”.
Zervijal tittade då ner i bordet, han log ett leende som Dianos inte kan uppfatta och möte sedan Dianos blick. ”Dianos det arbetet jag utför just nu är ett farligt arbete och jag gör det för att ingen annan vågade ta sig an det. Dock behövs jag bortom gryningen för att inte allt som flottan står för skall falla.”
Dianos sträckte då på sig. ”Zervijal låt mig utföra det arbetet du skulle göra här. Jag kan klara av det.”
”I så fall Dianos, kommer du att tjäna som kapten på detta skepp för flottan. Du kommer att vara en flottist som gör en otrolig uppoffring. Du kommer att försvaga Gryningsfederationens och havens väktares förehavanden, du är nu flottans kaparkapten.”
Zervijals ord hade ekat genom Dianos sinne de senaste tjugo åren då han som flottans kaparkapten hade seglat på varje hav och besökt varje värld under gryningen. Varelserna i världarna hade snart alla hört talas om honom och alla fruktade att ge sig ut på haven då de visste att den unga kaptenen kunde dyka upp när som helst och plundra fredliga handelsskepp. Havs konungens väktare hade under dessa tjugo år försökt fånga honom och Gryningsfederationen hade skickat mördare och hela flottor efter honom men han hade alltid lyckats fly undan eller kämpa sig ur farorna. Berättelserna om Dianos och hans manskap var många och i varje hamn var han nu känd som piraten.
Dianos hade i alla dessa år utfört sin uppgift med stolthet i hjärtat trots att han många gånger kände att det han gjort varit fel hade han alltid litat på att han utförde en viktig uppgift. Flottan skulle en dag komma och då skulle en ny era befästas för världarna under gryningen. De ursprungligas visdom och seder skulle leva vidare i ytterligare många millennier.
Dianos vaknar på nytt upp ur sina drömmar då han känner hur några regndroppar träffar hans ansikte. Han blickar ut över haven och inser att vägen mot Aratia skulle bli en kall och regnig upplevelse han valde därför att dra sig tillbaka.
Den storm den unge Dianos seglar igenom den kvällen stör inte hans sömn men föga anar han att hans liv kommer de närmaste åren att vara en enda lång storm föga anar han att en dag mycket snart kommer han att ångra att han valt att anta Zervijals uppgift men just denna natt sover han fridfullt. Han är fridfull ända tills han når Aratias stränder och några få dagar efter det.
I nästan ett år uppehåller sig Dianos och hans besättning i Aratia. På staden Sijonas gator försvinner de i mängden och de lever gott av vad staden har att erbjuda. Dock planerar ständigt Dianos en ny plundrings kampanj. Han inser att om han verkligen skall slå ett slag emot Gryningsfederationen måste han segla på gryningsvärldens vatten men han vet att det är farligt. Dianos är dock säker på att han kommer lyckas då han genom kontakter funnit en man vars kunskap om Gryningsfederationen var utmärkt.
Utan tvivel hade Dianos uppsökt denne man som uppehöll sig i Sijona och väntade just i denna stund i hans imponerande bostadshus på att han skulle beviljas ett möte. Dianos kunde inte sluta att imponeras av lyxen i huset. Allt glittrade hundra gånger starkare än silver och guld och hela huset omgavs av en magisk energi vars närvaro fick Dianos att känna sig väldigt hemmastadd. Helt plötsligt öppnas en dörr och Dianos visas in i en stor sal och där på en imponerande tron ser han en slätrakad man klädd i en karmosin röd jacka med en purpur färjad mantel. Dianos bugar lätt.
”Herr Euroma det är ett nöja att får göra er bekantskap.”
Euroma nickar. ”Herr Dianos, jag måste säga att efter alla våra brev förvånas jag av att ni är så pass ung. Jag förväntade mig efter alla era väl förda ord och beskrivningar om era äventyr en man vars erfarenhet även speglades av en kropp riven av åren.”
Dianos ler. ”Många gör det herr Euroma dock kan jag avslöja att jag har sett tre nästan fem sekel komma och gå. Dock måste jag även erkänna att mitt sinne är lika ungt som min kropp ser ut att vara men min erfarenhet är större än de flesta män som seglar på haven.”
Euroma ler. ”Jag kan ana detta herr Dianos. Förtälj mig nu varför önskar ni guidning på Gryningsvärldens hav?”
”Ni förstår herr Euroma jag är en blott en enkel handelsman som vill stå utanför Gryningsfederationens tull men dem som du säkert känner till vägrar att ge ut information om de säkra vattenlederna då de vill att alla skall av rädsla för pirater och liknande ansluta sig till dem.”
Herr Euroma nickar och knäpper sedan med fingrarna och genast öppnas dörrarna och en ung betjänt kommer in med ett träskrin. Betjänten ställer ner skrinet på herr Euromas skrivbord. ”Tack, ordna även fram förfriskningar åt min gäst.” Säger herr Euroma och knäpper med fingrarna och pekar på dörren. Betjänten bugar och går ut på nytt.
Dianos ler. ”Ni har magiska fingrar herr Euroma.”
”Ni förstår unge herr Dianos att en man med min status och makt inte tillåts göra något annat än att knäppa med fingrarna när han vill få något gjort. En man av min status förväntas inte göra något själv utan förväntas ha någon annan som gör det åt en. Om du nu med dessa sjökort jag kommer överlämna kan ta dig till min position kommer du också bara lämnas åt att knäppa med fingrarna åt allt och alla.”
Dianos ler och nickar. ”Jag skall lägga det på minnet herr Euroma.”
Betjänten kommer in på nytt med två glasbägare och överräcker dem till Dianos och Euroma. ”En skål för den lille företagaren som vågar utmana federationen”, säger Euroma och höjer sin bägare. Dianos ler och dricker.
”Herr Dianos det är dock en sak till som gör mig väldigt nyfiken, hur en påstådd anspråkslös man som ni hört talas om mig och genom gemensamma vänner lyckats få mig övertygad att överlämna dessa sjökort?”
Dianos skrattar till. ”Du förstår att jag är väldigt övertygande.”
Herr Euroma nickar allvarsamt. ”Det tror jag säkert dock måste jag erkänna att som du går klädd skulle jag om jag inte visste vem du var inte ta dig för något annat än en pirat.”
Dianos känner sig förvirrad och tittar ner på sin slitna ur färgade svarta rock och sina leriga stövlar. Han förstod först inte va det var för fel på sin klädnad. Han insåg att han hade svårt att samla tankarna men plötsligt insåg han var Herr Euroma sagt.
”Jag är absolut ingen pirat dock har jag upplevt svåra tider.”
Herr Euroma ler igen och nickar förstående. ”Det kan jag tänka mig med Gryningsfederationen efter sig kan vilken ärlig företagare som helst gå under. För att inte tala om havens väktare.”
Dianos försöker fokusera sin blick på Herr Euroma. ”Vad sa du nu?”
”Jag sa havens väktare, jag menar dem är väl lika svåra att hantera?”
Dianos nickar samtidigt som han försöker behålla sin fokus.
”Säg mig Dianos hur har ni under många år nu egentligen klarat er som en hederlig handels man utan att ha behövt ansluta er till Gryningsfederationen.”
Dianos gör en enorm ansträngning och svara snabbt. ”Genom tur och skickligt entreprenörskap.”
”Ni har aldrig behövt tillta sjöröveri?”
Dianos skakar på huvudet samtidigt som han nu börjar känna sig väldigt pressad.
”Jag tror att vårt möte är slut nu herr Euroma, jag känner mig väldigt o fokuserad. Jag tar därför gärna ert farväl och mina sjökort tack.”
”Givetvis herr Dianos men innan ni går vill jag att ni skall möta mina vänner som gärna vill träffa er, det är män som har beundra ert entreprenörskap genom åren.”
Herr Euroma knäpper med fingrarna och in rusar genast Gryningsfederations soldater med dragna vapen. Dianos ser sig om, hans tankar snurrar runt i huvudet på honom och han känner hur något är fruktansvärt fel. Han kämpar mot impulsen att be alla att lämna honom ifred då hans rationella sida säger åt honom att de skulle vara meningslöst. Istället tar han ett vigt hopp upp på skrivbordet med dragen sabel. Han kör sin sabels spets in i skrinet och sliter med det och hoppar igenom fönster luckorna och landar hårt på marken utanför. Under en kort stund funderar han på varför han inte landade på fötterna som han planerade men hinner inse att han måste skynda sig. Med långa språng säter han fart, han inser dock att han inte kan springa rakt utan springer istället kors och tvärs fram på gatorna.
Dianos vet inte hur länge han sprungit men känner helt plötsligt doften av havet. Han tar sig snabbt ombord på sitt skepp och börjar skrika ut order om att man måste ge sig av omedelbart men han inser att han formulerar sig fel och att hans mun inte säger vad han vill att den skall säga.
Helt plötsligt ser han hur Vaadal står framför honom.
”Kapten, vad står på?”
Dianos släpper skrinet och tar tag i honom. ”De har hittat oss vi måste härifrån.”
Vaadal nickar och börjar gorma ut befallningar. Genast lägger skeppet ut och börjar lägga Sijonas hamn bakom sig. Dianos själv kryper ihop i ett hörn vid relingen och försöker samla alla tankar som inte verkar vilja stå still i hans huvud. Snart hittar dock Vaadal honom och faller på knä framför honom.
”Kapten mår ni inte bra? Vad hände egentligen?”
Dianos försöker samla tankarna och efter en enorm ansträngning inser han vad som hänt. ”Den ormen drogade mig.”
Vaadal nickar. ”Det ordnar sig kapten vi är på väg ut till havs nu.”
Helt plötsligt hörs ett varnande skrik ifrån masten. Vaadal blickar upp och Dianos försöker resa på sig men faller ihop i en hög på durken. Vaadal hjälper honom upp och släpar bort honom till fören. Där ser de hur fem stora skepp närmar sig som alla har Gryningsfederationens emblem på sina segel.
”Vi har tagit oss ur värre för kapten”, säger Vaadal samtidigt som han försöker hålla Dianos stående.
Dianos nickar osäkert han känner hur alla hans kraft håller på att lämna honom, hur han nu kämpar emot lusten att bara lägga sig ner och sova några dagar.”
Helt plötsligt kan Dianos känna en enorm energi som samlas på de fem skeppen. ”Kapten de kommer att anfalla du måste slå tillbaka anfallet.”
Dianos nickar och drar sin sabel som han med ens tappar, han dyker snabbt efter den men det är för sent. Glödande energiklot träffar skeppet och alla ombord kastas omkring av de våldsamma träffarna. Dianos kan uppfatta hur hans besättning försöker parera anfallen men inser att han måste hjälpa till. Dock kan han inte hitta sin sabel. Då hör han flera rop på hjälp han försöker förklara att han inte kan hjälpa men ropen vill inte dö ut Dianos tittar då upp ifrån durken och ser hur ifrån varje vädersträck vågor närmar sig, vågor som höjer sig flera meter över skeppets stormast. Dianos i sitt tillstånd bara skakar på huvudet och muttrar ett ord, ”orättvist”.
Dianos vet inte vad som händer sen då han fortfarande svävar fram och tillbaka i sitt eget sinne han känner hur han är oförmögen att koncentrera sig på vad som händer men han hör en röst.
”Giftet du fick designades för att döda en ursprunglig men jag antar att du är mycket starkare än vad ödet anar.”
Dianos är tvungen att repetera orden i sitt huvud innan han förstår dem.
”Jo sånt kan hända när man utmanar Dianos”, mumlar han tillbaka. ”Men jag antar att du får din chans att döda mig nu.”
”Som jag sa Dianos en man som mig tillåts aldrig att göra något själv.”
Dianos hör hur någon knäpper med fingrarna och sedan blir allt mörkt och tyst.
”Kapten lever ni?”
Dianos orkar inte svara.
”Snälla kapten svara.”
Dianos suckar. ”Var tyst Vaadal!”
”Kapten ni förstår inte.”
”Var tyst annars slänger jag dig till havet.”
”Men kapten minns ni inte vad som hände?”
”Jag är övertygad om att jag kommer ihåg vad som hände om du är tyst.”
”Men kapten slå upp ögonen.”
Dianos suckar och muttrandes slår han upp sina ögon och inser att han stirrar på Vaadal som tittar oroligt på honom. Dianos föser undan den överlycklige Vaadal och ser sig omkring samtidigt som han försöker resa sig upp. Han inser då att hans händer och fötter är fjättrade. Dianos skakar på huvudet och försöker nu desperat minnas vad som hände. Han inser snart att det är lönlöst och vänder sig därför till Vaadal.
”Vad hände?”
”Gryningsfederationen hann ikapp oss och de sänkte vårt skepp. De fiskade sedan upp oss ur vattnet och satte få utav oss i bojor och dödade resten. Sedan skickade dem oss hit.”
”Och vart är vi?”
”Vi befinner oss i Gryningsvärlden. I ett utav havens väktares fästningar vi kommer att föras till havets konung och dömas om några dagar.”
Dianos suckar tungt och ser sig nu omkring ordentligt. Han inser att detta antagligen är sant då dem faktiskt befinner sig i en fängelsehåla och Vaadal hade ingen anledning att ljuga för honom.
”Men herr Vaadal låt oss ta oss härifrån.” Dianos känner sig nu mer samlad och samlar sig nu för en kraft ansträngning för att bryta sig ur kedjorna men förvånas över att hans styrka inte räcker till.”
”Dem har drogat er kapten för att ni inte skall rymma. Era krafter och ert sinne har varit utslaget i flera dagar. Det är först nu ni har varit tillräckligt samlad för att faktiskt vakna.”
Dianos svär högt och inser i just den stunden att han misslyckats med Zervijals uppdrag. Vaadal fortsätter att prata men Dianos ignorerar honom och sluter ögonen på nytt och önskar sig därifrån.
Dagarna förflyter och Dianos blir mer och mer otålig för var dag som går. Han känner hur hans kraft för var dag som går återvänder mer och mer men han kan fortfarande inte bryta kedjorna och anar att ödet själv skapat dem.
Dock skulle hans berättelse inte ta slut här utan en natt vaknar Dianos och Vaadal av att deras celldörr öppnas och att en nyckel kastas in. Dianos möter Vaadals blick som nickar uppmuntrande. Dianos rycker då på axlarna och tar nyckeln och låser upp sina och Vaadals bojor. De skyndar sedan ut ur cellen. Dianos chockas då av synen som möter honom.
”Venda?”
Dianos tittar på kvinnan som under många år försökt döda honom. ”Varför?”
”Vi måste skynda oss”, säger hon och slänger åt Dianos och Vaadal två kappor.
”Min besättning? Jag kan inte lämna dem.”
”Dem är reda förlorade”, säger Venda och fortsätter fram.
Dianos tittar på Vaadal som nickar tungt. De båda slänger på sig kapporna och skyndar efter Venda.
Hon för dem genom fästningen och ut genom en dold dörr. De inser nu att de befinner sig i en stor hamnstad och Venda skyndar på dem samtidigt som de snabbt genom natten tar sig fram på stadens gator tills de nått utkanten och tagit sig fram till en liten stuga som ligger belägen precis vid den stora muren. De skyndar alla tre inomhus och Venda tar nu av sig sin huva.
”Här är ni säkra tillsvidare men jag skulle inte stanna allt för länge. Denna stad styrs av havets väktare och de kommer att leta efter er.”
Vaadal och Dianos nickar.
”Vaadal jag vill att du håller vakt jag måste tala med vår räddare.” Vaadal nickar.
Dianos vänder sin blick åt Venda som går upp för en liten trappa, Dianos följer henne samtidigt som Vaadal följer dem båda med blicken.
Dianos kommer upp i ett mörkt rum. Men ifrån ljuset ifrån nedervåningen kan han skymta Venda i mörkret.
”Varför?”
”Ett liv för ett liv, orden kom nu i natt imorgon skulle du ha överlämnats till ödet och ödet hade aldrig skonat ditt liv, jag insåg att jag kunde rädda dig innan detta skede. Jag har jagat dig i snart tjugo år, vid flera tillfällen har du haft mig fast men du har alltid släppt mig fri och den dan jag hämtade din sabel ifrån havens djup. Du hade kunnat ta den och dödat mig och flytt när du ville men du valde att skona mig.” Venda tar ett par steg fram emot Dianos som ser ilskan i hennes blick. ”Du har kunnat döda mig hela tiden nu även utan ditt vapen men ändå har du inte gjort det och jag förstår inte varför, jag menar du har redan dödat hundratals av mina bröder och systrar inom havens väktare men inte mig. Aldrig mig.”
Dianos nickar och skall till att säga något men Venda bara skakar på huvudet.
”Du behöver inte förklara dig. Jag har svikit min plikt och jag skäms över det och jag vill inte ha något tack vet bara att jag nu inte är skyldig dig något.”
Hon går bort till fönstret i mörkret och öppnar fönsterluckorna och öppnar dem och ska till att hoppa ut då Dianos hinner ikapp henne. Han tar tag i hennes arm och vänder på henne och kysser henne. Venda besvarar först hans kyss men puttar sedan undan honom och örfilar honom över kinden. ”Du är fortfarande den enda som vågat göra något sådant.” Hon hoppar sedan ut genom fönstret och försvinner iväg genom natten.
Dianos står kvar ensam en stund, han kan fortfarande känna Vendas läppar mot sina egna. Han suckar och går ner till Vaadal och sätter sig vid elden för att värma sig.
Vaadal tittar på sin unge kapten och ler genom sitt stora svarta skägg. Dianos ler tillbaka.
”Vad skall vi göra nu kapten?”
Dianos tittar in i elden och funderar, sedan vänder han på nytt sin blick åt Vaadal. ”Först skall vi vila, sen skall vi utföra den uppgiften Zervijal ålagt oss. Men vi skall inte bara störta havens väktare och Gryningsfederationen utan vi skall störta själva ödet.”
Vaadal tittar kritiskt på Dianos. ”Kapten hur skall vi lyckas med något sådant?”
”Jo min vän Vaadal, vi får se till att hitta män som oss, män som är bereda att göra vad som helst för att störta ödet.”
Dianos och Vaadal ler åt varandra igen och de börjar förbereda sig. Ty framför dem väntar utmaningen att störta själva ödet och dess institutioner. En värdig uppgift och utmaning men också ytterligare ett steg närmare för Dianos att uppnå sin dröm att för evigt segla på haven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar