Natten då tusen änglar föll V "Skuggvandraren"

Min vandring skall nu börja, genom mörkret, genom dimman, genom skuggan.

Min hand är fast, min vilja obrytbar, min dödlighet överlägsen.

Min vandring har börjat. Mot rättvisa, för den eviga balansen.

Aldrig skall försoning komma över mig, aldrig skall tvivel fylla mig, aldrig skall girigheten locka mig.

Jag är Skuggvandraren, jag vandrar mellan världarna. Aldrig skall jag höras, aldrig skall jag synas.

Jag svär att tills den dagen då döden kysser mig välkommen skall jag vandra.

I evighet genom den rämnande verkligheten.

- Skuggvandrarnas ed

”Jag är ej din frände, jag vill se din ras få uppleva samma rättvisa dem visade oss i Artlansaga och snart kommer den vara över er. Den kommer slå er likt ett piskrapp och ni kommer ej att kunna värja er. Det kommer komma en natt då tusen änglar kommer att falla ifrån den himmel ni erövrade men ej förtjänade. Er ras kommer att förkastas, er storhetstid kommer att vara över och ni kommer vandra som utstötta fram tills den dag då er blodtörst stillas.”

”Var still Ayla, ditt hat hur befogat det än är hör inte hit. Vi har en uppgift att utföra och jag lät dig följa med för att du bad om det, tvinga mig nu inte till att ångra det beslutet.”

Ayla tittar surt på Lavierno men ler sedan åt honom och sätter sig bredvid honom och stirrar sedan bestämt in i elden.

Arnyak skickar iväg en misstänksam blick mot den lilla flickan. Han kunde inte alls påstå att han gillade hennes sällskap eller att han godkände att hon hade följt med dem upp ur gruvan men Lavierno hade tytt sig till henne.

”Hur långt är det kvar till A Hat’yl?” Lavierno möter Arnyaks blick över elden.

”Inte långt, kanske två, tre dagsresor.”

Lavierno nickar. ”Gott, se till att få lite sömn nu min vän.”

Arnyak svarar inte men lägger sig ner och sluter ögonen och ofrivilligt fångar sömnen inom honom i sitt nät.

Lavierno som fortfarande är vaken är fundersam. Arnyak hade ännu inte förklarat riktigt varför de var tvungna att färdas till A Hat’yl. Dock störs hans funderingar av Ayla som kurar ihop sig intill honom. Han tittar ner på den lilla flickan som på ett nästan magiskt sätt vunnit hans förtroende och tillgivenhet. I samma ögonblick ser hon upp på honom och ler. ”Det börjar ikväll.”

”vad börjar ikväll kära du?”

”Slutet!”

Örthemz vaktpost var en utav A Fenyesernas viktigaste utposter. Det lilla samhället tillsammans med det imponerande vakttornet låg belägen längs med gränsen till det Assassinska området och mången tappra krigare hade här skapat sin legend i den forna tiden. Själva vakttornet med dess försvarsbarrikader rymde trehundra man alla hämtade ifrån den mäktiga Zentesvakten. I det lilla samhället intill vakttornet levde nära inpå niohundra A Fenyeser och himlabor. Dövedz var denna natt en man som kände sig extra stolt över att få representera Zentesvakten och att få beskydda A Fenyesernas gränspost. Ty i dessa oroliga tider var det endast de visaste och starkaste av A Fenyeserna som kallades att tjänstgöra och han var en utav dem. Han kunde inte undgå att känna en otrolig stolthet samtidigt som han spanade ut i mörkret där han stod på vakt på en utan tornets många utkiks balkonger.

”Vacker utsikt.”

Dövedz svänger runt med höjt spjut. Dock stod där ingen bakom honom. Han ser sig omkring ty han hade hört en hes kvinnoröst genom natten.

”Här uppe är jag”.

Dövedz blickar upp och får syn på en kvinna som svävar ovanför honom. ”Hur vågar ni närma er denna plats utan att tillkänna ge er?”

Kvinnan skrattar till, ett kallt skratt som fick Dövedz att rysa. ”Kapitulera inför Zentesvakten.” Kvinnans ögon blir då likt kalla agater och svävar ner emot honom. ”Ni ber mig kapitulera utan att veta om jag är vän eller fiende?”

”Vem är ni då?” Frågar Dövedz.

”Jag är Assassin.” Säger kvinnan och drar fram en kastkniv som hon slungar iväg mot honom. Dövedz hinner uppfatta hennes rörelse och kastar sig åt sidan. Hans spjut slåss dock ur hans hand men snabbt är han på benen med draget svärd. ”Vem är ni och vad vill ni?” Skriker han högt och genast blir det liv i tornet då flera vakter hört hans skrik.

”Jag är en Assassin och jag är här för att se ert släkte utrotat.”

Dövedz ler. ”Ni är ingen Assassin!” Kvinnan ser förvånad ut.

”Hade ni varit en Assassin hade jag redan varit död, en Assassin skulle aldrig tillkänna ge sig. Sen har jag aldrig hört talas om en Assassin som kastar sin kniv på ett sätt som till och med en A Fenyes kan undvika. Ni är alltså långt ifrån en Assassin ty ni saknar deras dödlighet.”

Kvinnans ansikte ser mycket irriterat ut. ”Er ras visdom äger du A Fenyeser, väldigt synd.” Säger hon varpå hon höjer sin hand och Döveldez träffas av en tryckvåg och han känner hur hans kropp krossas sönder av kraften.

Kvinnan ser hur den döda A Fenyesern slungas iväg över natthimlen. Hon höjer sin hand på nytt och glittrande ljus syns ifrån hennes handflata. Helt plötsligt bryts nattens tystnat av skrik och ljud ifrån tusentals soldater som reser sig ifrån sina gömda positioner och störtar fram mot Örthemz alla med stiletter, eller kastvapen i hand. Kvinnan ler men hör hur soldater nu närmar sig hennes position.

”Inte lika dödlig som en Assassin”, muttrar hon. Samtidigt som hon höjer sin hand på nytt. Hon fokuserar sin kraft och med en mäktig handrörelse raserar hon hela vakttornet.

I en utav Angelias mäktiga salar satt den unge mannen och ödestjänaren känd som Ädlingen. Han hade sjunkit ner i en stor soffa och låg just nu och njöt av de stora mjuka kuddarna. Han insåg snart att det var något som saknades. Bestämt klappade han ihop sina händer och fem tjänare steg in i salen och bugade djupt. ”Underhåll mig!” Sade han bestämt samtidigt som han inspekterade dem fem kortvuxna men stiliga männen som nu med bestämda steg var på väg emot honom. De sjunker alla ner intill honom och alla börjar varsamt massera honom. Ädlingen sluter sina ögon och njuter. Ädlingen trivdes med sin position som en utav monarkens hov även om han aldrig skulle få sitta på Angelias tron eller inte ens vara en utav de upphöjda tre var mycket nöjd med läget som det var, mindre ansvar och mer tid till stunder som denna. Dock kände han att massagen avbröts, han slår upp sina ögon men känner genast en brännande smärta. Två stiletter hade körts in i hans vardera axlar och ytterligare tre genom hans bröst. Desperat försöker han slå undan männen som nu drog fram nya vapen ur sina klädnader men han var oförmögen till att lyfta sina armar. Ädlingen insåg att det fanns bara en sak att göra. Därför skrek han.

Han skriker högt och skarpt efter hjälp. Genast kördes ytterligare klingor genom hans hals. Ädlingen insåg att han inte skulle överleva om han inte kämpade tillbaka. Men en enorm kraft kör han ner sin ena fot i golvet. Även om han inte tillhörde dem som med ren råstyrka skulle kunna orsaka stenen som Angelia var uppbyggt av någon egentlig skada fick kraften ifrån hans stamp en enorm tryckvåg att skapas som skickade honom och hans anfallare genom rummet. Desperat försökte Ädlingen sedan krypa iväg genom rummet men han kom inte långt.

Han känner hur flera knän kördes ner i hans nacke samtidigt som starka händer tog tag i hans huvud och försökte pressa det tillbaka samtidigt som hans anfallares knän tryckte ner honom mot golvet. Ädlingen spänner sin hals och kämpar desperat emot. Fler händer tar då tag i hans huvud och pressar det bakåt samtidigt som fler knän tvingade ner honom emot marken. Ädlingen visste att hans kraft höll på att svika honom, hans blodförlust var allt för stor. Han slöt därför sina ögon och gjorde sig redo för att kämpa till döden då trycket helt plötsligt lättade.

”Vidriga Assassinska kräk!”

Ädlingen känner hur tårar rinner ner för hans kinder då han känner igen Monarkens röst. Han slår upp sina ögon och inser att alla hans anfallare hade fått sina huvuden kapade. Över honom stod Monarken med en blodig klinga som han slänger ifrån sig och hjälper Ädlingen upp. Ädlingen försöker tacka honom men tystas.

”Tala inte min vän.” Säger Monarken ömt. ”Ta hit en helare omedelbart!”

Ädlingen blir snabbt omhändertagen och ivägburen. Kvar står Monarken med sitt hov som genast samlats. ”Dessa vidriga kräk”! Monarkens röst darrar av vrede. ”De skall få betala för detta.”

”Greve, vart är Furstinnan?” En välklädd lång man med nattsvart hår uppsatt i en vacker fläta bugar djupt inför Monarken. ”Hon är ute på uppdrag, hon sa att hon skulle till Arathia för att samtala om…” Monarken avbryter honom genom att höja sin hand barskt. ”När jag behöver henne som bäst. Greve se till att förbereda Agelias gyllene Bevarar vakt, fler anfall kan komma.”

”Självklart min Monark”, säger han och bugar djupt varpå han lämnar rummet.

”Prinsessa något nytt om Den Mäktige?” En lång och smal kvinna med nattsvarta lockar och en glittrande klänning niger försiktigt. ”Nej min Monark, fick vi dock inte informationen om att han gick under i attacken mot SolChatar?”

”Om ni tror min kära Prinsessa att Lavierno den Mäktige skulle ha gått förlorad i den attacken kanske ni ej förtjänar er plats vid mitt hov.”

”Förlåt min ungdoms naivitet min store Monark.”

”Ni är förlåten min kära prinsessa. Nu se till att kalla hem tvåhundra Gryningsmän ifrån Skuggornasvärld och kalla in två tusen Bevarare ifrån Gryningsvärldens alla hörn.”

Prinsessan nickar oroligt. ”Givetvis min kära Monark.” Säger hon nervöst och lämnar rummet.

”Två hundra gryningsmän och två tusen Bevarare, är detta vist min käre Monark?” En kvinna klädd i en himmelsblå klänning möter Monarkens blick trotsigt.

”Min kära Kejsarinna inget vi kan göra nu kan kallas vist men vi måste handla, detta var en attack på en Prisjägare, en attack mot Angelia och hovet, alltså är det en attack mot själva ödet.”

”Men tvåhundra Gryningsmän?”

Monarkens blick flammar upp. ”Jag var inte klar än. Jag vill att ni Kejsarinna skall skicka bud till himlavärlden. Jag vill ha varje Bevarare som tjänstgör i himlavärlden vid Artlansagas östra gräns imorgon.”

Kejsarinnan flämtar till. ”Alla min Monark?”

”Alla!”

”Men min Monark det är ju över hundratusen man.”

Monarken verkade ha tröttnat på Kejsarinnan. Han stiger fram till henne och örfilar henne hårt. ”Är jag otydlig min kära Kejsarinna?” Eller bör jag påminna dig varför jag sitter på Angelias tron?”

Kejsarinnan möter hans vredgade blick under några ögonblick men bugar sedan djupt. ”Bevararna kommer vid Gryningensljus att stå redo för befallning vid Artlansagas östliga gräns.”

”Gott! Ni kan lämna mig.”

Kejsarinnan är på väg ut då hon stannar till. ”Och ni min kära Monark, vad skall ni göra?”

Monarken vänder sig emot henne efter att ha plockat upp sitt blodiga svärd. ”Jag skall bege mig av mot Gryningsdalen för att tala med Ödet.”

”Där min vän ligger det, A Hat’yl. Tillsammans med dem mäktiga städerna A Fatala, A Ronz och A Nagyros utgör denna stad kronan av den Assassinska konfederationen. Lavierno blickar upp i luften och imponeras av den svävande staden. Han hade alltid fascinerats över änglafolkens strävan att bo bland molnen.

”Har ni fler städer som är byggd bland himlens moln?”

”Nej, bara de jag räknade upp. A Fenyeserna har flest städer bland himlens moln. Vigerna har även dem några. Assassinerna och Ryttarna har färst.”

Lavierno nickar och böjer huvudet bakåt för att få en blick av stadens högsta punkt dock kan han ej se vart staden slutar ty en mur av moln hade lagt sig likt ett täcke över staden.

”Det är en vacker plats.” Konstaterar Ayla utan att låta elak eller ironisk. Hennes humör hade på de tre dagarna de tagit för dem att nå fram till A Hat’yl förbättrats avsevärt. Arnyak ler lite åt henne varpå han börjar promenera upp på kullarna mot den lilla staden Kisc’yl som hade byggts under A Hat’yl. När det lilla sällskapet nått fram till Kisc’yl märker det att något var fel. Staden var fylld av liv och folk verkar vara mycket oroliga. Överallt förstärktes murarna och de två plattformarna som användes för att sig upp och ner till A Hat’yl åkte var i ständig rörelse. Dem stiger in innanför statsmurrarna och hör genast intensiva ljud ifrån varje smedja.

Lavierno ser sig bistert omkring. ”Denna stad gör sig redo för strid.” Konstaterar han.

Arnyak nickar. ”Detta är inte bra Lavierno, jag har varit borta ifrån det Assassinska samhället för länge jag vet inte vad som kan ha skett, kanske konfederationsråden hann beslutat någon form av militär aktion.”

Lavierno svarade inte ty han såg hur Ayla förnöjt skakade på huvudet samtidigt som hon såg sig om med nyfiken blick. ”Arnyak vi borde fortsätta upp till A Hat’yl vi kanske kan få några svar där.”

Arnyak nickar och leder dem fram till platsen varifrån de stora plattformarna svävade till och från staden. Väl på plats ser Arnyak att många Assassinska krigare står och vakar över plattformarna. Han tyckte att detta var märkligt men han ledde sina två följeslagare fram emot platsen där snart ytterligare en plattform skulle ta upp folk.

”Stanna där Assassin ingen kommer upp till A Hat’yl om man inte skriftligt kan intyga ett officiellt ärende eller boende.”

”Va?” Arnyak skakar på huvudet. ”Ni menar att jag som fullvärdig Assassin inte kan stiga upp i staden?”

”Er hörsel är det inget fel på Assassin.” Vakten börjar vinka iväg dem. Dock vägrar Arnyak att flytta på sig. ”Ni bör släppa upp mig ty ni vet ej vem jag är.”

Vakten möter Arnyaks blick, ”och vem är ni Assassin?”

”Mitt namn är Arnyak Vandar och mitt ärende är att besöka min farfars grav.”

Vaktens ansikte bleknar. ”Är ni Aki Arnyékk Vandars sonson?” Arnyak nickar. Vakten bugar genast och släpper förbi dem. Tillsammans med få andra som släppts på plattformen svävar de snart upp mot A Hat’yl.

”Vem var Aki Arnyékk Vandar?” Frågar Lavierno nyfiket när det svävar upp emot stan.

”Han var min fars far och en stor man.” Säger Arnyak. ”Han var även en Assassinsk filosof, Skuggvandrare och denna stads beskyddare, men det var förlängesedan.” Fortsätter Arnyak då han känner att Lavierno inte var nöjd med hans första svar.

”Och hans namn väger fortfarande väldigt tungt antar jag.”

”Oerhört.”

Snart var de uppe bland molnen och tillsammans vandrar dem alla tre in i den stora staden. Lavierno tror först att de skall be ge sig emot det stora citadellet men Arnyak för dem till ett bostadsområde med stora och lyxiga hus. Arnyak går fram till ett utav de större husen och kliver rätt in utan att knacka. Efter honom skuttar Ayla och Lavierno kände att det var lika bra att bara följa efter.

Väl inne i bostaden börjar Arnyak tända några ljus och dra undan lakan ifrån de spökliknande möblerna. ”Jag har inte varit här på länge”, förklarar han sig.

”Är detta ditt hem?”

”Nej det var min farfars men han lämnade det åt mig.”

Lavierno nickar och sjunker ner i en fåtölj. Ayla sätter sig bestämt bredvid honom. ”Nå Lavierno du kanske kan förklara hela situationen för mig nu?”

”Alldeles strax”, säger Arnyak och går fram till en vägg och rycker undan det lakan som hängt uppspikat på väggen. Lakanet hade dolt ett svärd. Lavierno kände igen klingans design. Det var samma svärd som hade använts av Skuggvandrarna i SolChatar. Arnyak plockar ner vapnet och ler, varpå han snabbt drar sitt eget svärd och hänger upp det på väggen varpå han kör ner Skuggvandrarklingan i sin tomma skida. Sedan slår han sig ner i en fåtölj.

”Nu min vän Lavierno skall jag berätta för dig om en utav Assassinernas mest Bevarade hemligheter. Lavierno nickar.

”Vi Assassiner är en farlig ras. Vi insåg det för många år sedan. Vi kämpar alla inom oss emot vår blodtörst, vi kämpar emot vår lust att döda.” Det hörs ett fnysande ifrån Ayla. Arnyak väljer att ignorera henne. ”Alla änglavarelser drivs av instinkter, precis som våra okända förfäder, dem som vi i folkmun brukar kalla för Aepitezer.”

”Arkitekterna?”

”Precis, många tror att änglarna födes efter Den mörka stormen. Detta är ej sant. Ty vi vet ifrån säkra källor att det fanns ursprungliga varelser som liknade änglaraserna långt innan Den mörka stormen.”

Lavierno ser väldigt kritisk ut. ”Kan detta verkligen stämma? Inget jag läst har antytt detta.”

”Ni Lavierno är en humanoid ni föddes efter Den mörka stormen och tro mig när jag säger att det finns mycket dolt av historien innan Den mörka stormen, långt innan ödet.”

Arnyak lutar sig fram emot Lavierno. ”Säg mig Lavierno har du aldrig undrat över varför den största och mäktigaste staden under gryningen heter Angelia?”

Lavierno rycker till.

”Du vet om att Angelia, en gång hette A Zaro’Angeliz vilket betyder Änglarnas stad?” Lavierno nickar.

”Angelia byggdes inte av ödet utan stod stark långt innan ödet, långt innan Federationen. Den byggdes av Ursprungliga varelser kallade Aepitezer. Dessa varelser gick precis som många andra Ursprungliga förlorade i Den mörka stormen men precis som med mycket annat finns essensen av dem kvar i de humanoida varelser som kom efter dem. Det samma gäller änglavarelserna.”

Lavierno nickar. Han visste att detta faktiskt skulle kunna vara genuin information, det var i alla fall inte omöjligt att det låg till på detta viset ty ödet hade få förteckningar om tiden innan Den mörka stormen. ”Men hur hör detta ihop med ordet på dokumenten?”

”Jag kommer till det. När du Lavierno nyttjar din kraft fokuserar du och släpper lös all den energi som redan finns hos dig. Har jag fel?”

Lavierno skakar på huvudet. Han förvånades inte alls över att Assassinerna kände till hur de humanoida släppte lös sina krafter i from av mäktiga tryckvågor, snabbhet och förmågan att flyga.

”För oss änglar fungerar det inte på detta vis. Ty vi insåg för längesedan att en sådan användning av våra krafter skulle försvaga våra släkten då varje generation föds svagare som om de ursprungligas kraft håller på att lämna oss.”

Lavierno tvekar en stund ty han som en Prisjägare vid Monarkens hov kände till sanningen bakom detta. Dock visste han att han ej kunde anförtro detta, inte ens till sin vän Arnyak.

”Därför försökte vi finna nya krafter och detta på det mest fanatiska och perverterade sätt.”

”Magi?”

”Ja bland annat. Magi bygger på att väva samman energierna runt omkring sig eller inom sig till att bli en perverterad avkomma. Helt nya energier och krafter som vilt och slarvigt kan riva sönder både verklighet och själ. Därför valde vi att ge upp. Men någon gång vid änglarnas gryningstid samlades de visaste ibland de olika raserna och dem fann ett sätt att genom ren fokusering och vilja hitta tillbaka till våra Ursprungliga förfäders krafter.”

Lavierno reser sig häftigt upp med en jagad blick. Ayla dock sitter kvar och betraktar Arnyak med en lugn och förnöjd blick. ”Era dårar, vet ni inte vad det är för krafter ni leker med? Inser ni inte konsekvenserna av ert handlande?”

”Vi änglar är en farlig ras som kanske borde utrotas men det hör inte hit. Varje ras har vidtagit extrema försiktighetsåtgärder för att se till att kraften hos oss inte skall missbrukas. Fråga mig inte vad de andra raserna har gjort men vi Assassiner har två sätt att hantera dessa krafter. De Assassiner som verkligen kan finna de forna Aeptizernas krafter tas upp som Skuggvandrare och tvingas svära en ed, en ed som binder dem till den filosofi som bland annat min farfar Aki Arnyékk Vandar arbetade fram med andra visa män som skulle fungera som ett skydd inte bara för andra folkslag utan även oss. Dock är det inte det som är viktigt för oss nu utan det är den andra försiktighets åtgärden och det är våra kontrakt.”

”Era kontrakt?”

”Ja våra kontrakt är mycket mer än en bit papper där vi lovar att utföra ett uppdrag för en viss summa på en viss tid. Nej när vi Assassiner ingår ett kontrakt gör vi det med vårat allt, våra själar, våra sinnen. Vi blir en del av kontraktet som måste uppfyllas annars kan vi aldrig få ro.”

Ordet >>Vegzett<< du fann på dokumenten nere i Artlansaga är det ord vi yttrar när vi uppfyllt våra kontrakt. Då är bandet mellan oss och kontraktet brutet och vi kan fortsätta med våra liv. Men fram tills att vi gjort detta även om kontraktet uppfyllt eller ej kan vi aldrig finna ro.”

Lavierno funderar, han hade alltid fått höra att om man ville anlita en Assassin var man tvungen att skriva ett kontrakt. Han hade aldrig kunnat ana att det var en sådan stor del av vilka dem var. ”Men hur kan kontrakten hindra er Assassiner ifrån att ge efter för er blodtörst?”

Arnyak ler, ”det är ytterligare en del av kontraktets hemlighet. En Assassin som skriver ett kontrakt måste skriva en motivering, en sådan som är inom ramarna för vårt folks moraliska struktur.”

”Vad händer annars?”

Arnyak möter allvarligt Laviernos blick. ”Om en Assassin skulle utföra ett kontrakt ej värdigt eller utföra jobb utan att ha ett kontrakt kommer dem att jagas o uttröttligt av Skuggvandrarna. Du förstår vi bevarar balansen inom vår egen ras. Det var därför folk blev väldigt förvånade över att Artlansaga inträffade men det ligger klart nu att Assassiner hade ett finger med i spelet annars hade det aldrig kunnat genomföras.”

”Men vad gör vi då här, vad finns här i denna stad som kan avslöja vilka som låg bakom detta?”

”Lavierno dokumenten du fann nere i Artlansaga är egentligen värdelösa. Orsaken att vi tog dem vara bara för att det hade varit olyckligt om någon kommit och hittat dem och kopplat >>Vegzett<< till Assassiner men här A Hat’yl finns en plats helig för Assassiner. Här finns platsen alla kontrakt samlas. När ett kontrakt skriv ristas all information ner på en plats inom denna stad.”

”Men har man inte redan undersökt kontrakten här då?”

”Det är klart man har, men man har letat efter personen som utfärdade kontrakten vilket i sig är oviktigt för det kan ha varit vem som helst. Nej nu vet vi att Assassiner låg bakom detta och det kan bara betyda att motiveringarna på kontrakten fifflades med. Någon eller några när de fick kopian på kontrakten i denna stad ristade inte in informationen korrekt i stenen och det är bara stenen man undersökte efteråt inte männen som tog emot kopiorna på kontrakten. Nu när man tänker efter är det självklart, dem vars uppgift det är att rista in varje utfärdat kontrakt på stenen borde ha insett att något var fel när antagligen ett par tusentals namn dör upp alla tillhörande det geografiska området Artlansaga.”

Lavierno ser tveksam ut. ”Jag tror fortfarande att jag inte riktigt förstår.”

Arnyak nickar tålmodigt. ”När Assassinerna undersökte kontrakten efter Artlansaga såg dem oskyldiga ut. Men det var dem inte någon eller flera personer hade utfärdat flera tusen kontrakt på olika individer nere i Artlansaga vid samma tidpunkt. Därför hamnade alla Assassinerna där samtidigt. Något gick då fel och bråk uppstod. Detta följdes av att hela Artlansaga trodde att Assassiner anföll vilket dem på ett sätt gjorde. Men de gick till stark motattack. Vi Assassiner som var bundna till ett kontrakt var tvungna att samarbeta och helt plötsligt var vi inte individer på uppdrag utan en hel armé. Dock anföll inte bara folket i Artlansaga oss utan även den Assassinska delen av Artlansaga. De Assassinerna där såg det som en krigsförklaring och gick även dem ut i strid. Dessa Assassiner hade varit förberedda för något sådan då de visste att detta kunde ske, då en Assassin alltid är förbered för allt därför hade de många vapen och material för krig. De kom till oss andra och bistod oss och tillsammans med kraft och dödlig precision dödade vi alla i gruvans djup.

Utan att ha vetat om det då hade vi blivit lurade till att starta denna konflikt, ett krig mellan änglarna. Något som skulle passa en man som Bankiren väl.

Vi har hela tiden trott att det var de individerna som låg bakom kontrakten som lurat ner oss till denna massaker men dessa har ej gått att finna, antagligen mördade eller falska identiteter. Men nu vet vi att Assassiner var inblandade och då väcks frågan hur kunde man sett till att detta i Artlansaga skedde jo genom att aldrig varna om att det faktiskt höll på att hända och det finns bara en sådan position varifrån man skulle kunna göra detta och det är här i A Hat’yls heliga rum dit alla kontrakten kommer. Någon måste ha sett alla kontrakt och insett att något var fel men inte rapporterat det och sedan när de ristat in kontrakten i stenen ändrat på informationen för att de skulle verka oskyldiga. Ingen har misstänkt Assassiner därför har dessa män och kvinnor inte misstrotts ty de hade ju bara ristat in kontrakten men nu skall jag ta reda på sanningen.”

Lavierno som satt sig ner under Arnyaks redogörelse reser sig på nytt. ”Du vet att dessa personer endast kommer hävda sin oskuld och att de inte alls visste om vad som pågick och att dem inte alls ristat in falska kontrakt.”

”Jag har aldrig sagt att jag hade tänkt vara mild i min utfrågning Lavierno”. Säger Arnyak med ett blodtörstigt leende.

I A Fatalas ministeriers sal satt statsherren Eräs på sin upphöjda stol och blickade ut över de tomma stolarna. Han suckar djupt och begraver händerna i ansiktet. Han hade aldrig upplevt sådan villrådighet som han gjorde nu. Budet hade kommit tidigt samma morgon att en A Fenyesisk vaktpost under natten hade omintetgjorts längs med gräns mellan A Fenyeser riket och de Assassinska riket. Redan i denna stund visste han att A Fenyeserna samlade Zentesvakten för att sedan ställa upp den längs med gränsen kanske till och med invadera Assassinsk mark. Ty alla hade redan skyllt allt på Assassinerna även om alla statsherrarna dyrt intygat att dem inte hade givit en sådan order och beordrat ut kommissioner att undersöka ärendet.

Eräs visste dock att detta inte skulle hjälpa. Han hade nämligen just återvänt ifrån ett möte med alla de Assassinska statsherrarna och alla hade dem konstaterat samma sak. A Fenyeserna skulle inleda en hämndaktion. Därför hade ordern givits att varje stats stat skulle börja göra sig bered för strid. Dock visste Eräs att detta skulle kunna vara början på slutet för den Assassinska konfederationen.

Helt plötsligt slåss portarna in till salen upp varpå vakterna vid porten korsar sina spjut. Eräs tittar upp på mannen som stigit in i salen. Det var A Fatals kapten för Skuggvandrarna herr Sättett. Med en lätt vinkning får han vakterna att släppa förbi honom.

”Statsherre Eräs!” Säger Sättett och bugar sig lätt inför A Fatalas överhuvud. Eräs nickar åt honom. ”Herr Sättett snälla sig att ni kommer med goda nyheter.”

Sättett skakar på huvudet. ”Tyvärr inte min herre ty nyheter har kommit ifrån Angelia. Det har skett en attack.”

”När? Av vilka?”

”Det skedde i natt men allt har tystats ner ty attacken var riktad mot själva hovet.” Eräs flyger upp ifrån sin plats. ”Vad säger ni? Fanns där några omkomna?”

”Nej min herre men det är inte allt, denna attack har enligt mina källor kopplats till Assassiner.”

Eräs sjunker ner i sin stol på nytt och känner hur paniken börjar krypa upp över honom. ”Vad har det vidtagits för åtgärder?”

Sättet ser ner i golvet. ”Tala Herr Sättett, hur har hovet svarat på detta?”

”Inga officiella varningar eller hotelser har getts men…”

”Vid de forna tala karl!”

”Vi har fått indikationer på kaoset runt om i himlavärlden att alla Bevarare har lämnat sina posteringar i vad som måste vara århundradets prestation ty nära 130 tusen Bevarare tycks ha försvunnit”.

”Dem har inte försvunnit Skuggvandrare. Skicka genast spioner till våra gränser, börja med öst gränsen mot Artlansaga.”

Sättett ser frågande ut. ”Min herre ni tror väl inte?”

”Jo det tror jag”, Eräs reser sig på nytt. ”Vakter förbered dimensionsporten jag skall strax be ge mig av.” vakterna bugar och lämnar rummet.

”Vad skall ni göra min herre?”

”Jag skall tala med alla statsherrar och föreslå att det Assassinska samhället ovillkorligen skall kapitulera inför ödet.”

”Va? Men min herre vi vet ju inte vad ödet kommer att göra än?”

”Jag tänker inte låta vårt folk sluta som de grå, utrotade, besegrade och snart glömda av tiden.” Eräs spänner på sig sin mantel och samlar ihop några papper. ”Jag tänker se till att vår konfederation styrelse tas över av Ödet. Med lite tur kanske Ödet inser att vi då inte vill ha en konflikt och vi kanske en dag kan återvända till vårt ursprungliga styrelseskick men jag tänker inte låta Gryningsmännen krossa oss eller tillåta att Gryningsfederationen och A Fenyeserna erövrar våra rika länder och festar på dem likt gamen över ett as.”

”Min herre detta kan ju faktiskt lyckas.”

”Det är min förhoppning herr Sättett. Ingen har tänkt på det innan, jag bara hoppas att jag inte kommer försent.” Eräs han packar färdigt och skall till att ta farväl av Sättett då han känner en känsla inom sig han inte känt på många år. Under ett kort ögonblick förstår han inte den pirrande känslan längs med ryggraden men inser sedan vad det är och kastar sig ner mot marken men försent ty han genomborras av en blänkande Skuggvandrarklinga.

Tyst och snabbt drar Sättett ut klinga ur Eräs rygg och höjer sitt svärd och skiljer hans huvud ifrån hans kropp. Han plockar sedan upp Eräs huvud och lägger det i väskan Eräs använt till sina paper. Efter det fokuserar han, sedan tar hen ett steg och med ens är det som om verkligheten slukar honom och han försvinner in i intet.

Monarken herre över hovet, den mäktigaste ibland Prisjägarna eskorteras ut ifrån Ödets mäktiga sal av två Gryningsmän. Snart hade dem lämnat de imponerande underjordiska gångarna bakom sig och stigit upp ovan jord i gryningsdalen. Monarken har dock inte tid att beundra dalens skönhet dels har han bråttom dels är han mycket förvirrad efter mötet med Ödet. Han sätter därför genast fart mot gryningsslottet där de mäktiga Gryningsmännen levde. Oblygt dundrar han in genom slottets portar och marscherar iväg mot dimensionsrummet. Han stiger upp på plattformen och talar högt och tydligt. ”Angelia”. Varpå han försvinner ifrån plattformen.

Monarken stiger ut i Angelia. Vakterna vid porten bugar djupt inför honom när han stegar förbi dem. Monarken tar sig kvickt fram till hovets tronsal. Salen är fylld med folk och han kan se hur Greven och Prinsessan är dem enda utav hans hov som fanns på plats.

”Alla ut härifrån!” Skriker han ljudligt varpå förskräckta damer och herrar snabbt utrymmer salen. Prinsessan och Greven sitter kvar på sina platser dock lite oroliga ty dem visste inte riktigt om ordern gällde dem också.

”Vart är Furstinnan?” Frågar Monarken bestämt.

”Hon har inte gått att finna än men vi har skickat bud till Arathia.” Säger Prinsessan försiktigt.

Monarken nickar. ”Min kära prinsessa vart är Gryningsmännen jag kallade hit?”

”Gryningsmännen har fått ert meddelande men dem kommer kunna vara här i Angelia först imorgon.” Svarar Prinsessan och tittar oroligt på Monarken.

Monarken skakar på huvudet. ”Ingen fara dock skicka nya bud om att jag vill ej ha dem i Angelia. Skicka dem till himlavärlden.”

”Självfallet min Monark.” Säger Prinsessan och skall till att resa sig.

”Sitt ner jag är inte klar. Vart är himla-Bevararna?”

”Dem står redo vid Artlansagas gräns min Monark. De anlände dit i gryningen.” Säger Greven.

”Bra ge dem klartecken, jag vill att dem skall ge sig av till den närmsta Assassinska huvudstad de kan nå det spelar ingen roll vilken det är.”

”Givetvis min Monark men tror ni inte att en sådan aktion kan uppfattas som fientlig.” Säger Greven.

Monarken svarar inte. ”Sedan vill jag att ni ger order om att skicka trehundra prisjägare till Artlansaga. Ingen som inte bär ödets tecken på sitt bröst får inte komma i närheten av Artlansaga.”

”Min Monark nog är väl detta ett jobb som passar sig bättre för Bevarare.” Säger Greven lite förnärmat. ”Sen vet ni säkert om att Prisjägarna är väldigt få, om vi skulle ta ut trehundra ifrån aktiv tjänst bara för att vaka över en gruva skulle…”

”Tig innan jag får dig att tystna för evigt.” Morrar Monarken fram. ”Jag spelar inget spel jag är dödligt allvarlig. Jag vill också att följande utförs. Skicka bud till havsväktarna och havets konung. Säg dem att jag vill ha varje Gryningsskepp dem har liggandes i Assassinskt vatten och i sjölederna till Artlansaga och ingen jag menar verkligen ingen ifrån Gryningsfederationen skall ta sig in på Artlansagas mark eller Assassinsk mark via haven.”

Prinsessan och Greven tittar på varandra. ”Min Monark har ni talat med ödet?” Säger Greven till sist.

”Ja det har jag gjort. Allt detta är sanktionerat. Nu tillbaka till mina befallningar. Jag vill ha Gryningsmännen redo i Himlavärlden om två dagar där skall de invänta mina befallningar och endast mina. Sen vill jag att våra Bevarare som då bör ha nått fram till en utav Assassinernas huvudstäder skall kräva den stadens ovillkorliga kapitulation om inte dessa krav möts skall de anfalla och de skall göra detta beslutsamt och utan pardon innan staden kapitulerat eller fallit. Är det förstått?”

Greven och Prinsessan reser sig upp och svarar honom i kör. ”Ja min Monark.” Varpå de bägge lämnar salen.

Monarken går då genast fram till ett bord i mitten av rummet där ligger det flera kartor och efter lite letande finner han vad han söker efter. En karta över himlavärlden och Assassinernas rike. Till sist finner han vad han söker efter. ”Där viskar han tyst för sig själv. Där kommer Bevararna att be dem kapitulera eller gå under.” Han inspekterar den lilla fläcken på kartan där det Assassinska ödet skulle avgöras. Han följer blicken ifrån bläckplumpen på kartan ner till den skrivna under bläckmarkeringen. Namnet A Fatala stod där skrivet med skarpa bokstäver.