- Assassinsk varning. Inristad ovanför porten som användes av Assassiner in till den mäktiga gruvan Artlansaga.
Ragy Fenya slänger in mer ved i elden. Varpå han sätter sig ner på den stenen han släpat fram till elden att sitta på. När han sätter sig ner ger hans vitfärgade ringbrynja ifrån sig ett högt skramlande ljud.
”Kan du inte vara tyst?” Säger en utav de fem andra männen som sitter och halvslumrar kring elden.
”Det är ändå inte meningen att ni skall sova på er vaktpost.” Muttrar Ragy. ”Väck de andra!”
Mannen som först talat vars ansikte nu blev kallt reser sig trotsigt upp och går runt bland de utspridda männen och slår till dem lätt över deras hjässor. Genast blir det liv kring elden samtidigt som det hörs tysta svordomar och muttranden.
Ragy höjer då sin röst, ” A Fenyeser ni är här för att vaka över Artlansaga. Detta är er plikt och det finns många som arbetat outtröttligt för att vi skulle släppas in på Artlansagas område igen. Låt oss nu visa oss värdiga denna uppgift.”
Ragy möter allas blickar och alla verkade godta det dock kunde han se hur en man vid namn Kesru skakade på huvudet.
”Något som är fel soldat Kesru?”
”En hel del. Någon bland A Fenyeser rådet såg till att vi skulle få tillträde till Artlansaga men Bevararna vägrar låta oss stiga ner i gruvan eller vaka över vår egen port istället måste vi sitta här och vaka över Argollios porten.” När han nämnde Argollios får alla män runt om elden något mörkt i blicken.
Ragy suckar. ”Det är som du säger, Bevararna litar inte på oss. De vet att vi ej kan öppna denna Assassinska styggelse, därför placerade dem oss just här.” Ragy möter Kesrus blick tills denne tittar ner i marken.
Ragy drar då sin mantel tätare intill kroppen och tittar sedan in i elden. Dock bryts tystnaden på nytt.
”Men om Bevararna inte litar på oss och om vi inte får stiga ner i gruvan, vad gör vi egentligen här?” En ung man vid namn Fia ser sig omkring på de andra med en frågande blick, ”jag menar Bevararna kan väl lika gärna vaka över denna port också. Varför skall just vi göra det?”
”Därför att A Fenyeser rådet vill ha oss här för att vänja Bevararna vid tanken på att snart släppa in De ljusa i gruvan. De vill se till att när gruvan öppnas är det A Fenyeserna som stiger ner först. Inte federationen, inte Argollios utan A Fenyeser.”
Fia ser tvivlande ut. ”Och det kommer alla gå med på?”
”Verkligen inte men när gruvan öppnas kommer vi redan ha folk på plats. Vi kommer då att stiga ner genom A Fenyeser porten och säkra våra tillgångar. Annars kan du räkna med att Federationen lägger beslag på dem.”
Alla män kring elden tittar imponerande på Ragy. De visste alla att han var äldst men de hade ännu inte fått erfara hans visdom. Ragy nickar åt dem alla med ett leende varpå männen fortsätter sitt samtal.
”Ni talar vist A Fenyeser Federationen är inte till att lita på.” Hörs plötsligt en röst säga inne ifrån mörkret precis utanför eldens ljus.
Alla män kring elden flyger upp med dragna vapen. ”Vem ni än är ni gör intrång på en A Fenyeser kontrollerad zon, ger er nu till känna eller känn Zentesvaktens vrede.” Ragy talade självsäkert men han oroade sig ändå ty om en inkräktare kommit ända fram till dem betydde det att denne tagit sig förbi Bevararnas vaktposter.
”Sänk era vapen änglar av Zentesvakten ty jag kommer i fred.” En kortvuxen man stiger ut ur mörkret iklädd en grå klädnad prydd med ödets stolta tecken.
Männen vid elden sänker långsamt sina vapen men Ragy var fortfarande misstänksam. ”Vad gör ni här ärade Bevarare?”
”Jag gör min vaktrunda och såg er eld och insåg att jag behövde värma mig.” Säger Bevararen med stillsam röst samtidigt som han försiktigt närmade sig männen kring elden. ”Jag kan dock vandra vidare om ni Ljusa inte vill ta emot en Bevarare vid er eld.”
Ragy sänkte då även han sitt vapen. ”Givetvis inte herr Bevarare, snälla slå er ner och gör oss sällskap.”
Bevararen bugar lätt och stiger fram och slår sig ner vid elden. Han sträcker fram sina händer och låter elden värma dem. Hela tiden följs hans rörelser av Ragy.
”Säg mig herr Bevarare ni råkar inte vara en himlabo?”
Bevararen drar tillbaka sina händer och möter Ragys blick. ”Varför tror ni det?”
”Gryningsborna brukar vara högresta och himlaborna är generellt sätt inte lika högresta.”
Bevararen nickar. ”Nej ingen himlabo. Men det finns fler varelser som inte är lika högresta som Gryningsborna. Exempelvis Arathianerna.”
”Ni kommer alltså ifrån Arathia?”
Bevararen ler och nickar. ”Det stämmer men jag har varit placerad i himlavärlden hela mitt liv. Jag har rört mig runt bland både himlabor och änglavarelser.”
Bevararen plockar sedan fram en fickplunta som han dricker girigt ur varpå han smackar högt. Varpå han vänder sig mot Ragy. ”Säg mig har de skett något nytt i A Fenyesernas hallar?”
Ragy funderar. ”Nä inget anmärkningsvärt. Alla talar ju självklart endast om det som skedde i SolChatar.”
Bevararen nickar allvarsamt.
Den unge Fia tittar dock nyfiket upp, ”vad skedde i SolChatar?”
Bevararen hinner svara innan Ragy hinner förklara att sådant inte är ämnat för yngre att höra.
”Vad som skedde där är att Gryningsfederationens överhuvud Bankiren utsattes för ett mordförsök och Lavierno den mäktige av Monarkens hov dödades.”
Fia spärrar upp sina ögon. ”Verkligen? Vad skedde?” Sedan sänker han blicken och viskar försiktigt, ”Var det Argollios?”
Bevararen skrockar, ”Argollios? Det var ett tag sen jag hörde det ordet. Trodde att folk inte vågade uttala det längre.” Han möter sedan Fias blick då denne tittar upp, ”ja pojk, Argollios, Assassiner! Dock var de ej ensamma utan de hade hjälp ifrån Skymningsbor.”
Fia spärrade upp ögonen. ”Vad gjorde skymningsbor i SolChatar?”
”Det räcker nu!” Sade Ragy skarpt. Vi A Fenyeser utsätter inte unga krigare för världen herr Bevarare. De skall endast fokusera på strid och inget annat. Visdomen kommer med åren inte genom att skrämma dem med berättelser av skräck sent om natten.”
Fias kinder blir blossande röda och han vänder sin blick mot natthimlen. Bevararen plockar återigen fram sin plunta och dricker på nytt.”
Ragy tittar ogillande på pluntan men en man vid namn Zegre böjer sig fram mot Bevararen. ”Tillåts Bevarare att dricka berusande drycker på era vaktpass?” Frågar han nyfiket.
Bevararen skrattar till. ”Detta är ej en berusande dryck. Detta är endast Selemsaft.”
Alla männen kring elden tittar nu på Bevararen med törstiga blickar. Även Ragy känner en brännande törst i halsen ty inget var sötare än selemsaft. Bevararen verkade först inte märka männens törstiga blickar men när han skall stoppa tillbaka pluntan ser han allas blickar och hejdar sig. Först tvekar han och skakar lite på pluntan som för att kontrollera hur mycket det fanns kvar och efter en lätt suck räcker han över pluntan till männen kring elden.
Ragy inser att stämningen höll på att bli alldeles för lättsam kring elden samtidigt som pluntan gick runt bland männen. Han vänder sig därför om mot unge Fia som just skall till att ta emot pluntan. ”Fia ge dig av och samla mer ved till elden.” Fia ser otroligt besviken ut och skall till att protestera men Ragy spänner blicken i honom. Muttrandes reser sig Fia upp samtidigt som han ser hur pluntan skickas förbi honom.
Fortfarande svärandes ger sig Fia av i mörkret. Han väntar ett bra tag med att tända en eldsticka. Sedan börjar han söka efter buskage vilket var en utmaning. Han var tvungen att promenera en bra bit innan han fann vegetation som de inte redan hunnit rensa bort den vecka som de befunnit sig på vakt utanför den Assassinska porten. Han samlar sedan ihop lite grenar och varpå han börjar ta sig tillbaka på de krångliga små stigarna som en gång i tiden använts av Assassinerna.
Efter att ha varit nära på att snava ett par gånger kan Fia skymta ljuset ifrån elden och han ökar takten lite med hoppet om att Bevararen kanske hade lite Selemsaft kvar. Dock när han närmade sig elden såg han till sin fasa att där låg sex utslagna kroppar på marken. Fia släpper veden han bär på i famnen och springer fram till Zegre och vänder på honom. Fia får en chock. Zegres ansikte är alldeles svart och ögonen blodsprängda.
Fia inser att det inte finns något han kan göra. Zegre var död. Han ser sig omkring och får syn på Bevararens grå klädnad. Bevararen ligger på mage dock ser Fia hur Bevararens ena arm är utsträckt och hur den krampaktigt håller fast om pluntan. Fia går fram till Bevararen och vänder på honom. Då ser han att det inte är Bevararen utan Ragy klädd i Bevararens klädnad. Många tankar far genom Fias sinne och mycket långsamt för han handen mott sitt svärds fäste.
Helt plötsligt känner han hur en stark hand tar tag i hans panna och drar honom bakåt. Fia hinner inte kämpa emot innan han känner kallt stål mot sin hals och hör en mörk röst. ”Må du finna visdom i döden.” Varpå han känner en brännande smärta över sin hals och hur mörkret tar honom.
Försiktigt lägger Arnyak ner Fias kropp på marken. Han ser sig omkring och samtidigt känner han hur hans puls stiger våldsamt snabbt. Kvickt drar han fram en flaska ur sin mörka klädnad. Han dricker lite och genast mår han bättre. Först trodde han att han druckit tillräckligt med motgift men han hade behövt dricka två gånger av den förgiftade saften innan A Fenyeserna hade bett om att få smaka.
Efter att ha druckit visslar han lågt ut mot mörkret. Han sätter sig sedan ner vid elden och väntar. Det tar inte lång tid innan steg ljöd inne ifrån mörkret. Lavierno – den mäktige stiger fram i elden ljus. Han ser sig omkring och skakar på huvudet.
”Du är en farlig man att ha som fiende Arnyak”.
”Dessa män var icke mina fiender Lavierno, deras död gjordes värdig ty den var nödvändig.”
Lavierno ser tvivlande på Arnyak men denne ignorerar honom och reser sig upp och stiger fram till porten. Lavierno drar sin mörklila mantel tätare intill kroppen och följer efter honom.
”Enligt minna källor kunde Bevararna aldrig stiga ner genom den Assassinska porten.” Sade Lavierno. ”Jag hoppas att du vet om hur man tar sig in.”
Arnyak ler.”Man kan endast öppna porten ifrån insidan.”
Lavierno tittar irriterat på Arnyak. ”Och hur skall vi då komma in min bäste Assassin?”
”Dem enda som kan stiga in och öppna porten för någon annan är skuggvandrarna.”
”Vi har alltså gjort att detta i onödan?”
”Nej”, säger Arnyak. Varpå han försiktigt kliver rätt in genom porten. Lavierno bara gapar. Han går fram och känner på porten. Dock var den av solid sten med någon form av mystiskt beskydd som han ej kände igen.
Helt plötsligt svänger den massiva stenporten upp och Lavierno ser hur Arnyak står där inne med två tända facklor. ”Otroligt”, mumlar Lavierno.
Arnyak nickar och stiger fram till honom och räcker över en fackla.
Lavierno nickar och skall just stiga in då han får syn på en text som gjorts synlig ovanför porten när den öppnats. ”Vad står det där”, frågar Lavierno och pekar på den blodrödglödande texten ovanför porten.
”Det är en varning.” Svarar Arnyak och stiger in genom porten.
”Vad varnar den för?”
”Gruvans faror”, svarar Arnyak kort. Han vänder sedan sin blick mot gruvans mörker. Han kunde för sin inre syn se den lilla flickan ifrån sina drömmar. Täckt i blod hade hon nu närmat sig honom och han upplevde nu att han kunde känna lukten av blodet som rann ner för hennes späda kropp. Arnyak slår undan de tankarna, hon var död nu och han hade en uppgift att utföra. Han stålsatte sig och påbörjade vandringen ner tillbaka till Artlansaga.
Det märkliga pirrandet var tillbaka längs med Arnyaks ryggrad. Han stannar upp och helt plötsligt hör han ett fruktansvärt dån. Arnyak inser att slottet runtomkring honom höll på att falla sönder. Arnyak gör helt om och börjar springa tillbaka genom korridoren han kom ifrån dock raserades golvet under honom. Han kastas neråt och tunga stenar slog ner mot honom. Han försökte desperat att fokusera men han lyckades inte använda sin förmåga och slår hårt i marken samtidigt som ett helt slott håller på att begrava honom.
Då känner han en våldsam energi och all fallande sten och han själv slungas iväg i en enda röra. Han inser att han kommer slå i den del av Bankirens slott som ännu står upp. Han bitter ihop och fokuserar och han glider in genom väggen. Han landar mjukt och tar sig upp och hoppar ut genom väggen. Han faller då genast ner i en stor krater. Han kan då se hur ett antal personer strider. Han ser hur Lavierno höjer sin hand och han kan känna den fruktansvärda energin som strömmar ut ur hans handflata som är riktad mot fem individer som skyddar ytterligare två varav en verkar allvarligt skadad. Dock sveper den fruktansvärda tryckvågen bara genom sex av Laviernos anfallare dock träffas den skadade och denne slungas iväg mot kraterns vägg och krossas sönder av kraften i Laviernos anfall.
Arnyak tvekar inte allt för mycket stod på spel. Han drar fram två kastknivar och slungar dem mot två av Laviernos anfallare. Dock slänger dem sig bara åt sidan som om de visste att ett anfall skulle komma. Lavierno slungar sig dock fram och med ett mäktigt hugg delar han en utav de som tagit betäckning på mitten.
Arnyak som fortfarande faller fokuserar sin kraft och sjunker genom marken och tar sig sedan snabbt upp. Väl ovan jord ser han hur de fem kvarvarande anfallarna hugger mot Lavierno som desperat försöker försvara sig. Han ser hur dem förflyttar sig fram snabbt och skickligt och lätt undviker Laviernos hugg och pareringar. Arnyak inser då vilka dem är. Anfallarna var skuggvandrare. Skuggvandrare som kunde ta hjälp av otroliga förmågor. Han visste att Lavierno kunde förlora denna strid om han inte ingrep. Han drog därför sitt vapen och störtade iväg mot Skuggvandrana utan att ens tänka då han visste att Lavierno var den ende som kunde hjälpa honom att förhindra det stundande kriget.
Dock hinner han inte fram till Lavierno innan en fruktansvärd kraft ifrån en okänd plats fick kratern att utvidgas. Arnyak, Lavierno och Skuggvandrarna slungas iväg genom kratern och landar hårt. Arnyak tar sig mödosamt upp och ser sig omkring. Han ser hur ett stort antal skuggvandrare en bit bort reser sig upp och störtar emot en man med exotiska kläder. Han hinner inte fundera över detta ty Skuggvandrarna vid honom och Lavierno är redan på fötter.
Arnyak tar sig kvickt fram till Lavierno som blöder ifrån flera sår. ”Jag skall döda dem, var enda Assassin.” Skriker han samtidigt som Arnyak drar upp honom.
”Det lär du få göra också om vi inte tar oss härifrån.” Helt plötsligt var Skuggvandrarna över dem igen. Lavierno puttar undan Arnyak och fortsätter att strida. Arnyak skall till att hjälpa då han ser den exotiskt klädda mannen höja sin sabel och med ett mäktigt hugg får han hela kratern att bli ännu djupare. Återigen slungas alla åt olika håll och Arnyak hinner uppfatta hur ytterligare en del av slottet faller över honom, Lavierno och Skuggvandrarna som anföll dem.
Arnyak tar sig efter stor möda upp genom raset. Han söker förtvivlat efter Lavierno men lyckas inte finna honom bland rasmassorna. Dock kan han se hur mannen ifrån skymningen återupptagit sin strid mot Skuggvandrarna. Då helt plötsligt drar sig alla Skuggvandrarna undan och försvinner. Arnyak anar vad dem tagit vägen men han skyndar bort mot mannen ifrån skymningen. Denna riktar då sin sabel mot honom samtidigt som han fortfarande håller i den vackraste kvinna Arnyak någonsin sett intill sig med sin fria arm.
”Snälla ni om ni kan förstå mig vet att jag är en vän, jag är ej här för att döda er jag är här för att ta reda på vem som ligger bakom detta överfall på er och er delegation.”
Mannen sänker sin sabel och vänder sin blick åt öst. ”Jag måste lita på dig ty de kommer att anklaga dig också.” Med det sagt går han fram till Arnyak. ”För henne i säkerhet i hamnen och du skall bli belönad gryningsbo.” Säger han och räcker över kvinna. Arnyak tar henne förvirrat i sin famn. ”Vad skall du göra?”
Mannen ifrån skymningen ler. ”Anfallarna försvann för de kände något som närmar sig och nu är det försent.” Arnyak fokuserar och helt plötsligt känner han en fruktansvärd energi. Även hans blick faller mot öst och där ser han plötsligt två individer som sprängde fram över himlavalvet. De bägge individerna var på några ögonblick framme vid kratern. Arnyak flämtade till av skräck. De bägge männen som anlänt var Gryningsmän.
”Kapitulera era mördare!”
Mannen ifrån Skymningen höjer sin sabel. ”Ge er av, jag är en del av en delegation ifrån Skymningen och har all rätt att vara här.”
”Ni är en mördare och ert uppdrag var att mörda Lavierno och Bankiren tillsammans med Assassinerna.” säger en utav Gryningsmännen.
Mannen ifrån skymningen skakar på sitt huvud. ”Era dårar”.
Mannen ifrån skymningen tycks sedan fokusera sin kraft. Genast skakar hela staden av den otroliga energin som vilat inom honom men som nu släppts lös. Arnyak insåg att han var en Ursprunglig varelse.
”Din dåre, du kan ej använda din Ursprungliga kraft du kommer ödelägga hela staden och det strider mot ödet lag.”
”Förbannelse över ödet!” Skriker mannen ifrån skymningen och med en otrolig rörelse är han framme hos dem och hugger en utav Gryningsmännen djupt över bröstet. Den andra Gryningsmannen riktade då ett slag emot mannen ifrån skymningen som träffas hårt och slungas djupt ner under marken. De bägge Gryningsmännen tittar ner i det stora hålet som leder ner under jorden. Mannen med såret ger då ifrån sig ett vrål likt ifrån ett våldsamt djur och de bägge kastar sig ner i djupet.
Arnyak dels skrämd men ändå fascinerad av den otroliga kraft han sett prov på börjar bestämt klättra upp ur kratern samtidigt som han håller den vackra kvinnan tätt intill sitt bröst. Då och då tittar han på hennes ansikte då hennes ögon ibland öppnas och ser upp på honom med en tacksam blick. När han kommit upp ur kratern hör han ett högt ljud. Han vänder sig om och ser hur enorma rasmassor kastas undan som om de var ingenting. Han ser hur Lavierno – den mäktige med våldsamma hugg tagit sig ut ur raset. Han håller upp ett Assassinskt huvud i sin vänstra hand samtidigt som han ger ifrån sig ett skrik. ”Seger!”
Arnyak suckar, lättad över att Lavierno klarat sig. ”Lavierno här är jag!”
Lavierno ser honom och flyger med enorm fart upp till honom. ”Vart är dem?”
Arnyak pekar med tummen på hålet i marken. Lavierno nickar. ”Vi ger oss av.”
”Till hamnen.”
Lavierno ser frågande ut men Arnyak tittar menande på kvinnan i sin famn.
”Hon är ju ifrån…” Lavierno släpper huvudet han fortfarande håller i sin hand. ”Vi kan inte synas med henne.”
”Jag tänker ta henne till hamnen. Du får göra vad du vill.” Arnyak börjar sedan gå mot hamnen. Han inser dock att det kommer att bli omöjligt ty han kan ana att hela SolChatars beväpnad vakt i denna stund nu var på väg mot palatset.
Helt plötsligt svävar han uppåt. Han inser att Lavierno tagit tag i honom och tillsammans med den svaga kvinnan tar de sig till hamnen.
Stilla landar dem på ett utav skymningsskeppen och omringas omedelbart av soldater som alla riktar sina spjut mot dem. Lavierno drar sitt svärd men Arnyak bara lägger handen på hans vapen arm. ”Sänk vapnet.”
Sedan går han försiktigt fram mot soldaterna och räcker fram kvinnan han bär på. Genast släpper två utav soldaterna sina spjut och springer fram och tar försiktigt emot kvinnan ifrån Skymningen. De skall till att bära ner henne underbord då Arnyak hör henne tala på skymningsmål till soldaterna. Arnyak förundrades av kraften i hennes röst trots hennes försvagade tillstånd. En utav soldaterna nickar åt kvinnan och ropar sedan ut order. Med ens sänker alla soldater sina vapen och börjar genast göra loss skeppet.
Lavierno ser på Arnyak. ”Jag tror att vi måste ge oss av.”
Arnyak nickar. ”Nej snälla gryning folk vi skydda er.” Säger kvinnan som nu omringats av andra kvinnor som tar hand om henne.
Lavierno ser orolig ut. Men Arnyak nickar och vänder sig om mot Lavierno. ”Vi har större chans att klara oss undan med dessa skymningsbor.”
Lavierno nickar tveksamt. Han hinner dock inte säga något ty ljud ifrån hamnen avslöjade att Gryningsfederationens soldater var på väg mot på piren för att borda skeppen. Manskapet ombord på de bägge Skymningsskeppen insåg detta och började genast påskynda arbetet med avseglingen.
Lavierno ler och utan att ta hänsyn till soldaterna som misstänksamt följer honom stiger han fram till reglingen och höjer sin hand och med en enorm tryckvåg sliter han sönder SolChatars mäktiga stenpir. Enorma vågor piskas upp av kraften ifrån Lavierno och de bägge skymningsskeppen kastas våldsamt ut till havs. Arnyak är en utav många som desperat försöker hålla sig fast vid vad än de kan få tag i. Lavierno skrattar dock högt och Arnyak känner att Lavierno kanske njöt lite för mycket av situationen.
När havet lugnat sig och soldaterna insett att Lavierno inte skulle ta till flera oväntade handlingar kunde resan mot skymningen på börjas. Arnyak förundrades över hur skickliga sjömännen var som navigerade sig fram över Gryningshaven som om de aldrig gjort något annat.
”Arnyak vi borde ge oss av nu, vi kan inte följa med dem till Skymningen. Tro mig när jag säger att där har vi inget att hämta.”
Arnyak nickar åt Lavierno och de gör sig bereda att ge sig av. Då kommer plötsligt kvinnan som alla verkade dyrka upp ovan däck med sitt stora följe.
”Vänta vänner.”
Arnyak och Lavierno bägge förtrollade av kvinnans skönhet hejdar sig och bugar klumpigt när hon stiger fram mot relingen och blickar ut över havet. Även resten av besättningen rörde sig nu mot styrbord reling och blickade ut över haven. Lavierno och Arnyak tittade oroligt på varandra då de fruktade att Gryningsfederationen nu hunnit ikapp dem.
Men inget skepp syntes till. Istället började havet koka och piska sina vågor vilt och galet en bit ifrån Skymningsskeppen. Arnyak och Lavierno stod och såg med förundran när kvinnan ifrån skymningen försiktigt svävade ut mot havet och välkomnade Mannen ifrån skymningen som steg upp ur det skummande vilda havet.
”Helt otroligt”, mumlade Lavierno. Arnyak bara nickade. Denne man som nu steg upp ur havet helt oskadd hade bara för någon timma sedan stridit mot två Gryningsmän.
Flera timmar senare vandrar Lavierno och Arnyak bredvid varandra längs med en okänd strand i Arathia. Dem hade stillsamt och i största hemlighet lämnats på en utav Arathias kuster av skymningsborna. Detta trots att kvinnan känd som Manushaqe erbjudit dem bägge fri lejd under Skymningen. Dock hade de bägge tackat nej. Ty dem visste att de var för sent att fly. Någon hade försökt döda dem och det var dags att slå tillbaka.
Ifrån Arathia tog dem sig till Gryningsvärlden. Till världsdelen May’hall. Väl på plats i dess djupa djungel vid en oansenlig liten by mötte de upp en utav Laviernos tjänare.
Arnyak identifierar kvinnan som Lavierno omfamnar som en prisjägare. En ödets tjänare precis som Lavierno med uppgift att jaga rätt på ödets farligaste fiender.
”Ärade Lavierno jag började nästan tro på Bankirens uppgifter om att ni gick under i attacken mot SolChatar.”
”Nejdå min kära Hind. Men tanken var att jag skulle falla ty den som ville se mig död hade inte underskattat min styrka dock hade denne person underskattat Skymningsdelegationens styrka.”
Hinden nickar. ”De går väldigt märkliga rykten om det.”
”Vad för rykten min kära hind”?
Hinden skakar på huvudet, ”nej bara att mannen som kämpade mot Gryningsmännen möjligen skulle kunna vara samme man som härjat under Gryningen under epitetet Piraten.”
Lavierno skakar på huvudet. ”Det tror jag ej min käre Hind. Denne man var en ärans man, han och kvinnan kallad Manushaqe erbjöd oss fristad. Han visade även tecken på hög integritet och moral. Vilket är kvaliteter du ej kunde finna om mannen kallad Piraten om jag minns min historia rätt.”
Hinden nickar. ”Självfallet o du Mäktige. Vad skall nu ske härnäst? Kommer ni att återvända tillsammans med mig till Angelia och avlägga rapport inför Monarken?”
Lavierno möter Arnyaks blick. Dem hade redan diskuterat detta. Demhade hört ryktet om Laviernos död och dem insåg att dem nu hade allt att vinna och inget att förlora, en lysande chans att ta sig fram obemärkta samtidigt som personen inom Monarkens hov som föråt dem slappnade av och inte längre insåg hotet som dem utgjorde. Med lite tur kanske denne även skulle göra ett misstag som dem då skulle kunna utnyttja.
Hinden lyssnar till deras förslag med en allt mer växande kritisk blick. ”Är ni säkra på att detta är en bra plan? Kan inte detta bara leda till att förrädaren får en starkare ställning inom hovet och ett starkare grepp om konflikten?”
”Det är därför som jag behöver din hjälp min kära Hind. Jag vill att du skall samla Prisjägare och Bevarare lojala till mig och för dem till Angelia. Jag behöver lojala ödestjänare innanför Angelias murar när jag återvänder ty denna förrädare har redan visat att alla medel i denna konflikt är tillåtna därför måste vi vara redo.”
”O mäktige vi dina vänner och lojala tjänare kommer att stå bakom dig i avslöjandet av denna vidrige förrädare.” Hinden sträcker på sig. ”Jag skall personligen se till att när du återvänder till Angelia kommer vi stå redo att skydda staden ifrån korruption och förödelse.”
Lavierno ler. ”Min kära Hind var försiktig ty våra motståndare är ännu okända och extremt farliga.” Med de sagda orden tar han tag om sin purpurfärgade mantel och river loss en bit av den och binder den runt Hinden högra arm. ”Bär min färg min käre vän och må ödet vara på din sida i dessa mörka tider.”
Med dessa ord bugar han sig inför henne, Arnyak nickar lätt och sedan ger sig dem bägge männen av. ”Vart hän nu då Arnyak?”
Arnyak ler lite för sig själv. ”När jag var på Bankirens kontor och läste hans korrespondens antydes det av personen undertecknad F att det fanns komprimerande information i ett utav Angelias utomstående kontor.”
Lavierno skiner upp. ”Verkligen då är det bara att ta sig in på det kontoret, svårare än så är det inte. Vart ligger detta kontoret?”
”I Artlansaga!”
”Detta är makabert!”
Arnyak vänder sig om möter Laviernos blick som är fylld av avsky. Arnyak nickar stilla. ”Stålsätt dig o du Mäktige ty det kommer bara bli värre ju djupare vi kommer.”
Lavierno kastar åter en blick runt omkring i den stora salen dem befinner sig och försöker att inte räkna de döda skeletten vissa som endast kunde vara ifrån småbarn.
”Vad hände här nere? Egentligen?”
Arnyak suckar. Många gånger hade han fått den frågan ställd till sig, många gånger hade han frågat sig själv den frågan. Han hade fortfarande inget bra svar.
”Du måste förstå Lavierno att vad som skedde här ner var inte Assassinerna vilja.”
Lavierno tittar tveksamt på honom. ”Men hur kunde detta ske då?”
”Det är det som vi måste ta reda på”.
Lavierno nickar och följer sedan efter Arnyak ner genom en gång. ”Hur kan de Assassiner som var här nere leva med sig själva? Jag menar hur kan de fungera normalt, hur kan de någonsin tänka på något annat är detta?”
”Det gör dem inte!” Säger Arnyak med låg röst samtidigt som bilderna ifrån blodbadet spelades upp för honom återigen.
I ett antal dagar hade de färdats genom gruvan nu och Lavierno hade blivit allt mer äcklad ju mer han såg. All död och allt lidande hade lämnat tydliga spår efter sig. Arnyak hade även han en svår tid. Han drömde allt tydligare drömmar om alla de som han dödat nere i gruvans mörker. Sen var det den lilla flickan. Den lilla flickan som möt sin död med en sådan värdighet. Hon som viskat de mest ohyggliga ord till Arnyak i mörkret. Han skulle aldrig glömma hennes mörka ögon, fyllda av hat och vrede. Hennes ansikte blodigt och smutsigt.
Han såg henne tydligare än någonsin och varje gång Arnyak slöt sina ögon kunde han höra hennes skrik och hennes mörka ord.
”Arnyak se där!”
Arnyak vaknar upp ur sina tankar och vänder sin blick mot portvalvet som Lavierno pekar på.
”Det är Angelias symbol” Vi kan inte vara långt borta nu. Arnyak nickar. Han visste att nu när dem var framme vid Angelias område hade de knappt en halv vecka kvar till dem kom till de administrativa delarna där Angelias kontor skulle gå att finna.
Tillsammans fortsatte de bägge männen ner i gruvans djup. Laviernos humör blev inte bättre ju djupare dem kom precis som Arnyak anat. Han mindes det mycket väl. Assassinerna hade skickligt blockerat vägarna uppåt med eld eller med tungt beväpnade vakter för att medvetet tvinga ner alla i djupet. Väl där nere hade den värsta massakern skett. Arnyak var en utav de männen som varit först på plats och han kunde för sitt inre öga se hur folk desperat försökt fly undan dem när de störta ner i djupet och hur de först fällt hundratals med projektiler varpå dem alla sprang fram och högg ihjäl alla som lyckats undgå att bli träffade.
Efter ytterligare några dagar nåde dem två männen fram till ett stort grott rum fyllt av imponerande byggnader alla pryda med Angelias sigill.
”Där borde det vara”, säger Lavierno och pekar på en utav de mindre byggnaderna. ”Det måste vara kontorsbyggnaden.”
De stiger in genom den uppbrutna dörren och ser sig omkring. Överallt pryddes väggar, golv och dokument av mörknande blodfläckar. Lavierno stiger fram och börjar genast rota bland skrivborden. Arnyak följer hans exempel men han har en märklig känsla inom sig. En form av illamående hade manifesterat sig inom honom ty han kände att han inte skulle gilla det som dem skulle finna här.
Arbetet var tröttsamt, i tre timmar grävde dem bland dokumenten utan att hitta något speciellt. Men Lavierno var o uttröttlig. Till sist gav han ifrån sig ett rop. Arnyak flyger runt med en dragen kniv. Lavierno skakar på huvudet åt honom.
”Lugna dig och ta dig en titt här. Jag har kommit över ett ord som jag stör mig på. Jag känner inte igen det och kan inte översätta det.”
Arnyak stiger fram och tittar ner på ordet som upprepas på många paper. >>Vegzett<<, var ordet som stod skrivet. Arnyak tar ett steg tillbaka. Lavierno skärskådar honom. ”Vad betyder det?”
”Det är en del av den Assassinska mystikens mest bevarade hemligheter.” Säger han lågt.
”Jasså?” Lavierno får något mörkt i sin blick. ”Du säger alltså att du inte vill avslöja vad det betyder?”
Arnyak svarade inte utan läste snabbt igenom de dokument som var prydda med ordet >>Vegzett.<< Han började nu förstå, men han ville inte tro på det men allt blev helt plötsligt uppenbart. Arnyak visste nu också att de Assassinska samhället hade letat på fel plats när de vill ta reda på vem som låg bakom massakern i Artlansaga. Han visste vart han var tvungen att be ge sig, till det Assassinska storfästet A Hat’yl.
”Vad är det som pågår egentligen Arnyak?” Laviernos röst var hård. ”Du har lett mig ner hit för att finna bevis men nu vill du inte delge mig vad du vet. Ligger det till så att Assassinerna är mer iblandade i detta än du vill erkänna?”
Arnyak vänder sin blick mot Lavierno. Han kände hur ilskan kokar inom honom. ”Ingen Assassin ligger bakom det här!”
”Du vet att det inte är sant. Vi finner detta, vad jag kan avgöra är ett Assassinskt ord och se på anfallet i SolChatar. Det genomfördes av den Assassinska eliten, Skuggvandrarna!”
Lavierno tar några hotfulla steg mot Arnyak. ”Skuggvandrarna skulle väl aldrig dyka upp i SolChatar om inte Assassiner var iblandade i en komplott mot dem”.
Arnyak känner hur hans blod kokar. Lavierno hade rätt, han visste det nu. Det kunde inte bra handla om Federationen och Hovets förrädare utan även Assassiner var iblandade i detta.
”Arnyak svara mig!”
Lavierno lägger bestämt sin hand på Arnyaks axel. Arnyak reagerar instinktivt och med en snabb rörelse ligger Lavierno på marken.
Arnyak hinner inte ens begrunda sitt öder stigna misstag. ”Inser du inte vad detta verkligen betyder. Det betyder att Assassinerna faktiskt bär all skuld på sig. Det var ingen olyckshändelse att vi gick ner i gruvan. Allt vi gjorde här nere var på grund av oss och ingen annan.”
Lavierno tittar chokat upp på honom men samlar sig och reser sig. ”Arnyak lyssna på mig. Om kurroption och förräderi kan ta sig in i Monarkens hov av Prisjägare då kan det ta sig in i det Assassinska samhället.”
Arnyak nickar stilla. ”Snälla Arnyak om vi ska lösa detta behöver jag din hjälp, inte bra för att rädda det Assassinska samhället utan för att rädda det som ödet står för.”
Arnyak möter Laviernos blick. Aldrig hade han mött en man som denne Mäktige Lavierno. ”Du har rätt min vän, samla ihop varje dokument med det ordet på. Vi ska ta med oss dem tillbaka.”
Lavierno nickar uppmuntrande. ”Bra, och du kommer förklara hur det ligger till?”
Arnyak nickar, varpå han går mot dörren. Lavierno försöker inte att hindra honom utan börjar istället samla ihop alla dokumenten.
Arnyak tar sig ut ifrån kontoret till den stora grott salen. Han suckar tungt och tankarna kastas omkring i hans sinne. Hur kunde han ha förbisett detta? Svaret hade hela tiden funnits i A Hat’yl. Mitt ibland Assassinerna. Mitt ibland de skyldiga. De som beordrat slakten i Artlansaga, de som låg bakom anfallet i SolChatar. Då minns han orden som talats till honom senast han var i gruvans djup, ”er girighet och blodtörst kommer bli er dom”.
Arnyak rycker till. Orden som han hade tänkt hade yttrats i mörkret genom den stora salen.
”Er ras kommer falla ifrån himlen ni ej äger, era riken kommer brinna!”
”Nej!” Arnyak flämtar till och drar sitt svärd och försöker desperat avgöra varifrån rösten kommer ifrån.
”Ni kommer att i tusentals år att få vandra genom världarna ensamma, utstötta och då skall alla se er sanna bestialiska natur.”
Arnyak känner hur paniken stiger inom honom. ”Vart är du!?” Skriker han högt.
”Tills dagen kommer då en utav er kan övervinna sin blodtörst!”
Arnyak snurrar runt och spannar ut i mörkret ty nu kunde han höra små nätta steg.
”Er ras är dömd, ty dagen kommer att komma då tusentals änglar kommer att fall igenom nattens mörker.”
Arnyak faller ner på knä. Ögonen tåras. Han försöker desperat att försåt sin rädsla och förtvivlan inför den lilla flickan som nu långsamt kommit fram ut ur mörkret.
”Du finns inte, jag dräpte dig. Du har funnit frid.”
Den lilla flickan ler elakt och skakar på huvudet. Samtidigt som hon river upp sin slitna klädnad och visar sitt bröst. Arnyak chockas över det ärr som pryder hennes späda lilla kropp. ”Nej min käre Assassin Arnyak, jag kommer inte finna frid innan er ras fått den rättvisa varje varelse som föll här i Artlansaga kräver.”
Arnyak skakar på huvudet. ”Du dog. Jag högg dig.” Han sluter ögonen.
”Se på mig! Se vad din grymhet har gjort.”
Arnyak slår upp sina ögon och genast är det som om mörkret flyter undan ifrån hans synfält och han ser alla döda kroppar runt om i salen. Han bevittnar döden omkring sig och ger ifrån sig ett hjärtskärande skrik.
Lavierno springer ut i salen. Han ser hur Arnyak ligger ner på golvet och snyftar vilt. Han skall till att fråga vad som står på då han får syn på den lilla flickan som ler åt honom. Lavierno stirrar in i hennes mörka vänliga ögon varpå han försiktigt närmar sig henne.
”Vem är du?”
Hon ler ännu större åt honom varpå hon går fram och omfamnar honom. Lavierno blir chokad över hennes omfamning men han går ner på ett knä och möter hennes blick.
”Mitt namn är Lavierno, vad gör du här lilla vän?”
”Jag väntade på dig.”
”Hur kunde du veta att jag skulle vara här just nu?”
”Jag såg det!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar