Stjärnorna tindrar på himlavalvet, kylan är likt nålstick mot huden. Naturen är lugn och i det stilla vattnet reflekteras de ståtliga himlakropparna som lyser upp den sena kvällen. Dianos andas in den kyliga havsluften samtidigt som han blickar ut över bukten där hans kapten Degrams skepp ligger förtöjt tillsammans med minst hundra skepp till. Dianos kan inte undvika att le. I över fem år hade han nu tjänat Degram och tillsammans hade de hjälpt Zervijal att färdigställa flottan. De hade genom att beslagta mindre ärliga mäns rikedomar finansierat flottans skepp och de hade på resor möt män och kvinnor som delade Zervijals vision om en värld fri ifrån öde och jury.
Dem var nu redo att starta resan över haven och avsluta det som Dianos tillsammans med de grå hade påbörjat. Ödets tid skulle snart vara slut och Zervijal hade utlovat en ny ordning en ordning som skulle styras upp av de ursprungliga och där forna misstag aldrig skulle göras om. En ordning där den ädla ekumeniska flottans värderingar skulle råda.
Dock anade Dianos oråd ty trots flottans enorma styrka hade den få ursprungliga, knappt varje kapten var en ursprunglig utan istället en humanoid varelse som ansågs tillräckligt mäktig och värdig. Dianos hade svårt att föreställa sig hur dessa varelser skulle kunna kämpa mot resterna av Havens väktare och Gryningsfederationen och mot de fruktansvärda krigarna ödet hade skapat. Dianos mindes allt för väl deras kraft. Han mindes även vad Euroma sagt, att de var män välsignade av öde och gryningsljus. Dianos ryser med ens till vid minnet av striden om staden Angelia. Dianos suckade tungt, han saknade Vaadal. I många år hade de seglat tillsammans och nu var han ensam. Som om han hade uppfattat Dianos tankar hör Dianos Degrams bestämda steg bakom honom. Han vänder sig om och bugar lätt. ”Kapten.” Säger han mitt i bugningen.
”Matros”, svarar Degram honom och ställer sig vid Dianos sida vid relingen. ”Varför de sorgsna ögonen när vi imorgon seglar mot Gryningens värld för att vinna ära och för att uppfylla vårt mål, att rädda flottans och de ursprungligas värderingar?”
”Inte sorg kapten utan endast ånger, jag saknar min styrman Vaadal och jag känner att om jag bara handlat annorlunda skulle han ha varit i livet.”
Degram lägger då sin hand på Dianos axel, ”du är ännu ung Dianos men du kommer en dag att inse att vi förlorar goda män och kvinnor när man kämpar mot ondska och det enda man kan göra är att se till att dessa ej dog förgäves”. Dianos nickar under tystnad.
”Bra matros, se nu till att både hämnas din vän och vinn denna annalkande strid så att hans offer inte kommer att vara förgäves.” Degram vänder sedan på klacken och skall till att promenera tillbaka till sin hytt då han hejdar sig och vänder sig om. ”Innan jag glömmer matros.” Dianos vänder sig om och lyckas fånga en penningpung Degram slänger till honom, han öppnar den och ser att den är fylld med blå gnistrande kristaller. ”Dela ut besättningens sold, dock endast en var ty vår kista börjar bli tom, ge dem alla ett löfte om stora skatter väntar när vi nått havskungens rike.”
Dianos nickar och tänker i sitt stilla sinne att även om han respekterade Degram som vän ansåg han honom ibland vara en usel kapten, duglig i strid men ej duglig att leda andra. Dianos visste att orsaken till att han fått denna uppgift var att Degram fruktade att inte vara omtyckt av besättningen, speciellt behövde han den ursprunglige styrmannens godkännande av en för Dianos oförståelig anledning.
Dock stålsätter sig Dianos inför uppgiften och tar sig ner under däck för att finna besättningen som dragit sig undan för att vila denna sista lugna kväll innan avfärd. Han delar ut sjömännens sold under häcklande och svordomar över den dåliga betalningen. Dock visste Dianos att de flesta accepterade situationen då de delade drömmen om en ny ordning under gryningen. Dock fanns där en man som vägrade att godta solden. Styrman Wuolin tittade bara ner på den lilla kristallen med avsky och log sedan åt Dianos samtidigt som han krossade den med sin handflata mot bordet han och hans vänner satt vid. Dianos bara möter hans blick och skakar på huvudet. ”Det är allt du får för tillfället Wuolin om du har klagomål ta upp det med Degram.”
”Jag tar upp det med dig pojk.” Wuolin flinar åt Dianos samtidigt som männen runt omkring honom ler och tittar på Dianos med en blodtörstande blick. ”Du tror för mycket om dig själv Dianos, du tror att du kan komma till oss och ge oss en glittrande sten och sedan förvänta dig annat än hån.” Wuolin reser sig upp. ”Nej Dianos du har inte sådan tur eller sådant inflyttande att du kan få oss nöjda genom att dela ut smulor när du själv håller undan rikedomar.”
”Vad talar du om?”
”Jag talar om att du undanhåller vår sold ifrån oss samtidigt som du gömmer undan mer än 30% av Gryningsfederationens gyllene guld och spegeldroppar.” Dianos skakar bestämt på huvudet. Samtidigt vet han med sig att mycket utav det han plundrade som kaparkapten ännu finns undangömt på olika platser under gryningen. ”Jag undanhåller er inget, jag har gett mer än de flesta när det kommer till att finansiera denna kampanj.”
Wuolin ler och skakar på huvudet. ”Nej Dianos det är lögn, ty jag vet vem du är. Jag vet att det var du som seglade under epitetet piraten och jag vet du gömde undan stora delar av de skatter du plundrade. Jag vet också att du undanhåller sold då Degram av någon anledning litar på dig att dela ut solden, dock vet jag bättre än att över låta ett sådant ansvar till dig. Du är inget annat än en lögnare och en mördare ty det är precis vad Pirater är.”
Dianos släpper nu påsen med kristaller och de alla sprids runt på durken. ”Vad kallade du mig?” Dianos knyter sina nävar.
”Jag kallade dig för en charlatan, en mördare och pirat!”
Dianos kastar sig medens över Wuolin. Dock slänger sig de män som stått och lyssnat till de bägge i hans väg men de slungas alla undan av Dianos kraft ty de är alla inget annat än humanoida. Wuolin däremot med kraften hos en sann ursprunglig lyckas stoppa Dianos i hans anfall och sparkar honom sedan hårt i bröstet.
”Sanningen är jobbigt smärtsam eller hur?” Wuolin tar ett fast tag om Dianos nacke och trycker ner honom mot bordet. ”Jag vet vem du är, Degram berättade och jag har hört berättelserna ifrån sjömän som tagit sig mellan världarna. De har alla berättat samma sak, de har berättat om en mördande pirat som härjade på haven och som med metoder som terror och lögn gjorde sig ett namn. Jag och många andra anser att detta inte är en man värdig den ekumeniska flottan”.
Dianos blod kokade han visste inte vart han skulle ta vägen, med en enorm kraft ansträngning försökte han att ta sig loss men utan resultat. ”Stackare”, skrattar Wuolin. ”Du har kämpat mot gryningsbor och dem är knappast värdiga motståndare då de alla är humanoider. Hur känns det att möta någon av din egen sort, någon som är långt mycket äldre och starkare än vad du någonsin kommer att bli. Dianos sluter sina ögonen, han vet hur han kan ta sig loss men det skulle vara förödande för omgivningen dock försvinner alla tvivel när Wuolin säger, ”vek precis som sin far, ni vet att hans far lämnade flottan då han ansåg att det fanns ingen ära i att döda och slåss”. Dianos släpper då lös sin kraft, all den kraft som existerar inom honom som en ursprunglig. Med ens bryts skeppets skrov sönder av den enorma energin som Dianos ger ifrån sig. Med en våldsamtryckvåg skapad av en häftig rörelse kastas Wuolin genom skeppet och Dianos kan höra hur han slår i det intilliggande skeppet. Dianos inser plötsligt att han står på vattnet som forsar in i skeppet som om de vore som fast mark dock begrundar han inte detta utan skyndar sig uppåt ut på skeppets durk och spanar ut i den stjärnupplysta natten. Han kan se hur facklor tänds på varje skepp han hör hur folk runt omkring honom skriker av förvirring ty de vet inte om de skall fatta vapen eller försöka rädda vad som räddas kan. Dock ser han Wuolin som med en rasande hastighet kommer simmandes emot honom. Dianos ler, Wuolin tillskillnad ifrån han själv hade inte än släppt lös den fruktansvärda kraft som han var kapabel till att använda. Dianos kastar sig därför av skeppet och med sin rörelse kraft far han iväg som en pil genom luften och träffar Wuolin med ett slag som får enorma vågor att kasta omkring skeppen i bukten.
Dianos står på knä på den vilda vattenytan, han andas häftigt. Han kan inte längre se Wuolin då hans slag fick Wuolins kropp att kastas ner mot den mörka havsbotten. Försiktigt reser han på sig och känner då en hand på sin axel. Dianos vänder sig om och hinner uppfatta Zervijals näve innan den träffar honom med en otrolig kraft. Tillskillnad ifrån Wuolin höll Zervijal inte tillbaka och Dianos slungades ner i det mörka vattnet. Han förstod först inte varför han inte bara kunde skaka av sig slaget dock insåg han att Zervijal var inte bara äldre än Dianos men hade även en lång militär träning som hade förfinat hans kraft och teknik under en period av flera millennier. Efter vad som verkade som en evighet lyckas Dianos kämpa sig upp till ytan, där blir han med ens omhändertagen av Zervijals besättning. Han gjorde inga försök att kämpa emot ty han var alldeles för omtumlad efter Zervijals slag. Han blir med ens förd till arresten ombord på Zervijals skepp och sattes i kedjor, liknande kedjor som ödet använt mot honom. Kedjor han ej trots sin ursprungliga kraft inte kunde bryta sig ur.
Dianos fick stanna länge i arresten ty Zervijal var rasande. Degrams skepp var totalt förstört och ytterligare fem skepp var skadade. Händelsen mellan Wuolin och Dianos försenade invasionsflottan med två veckor. Zervijal vägrade att segla utan sin fulla styrka. Dianos visste att detta skulle försena hela projektet. De hundra skeppen som skulle lämnat bukten skulle vid en välplanerad tidpunkt möta resten av flottan, ytterligare hundra skepp och segla över de hemliga farvattnen som fanns ut markerade på den karta som Zervijal fått av fyrvaktaren för många år sedan. Dianos kunde förstå Zervijals ilska dock kände han sig otroligt förolämpad över att låsas in som vem som helst. Även om han i jämförelse med Zervijal inte var lika stridsduglig eller mäktig var han ändå den person som nästan krossat ödets sista försvar och nått fram till Gryningsdalen. Han hade inte bara lett de grå utan också i över tjugo år hade han systematiskt bekämpat och utplåna den mäktiga Gryningsfederationen som flottans kaparkapten. Dock verkade Zervijal ha glömt detta då Dianos fick stanna i arresten i flera veckor. Han kunde uppfatta ifrån sin glugglösa cell hur man till sist seglade iväg och ifrån ljuden som nådde honom i hans fängelse kunde han höra när man möte upp den andra flottan för att segla vidare. Han kunde till och med uppfatta hur man seglade på de dimmiga haven, han visste att de bara skulle segla på dessa vatten i några dagar då de inte behövde fyrvaktare för att passera haven och nå fram till gryningsvatten.
Dianos tappade snart bort hur många dagar han suttit i arresten. Han funderade på hur länge Zervijals vrede skulle hålla i sig. Dock kom där en dag då hans celldörr öppnades och de hämtade honom och förde honom ovan däck. Dianos kunde inte avgöra vart de befann sig då de var ute på öppet vatten men han kände igen energierna som låg i luften, de var definitivt på Gryningsvatten dock antagligen ännu långt bort ifrån själva Gryningsvärlden. Dock hann han inte reflektera mer över detta då han fick syn på Zervijals bistra uppsyn. Zervijal var iklädd sin marinblå flottistrock och han var beväpnad som inför strid. Dianos fångvaktare tvingade ner honom framför Zervijal som inte rörde en min.
Dianos sänkte då sin blick och sitt huvud. ”Jag ber om förlåtelse min amiral ty jag har handlat fel. Jag ångrar konsekvenserna av mitt handlande då jag aldrig önskade försena uppdraget utan endast att skada uslingen Wuolin”.
Zervijals blick var ännu mörk dock verkade hans ansikte mjukna. ”Tro inte att jag förlåter ett sådant brott i första taget Dianos. Du tycks ständigt glömma att vi är flottister. Dessa barbariska metoder som du en gång sysslat med passar sig inte här. Vi slåss inte mot varandra utan vi slåss mot fienden. Först då och endast då kan du släppa fram din vrede och kraft.” Dianos nickar. ”Bra!” Zervijal tar tag i Dianos och drar upp honom från durken. ”Nu behöver jag din hjälp Dianos, ingen i denna flotta känner till dessa vatten bättre än dig. Jag behöver veta vart havskonungens säte finns.” Zervijal visar Dianos en dåligt ritad karta över Havsriket. Dianos flinar lite och går fram och inspekterar den noggrant. ”Är du säker att du vill segla dit amiral?” Zervijal nickar. ”Ni bör veta att hans ö är väl bevakad inte utav havets väktare utan av det kungliga gardet. Mäktiga vatten varelser hämtade ifrån den elementära dimensionen. Som kaparkapten seglade jag aldrig nära den ön ty de hade varit alldeles för farligt.”
Zervijal ler då åt Dianos. ”Unge matros, ni var en samling råbarkade busar vi är en flotta bestående utav några av de skickligaste krigarna under skymningen. Oroa dig inte vi kommer kunna besegra dem enkelt.” Dianos nickar återigen och fattar fjäderpennan som står vilandes i ett bläckhorn intill kartan. Han börjar genast korrigera kartan och sedan visar han på Havskonungens rike och den smidigaste vägen att ta sig dit. Samtidigt som han gör detta står Zervijal och ler förnöjt. ”Här är den snabbaste och säkraste vägen för flottan till havskonungens rike”, säger Dianos varpå han räcker över kartan till Zervijal vars ögon lyser av iver. ”Jag vet dock inte hur omfattande man har lyckats bygga upp havets väktare efter att jag krossade dem”. Samtidigt som han yttrar de orden känner Dianos hur en smärta manifesterar sig inom honom. Ty även om det gått flera år sedan händelse då han gjorde detta och i den stunden svingade ett svärd tillverkat av de grå kunde ännu hans själ vrida sig i plågor över de skador som den å drog sig. Zervijal verkar inte ha märk detta utan bara studerar kartan varpå han vänder sig om mot Dianos, ”när du och de grå anföll havsriket visst var det så att ni aldrig störtade själva havskonungens palats?” Dianos skakar på huvudet. ”Nej risken var för stor att Havets väktare skulle dyka upp med full styrka och förenade med havskonungens garde skulle vi inte kunnat besegra dem med det manskapet som jag förfogade över.” Zervijal ler ännu bredare. ”Det betyder att havskonungens palats är ännu o plundrat och nu väntar på att vi skall ta deras skatter och med dem kommer jag att kunna finansiera denna kampanj.” Dianos nickade han tänkte inte öppet säga sin mening om de som begärde högar med guld för att ställa sig till Zervijal då han kände att han ännu inte var helt förlåten för sina tidigare handlingar.
”Om ni inte behöver mig mer herr amiral skulle jag gärna vilja dra mig undan till Degrams skepp om det går för sig?” Dianos bugar sig djupt. Zervijal tittar upp, nickar och vinkar sedan iväg honom. Med en lättnadens suck tar sig sedan Dianos tillbaka till Degram skepp där han får ett kyligt välkomnande. Endast Degram hälsar honom varmt och bjuder i honom till sin hytt. Den kvällen spenderar Dianos med Degram. De samtalar om det som de sätt och spekulerar i vad som komma skall. De är båda drömmare och de tror på Zervijals idé dock kan Dianos inte skaka av sig känslan att denna dröm kan bli svårare att genomföra än vad Zervijal tycks tro.
Dagarna sköljde sedan förbi Dianos arbetade hårt i det kyliga klimatet ombord på skeppet. Överallt möttes han av avsky och rädsla. Av Wuolin hade inte Dianos sett mycket. Han hade dock sett till att hålla sig långt borta ifrån rodret och andra platser som Wuolin höll till på då han inte önskade hamna i en konfrontation och på nytt försena kampanjen. På grund av omständigheterna fick Dianos tid för sig att umgås med Degram. Degram som även han starkt trodde på Zervijals dröm var väldigt nyfiken på de berättelser som Dianos hade att förtälja om världarna och folken under gryningen. Dock skulle denna enkla tid snart ta slut ty inom loppet av två veckor hade de nått fram till havsriket. De första sprida striderna vann Zervijals flotta utan problem. Dianos deltog inte ens i dessa strider då Degram skepp var ett utav många som aldrig hann fram till striden. Allt de kunde se var de skövlade och sönder brända öarna och liken som lämnats kvar. Dianos bevittnade krigets effekter med tungt sinne ty han kunde inte minnas att krig utkämpades med en sådan brutalitet och en sådan vidd av död. Dock intalade han sig att hans själ ännu var svag efter det kriget tillsammans med de grå.
Efter ytterligare en tid passerad nådde flottan fram till havskonungens ö. Detta var ett avgörande slag för att försäkra kampanjens fortlevnad ty ombord på skeppet hade där väckts missnöje över den knapra solden som delades ut. De hade skymtat ön vid skymningen och alla gjorde sig då med ens beredda ty redan från långt håll var det klart att ön beskyddades av en enorm styrka inte bara av flera skepp utan även soldater som försvarade öns strand. Degram som hade varit på ett möte med Zervijal meddelade alla att hans skepp skulle ingå i ett sällskap av fem skepp som skulle ta öns stränder. Resten av flottan skulle möta de anstormande skeppen och se till att där öppnades en lucka i deras led och när detta skedde skulle man segla igenom den och påbörja anstormningen av ön genom att säkra stranden för de efterföljande skeppen. Dianos som lyssnat till detta ansåg att de kunde fungera men frågade ändå Degram vad Zervijal hade tänkt göra om Havets väktare eller Gryningsfederationen skulle dyka upp. Degram förklarade då att Zervijal skulle lämna skepp vars uppgift var att bilda ett yttre försvar och vakta de anfallande skeppen mot attacker bakifrån.
Sedan var det bara för Dianos att vänta. Beväpnad med en sabel liknande sin fars som han hade förlorat stod Dianos tillsammans med resten av besättningen och såg hur anfallet inleddes. De såg när Zervijals eget skepp ledde striden mot den försvarande flottan. Dem kunde se hur kvällsmörkret lystes upp av de eldklot som slungades iväg ifrån de katapulter som monterats på skeppen och de kunde se hur flera utav de försvarande skeppen började fatta eld. Sedan hur Zervijals flotta dundrade in bland skeppen och skapade kaos bland dem. Alla ombord på Degrams skepp var nu på hel spänn ty vilken stund som helst nu skulle de få signalen om att bryta sig igenom fiendens led och storma stranden. Dianos höll andan och andades inte ut förrän de alla såg fackel skenet ifrån Zervijals skepp. De visste nu att tiden var inne. Likt en avfyrad pil satta de fem skeppen iväg med Degrams skepp i täten. De bröt igenom ett utav de brinnande skeppen som inte lyckades manövrera sig åt sidan. Det stackars skeppet krossades av Degrams imponerande nya skepp och Dianos blickade ner mot det mörka vattnet och såg hur dess besättning försvann ner i djupet. Dock uppfattade han något mer i djupet. Han kunde se hur flera varelser närmade sig de anstormande skeppen. ”Gör er beredda de kommer anfalla”, lyckas Dianos skrika. Dock tycks ingen förstå honom då alla andra är fokuserade på vad som väntar dem på stranden. Bara Degram lyssnar till honom. Degram som omedelbart gör sig redo. Ifrån havet kaster sig plötsligt ett flertal varelser upp på skeppets durk och det samma gällde de andra fyra anfallande skeppen. Dianos som står bered dödar med en gång en utav de anstormande men kastas sedan till marken av ytterligare tre anfallare som hugger efter honom med svärd och dolkar. Dock kommer Degram till hans sida och Dianos lyckas ta sig upp igen och fortsätter striden. Varelsernas anstormning verkade outtröttlig och där kom bara fler och fler samtidigt som skeppet fortsatte mot stranden. Dianos uppfattar hur Woulin som är fullt upptagen med att strida inte har någon som helst kontroll på skeppet han tar därför tag i en tamp och håller i sig och gör sig redo på stöten som skulle uppstå när skeppet slog in i stranden.
Det enorma skeppet träffade stranden med en rasande hastighet och alla de stridande ombord slungas ner mot durken. Dock inte Dianos som med ens tar sig fram till fören. Han hoppar upp på bogspröt och tar sig sedan ner i land på den våta sanden under honom. Han ser sig omkring. Överallt finns där havsvarelser som han aldrig tidigare sett och han inser att havskonungen måste samlat hela sitt rikes krigare till sin ö för att försvara den. Han ler ty han mindes vad Zervijal sagt om att endast använda den ursprungliga kraften inom honom mot fiender och det är vad han gör. Dianos fokuserar och slår ett slag med sin sabel. Tryckvågen som uppstår ifrån den enorma kraften får hans motståndare att slungas iväg in mot ön. Dock hejdar han sig inte utan slår ytterligare tre slag och han ser och känner den förödande kraften som får de försvarande att skingra sig. Vid Dianos sida ansluter sig nu fler flottister ifrån Degrams och de andra skeppen som nått fram till stranden. Han uppfattar att striderna ombord på skeppen inte är avslutade men han väljer dock att fortsätta sitt anfall. Tillsammans med en kapten ifrån ett utav de andra skeppen leder han anfallet och flottisterna börjar långsamt ta sig fram över stranden. Dianos strider på tappert och hans hjärta slår snabbt han kan inte undgå att känna en viss stolthet av att få kämpa tillsammans med flottan precis som sin far innan honom.
Flottisterna avancerar framåt och fler och fler ansluter sig till dem när striderna ombord på skeppen är vunna. Dock är fortfarande allt bara ett stort kaos. Dianos kunde ibland inse att han var omringad av fiender utan hjälp och ibland tillsammans med vänner utan någon att strida mot. Han inser att dem måste försöka organisera upp ett led om de önskade ta stranden annars kunde närsomhelst fler fender dyka upp och utnyttja deras oorganiserade läge. Då helt plötsligt får Dianos syn på något som nästan får hans hjärta att stanna upp. Mitt bland kaoset av stridande tycker han sig kunna skymta Venda i det svaga ljuset ifrån skymningen och facklorna. Han ger då upp stridandet och kastar sig fram ibland allierade och motståndare för att försöka nå fram till henne. Han uppfattar hur Venda strider desperat ty hon är omringad av flottister. Han släpper då återigen lös in kraft och med ett slag i luften rensar han vägen fram till Venda. Han slänger sig fram och tacklar omkull hennes anfallare och tar sig sedan snabbt upp och blir då träffad av ett svärdshugg i bröstet. Förvånad tittar han på Venda. Hon tittar tillbaka. Dianos inser då att det inte är Venda bara någon som är skrämmande lik henne. Kvinnan som huggit honom har hejdat sig, Dianos skakar på huvudet. Han försöker säga något men vet inte riktigt vad han ska säga. Då helt plötsligt får han ett slag i ryggen. ”Förrädare”!
Dianos som faller till marken av kraften av slaget, han försöker vända sig om men känner hur en fot placeras på hans rygg och trycker ner honom i sanden. Allt han kan se är kvinnan och slutet av stranden som börjar fyllas av havssoldater som har på börjat en reträtt in mot ön. Helt plötsligt slits han upp och allt han ser nu är Wuolins flinande ansikte. Dianos ler tillbaka och skallar Wuolin hårt över ansiktet. Wuolin faller till marken och Dianos snurrar runt och ser hur de män han tidigare tacklat omkull nu alla riktar sina sablar mot honom. Han suckar tungt och skall till att försvara sig då han känner något han aldrig känt tidigare. Snabbt vänder han sin blick och även de som nyss riktat sina svärd mot honom följer hans blick och de ser alla vad som sker. Vid strandens slut har havsrikets soldater ställt upp sig och i täten står där en gammal kvinna med hår likt tång och sjögräs. Dianos förundras över henne då han kan känna hennes kraft och aldrig tidigare hade han känt något liknande. Hon var inte ursprunglig men hon var fruktansvärt mäktig på ett sätt Dianos inte kunde förstå. Kvinnan som han först trott var Venda försöker nu springa därifrån men fångas genast in av några flottister. Wuolin tar sig upp på fötter och skall till att hoppa på Dianos men även han hejdar sig och stirrar på den gamla kvinnan vid slutet av stranden. Dianos tar nu några försiktiga steg fram för att han skall kunna se bättre. Då helt plötsligt ser han hur kvinnan börjar göra massa konstiga handrörelser och han kan se hur hon börjar mässa något han inte kan uppfatta. Dock är det inte detta som får honom att känna sig väldigt illa tillmods utan det är att hennes kraft ständigt ökar.
Degram som nu hunnit ikapp ställer sig vid Dianos sida. ”Vad är det som sker Dianos?” Dianos bara skakar på huvudet och fortsätter betrakta kvinna. Degram börjar då ryta ut order om att man skall ställa upp sig ty nu var det dags att verkligen säkra stranden genom att ta den sista biten in mot ön. Dianos hör detta men stänger ute Degrams röst för han kan inte släppa blicken ifrån den gamla kvinna och helt plötsligt inser han vad som håller på att hända. Han kan känna hur kvinna med sina ord och sina rörelser på något sätt sammanfogar energierna både inom henne och runtomkring henne. Han blir alldeles kall ty han inser att om kvinnan kan forma energier hur hon vill kan hon göra vad som helst. Plötsligt börjar då kvinnans händer att glöda i vitt sken och Dianos inser att det är försent att göra något ty helt plötsligt slungas hundratals små klot av ren energi mot alla flottister som håller på att ställa upp och göra sig redo för anfall. Dianos kastar sig ner mot marken för att ta skydd och många intill honom hinner följa hans exempel men resten hinner aldrig uppfatta faran innan det är försent. De glödande energikloten slår ner bland flottisterna med en fruktansvärd kraft och de tappra flottisterna slungas iväg eller slits i stycke av den enorma energin. Dock är Dianos snabbt uppe på benen, han får tag i en sabel och rusar ensam fram mot de inväntade soldaterna. Han fokuserar sin kraft och slungar häftigt iväg sin sabel genom luften mot den gamla kvinnan. Kvinnan gör då en hand rörelse och Dianos ser hur hans sabel träffar en glödande barriär. Dock lyckas sabeln borra sig igenom och fastna i barriären men når inte ända fram till kvinnan. Dianos fokuserar då sin kraft på nytt och med ett otroligt slag i luften får han sin sabel att krossa barriären på grund av den enorma tryckvågen som uppstår. Sabeln fortsätter sedan sin bana och genomborrar den gamla kvinnan. Spridda hurrarop hörs och vid Dianos sida ansluter sig snart resten av flottisterna och anfallet fortsätter.
Skymningen är sedan länge borta och nattens slöja ligger mörk över havskonungens ö. Till havs strider skeppen mot den flotta som havets rike manat fram och till land strider tappra flottister för att säkra landstigningen. Allt eftersom nattens mörker börjar försvinna kan fler och fler skepp segla i land och fler flottister ansluta sig till striderna på ön. Dock är striderna på ön hårda trots den förstärkning som anländer och vet alla att framför dem väntar kungens palats som bevakas ännu hårdare men den Ekumeniska flotta hade inte lidit nederlag på nästan 300hundra år och den skulle inte göra det denna dag heller. Ty i skydd av mörkret hade en liten grupp av ursprungliga flottister tagit sig bakom fiende linjer för att nå fram till palatset med uppdraget att antingen tillfångata havskungen eller dräpa honom. Bland dessa män fanns fyrvaktarens son- Dianos. Genom nattens mörker hade de nått fram till palatset och tack vare att gryningen inte än hade brutit fram bortom havet kunde de ta sig in obemärkta. Detta var ingen uppgift vem som helst hade klarat men dessa män var i sanning ursprungliga män och deras kraft, erfarenhet och skicklighet gick inte att matcha. Innan ljuset nådde havsriket var de inne i palatset och påbörjade där sitt sökande efter havskungen. De fann honom i hans tron rum tillsammans med sina generaler och rådgivare. De besegrade de motståndet dem möte varpå Dianos mjukt satt sin sabels spets mot havskungens hals.
”Piraten!”
”Kung Barnalla!” Dianos kunde inte undgå att le. Hans triumf var stor ty i många år hade den man han nu hade i sitt våld jagat efter honom med sina väktare och sitt eget garde.
”Min käre Barnalla jag ber er att kapitulera ert rike till amiral Zervijal och den Ekumeniska flottan omgående om ni inte önskar se ert rike brännas till marken i denna konflikt. Om ni kapitulerar kan jag garantera att era undersåtar kommer att skonas.”
Kungen möter Dianos blick och skärskådar honom. Dianos som fortfarande ler nickar åt honom. ”Vi flottister håller vårt ord och det är inte vårt sätt att dräpa fångar och har aldrig varit”.
Kungen nickar stilla. Dianos fortsätter att le. ”Utmärkt min käre kung då kan ni skicka bud till era kaptener och amiraler i fält att ni har kapitulerat.” Dianos vänder sedan på klacken och går fram till en leende Degram. ”Han är er att förfoga över kapten.” Degram nickar.
Efter den modiga kuppen tog striderna slut. Budet gick ut ifrån palatset att havskonungen hade kapitulerat och flottisterna började då att fängsla de som kapitulerat och se över sina förluster. Kapten Degram hyllades för sitt initiativ tagande att faktiskt ge sig av och tvinga kungen att ge upp. Zervijal var väldigt nöd och gratulerade Degram när väl han med besättning och anlände till palatset.
”Ni har utfört ett utomordentligt jobb kapten Degram och jag är stolt över att ha er med i flottan och att jag har privilegiet att kalla er min vän det är därför med stort nöje jag befordrar er till rangen kommendör i den Ekumeniska flottan”. Degram bugar djupt över Zervijals ord samtidigt som applåder och hurrarop ljuder runt omkring honom. ”Jag tackar för era ord och denna ära min amiral dock förtjänar Dianos beröm då det var han som lyckades fånga havets konung.” Zervijals blick faller på Dianos som bugar djupt. ”Väl gjort unge matros. Ni har bevisat er duglighet i strid och står återigen i min gunst nu har du förtjänat att bli belönad men först måste du slutföra det du påbörjat.” Dianos höjer blicken, ”vad önskar ni att jag skall göra min amiral?” Zervijal pekar då på havskungen. ”Avrätta honom sen ska du samla en styrka och beslagta alla palatsets rikedomar.”
Dinos kastar en blick på havskonungen som sitter fängslad en bit bort och sedan tillbaka på Zervijal. ”Men amiral vi flottister avrättar inte fångar och jag lovade att han skulle skonas tillsammans med sitt folk om han kapitulerade”. Zervijal bara skakar på huvudet. ”Dianos lyssna på mig. Vi håller på att forma om en hel värld och för att göra detta måste vi dra upp dess ogräs med rötterna. Sen är dit löfte inte värt något då du ej har befogenhet att ingå avtal med fienden.”
Dianos spänner då ögonen i Zervijal. ”Zervijal vad är det du menar med att rycka upp ogräset med roten?”
Zervijal ser ut som om han skall till att rikta ett slag mot Dianos som ett straff för hans fräckhet men hejdar sig. ”Det jag menar är att vi skall avsluta det du påbörjade tillsammans med de grå. Vi ska föra ett krig och vi kommer inte att vara nådiga vi skall slita sönder deras institutioner och skära sönder deras organ. Gryningens värld skall brinna för att sedan resa sig upp på nytt och under vårt ledarskap blomstra som aldrig förr.” Dianos skakar bara på huvudet. ”Som er kaparkapten lydde jag alltid under flottans värderingar du kan inte mena att vi ska överge dem nu?” Zervijal flinar då. ”Men som amiral för de grå var du grym och gjorde det som krävdes av dig och du lyckades nästan”.
”Men det var inte jag!”
”Nog nu! Du har ursäktad, återvänd till din kaptens skepp jag vill inte se dig här längre.” Zervijal vänder sig sedan om till Degram. ”Kommendör Degram, plundra slottet, avrätta kungen, fångarna och alla ni ser som dåraktigt nog stannat kvar bränn sedan palatset. Några frågor?”
”Nej amiral”.
”Bra, utgå.” Zervijal börjar sedan röra sig tillsammans med sitt följe tillbaka till sitt skepp.
Dianos följer Zervijal med blicken. Han skakar tungt på huvudet och ser hur Degram med allvarsam blick kommenderar honom tillbaka till skeppet innan han påbörjar utförande av sin order. Dianos börjar långsamt vandra tillbaka mot skeppet då ser han hur Zervijal blir upphunnen av Wuolin. Dianos kan bara spekulera i vad Wuolin vill tala med Zervijal om men anar att det inte bådar gott för honom då det med stor säkerhet skulle handla om honom och situationen när han anföll flottister för att skydda kvinnan han trott var Venda. Han funderar kort vad de blev av henne men han släpper det och återvänder till Degrams skepp. Väl ombord försöker han stänga ute ljuden av massakern som pågår på ön han kunde inte förstå varför Zervijal övergav flottans sätt. Han förstod varför han själv gjort det men nog trodde han att Zervijal skulle vara mån om att behålla flottans stolthet ty var det inte flottans värderingar som Zervijal ville beskydda. ”Korrupt och perverterad”, var det inte det som Zervijal sagt om flottan till Dianos för så många år sedan. Om Zervijal ville skydda flottan varför lät han dess sätt förfalla? Dianos kunde inte bli klok på sina funderingar och övervägde under ett kort ögonblick om han kanske återigen blivit förd bakom ljuset. Dock skakar han av sig den tanken. Han kunde inte tveka, inte nu när de var så nära att krossa ödet och införa ordning under gryningen och skapa den värld som de strävat efter i alla dessa år.
Efter många timmar återvände Degram med besättningen till skeppet. Han tecknar genast åt Dianos att följa med honom in till hans hytt. Dianos nickar och följer med samtidigt som han känner alla kyliga blickar som är riktade emot honom. Väl inne i Degrams hytt slår han sig ner på sin vanliga plats vid Degrams bord. Degram ler försiktigt och sätter sig han också. ”Du har en förmåga att hamna i onåd. Visste du om det?”
Dianos skakar på huvudet och ler. ”Nej men jag lär mig långsamt dock börjar jag ana ett mönster.”
Degram nickar. ”Ta lärdom av det för jag har nyss hjälpt dig ur en enorm knipa”. Dianos bara tittar frågande på Degram. ”Wuolin berättade för Zervijal vad du hade för dig under striden och han blev inte glad.”
”Det kan jag tänka mig.” Dianos suckar tungt. ”Vad blir mitt straff?”
”Du får inget straff. Jag lyckades övertyga Zervijal att du endast försökte hindra dem ifrån att våldta kvinna då du ansåg att det ej var värdigt en flottist.” Dianos nickar tacksamt. ”Tack min vän.”
”Oroa dig inte över det. Men det var tur att jag kom och redde ut det Zervijal hade nämligen tänkt kölhala dig.” Dianos ryser till. ”Jo jag vet väldigt obehagligt men nu är det löst dock ville Zervijal att jag skulle hälsa att du måste stålsätta dig inför det som väntar. Våra hjärtan kan ej vara veka inför de många bataljer vi kommer att utkämpa.”
Dianos skakar bara på huvudet. ”Det handlar inte om att vara vek Degram det handlar om att kämpa för det man tror på. I hela mitt liv har min far berättat om flottan, om den ädla ekumeniska flottan och dess hjältedåd, om dess storhet. Min dröm har alltid varit att få bli en flottist och nu när jag är det är inte flottan riktigt vad jag väntade mig. Jag menar hur kan vi införa flottans värderingar till Gryningens värld om vi inte kan upprätthålla dem själva? Hur kan vi rädda en värld undan ödet om vi själva faller ner i mörkret? Det enda som skiljer oss ifrån pirater och liknanden om vi fortsätter på detta vis är kläderna vi bär.”
Degram tittar allvarligt på Dianos. ”Det är farliga ord Dianos jag hoppas verkligen att det är inget du ämnar yttra till Zervijal.”
”Varför inte? Han är vår amiral och han om någon borde veta att flottister inte avrättar fångar. Vi fängslar dem efter det brott dem har begått och om de är krigsfångar håller vi dem inlåsta tills risken för uppvigling är över.”
”Men det är just så det ligger till Zervijal är vår amiral och vi lyder honom. Vi delar alla samma dröm här och om vi vill uppnå den måste vi följa honom. Vi är flottister och vår plikt är gentemot flottan.”
”Min far sa alltid att vår plikt var gentemot dem svaga som behövde vår hjälp. Han sa att vara flottist innebar att visa solidaritet där ingen fanns, att visa styrka där styrka saknade och att aldrig, aldrig låta ämbetet bli större än uppdraget och uppdraget är att skydda haven och världarna ifrån ondska.”
”Men drömmen Dianos drömmen att befria gryningen och få den att stråla starkare än någonsin tidigare, är den inte värd något är inte den värd att både dö och döda för?”
”Kanske, jag hoppas bara att vi lyckas med det innan drömmen blivit till en mardröm.”
De bägge männen sitter sedan i tystnad och möter varandras blickar. Dianos vet nu med sig att han tvivlar på Zervijal och hans metoder och han vet att Degram vet detta också dock litar han på att Degram inte kommer att avslöja detta för Zervijal.
”Dianos jag vill att du lägger detta åt sidan. Tänk inte mer på det. Istället borde du påminna dig om att du är en del av flottan.” Degram räcker fram en stor säck till Dianos.
”Vad är det här?”
”Flottisternas nya sold. 50 styck var skall de ha. Jag tänkte att du borde få äran att dela ut det då du fått göra det i de mörka tiderna som nu är förbi då du endast kunde dela ut meningslöst glitter.” Degram ler uppmuntrande åt Dianos. Dianos ler även han och tar säcken och skall till att ge sig av då han kommer att tänka på något som han önskat fråga Degram länge.
”Degram varför just jag?”
”Vad menar du?”
”Jag menar varför valde Zervijal mig? När jag fann honom på för många år sedan på Duangas hav tvivlade han på min förmåga men ändrade sig snabbt och lät mig bli kaparkapten sen räddade han mig undan Juryns dom och jag har alltid undrat varför han gjorde det.”
Degram suckar. ”Om du skulle fråga honom skulle han säga att han valde dig att bli kaparkapten då han visste att det uppdraget inte skulle kräva mycket och han skulle säga att han rädda dig ifrån Juryn då han visste att du då hade värdefull information om Gryningen och dess hav men främst om Gryningsfederationen, havens väktare och ödet. Dock tvivlar jag på om detta är sant. Han vet något om dig något han inte delar med sig till varken dig eller mig. Men jag vet att han vet något, jag vet även att han är rädd för dig. Jag tror att han fruktar att du har potential att bli långt mycket starkare än han själv och någon annan som fortfarande kan kalla sig ursprunglig.”
Dianos tittar förvånat på Degram, först tror han att Degram skämtat men inser av allvaret i hans ögon att så inte är fallet. ”Kommendör”, Dianos nickar åt Degram och går sedan för att dela ut solden. Dianos märker av att bemötandet är otroligt annorlunda när han lägger fram stora guld stycken till flottisterna. Nästan överallt möts han av muntra miner och han hinner nästa glömma bort Wuolin som hinner ikapp honom i en korridor. ”Vart är min sold pirat?”
Dianos tar ett djupt andetag. ”Här styrman”, säger han och räcker över guldet. Wuolin flinar och räknar snabbt igenom det. ”Litar du inte på mig Wuolin?”
”På en pirat som dig verkligen inte. Jag trodde förövrigt att Zervijal hade slagit dig i kedjor igen.”
”Nejdå, det verkar som om du nästan är besviken.” Wuolin ler, ”nejdå verkligen inte besviken jag är väldigt nöjd.” Han ler igen och försvinner sedan iväg genom korridoren. Dianos följer honom med blicken men fortsätter sedan sin uppgift.
Veckorna som följer är lugna för lugna för att göra Dianos lugn. De stannar kvar i havsriket i en vecka. På den veckan plundrare dem och jagar iväg eller dödar alla de ser och möter. Sedan fortsätter dem mot Gryningsvärlden. Trots att Dianos försökte råddgiva Zervijal till att först se till att ingen styrka skulle dyka upp ifrån Arathia eller Himlavärlden genom att säkra dessa världars hamnar siktade Zervijal att med en gång ta Gryningens värld och anfalla själva ödet. Dianos kunde märka vid de få tillfällena han träffade Zervijal att denne blev mer och mer blods törstig och oförsiktig. Dock visade sig varken Gryningsfederationen eller Havens väktare. Detta gjorde Zervijal än mer säker på sin sak och Dianos mer osäker. Han förstod inte varför de inte stött på fiende skepp på leder han aldrig skulle seglat på som kaparkapten då han visste att där skulle där krylla av fiende skepp. Vid några tillfällen försökte han ta upp detta med Zervijal men blev inte lyhörd. Dianos försökte då vända sig till Degram men denne kunde inte hjälpa men de bägge männen satt uppe sena kvällar och diskuterade om vad som kunde vara i görningen. Dianos berättade återigen historien om herr Euroma, mannen han mött i Arathia mannen som sedan besegrat hans framfart mot ödet då hans kraft hade ökat något otroligt. Dianos kunde fortfarande släppa det sista som Euroma sagt till honom innan Dianos förlorat medvetandet. ”Vi är ödets utvalda män, vi har välsignats av öde och gryningsljus för att skydda dessa världar.” Vad betydde detta? Herr Euroma hade även antytt att det skulle finnas många fler av dem. Trots att Degram var gott sällskap oroade han sig inte över detta som Dianos gjorde utan var övertygad om att Zervijal visste vad han gjorde eller åtminstone kunde hantera framtida bekymmer när de väl uppstod. På detta var Dianos inte lika säker.
Dock fortsatte veckorna att komma och gå och flottan närmade sig alltmer Gryningsvärlden. En morgon då det bara var en veckas segling kvar till Gryningsvärlden anade Dianos plötsligt oråd. Från den stunden han vaknade kände han att något inte stämde, han visste inte vad som var fel men han visste att något var fel. Han tog sig upp på durken och andades in den friska havsluften. Då genast från ingenstans kastade sig Zervijals vakter över honom och slog honom i kedjor. De förde honom omedelbart till arresten på Degrams skepp. Dianos försökte få ur vakterna vad som på gick men de vägrade tala dock uppfattade han Wuolins elaka leende när han fördes ner under däck. Han började då genast fundera ut vad Wuolin kunde tänkas ha gjort. Dianos fick inte spendera lång tid i arresten utan fördes snart upp på durken igen. Där väntade Zervijals personliga vakt, Zervijal själv, Degram och många ansikten han ej kände igen. Dianos försökte möta Degram blick men denne undvek att ta kontakt. Han vände då sin blick mot Zervijal och han kunde genast se det fruktansvärda raseriet i hans ögon. Dianos försökte då fråga Zervijal vad det var som pågick men fick genast ett hårt slag i bakhuvudet och föll hårt till durken.
Zervijal tar då några bestämda steg fram mot Dianos och böjer sig ner och tar tag i hans ansikte. ”Du är ute efter att förstöra allt för mig. Varför?” Dianos skall till att svara men får då genast ytterligare ett slag. Zervijal reser på sig och vänder sig mot besättningen. ”Mina kära flottister det har framkommit att ett brott har begått mot er som ingår i kommendör Degrams besättning. Ett brott som inte kommer att gå ostraffat.” Zervijal ser ner på Dianos som återigen försöker fråga vad som sker men får då ta emot upprepade slag och sparkar ifrån Zervijals vakter. Zervijal ler lite åt det hela och fortsätter sedan att tala. ”De senaste veckorna har jag fått klagomål på att er sold här ombord på kommendör Degrams skepp varit för låg. Först lyssnade jag inte till det men där kom fler och fler med samma påstående jag lät då undersöka saken och visst låg det till på detta viset. Mitt hjärta var då nära att brista för jag vägrade tro att min vän, min kommendör Degram skulle svindla pengar ifrån flottans tappra män och kvinnor. Igår natt konfronterade jag kommendör Degram och han svor att han ej stulit av er sold, efter en kort undersökning framkom det också att han talade sanning. Mina misstankar riktades då åt mannen som gjorts ansvarig att dela ut er sold, en man som ni trodde ni kunde lita på då även han är en flottist, jag ville inte tro det men efter att ha satt denne man i tillfällig arrest undersökte styrman Wuolin tillsammans med mina vakter hans rum och man fann att där fanns där guld, undangömt guld som berättigat tillfaller er mina tappra flottister.” Dianos kastar då en mörk blick åt Wuolins håll och han kan se hur styrmannen grinar elakt mot honom.
”Jag som er amiral är även ansvarig för att rättvisa skall råda och denne man ni känner som Dianos har gjort sig skyldig till ett brott dock har han som kommendör Degram påpekat kämpat tappert för vår sak inte minst vid slaget om havsriket och hans straff kommer ej att bli döden.” Dianos kan då se hur Wuolins leende snabbt dör ut. ”Men hans straff kommer att bli hårt. Först skall denne man känd som Dianos kölhalas varpå han skall tillbringa resten av denna kampanj i arresten.” Dianos känner hur varenda muskel i hans kropp spänns. ”Önskar den skyldige uttala sig innan domen verkställs”, frågar Zervijal fortfarande vänd bort ifrån Dianos.
”Jag är oskyldig!” Dianos får återigen ta emot ett hårt slag.
Zervijal vänder sig då om mot Dianos och hans ögon är mörka och hans ansikte förvridet. ”Du Dianos fyrvaktarens son är inget annat än en simpel och vidrig pirat som inte passar in ibland civiliserade män och kvinnor. Du har redan vid upprepade gånger anfallit andra flottister och försenat denna kampanj och du skall nu ta dit straff som den råbarkade buse du är. Verkställ straffet!”
Genast sliter Zervijals vakter av Dianos hans klädnad. Sedan ordnar de med rep och binder hans händer och fötter. Fortfarande slagen i bojer förs han sedan till babord reling. Dianos ser hur två ur Zervijals garde bägge ursprungliga gör sig redo. Han kan känna hur deras kraft ökar. De vet precis som han att om det inte tar i med sin ursprungliga kraft skulle detta ej skada honom. Dianos sluter ögonen, han hör hur allt blir tyst runt omkring honom. Han tar ett djupt andetag och med ens känner han rycket i repen och han slungas ner i djupet. Under ett par korta ögonblick känner han ingenting men sen känner han hur han slår i skeppets skrov och de tusentals olika havsvarelserna som hade gjort skrovet till sitt hem började slita sönder hans hud. Han skrek inte utan försökte bara stänga ute smärtan som helt plötsligt var över och han drogs upp på durken igen. Dianos öppnar ögonen och ser upp på Zervijal som ser ner på honom. ”Igen”, säger Zervijal utan en ton av medlidande i rösten. Återigen slungas han ner i djupet och han känner hur hans sår bara blir större samtidigt som nya slits upp. Han vet att han inte kan klara av mycket mer. Hans minnes bilder flyger iväg till den enorma havsbest han kämpade emot när han nyss lämnat fyren och hur han desperat hade klamrat sig fast vid dess gissel och hur han rivit upp sin kropp då, den gången hade Venda räddat honom och hon skulle inte komma nu. Dianos känner hur smärtan tar över och han försöker skrika men genast sköljer havsvatten in i hans lungor och han försöker desperat ta sig loss. Allt det mörka blir snart återigen ljust. Dock kan han inte uppfatta vad som händer då han är allt för medtagen allt han hör är Zervijals röst, ”igen” varpå allt blir svart.
Dianos visste inte hur många timmar som hade passerat. Han vaknar upp i arresten med en fruktansvärd feberfrossa som får honom att med ens börja huttra och skaka. Han är fortfarande naken och han känner att varje rörelse är smärtsam då hela hans kropp blöder ifrån flera sår. Dianos vet att han inget kan göra han vet också att han antagligen kommer möta döden i denna cell och att hans äventyr är över dock oroar detta inte honom utan allt han gör är att kura ihop sig och faller i gråt.
Dianos låter timmarna passera han faller fram och tillbaka mellan medvetande och någon form av sömn. Vid ett tillfälle dock är det som om han känner värme men han vet inte riktigt vart den kommer ifrån. Han slår upp ögonen och inser att han befinner sig i sin hytt ombord på Degrams skepp. Ovanför honom står Degram och lägger förband på hans sår. ”Degram?” Är det enda Dianos får fram. Degram ler lite men svarar inte. Efter att Degram förbundit hans sår lämnar han Dianos som är alldeles för svag för att prata. Lite senare vaknar han upp igen då han känner hur det doftar mat. Han ser hur Degram står där med mat och dryck åt honom. ”Degram du räddade mitt liv. Jag vet inte hur jag skall kunna tacka dig.”
Degram ler. ”En dag kanske du återgäldar tjänsten”. Dianos nickar och sätter sig försiktigt upp varpå han möter Degrams blick. ”Du vet att jag är oskyldig?” Degram nickar. ”Jag sa det också men Wuolin hade besättningen på sin sida. De ogillar dig starkt och de ville att du skulle bort. Jag fick smyga för att rädda dig, förstår du smyga på mitt eget skepp.” Dianos tar tag i Degrams arm. ”Jag är verkligen tacksam.”
Degram lägger sin hand på Dianos hand och knyter den försiktigt i sin egen. ”Vi är bara tre dagar bort ifrån Gryningen värld. När vi väl är framme kan du lätt fly, du kan dessa världar du kommer inte ha några problem att gömma dig.”
”Följ med mig Degram, jag vet att du inte vill stanna här. Jag vet att du inte kan tolerera Zervijals sätt.”
Degram skakar på huvudet. ”Jag kan inte Dianos. Jag är en kommendör i flottan, jag är en flottist jag kommer att tjäna min amiral in i döden.” Degram sluter sina ögon. ”Vad jag vill spelar ingen roll jag är en man som kommer att utföra min plikt.” Dianos nickar samtidigt som han försiktigt smeker Degrams kind.
De sitter länge tillsammans kommendören och matrosen ända tills gryningen nått dem och Degram är tvungen att återvända. Han ber Dianos att hålla sig till sin hytt och inte visa sig för någon då alla måste tro att han är kvar i arresten. Sedan kysser han ömt Dianos kind och lämnar honom till ensamheten.
De tre dagarna som passerar är stillsamma dagar. Dianos återhämtning hade påbörjats men han var långt ifrån helt återställd. På dagarna sov han och om nätterna kom Degram till hans sida och de satt uppe och prata som de alltid gjort. Detta på gick enda tills den tredje dagens morgon då Dianos helt plötsligt vaknade av att skeppet gungade till. Han känner genast hur enorma energier fått liv och han kan höra stridens ljud. Han reser på sig försiktigt då såren på hans kropp fortfarande smärtar. Han klär sig i den klädnad och den marinblå kaptensrocken som Degram lämnat åt honom. Vid sitt bälte fäster han även en sabel sedan skyndar han ut på däck. Där ser han en otrolig syn. Han kan se kusten och hur där det står uppradat flera tiotusentals soldater alla med en kraft som kan matcha en ursprungligs. Han ser även hur åter tusentals märkliga purpurfärgade flygande varelser slår ner mot varje skepp med otrolig kraft. Varje bevingad varelse styrs av en soldat med ohygglig kraft. Han uppfattar även att varje krigare varken bär havens väktares tecken eller Gryningsfederationens utan ödets tecken. Dianos blickar sedan ut mot Zervijals mäktiga flotta. Flera skepp står i brand och han uppfattar hur man försöker genom föra en desperat aktion där man faktiskt försöker ta sig mot land för att inte de flygande bestarna kan slå ner utan att riskera skada sina allierade. Dianos bara skakar på huvudet åt spektaklet. Han känner sig minst sagt omotiverad till att kasta sig in i striden men bestämmer sig för att försöka finna Degram och göra ett sista försök att övertala honom att fly tillsammans. Han skyndar därför iväg mot kommandobryggan.
Han tar sig fram bland de stridande som desperat försöker värja sig ifrån anfallen ifrån luften. Han når fram till kaptenshytte varpå han sliter upp dörren men Degram går ej att finna. Han vänder då och tar sig upp på kommandobryggan där finner han ej Degram men bland de försvarande ser han Wuolin. Dianos ler för sig själv och drar sin sabel. ”Wuolin vänd dig om annars tvingar du mig att sticka ner dig i ryggen.” Wuolin snurrar genast runt. Dianos ser förvåningen i hans blick. Wuolin håller själv i sin sabel och Dianos börjar långsamt gå emot honom. ”Du och jag har en del att reda ut dit fega kräk till lögnare.” Dianos ler. ”Vad var det som du kallade mig, lögnare, pirat och charlatan? Allt som du gjort dig skyldig till att vara och jag anser att det är dags att du får uppleva min rättvisa”. Wuolin ler nu. ”Om du är redo pirat skall jag bistå din önskan att möta döden.” Även Wuolin börjar nu långsamt röra på sig. De bägge kombattanterna ställer nu upp sig för strid. Då helt plötsligt slår en utav de bevingade bestarna ner och sliter med sig både Wuolin och Dianos och drar med dem upp mot himlen. Dianos känner hur den bevingade varelsens klor borrar sig djupt in i hans bröst. Han försöker rikta ett hugg mot den men hans ork brister. Wuolin där emot hugger frenetiskt mot varelsen då kan Dianos uppfatta att varelsens ryttare tar sin pik och med en fruktansvärt kraftig stöt kör dess spets genom Wuolins hals. Dianos kan inte undgå att le när han ser Wuolins förvånade ansiktsuttryck. Genast släpper den purpur färgade besten taget om Wuolin och Dianos ser hur styrmannen faller ner och sedan slukas av havet. Dock blickar han snabbt upp mot ryttaren som samtidigt stöter sin pik mot Dianos. Dianos lyckas parera med sin sabel. Sedan samlar han sin kraft och med ett fruktansvärt kraftfullt kast slungar han sin sabel rätt mot ryttarens huvud. Sabeln genomborrar ryttaren som genast faller av den bevingade besten, besten släpper då taget om Dianos dock lyckas han klamra sig fast i dess klor. Han klättar sedan upp för bestens ben. Han greppar tag i fjäderskruden och klättrar upp i dess sadel. Dianos fattar tag i tömmarna och styr besten tillbaka mot Degrams skepp.
Besten landar hårt på durken och Dianos tar sig försiktigt ner ifrån dess rygg. Besten vänder sig då mot Dianos, först tänker Dianos att besten skall till att flyga iväg istället piskar besten honom med sin ena vinge. Dianos flyger in i stormasten. Han slänger sig sedan efter en sabel som någon blivit av med. Han får tag i den och gör ett häftigt utfall. Hans hugg träffar besten över vingen som då hugger efter Dianos med sina klor. Dianos ler då och kastar sig mot besten och kör sin sabel genom bestens kropp. Den bevingade besten ger ifrån sig ett högt skrik och faller död ner på Durken. ”Jag vann”, säger Dianos. Han skall till att fortsätta sitt sökande efter Degram men som av ett infall rycker han loss en utav bestens enorma purpurfärgade vingfjädrar. Han stoppar på sig fjädern och skall till att ge sig av då han känner en hand på sin axel. Han snurrar runt och där står Degram. De bägge männen omfamnar varandra.
”Dianos detta slag är förlorat, dem är för många och för starka.” Dianos nickar. ”Vi måste fly Degram annars fångar dem oss och tro mig du vill inte uppleva ödets vrede.” Degram skakar på huvudet. ”Nej Zervijal har gett order om ett samlat anfall mot stranden vi skall ta med oss så många som möjligt.” Dianos bara skakar på huvudet. ”Var inte en sådan blind dåre Degram ser du inte att allt är förlorat.” Degram ler. ”Aldrig att jag ger vika.” Dianos ler även han. ”Jag hoppas du inte förväntar dig att jag skall vara lika tapper?” Degram skakar leende på huvudet. ”Nej verkligen inte. Det finns en liten livbåt jag lämnat redo åt dig vid styrbord för, ge dig av i den och se inte tillbaka.” Dianos nickar. Han omfamnar Degram en sista gång och tar ett sista farväl.
Sedan skyndar Dianos iväg till fören. Han tar där ett språng upp på relingen. De kämpande flottisterna i fören tittar alla förvånat på honom när de känner igen honom. ”Usling till pirat, vad gör du här?” Ryter en utav dem fram. Dianos ler, ”snälla ni, kalla mig Dianos”. Sedan hugger han av tamparna till båten och hoppar ner i den och drar fram årorna. Han kör ner dem i vattnet och frammanar sin sista kraft och börjar ro i en fruktansvärd hastighet rätt ut mot havet. Snabbt lämnar han striderna bakom sig. Mycket snart är striden och den fallna ädla flottan bara suddiga konturer vid horisonten. Dianos suckar, lättad över att allt är över slappnar han av. Han låter sin kraft falna bort och genast griper smärtan tag i honom. Han inser med ens att han ansträngt sig för mycket och att hans kropp efter den fruktansvärda pärs den genomgått inte var redo för att överansträngas i strid. Mycket försiktigt försöker han ro men smärtan skär i honom allt för häftigt och han är nära att förlora årorna till havet. Han drar därför in dem i båten igen. Han suckar nu tungt och ser sig omkring. Allt han ser är ändlöst hav i alla väderstreck som glittrar i det strålande gryningsljuset. ”Underbart”, mumlar han för sig själv.
Epilog
I vad som i historieböckerna kommer omnämna som det första lilla kriget berättas det där om hur fruktansvärda pirater anlände ifrån skymningens värld för att försöka erövra gryningens värld men hur de evigt tappra och mäktiga Gryningsmännen stod fast och besegrade invasionsflottan. Det kommer där berättas om hur detta var början på ödets storhets tid, tiden då gryningsmännen och strax efter dem de första Prisjägarna, Väktarna och Bevararna gavs auktoritet att vara ödets verkställande makt under gryningen. Dock berättar där inte i historieböckerna om hur en tillsynens ung man i tidig tjugoårs ålder spolades upp flera veckor senare på en utav Duangas många kuster för att sedan försvinna in bland de djupa lövverken som var själva Duanga. En vetenskaplig historiker hade säkerligen menat att om denne man verkligen skulle ha deltagit i det första lilla kriget som vissa påstod då skulle ha överlevt i flera veckor på havet utan mat och utan dryck och detta med antagna skador. Vilket knappast är troligt, ja rent utsagt befängt att påstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar