Över femhundra långa år hade passerat sedan det mäktiga ödet noggrant planerat tidens händelseförlopp. I femhundra år hade ödet även noggrant kontrollerat hur världarna under gryningen styrdes och inget kunde hända som inte ödet godkänt. Eller det var va ödet ville att alla skulle tro, sanningen är den att ödets makt var begränsad. Ödet förlitade sig på havens väktare och Gryningsfederationen att vara deras stridande styrka och upprätthålla ödets vilja och straffa dem som trotsa den. Ödet framställde sig självt som en makt som inte gick att rubba men bland världarna växte motståndet. Märkliga varelser både humanoida och varelser av annat ursprung som kände sig svikna och förtryckta av ödet höll sig undan ödets vilja eller försökte desperat bekämpa ödets tyranni. Dock var detta lönlöst för att Gryningsfederationen och Havens väktares makt växte för var dag som gick och ödet stärktes av det och ödet vilja blev långsamt inte bara lag utan ett faktum.
Detta faktum höll sig levande ända tills piraten började segla på haven. Piraten var i hemlighet flottans kaparkapten och hans uppdrag var att försvaga Gryningsfederationen och Havens väktare. Detta var något som han lyckades väl med dock försvann piraten ifrån haven efter en stor strid på haven där Gryningsfederationen stred mot piraten. Det var det sista som världarnas folk hörde eller såg utav piraten. Ordningen började nu att långsamt att återställa sig dock visste nu ödets motståndare om att ödet gick att bekämpa för om en man och hans besättning av pirater och sluskar hade lyckats hålla undan ödet i över tjugo år visst skulle då en hel här av skickliga krigare kunna utmana ödet inte bara om rikedomar och guld utan om makten över alla världarna under gryningen.
Dock tar Dianos historia inte slut än ty även om piraten hade försvunnit fanns Dianos kvar. Nästan tre år hade förflutit sedan den dagen då Gryningsfederationen besegrade piraten några sjömil ifrån staden Sijonas hamn då Dianos trädde fram på nytt. Dianos klädd i en violett jacka och en röd mantel vandrade ner för staden Spiritias gator. Spiritia var en stad som var känd för att vara västs skam det var en stad belägen i en djup evig djungel och dess invånare var lika farliga som de var onda. Dock verkar detta inte oroa den unge mannen som obekymrat och med ett leende på läpparna och med vinden lekandes i sitt lockiga hår promenerar fram genom staden.
Undertiden en bra bit ifrån den unge mannen i en mörk möteslokal nära den illaluktande flod som rann genom staden har fem män ett möte. Fem män vars ondska och mörker är svår att förstå sig på. Deras syfte är att nu träda fram i världarna under gryningen som de värsta erövrarna världarna någonsin skådat.
”Bröder vår tid är snart kommen i tio år har vi förberett oss, vi har nu äntligen lyckats finna de vapen vi behöver för att utmana ödet och dess förslavade följeslagare.” Mannens ord är kalla och genom rummet sprider sig en fruktansvärd stank samtidigt som han talat.
”Vi är alla nöjda över de nya vapnen herr Alt’z dock är dessa fruktansvärda instrument inte nyckeln till vår seger.” En utav de andra männens blåglödande blick faller på dem alla. ”Vi vet att havens väktares makt är stor och vi måste utmana dem och vi kommer aldrig att kunna besegra dem på haven och om vi inte kan vinna på haven kommer vi aldrig kunna ta Himlavärlden och havets konungs rike.”
”Broder Adre talar sanning Alt’z, vi måste kunna möta havens väktare annars kommer våran kampanj att misslyckas. Ödet är mycket mer än bara Gryningsvärlden och dess mystiska dal och stad. Ödet är haven, ödet är alla världar och ödet är Havens väktare och Gryningsfederationen.”
Den förste talaren ser besvärad ut, ”ni tvivlar alltså på våra krigares duglighet att vinna över ödets slavar”. Mannen skakar på huvudet, ”jag trodde ni hade mer mod och övertygelse”.
”Bli inte upprörd broder Alt’z, broder Adre förstår sig på ödets makt bättre än någon utav oss om han säger att vi inte kan vinna med endast dessa nya vapen då litar jag på hans ord.”
”Vad skulle ni då föreslå broder Maquca, skall vi krypa underjorden återigen och vänta ytterliggare några sekel innan vi kan kräva vår hämnd.”
”Nu är du orättvis broder Alt’z, vad broder Maquca menar är att vi måste genomföra detta på rätt sätt annars kommer det bli ödets triumf och inte vår.”
Alt’z skakar på huvudet, ”hur föreslår ni då broder Vyrat att vi skall gå tillväga”?
”Helt ärligt vet jag inte, jag och broder Dakn har dock undersökt saken och vi har insett att om vi skall besegra Havens väktare behöver vi skepp och det har vi inte tillgång till och Gryningsfederationen kontrollerar nu varje varv i varje värld. Vi har alltså inte tillgång till tekniken som krävs för att bygga en flotta av krigsgalärer.”
En tystnad sänker sig över sällskapet de inser att deras kampanj var över innan den börjat då de visste att de aldrig skulle kunna vinna på haven och haven var nyckeln till seger. Det hade alltid varit nyckeln till segern. Alla skall till att resa sig då de alla hör steg ifrån övervåningen, alla drar sina vapen då de inser att de inte är ensamma. Alla fem ser nu hur en svartskäggig man med en fruktansvärd yxa på ryggen vandrar ner ifrån en trappa.
”Vem är du?”
Den svartskäggige mannen ler. ”Mitt namn är Vaadal och jag är någon som förstår ert problem. Haven har alltid varit svårast att erövra och det mest nödvändiga att vinna om man vill besegra ödet.”
Dakn ler och höjer sitt vapen och riktar sitt svärds spets emot Vaadal. ”Du har alltså hört vad vi talat om och vet därför för mycket och måste alltså dö.”
Vaadal nickar och ler. ”Ni är försiktiga och det förstår jag men om ni dödar mig ger ni upp er enda chans att besegra ödet.”
De fem männen tittar på varandra. Dakn tittar på de andra och sedan på Vaadal och tar några steg närmare honom.
”Vänta Dakn”, säger Vyrat. ”Låt oss höra hans förslag.”
”Ni förstår mina herrar att min kapten har sedan länge förutsett ert problem och han har beslutat sig för att hjälpa om ni är bereda att gå med på hans villkor.”
Maquca flinar, ”det finns alltid en hake”. Han tittar på Vaadal. ”Vad vill han ha? Halva riket eller vill han bli rik?”
Vaadal bara skakar på huvudet och ler. ”Nejdå allt min kapten vill ha är att själv få leda era män i striden på haven, han vill tjäna era syften som amiral.”
Alla de fem skrattar högt. ”Förväntar du dig att vi skall tro på detta?” Säger Adre hånfullt.
”Absolut.” Svarar Vaadal, ”ni borde lita på vad jag säger då min kapten hatar Ödet mer än vad ert grå folk gör.”
De fem möter varandras blickar och de delar alla samma oro. Mannen som står framför dem vet mer om dem än vad de alla trodde var möjligt.
Vaadal ser deras oro och ler. ”Ni behöver dock inte lite på mig fullt ut då jag bara är medlaren ni borde verkligen träffa min kapten och låta honom övertyga er.”
Vyrat nickar. ”Låt gå för hit din kapten.”
Vaadal nickar och vänder sig mot ytterdörren som slåss upp. Vaadal bugar. ”Kapten får jag presentera de grå.”
De fem männen chockas alla av det starka ljuset som tränger in i lokalen och det tar ett tag innan de helt kan urskilja den unge mannen som står i dörren. Först förstår de inte men sen börjar de gå upp för dem vem det är ty de hade alla hört berättelserna, de hade alla hört ryktena om att denna man ännu skulle vara vid liv.
Alt’z tar några steg fram emot Dianos som står lugn och avslappnad i dörröppningen. ”Jasså den beryktade piraten har alltså bestämt sig för att sluta gömma sig och avslöja för världen att han fortfarande är vid liv.”
Dianos ler. ”Mina vänner snälla, kalla mig amiralen.”
Vågorna piskade den lilla ön som låg gömd långt ute på de djupaste haven. Om man som sjöman skulle nå dit var man först tvungen att korsa världshaven och sedan ta sig förbi havets konungs rike, därefter väntade svarta vatten och mörka länder ingen någonsin besökt. Efter detta nåde man de stormiga haven, haven där stormen aldrig dog ut. Om man som tapper sjö man lyckats ta sig igenom stormen nådde man fram till dimman, den eviga dimman som man kunde förvilla sig i och aldrig hitta ut ifrån dock om en kapten med rätt kunskap och duglighet vågade sig in i dimman kunde man där se ett ljus och vid det ljuset fanns där en ö och på den ön bodde fyrvaktaren.
Denna natt då vinden blåste vildare än andra nätter hade fyrvaktaren bestämt sig för att hålla sig till sin fyr dock anade han att han snart skulle få besök. Fyrvaktarens aning stämde ty en bit ifrån ön närmade sig ett skepp. Ett enkelt men stort skepp som kunde rymma mycket folk tog sig långsamt fram och lättade ankar en bit ifrån ön. Kvickt och ljudlöst hoppade ett hundratals män av skeppet. Alla var klädda i grått utom en ung man som bar en violett jacka och som genast vände sig emot de andra.
”Skynda på, ni har inte mycket tid jag kommer att försöka avledda fyrvaktaren.” Mannen började sedan i rask takt ta sig upp mot fyrtornet meddans de andra skyndade iväg in mot ön.
Den unge mannen tar sig snabbt fram till fyrtornets dörr och skall till att öppna den men hejdar sig och höjer istället sin hand och knackar. Med en gång öppnas dörren och en gammal vitskäggig man öppnar dörren och möter den unge mannens blick.
”Välkommen hem Dianos, stå inte där ute i blåsten kom in och värm dig.”
Dianos nickar och stiger in. Väl inne ser han sig omkring. Under sina många år på haven hade han vid några tillfällen saknat denna plats dock mindes han nu den instängda känsla han alltid haft under sin barndom och önskade sig redan därifrån. Dianos vänder sedan sin blick åt fyrvaktaren som gått och satt sig på sin vanliga plats och nu skall till att tända sin pipa.
”Jag har inte mycket tid far jag måste snart segla igen.”
”Vart skall du nu ta vägen min son, skall du återvända till världarna under gryningen och ta fler liv?”
Dianos rycker till, ”hur kan du”? Börjar han men avbryts av Fyrvaktaren. ”Jag hoppas att du inte trott att dina många år som pirat undgått mig. Jag får höra om det mesta som sker på haven och dina många illdåd har inte gått mig undan sen har jag också fått beskrivningar på hur den som kallas piraten ser ut.”
”Du vet inte hela sanningen far.”
”Nej men jag har hört om dem fruktansvärda illdåd som du gjort dig skyldig till.”
Dianos skakar på huvudet, ”du förstår inte jag gjorde detta på order av flottan, jag har ständigt varit i flottans tjänst”.
Fyrvaktaren bara skakar på huvudet. ”Du tror dig vara det Dianos men du skall veta att jag har hört att Juryn nu försöker söka fredliga förhandlingar med Ödet och att de motarbetas av just flottan. Flottan är korrupt och har varit det länge Juryn har dock börjat inse att istället för att fördöma ödet borde de istället samarbeta och skapa trygghet och fred både under och bortom gryningen.”
Dianos skakar på huvudet. ”Du vet inte vad du talar om gamle man. En högt rankad kapten inom flottan gav mig detta uppdrag då han visste om att Juryn var korrupt, han berättade att flottan mer och mer blivit ett instrument för juryn och det ända sättet att bevara de ursprungligas ideal och arv var att ta världarna under gryningen i besittning. Att där inför en ordning av fred och rättvisa och se till att ödets tyranni skulle få ett slut.”
Fyrvaktaren skakar på huvudet, ”min käre Dianos vad än för man som berättade detta för dig ljög, du skall aldrig lita på någon som ber dig döda. Det är inte vad flottans syfte är och det borde du veta.”
”Jag vet att jag har gjort rätt jag tjänar flottan och jag motarbetar juryn och ödet för att det som du och andra byggt inte skall gå under.”
”Nej Dianos faktum är att det är du som just nu håller på att förstöra det. Det var du som förde sjöröveri till fredliga vatten. Det var du med din kraft som en ursprunglig förde död och lidande till världarna under gryningen. Du är en tjänare av död och orättvisor och det smärtar mig att se vad du har blivit.”
Dianos känner hur blodet kokar inom honom. ”Jag kämpar för flottan!” Skriker han. ”Jag är dess förkämpe, jag och bara jag för ingen annan vågade.”
”Nej för att alla andra visste att det var fel och ingen ville dömas som pirat av varken ödet eller juryn.”
”Du har fel far, jag kämpar för det som är rätt och det skrämmer dig för att tillskillnad ifrån dig har jag valt att inte gömma mig på en ö och se hur världen faller samman.” Dianos vänder på klacken och sliter upp dörren och skall till att gå ut i blåsten igen.
”Innan du går Dianos, om du tjänar flottan fick du då några kaparbrev?”
Dianos stannar till och han står som fastfrusen.
Fyrvaktaren suckar. ”Ingen inom flottan har givigt en officiell order om det du håller på med. Allt är bluff och när du faller kommer ingen att vilja kännas vid dig.”
Dianos vänder sig om och möter sin fars besvikna blick. ”Farväl gamle man”, säger han och stänger dörren och försvinner ut i blåsten och dimman.
Vinden träffar honom med en enorm kraft och Dianos skakar bort de tvivlande tankarna som han just fått efter att ha talat med sin far. Dock kände han att han inte var lika säker som tidigare men han visste att nu fanns där ingen återvändo. Han skyndade därför iväg mot havet där Vaadal väntade på honom.
”Amiral Dianos männen har utfört sitt uppdrag.”
Dianos nickar, ”har du valt ut något bra åt oss”?
”Ja amiral, se efter själv.” Vaadal pekar på ett stort skepp som ligger förtöjt en längre bit ut till havs.
”Utmärkt”, säger Dianos varpå han och Vaadal tar sig ner till en roddbåt som väntar på dem. De sätter sig i den och tio män börjar ro dem ut till skeppet. De tar sig ombord och meddans manskapet ombord på skeppet hissar segel ställer sig Dianos på kommandobryggan och blickar ut i dimman. Överallt kan han skymta silutter av flera krigs dugliga skepp.
Dianos ler och vänder sig åt Vaadal, ”hur många blev det”?
”Vi lyckades stjäla strax över sjutio skepp amiral Dianos.”
”Utmärkt se nu till att tända ledljusen på detta skepp för att alla skall kunna följa oss ur dimman.”
Vaadal nickar och lämnar Dianos sida. Dianos står nu själv och ser hur hans flotta gör sig redo att segla mot världarna under gryningen. Där skulle de mötas upp av fler utav de grås manskap och han skulle då få flera tusentals soldater på sina skepp och kriget om världarna skulle börja. Det är därför med en viss belåtenhet som han ger order att ge sig av samtidigt som han kan se hur alla skeppen runt omkring tänder små ljus ombord för att inget skepp skulle hamna vilse i dimman.
Som en grå våg kom sex månader senare slaget mot världarna under gryningen. En dag utan förvarning klev tusentals soldater upp ifrån underjorden och chokade hela Gryningsvärlden. Förödelsen var total. Flera städer brändes till marken och tusentals dödades på en enda dag. Samtidigt till havs slog en hel flotta till mot havets konungs rike. Tusentals soldater tog sig i land på de många fredliga öarna och brände och förstörde allt i sin väg meddans havens väktare desperat försökte kämpa tillbaka ute på haven men knappt lyckades komma till öarna undsättning då de den anfallande flottan var nära på att nästan omintetgöra hela havens rikes kärnförsvar. Tillslut insåg havens väktare att de skulle gå under och flydde och en mycket nöjd amiral slog till reträtt och hans skepp försvann lika snabbt som de dykt upp innan havens väktare kunde mobilisera en motattack. Detsamma gällde den anfallande styrkan till land för innan dagen var slut hade de försvunnit ner i underjorden och Gryningsfederationen fick aldrig något tillfälle att verkligen kämpa tillbaka.
Efter den dagen skulle ödet aldrig glömma de grå. Dessa vildsinta krigare ifrån Gryningsvärldens underjord vars hat till allt nu riktats mot ödet och dess makt. Dock vredgades ödet över detta anfall och skickade havens väktare till havets rike och kallade till sig majoriteten av Gryningsfederationen till Gryningsvärlden för att man nu skulle vara bereda på nästa anfall.
Där kom ett nytt anfall men det var inte i Gryningsvärlden krigets horn ljöd utan det var till Himlavärlden kriget hade kommit. Lika effektivt som tidigare slog man till på land och vatten och de grå med sina fruktansvärda vapen som besatt krafter som inget annat vapen tidigare ägt satte många utav Himlavärldens större städer i brand. Ingen humanoid kraft verkade kunna hålla tillbaka de grå och alla som flydde undan dem jagades och dödades skoningslöst.
Ödet blev nu än mer desperat då det insåg att det inte kunde fördela sina styrkor till alla världar eftersom de grå och deras fruktade amiral inte skulle kunna besegras om inte hela Gryningsfederationen och Havens väktare stod enade. Därför fattade ödet beslutet att överge Himlavärlden och Aratia, ödet bekymrade sig heller inte över demonernas rike eller de dödas värld. Ödet sände heller ingen hjälp till elementärernas värld eller till skuggornas. Istället skickades allt manskap till Gryningsvärlden för att skydda ödet och dess undersåtar. Dock öppnade ödet Gryningsvärlden och alla som ville kunde nu fly dit för att få ödets beskydd. Dock valde många varelser ifrån världarna att fly till den glest befolkade världen Duanga, Duanga som endast var en enorm skog erbjöd skydd för många och där kunde man lätt gömma sig undan ifrån de grå.
Dock var nu tiden inne och de visste de grå, efter deras många år under marken var det nu dags för dem att släppa lös allt sitt hat mot själva ödet och Gryningsvärlden. Arton månader efter att första slaget hade fallit påbörjades den sista offensiven mot ödet. De grå slog till mot de östra delarna av Gryningsvärlden och under en brännande sol i en enslig öken utkämpades en fruktansvärd strid. Ödet som nu såg sin chans skickade Havens väktare för att krossa de grå men innan Havens väktare hann lämna sina fästen anfölls norra Gryningsvärlden av de grås flotta och genast var de tvungna att segla dit. Dock var allt förgäves ty i söder drevs Gryningsfederationen mer och mer tillbaka av De grås horder och i norr lyckades De grås flotta genom skicklig taktik sänka större Havens väktares krigsmakt till havens djup. Vägen norr låg nu fri för Dianos och hans flotta och de började nu segla ner mot världen centrum på smala floder för att tillsist möta de grå i Gryningsvärldens center och där krossa själva ödet.
Dianos sluter sina ögon, han klarade inte längre av att bevittna förödelsen. Det högg i honom men plötsligt försvann dessa känslor och istället kramade hans hand hårt tag om det nya svärd som de grå givit honom. Det var ett vapen med fruktansvärd kraft och Dianos kunde känna att för varje gång han använde det blev det bara starkare och starkare. Från början hade han saknat sin fars sabel men nu saknade han inte längre. Det var inte allt som han hade förlorat under året som gått. I början hade han ogillat striden och inte låtit sina soldater utföra alla hemskheter som de fostrats till att utföra men ju mer av striden han hade upplevt desto mer hade det inte berört honom. Han kände mer och mer hur han förlorade sig själv och han kände inte att han oroade sig över all död eller kände behovet av att reflektera över vad som höll på att hända med honom. Allt han kunde fokusera på var att krossa ödet och förgöra allt och alla som kom i hans väg.
För var dag som gick blev han mer och mer kall och känslolös, men han kände sig inte tom eller förlorad, utan bara grå. Därav var det inte glädje eller förväntan som bubblade i hans bröst när han långt borta i skymningsljuset kunde skymta staden Angelia, ödets sista stad innan han skulle nå fram till den mytomspunna Gryningsdalen.
”Amiral vi är framme.” Hör Dianos Vaadal säga. Han vänder sig då om och tittar på Vaadal även han verkade lika likgiltig inför vad som skulle ske och hans en gång solbrända hy hade mattas ut och blivigt livlöst grå.
Dianos bara nickar. ”Du vet vad som skall göras styrman.”
Vaadla börjar genast ryta ut order och den decimerade flottan gjorde sig nu redo för strid.
Dianos kan nu uppfatta hur soldater lämnar Angelia för att möta dem. Dianos lyckas nästan le över detta ty han vet att han nu har vunnit. Ty styrkan som möter dem är knappt tusen man och istället för att försvara staden innanför murrarna skulle de nu få betala dårskapens pris. Dianos gör nu en handrörelse och alla soldater hoppar i land vid flodbädden. Dianos tar täten och tecknar åt hans manskap att göra sig redo. Alla de grå omkring honom börjar ge ifrån sig fruktansvärda stridstjut varpå de sedan dundrar fram emot hären som närmar sig. Dianos springer med i täten utan att begrunda situationen. Hade han gjort det hade han nog handlat annorlunda.
Dianos styrkor stormar in i de mötande försvararna och genast faller hundratals grå varelser utan att ha utdelat ett enda hugg. Dianos inser nu vad som håller på att hända, han inser att de försvarande verkar besitta en otrolig kraft en kraft som han aldrig tidigare känt ifrån någon humanoid varelse. Han inser också att varje försvarares kraft är hans egen likvärdig. Dock väljer han att kämpa vidare då han vet att han måste döda sina motståndare han måste få se dem dö och han måste få känna hur deras blod rinner ner genom hans svärds blodsränna. Han kämpar därför vilt vidare men till ingen nytta. Snart har de försvarande männen brutit Dianos soldaters led och med ens finns där fiender överallt och Dianos kan omöjligt försvara sig ifrån alla anfall.
Helt plötsligt inser han att ett svärd träffat honom och han faller till marken. Kraften bakom slaget är otrolig. Dianos försöker resa sig upp men en utav de försvarande kastar sig över honom Dianos tappar då greppet om sitt vapen och försöker nu desperat greppa sin motståndare händer innan han utdelar ett dödande hugg. Dianos lyckas att greppa tag i mannens handleder men känner genast hur denne kämpar emot och hur han långsamt tappar greppet. Dianos tar då i med all sin styrka och sliter vapnet ur sin motståndare händer och tar sig upp igen och hugger ner sin obeväpnade motståndare. Dianos känner hur en stor lättnad sprider sig genom hans kropp och tar nu upp striden.
Dianos svingar sitt ny vunna vapen och möter nästa anfaller som han dräper och känner med ens hur en illamående känsla sprider sig inom honom. I hans sinne dyker bilder upp, bilder ifrån striden i norr där han krossat Havens väktare, han inser med ens att Venda måste ha befunnit sig på något utav de skeppen som gick under. Det slår honom likt en blixt och han börjar nu inse vilken grymhet han har gjort sig skyldigt till enda sedan första dan detta krig startade. Det var inte bara kriget i sig han kände stor skuld för utan hur rått och brutalt han hade utkämpat det utan att känna någonting alls.
Helt plötsligt träffas Dianos av ytterligare ett slag och han faller på nytt. Han inser att han blöder kraftigt ifrån två sår men försöker att ta sig upp. Då får han syn på någon på marken intill honom. Han ser hur Vaadal ligger där och desperat kippar efter andan. Dianos kryper bort mot honom samtidigt som han känner hur hans ögon smärtar.
”Vaadal, Vaadal min vän!” Dianos tittar ner på den döende mannen som tittar upp mot honom. Dianos kan skymta ett litet leende på Vaadals läppar innan han drar sitt sista andetag.
Dianos försöker desperat kontrollera alla sina känslor men de kommer rusandes som en flod om våren och han känner hur smärtan i hans ögon sprider sig till hans bröst. Helt plötsligt ger han upp och ger ifrån sig ett fruktansvärt skrik och känner hur brännande tårar faller ner för hans kind. Stilla faller han ner över sin fallna vän och gråter som ett litet barn han gråter hejdlöst och märker inte längre den rasande striden.
Dianos kunde inte förstå vad det var som hände med honom. Alla hans känslor och alla hans intryck brände inom honom och han kunde inte kontrollera dem. Allt han kunde göra var att se alla grymheter om och om igen.
”Det gör ont eller hur?”
Dianos tycker sig känna igen rösten men kan inte minnas vem den tillhör.
”Du ingick en ohelig allians unge pirat och det har sitt pris. De vapen de grå använde, det är vapen som hämtar sin styrka ifrån död och blod men främst ifrån din själ. De grå berörs inte utav det ty dem är själlösa och vapnen får sin styrka ifrån deras outtömliga hat. Men en ung man som du pirat har under den tid du använt vapnet långsamt förlorat din själ.”
Dianos som fortfarande har sitt ansikte begravt mot Vaadals bröst skakar på huvudet. ”Det är inte sant, för det brinner inom mig och jag kan känna allt nu. Allt som var fel allt som jag aldrig hade gjort kan jag känna nu och der bränner.”
”När du förlorade ditt vapen har din själ nu börjat läka. Du är en av ditt slag ty ingen annan som använt dessa vapen han någonsin kunnat räddas undan mörkret men din själ har redan börjat återhämta sig.”
Dianos tittar upp och ser hur Herr Euroma står och tittar ner på honom. Dianos förstår inte hur men Euromas kraft hade förändrats och den var nu våldsamt mäktig precis som hos alla andra som de kämpat emot denna skymning.
Dianos reser sig försiktigt upp och möter nu Euromas blick. ”Vad har hänt med dig?”
Eurom ler. ”Mycket men det främsta som har hänt är att ödet ansåg mig bland många andra vara värdiga att försvara dessa världar emot avskum som dig.”
”Men kraften, vart ifrån fick ni kraften?”
”Vi fick den ifrån ödet.”
”Vad är ni?”
”Vi är ödets utvalda män, vi har välsignats av öde och gryningsljus för att skydda dessa världar.”
Dianos skakar bara på huvudet. ”Ni kommer inte att kunna besegra de grå, ni kanske vann idag men flera utav er har fallit och De grå är fler än du kan ana.”
”Det samma gäller oss pirat”, säger Euroma samtidigt som han höjer sitt svärd och slår till Dianos med svärdsknappen i huvudet och med ens blir allt mörkt.
En mäktig dånande stämma ljuder i ett stort rum, energin som flödar fram i rösten och genom rummet är otrolig. Rösten i sig är fylld av krafter och i själva rösten hörs många stämmor som om rösten tillhörde många olika personer.
”Du är känd som Piraten, Amiralen, Fyrvaktarens son men ödet vet vem du är, du är Dianos ett barn av havet.”
Dianos tittar upp men där finns inga ögon att möta bara ett enormt rum där han ensam är fast kedjad i mitten av ett tecken han aldrig sett tidigare.
”Du Dianos är av ödet funnits skyldig till sjöröveri, massmord, rån, uppvigling och orsaken till det värsta kriget dessa världar har skådat på över tusen år. Önskar du säga något innan ödet kungör din dom?”
Dianos tittar ner i golvet och skakar på huvudet.
”Din dom är följande, att lida i tiotusen år i ödets fängelse varpå du skall avrättas.”
Dianos knyter sina nävar men vet att han inget kan göra.
”Dock är ödet benäget att böja sig för en annan vilja.”
Dianos tittar upp oförstående.
”Ödet har fått mota en begäran ifrån juryn som vill döma dig för att ha skapat osämja mellan ödet och juryn.”
Dianos förstod inte vad som höll på att hända.
”Du kommer därför inte åläggas ödets dom utan att av ödets utvalda föras till världarna bortomgryningen och överlämnas till juryn. Ödet har talat!”
Dianos kunde inte förstå hur men han anade att hans situation inte hade förbättrats då han gissade att juryns dom inte skulle vara mildare än ödets. Några dagar senare befann sig Dianos på ett skepp som seglade den långa resan över haven. Dianos var ständigt fastkedjad vid masten av kedjor som ödet smitt. Han kunde inte fly all hans styrka räckte inte till gör att bryta sig loss. Hans enda tröst var att han fick segla på haven en sista gång. Dianos lilla glädje försvann dock snart när de seglade in i dimman och han kunde se ljusen ifrån fyren. Skeppet la till vid ön och skeppets kapten togs emot av fyrvaktaren som med besvikelse och sorg i blicken gick med på att guida skeppet bortom gryningen.
”Far hjälp mig”, skrek Dianos bort mot fyrvaktaren.
Fyrvaktaren möte Dianos blick och skakade på huvudet. ”Det ligger inte inom mina krafters räckvidd att hjälpa dig nu Dianos”, säger han och med tunga steg vandrar han tillbaka mot fyren. Resan fortsatte sedan över hav Dianos aldrig seglat på, han såg världar han aldrig tidigare skådat. Han såg saker han inte trodde existerade men tillsist nådde de fram till världarna bortomgryningen. De seglade på en enorm flod genom världarna och tillsist nåde de fram till en stad en stad som var byggd i en silverskimrande metal och där mötes de av män klädda i svarta huvor som förde Dianos genom underjordiska tunnlar till en enorm sal och där placerades han i en cirkel av ljus. Dianos försökte se vad som fanns utanför cirkeln men kunde inte se något genom ljuset men han anade flera hundratals personer i denna sal. Han kunden även känna deras krafter.
”Dianos fyrvaktarens son du är förd inför juryn anklagad för grova brott som du har befunnits skyldig till, önskar du säga något innan dom uttalas och verkställs?”
Dianos överväger vad han skulle kunna säga, han inser att det handlar om liv eller död. Men han ville inte förråda Zervijal. Dianos skakar därför bara på huvudet.
”Ärade jury får jag tala?”, Hörs en röst bortom ljuset.
”Juryn erkänner amiral Zervijal, överbefälhavare för flottan.”
Dianos slås då av en strimma av hopp.
”Det har kommit till min kännedom att unge Dianos har utnyttjats av flottan.”
”Förklara er amiral Zervijal”, ekar juryns röste genom salen.
”I de dokument som jag presenterar här visar att korrupta män inom flottan utnyttjat unge Dianos som en kaparkapten för flottan.”
”Finns där kaparbrev som styrker detta?”
”Nej ärade jury då personerna bakom detta inte ville avslöjas var de tvungna att hålla detta hemligt. Ty det var inte bara olagligt denna handling i sig strider emot flottans stadgar.”
”Dock befriar detta inte Dianos ifrån skuld.”
”Nej ärade jury men Dianos blev som många andra unga flottister förd bakom ljuset av korruption och trodde sig tjäna flottan och juryn med sina handlingar. Därför yrkar jag på att den unge Dianos straff mildras och att han överlämnas till flottan där han kan få möjlighet att betala för sina brott som flottist.”
”Zervijals förslag godtas, då den unge Dianos blivit utnyttjad och förd bakom ljuset skall hans straff bli att tjäna juryn och flotta i hela sitt liv. Juryn ord är lag och dom.”
”Och ordet är juryn”, skanderar resten av salen.
Dianos förstod inte riktigt vad som hade hänt men helt plötsligt var han fri. Han fördes av de huv klädda till hamnen där Zervijal väntade på honom.
”Dianos var glad jag är att se dig.” Säger Zervijal med ett leende när han får syn på Dianos.
Dianos som fortfarande försökte förstå bara nickar.
”Tro mig Dianos du har verkligen gjort ett bra jobb långt över mina förväntningar.”
”Men jag trodde att jag gjort fel? Du sa ju att jag blivit förd bakom ljuset men det var ju av dig jag fick mitt uppdrag. Jag förstår inte vad som sker eller vad det hela handlar om.”
Zervijal tittar på Dianos och skakar på huvudet. ”Jag glömmer ibland bort att du fortfarande är mycket ung, tro mig du kommer att förstå i sinom tid. Du skall dock veta att jag menade vad jag sa när vi träffades senast och det är långt ifrån över.”
”Men juryn då?”
”Oroa dig inte för dem Dianos allt kommer att ordna sig. Dock måste jag tyvärr ge mig av nu men jag har sett till att du kommer att bli väl omhändertagen.” Zervijal vinkar till sig en lång och smal man med svart hår och vänliga ögon. ”Det här är en utav mina kaptener och han kommer att ta hand om dig och du kommer att tjäna på hans skepp, jag tror ni kommer att trivas med varandra då även han är en ursprunglig precis som oss.”
Dianos tittar på mannen som kommit och ställt sig vid dem, han var klädd i en mörkblå kaptensrock och han såg väldigt vänlig ut.
”Jag måste ge mig av nu Dianos men vi kommer mötas snart igen.” Zervijal tar på sig sin breda hatt och för undan den pompösa vita fjädern ifrån sitt ansikte och svävar iväg.
Dianos står kvar med mannen på kajen och kan fortfarande inte riktigt förstå vad som just hänt. Tillsist vänder han sig mot mannen.
”Jag antar att du är min kapten.” Säger han försiktigt.
Mannen ler, ”och du är min nya skeppspojke”. Mannen ler åt Dianos ansiktsutryck. ”Jag vet att du är mer duglig än de flesta av mina män Dianos men för dem är du fortfarande inget annat än just en skeppspojke och eftersom det är meningen att du skall avtjäna ett straff är det på detta sätt du kommer att göra det just nu.”
Dianos nickar. ”Nåväl kapten jag kommer att tjäna som er skeppspojke.”
”Bra och Dianos när vi inte är ombord på skeppet får du gärna kalla mig Degram.”
Återigen tar Dianos saga en ny vändning dock är den långt ifrån slut ty Zervijals mål är inte uppfyllt än och Dianos är fortfarande en del utav hans plan. Ty precis som Dianos har Zervijal en dröm och han hoppas uppnå den mycket snart.
Detta faktum höll sig levande ända tills piraten började segla på haven. Piraten var i hemlighet flottans kaparkapten och hans uppdrag var att försvaga Gryningsfederationen och Havens väktare. Detta var något som han lyckades väl med dock försvann piraten ifrån haven efter en stor strid på haven där Gryningsfederationen stred mot piraten. Det var det sista som världarnas folk hörde eller såg utav piraten. Ordningen började nu att långsamt att återställa sig dock visste nu ödets motståndare om att ödet gick att bekämpa för om en man och hans besättning av pirater och sluskar hade lyckats hålla undan ödet i över tjugo år visst skulle då en hel här av skickliga krigare kunna utmana ödet inte bara om rikedomar och guld utan om makten över alla världarna under gryningen.
Dock tar Dianos historia inte slut än ty även om piraten hade försvunnit fanns Dianos kvar. Nästan tre år hade förflutit sedan den dagen då Gryningsfederationen besegrade piraten några sjömil ifrån staden Sijonas hamn då Dianos trädde fram på nytt. Dianos klädd i en violett jacka och en röd mantel vandrade ner för staden Spiritias gator. Spiritia var en stad som var känd för att vara västs skam det var en stad belägen i en djup evig djungel och dess invånare var lika farliga som de var onda. Dock verkar detta inte oroa den unge mannen som obekymrat och med ett leende på läpparna och med vinden lekandes i sitt lockiga hår promenerar fram genom staden.
Undertiden en bra bit ifrån den unge mannen i en mörk möteslokal nära den illaluktande flod som rann genom staden har fem män ett möte. Fem män vars ondska och mörker är svår att förstå sig på. Deras syfte är att nu träda fram i världarna under gryningen som de värsta erövrarna världarna någonsin skådat.
”Bröder vår tid är snart kommen i tio år har vi förberett oss, vi har nu äntligen lyckats finna de vapen vi behöver för att utmana ödet och dess förslavade följeslagare.” Mannens ord är kalla och genom rummet sprider sig en fruktansvärd stank samtidigt som han talat.
”Vi är alla nöjda över de nya vapnen herr Alt’z dock är dessa fruktansvärda instrument inte nyckeln till vår seger.” En utav de andra männens blåglödande blick faller på dem alla. ”Vi vet att havens väktares makt är stor och vi måste utmana dem och vi kommer aldrig att kunna besegra dem på haven och om vi inte kan vinna på haven kommer vi aldrig kunna ta Himlavärlden och havets konungs rike.”
”Broder Adre talar sanning Alt’z, vi måste kunna möta havens väktare annars kommer våran kampanj att misslyckas. Ödet är mycket mer än bara Gryningsvärlden och dess mystiska dal och stad. Ödet är haven, ödet är alla världar och ödet är Havens väktare och Gryningsfederationen.”
Den förste talaren ser besvärad ut, ”ni tvivlar alltså på våra krigares duglighet att vinna över ödets slavar”. Mannen skakar på huvudet, ”jag trodde ni hade mer mod och övertygelse”.
”Bli inte upprörd broder Alt’z, broder Adre förstår sig på ödets makt bättre än någon utav oss om han säger att vi inte kan vinna med endast dessa nya vapen då litar jag på hans ord.”
”Vad skulle ni då föreslå broder Maquca, skall vi krypa underjorden återigen och vänta ytterliggare några sekel innan vi kan kräva vår hämnd.”
”Nu är du orättvis broder Alt’z, vad broder Maquca menar är att vi måste genomföra detta på rätt sätt annars kommer det bli ödets triumf och inte vår.”
Alt’z skakar på huvudet, ”hur föreslår ni då broder Vyrat att vi skall gå tillväga”?
”Helt ärligt vet jag inte, jag och broder Dakn har dock undersökt saken och vi har insett att om vi skall besegra Havens väktare behöver vi skepp och det har vi inte tillgång till och Gryningsfederationen kontrollerar nu varje varv i varje värld. Vi har alltså inte tillgång till tekniken som krävs för att bygga en flotta av krigsgalärer.”
En tystnad sänker sig över sällskapet de inser att deras kampanj var över innan den börjat då de visste att de aldrig skulle kunna vinna på haven och haven var nyckeln till seger. Det hade alltid varit nyckeln till segern. Alla skall till att resa sig då de alla hör steg ifrån övervåningen, alla drar sina vapen då de inser att de inte är ensamma. Alla fem ser nu hur en svartskäggig man med en fruktansvärd yxa på ryggen vandrar ner ifrån en trappa.
”Vem är du?”
Den svartskäggige mannen ler. ”Mitt namn är Vaadal och jag är någon som förstår ert problem. Haven har alltid varit svårast att erövra och det mest nödvändiga att vinna om man vill besegra ödet.”
Dakn ler och höjer sitt vapen och riktar sitt svärds spets emot Vaadal. ”Du har alltså hört vad vi talat om och vet därför för mycket och måste alltså dö.”
Vaadal nickar och ler. ”Ni är försiktiga och det förstår jag men om ni dödar mig ger ni upp er enda chans att besegra ödet.”
De fem männen tittar på varandra. Dakn tittar på de andra och sedan på Vaadal och tar några steg närmare honom.
”Vänta Dakn”, säger Vyrat. ”Låt oss höra hans förslag.”
”Ni förstår mina herrar att min kapten har sedan länge förutsett ert problem och han har beslutat sig för att hjälpa om ni är bereda att gå med på hans villkor.”
Maquca flinar, ”det finns alltid en hake”. Han tittar på Vaadal. ”Vad vill han ha? Halva riket eller vill han bli rik?”
Vaadal bara skakar på huvudet och ler. ”Nejdå allt min kapten vill ha är att själv få leda era män i striden på haven, han vill tjäna era syften som amiral.”
Alla de fem skrattar högt. ”Förväntar du dig att vi skall tro på detta?” Säger Adre hånfullt.
”Absolut.” Svarar Vaadal, ”ni borde lita på vad jag säger då min kapten hatar Ödet mer än vad ert grå folk gör.”
De fem möter varandras blickar och de delar alla samma oro. Mannen som står framför dem vet mer om dem än vad de alla trodde var möjligt.
Vaadal ser deras oro och ler. ”Ni behöver dock inte lite på mig fullt ut då jag bara är medlaren ni borde verkligen träffa min kapten och låta honom övertyga er.”
Vyrat nickar. ”Låt gå för hit din kapten.”
Vaadal nickar och vänder sig mot ytterdörren som slåss upp. Vaadal bugar. ”Kapten får jag presentera de grå.”
De fem männen chockas alla av det starka ljuset som tränger in i lokalen och det tar ett tag innan de helt kan urskilja den unge mannen som står i dörren. Först förstår de inte men sen börjar de gå upp för dem vem det är ty de hade alla hört berättelserna, de hade alla hört ryktena om att denna man ännu skulle vara vid liv.
Alt’z tar några steg fram emot Dianos som står lugn och avslappnad i dörröppningen. ”Jasså den beryktade piraten har alltså bestämt sig för att sluta gömma sig och avslöja för världen att han fortfarande är vid liv.”
Dianos ler. ”Mina vänner snälla, kalla mig amiralen.”
Vågorna piskade den lilla ön som låg gömd långt ute på de djupaste haven. Om man som sjöman skulle nå dit var man först tvungen att korsa världshaven och sedan ta sig förbi havets konungs rike, därefter väntade svarta vatten och mörka länder ingen någonsin besökt. Efter detta nåde man de stormiga haven, haven där stormen aldrig dog ut. Om man som tapper sjö man lyckats ta sig igenom stormen nådde man fram till dimman, den eviga dimman som man kunde förvilla sig i och aldrig hitta ut ifrån dock om en kapten med rätt kunskap och duglighet vågade sig in i dimman kunde man där se ett ljus och vid det ljuset fanns där en ö och på den ön bodde fyrvaktaren.
Denna natt då vinden blåste vildare än andra nätter hade fyrvaktaren bestämt sig för att hålla sig till sin fyr dock anade han att han snart skulle få besök. Fyrvaktarens aning stämde ty en bit ifrån ön närmade sig ett skepp. Ett enkelt men stort skepp som kunde rymma mycket folk tog sig långsamt fram och lättade ankar en bit ifrån ön. Kvickt och ljudlöst hoppade ett hundratals män av skeppet. Alla var klädda i grått utom en ung man som bar en violett jacka och som genast vände sig emot de andra.
”Skynda på, ni har inte mycket tid jag kommer att försöka avledda fyrvaktaren.” Mannen började sedan i rask takt ta sig upp mot fyrtornet meddans de andra skyndade iväg in mot ön.
Den unge mannen tar sig snabbt fram till fyrtornets dörr och skall till att öppna den men hejdar sig och höjer istället sin hand och knackar. Med en gång öppnas dörren och en gammal vitskäggig man öppnar dörren och möter den unge mannens blick.
”Välkommen hem Dianos, stå inte där ute i blåsten kom in och värm dig.”
Dianos nickar och stiger in. Väl inne ser han sig omkring. Under sina många år på haven hade han vid några tillfällen saknat denna plats dock mindes han nu den instängda känsla han alltid haft under sin barndom och önskade sig redan därifrån. Dianos vänder sedan sin blick åt fyrvaktaren som gått och satt sig på sin vanliga plats och nu skall till att tända sin pipa.
”Jag har inte mycket tid far jag måste snart segla igen.”
”Vart skall du nu ta vägen min son, skall du återvända till världarna under gryningen och ta fler liv?”
Dianos rycker till, ”hur kan du”? Börjar han men avbryts av Fyrvaktaren. ”Jag hoppas att du inte trott att dina många år som pirat undgått mig. Jag får höra om det mesta som sker på haven och dina många illdåd har inte gått mig undan sen har jag också fått beskrivningar på hur den som kallas piraten ser ut.”
”Du vet inte hela sanningen far.”
”Nej men jag har hört om dem fruktansvärda illdåd som du gjort dig skyldig till.”
Dianos skakar på huvudet, ”du förstår inte jag gjorde detta på order av flottan, jag har ständigt varit i flottans tjänst”.
Fyrvaktaren bara skakar på huvudet. ”Du tror dig vara det Dianos men du skall veta att jag har hört att Juryn nu försöker söka fredliga förhandlingar med Ödet och att de motarbetas av just flottan. Flottan är korrupt och har varit det länge Juryn har dock börjat inse att istället för att fördöma ödet borde de istället samarbeta och skapa trygghet och fred både under och bortom gryningen.”
Dianos skakar på huvudet. ”Du vet inte vad du talar om gamle man. En högt rankad kapten inom flottan gav mig detta uppdrag då han visste om att Juryn var korrupt, han berättade att flottan mer och mer blivit ett instrument för juryn och det ända sättet att bevara de ursprungligas ideal och arv var att ta världarna under gryningen i besittning. Att där inför en ordning av fred och rättvisa och se till att ödets tyranni skulle få ett slut.”
Fyrvaktaren skakar på huvudet, ”min käre Dianos vad än för man som berättade detta för dig ljög, du skall aldrig lita på någon som ber dig döda. Det är inte vad flottans syfte är och det borde du veta.”
”Jag vet att jag har gjort rätt jag tjänar flottan och jag motarbetar juryn och ödet för att det som du och andra byggt inte skall gå under.”
”Nej Dianos faktum är att det är du som just nu håller på att förstöra det. Det var du som förde sjöröveri till fredliga vatten. Det var du med din kraft som en ursprunglig förde död och lidande till världarna under gryningen. Du är en tjänare av död och orättvisor och det smärtar mig att se vad du har blivit.”
Dianos känner hur blodet kokar inom honom. ”Jag kämpar för flottan!” Skriker han. ”Jag är dess förkämpe, jag och bara jag för ingen annan vågade.”
”Nej för att alla andra visste att det var fel och ingen ville dömas som pirat av varken ödet eller juryn.”
”Du har fel far, jag kämpar för det som är rätt och det skrämmer dig för att tillskillnad ifrån dig har jag valt att inte gömma mig på en ö och se hur världen faller samman.” Dianos vänder på klacken och sliter upp dörren och skall till att gå ut i blåsten igen.
”Innan du går Dianos, om du tjänar flottan fick du då några kaparbrev?”
Dianos stannar till och han står som fastfrusen.
Fyrvaktaren suckar. ”Ingen inom flottan har givigt en officiell order om det du håller på med. Allt är bluff och när du faller kommer ingen att vilja kännas vid dig.”
Dianos vänder sig om och möter sin fars besvikna blick. ”Farväl gamle man”, säger han och stänger dörren och försvinner ut i blåsten och dimman.
Vinden träffar honom med en enorm kraft och Dianos skakar bort de tvivlande tankarna som han just fått efter att ha talat med sin far. Dock kände han att han inte var lika säker som tidigare men han visste att nu fanns där ingen återvändo. Han skyndade därför iväg mot havet där Vaadal väntade på honom.
”Amiral Dianos männen har utfört sitt uppdrag.”
Dianos nickar, ”har du valt ut något bra åt oss”?
”Ja amiral, se efter själv.” Vaadal pekar på ett stort skepp som ligger förtöjt en längre bit ut till havs.
”Utmärkt”, säger Dianos varpå han och Vaadal tar sig ner till en roddbåt som väntar på dem. De sätter sig i den och tio män börjar ro dem ut till skeppet. De tar sig ombord och meddans manskapet ombord på skeppet hissar segel ställer sig Dianos på kommandobryggan och blickar ut i dimman. Överallt kan han skymta silutter av flera krigs dugliga skepp.
Dianos ler och vänder sig åt Vaadal, ”hur många blev det”?
”Vi lyckades stjäla strax över sjutio skepp amiral Dianos.”
”Utmärkt se nu till att tända ledljusen på detta skepp för att alla skall kunna följa oss ur dimman.”
Vaadal nickar och lämnar Dianos sida. Dianos står nu själv och ser hur hans flotta gör sig redo att segla mot världarna under gryningen. Där skulle de mötas upp av fler utav de grås manskap och han skulle då få flera tusentals soldater på sina skepp och kriget om världarna skulle börja. Det är därför med en viss belåtenhet som han ger order att ge sig av samtidigt som han kan se hur alla skeppen runt omkring tänder små ljus ombord för att inget skepp skulle hamna vilse i dimman.
Som en grå våg kom sex månader senare slaget mot världarna under gryningen. En dag utan förvarning klev tusentals soldater upp ifrån underjorden och chokade hela Gryningsvärlden. Förödelsen var total. Flera städer brändes till marken och tusentals dödades på en enda dag. Samtidigt till havs slog en hel flotta till mot havets konungs rike. Tusentals soldater tog sig i land på de många fredliga öarna och brände och förstörde allt i sin väg meddans havens väktare desperat försökte kämpa tillbaka ute på haven men knappt lyckades komma till öarna undsättning då de den anfallande flottan var nära på att nästan omintetgöra hela havens rikes kärnförsvar. Tillslut insåg havens väktare att de skulle gå under och flydde och en mycket nöjd amiral slog till reträtt och hans skepp försvann lika snabbt som de dykt upp innan havens väktare kunde mobilisera en motattack. Detsamma gällde den anfallande styrkan till land för innan dagen var slut hade de försvunnit ner i underjorden och Gryningsfederationen fick aldrig något tillfälle att verkligen kämpa tillbaka.
Efter den dagen skulle ödet aldrig glömma de grå. Dessa vildsinta krigare ifrån Gryningsvärldens underjord vars hat till allt nu riktats mot ödet och dess makt. Dock vredgades ödet över detta anfall och skickade havens väktare till havets rike och kallade till sig majoriteten av Gryningsfederationen till Gryningsvärlden för att man nu skulle vara bereda på nästa anfall.
Där kom ett nytt anfall men det var inte i Gryningsvärlden krigets horn ljöd utan det var till Himlavärlden kriget hade kommit. Lika effektivt som tidigare slog man till på land och vatten och de grå med sina fruktansvärda vapen som besatt krafter som inget annat vapen tidigare ägt satte många utav Himlavärldens större städer i brand. Ingen humanoid kraft verkade kunna hålla tillbaka de grå och alla som flydde undan dem jagades och dödades skoningslöst.
Ödet blev nu än mer desperat då det insåg att det inte kunde fördela sina styrkor till alla världar eftersom de grå och deras fruktade amiral inte skulle kunna besegras om inte hela Gryningsfederationen och Havens väktare stod enade. Därför fattade ödet beslutet att överge Himlavärlden och Aratia, ödet bekymrade sig heller inte över demonernas rike eller de dödas värld. Ödet sände heller ingen hjälp till elementärernas värld eller till skuggornas. Istället skickades allt manskap till Gryningsvärlden för att skydda ödet och dess undersåtar. Dock öppnade ödet Gryningsvärlden och alla som ville kunde nu fly dit för att få ödets beskydd. Dock valde många varelser ifrån världarna att fly till den glest befolkade världen Duanga, Duanga som endast var en enorm skog erbjöd skydd för många och där kunde man lätt gömma sig undan ifrån de grå.
Dock var nu tiden inne och de visste de grå, efter deras många år under marken var det nu dags för dem att släppa lös allt sitt hat mot själva ödet och Gryningsvärlden. Arton månader efter att första slaget hade fallit påbörjades den sista offensiven mot ödet. De grå slog till mot de östra delarna av Gryningsvärlden och under en brännande sol i en enslig öken utkämpades en fruktansvärd strid. Ödet som nu såg sin chans skickade Havens väktare för att krossa de grå men innan Havens väktare hann lämna sina fästen anfölls norra Gryningsvärlden av de grås flotta och genast var de tvungna att segla dit. Dock var allt förgäves ty i söder drevs Gryningsfederationen mer och mer tillbaka av De grås horder och i norr lyckades De grås flotta genom skicklig taktik sänka större Havens väktares krigsmakt till havens djup. Vägen norr låg nu fri för Dianos och hans flotta och de började nu segla ner mot världen centrum på smala floder för att tillsist möta de grå i Gryningsvärldens center och där krossa själva ödet.
Dianos sluter sina ögon, han klarade inte längre av att bevittna förödelsen. Det högg i honom men plötsligt försvann dessa känslor och istället kramade hans hand hårt tag om det nya svärd som de grå givit honom. Det var ett vapen med fruktansvärd kraft och Dianos kunde känna att för varje gång han använde det blev det bara starkare och starkare. Från början hade han saknat sin fars sabel men nu saknade han inte längre. Det var inte allt som han hade förlorat under året som gått. I början hade han ogillat striden och inte låtit sina soldater utföra alla hemskheter som de fostrats till att utföra men ju mer av striden han hade upplevt desto mer hade det inte berört honom. Han kände mer och mer hur han förlorade sig själv och han kände inte att han oroade sig över all död eller kände behovet av att reflektera över vad som höll på att hända med honom. Allt han kunde fokusera på var att krossa ödet och förgöra allt och alla som kom i hans väg.
För var dag som gick blev han mer och mer kall och känslolös, men han kände sig inte tom eller förlorad, utan bara grå. Därav var det inte glädje eller förväntan som bubblade i hans bröst när han långt borta i skymningsljuset kunde skymta staden Angelia, ödets sista stad innan han skulle nå fram till den mytomspunna Gryningsdalen.
”Amiral vi är framme.” Hör Dianos Vaadal säga. Han vänder sig då om och tittar på Vaadal även han verkade lika likgiltig inför vad som skulle ske och hans en gång solbrända hy hade mattas ut och blivigt livlöst grå.
Dianos bara nickar. ”Du vet vad som skall göras styrman.”
Vaadla börjar genast ryta ut order och den decimerade flottan gjorde sig nu redo för strid.
Dianos kan nu uppfatta hur soldater lämnar Angelia för att möta dem. Dianos lyckas nästan le över detta ty han vet att han nu har vunnit. Ty styrkan som möter dem är knappt tusen man och istället för att försvara staden innanför murrarna skulle de nu få betala dårskapens pris. Dianos gör nu en handrörelse och alla soldater hoppar i land vid flodbädden. Dianos tar täten och tecknar åt hans manskap att göra sig redo. Alla de grå omkring honom börjar ge ifrån sig fruktansvärda stridstjut varpå de sedan dundrar fram emot hären som närmar sig. Dianos springer med i täten utan att begrunda situationen. Hade han gjort det hade han nog handlat annorlunda.
Dianos styrkor stormar in i de mötande försvararna och genast faller hundratals grå varelser utan att ha utdelat ett enda hugg. Dianos inser nu vad som håller på att hända, han inser att de försvarande verkar besitta en otrolig kraft en kraft som han aldrig tidigare känt ifrån någon humanoid varelse. Han inser också att varje försvarares kraft är hans egen likvärdig. Dock väljer han att kämpa vidare då han vet att han måste döda sina motståndare han måste få se dem dö och han måste få känna hur deras blod rinner ner genom hans svärds blodsränna. Han kämpar därför vilt vidare men till ingen nytta. Snart har de försvarande männen brutit Dianos soldaters led och med ens finns där fiender överallt och Dianos kan omöjligt försvara sig ifrån alla anfall.
Helt plötsligt inser han att ett svärd träffat honom och han faller till marken. Kraften bakom slaget är otrolig. Dianos försöker resa sig upp men en utav de försvarande kastar sig över honom Dianos tappar då greppet om sitt vapen och försöker nu desperat greppa sin motståndare händer innan han utdelar ett dödande hugg. Dianos lyckas att greppa tag i mannens handleder men känner genast hur denne kämpar emot och hur han långsamt tappar greppet. Dianos tar då i med all sin styrka och sliter vapnet ur sin motståndare händer och tar sig upp igen och hugger ner sin obeväpnade motståndare. Dianos känner hur en stor lättnad sprider sig genom hans kropp och tar nu upp striden.
Dianos svingar sitt ny vunna vapen och möter nästa anfaller som han dräper och känner med ens hur en illamående känsla sprider sig inom honom. I hans sinne dyker bilder upp, bilder ifrån striden i norr där han krossat Havens väktare, han inser med ens att Venda måste ha befunnit sig på något utav de skeppen som gick under. Det slår honom likt en blixt och han börjar nu inse vilken grymhet han har gjort sig skyldigt till enda sedan första dan detta krig startade. Det var inte bara kriget i sig han kände stor skuld för utan hur rått och brutalt han hade utkämpat det utan att känna någonting alls.
Helt plötsligt träffas Dianos av ytterligare ett slag och han faller på nytt. Han inser att han blöder kraftigt ifrån två sår men försöker att ta sig upp. Då får han syn på någon på marken intill honom. Han ser hur Vaadal ligger där och desperat kippar efter andan. Dianos kryper bort mot honom samtidigt som han känner hur hans ögon smärtar.
”Vaadal, Vaadal min vän!” Dianos tittar ner på den döende mannen som tittar upp mot honom. Dianos kan skymta ett litet leende på Vaadals läppar innan han drar sitt sista andetag.
Dianos försöker desperat kontrollera alla sina känslor men de kommer rusandes som en flod om våren och han känner hur smärtan i hans ögon sprider sig till hans bröst. Helt plötsligt ger han upp och ger ifrån sig ett fruktansvärt skrik och känner hur brännande tårar faller ner för hans kind. Stilla faller han ner över sin fallna vän och gråter som ett litet barn han gråter hejdlöst och märker inte längre den rasande striden.
Dianos kunde inte förstå vad det var som hände med honom. Alla hans känslor och alla hans intryck brände inom honom och han kunde inte kontrollera dem. Allt han kunde göra var att se alla grymheter om och om igen.
”Det gör ont eller hur?”
Dianos tycker sig känna igen rösten men kan inte minnas vem den tillhör.
”Du ingick en ohelig allians unge pirat och det har sitt pris. De vapen de grå använde, det är vapen som hämtar sin styrka ifrån död och blod men främst ifrån din själ. De grå berörs inte utav det ty dem är själlösa och vapnen får sin styrka ifrån deras outtömliga hat. Men en ung man som du pirat har under den tid du använt vapnet långsamt förlorat din själ.”
Dianos som fortfarande har sitt ansikte begravt mot Vaadals bröst skakar på huvudet. ”Det är inte sant, för det brinner inom mig och jag kan känna allt nu. Allt som var fel allt som jag aldrig hade gjort kan jag känna nu och der bränner.”
”När du förlorade ditt vapen har din själ nu börjat läka. Du är en av ditt slag ty ingen annan som använt dessa vapen han någonsin kunnat räddas undan mörkret men din själ har redan börjat återhämta sig.”
Dianos tittar upp och ser hur Herr Euroma står och tittar ner på honom. Dianos förstår inte hur men Euromas kraft hade förändrats och den var nu våldsamt mäktig precis som hos alla andra som de kämpat emot denna skymning.
Dianos reser sig försiktigt upp och möter nu Euromas blick. ”Vad har hänt med dig?”
Eurom ler. ”Mycket men det främsta som har hänt är att ödet ansåg mig bland många andra vara värdiga att försvara dessa världar emot avskum som dig.”
”Men kraften, vart ifrån fick ni kraften?”
”Vi fick den ifrån ödet.”
”Vad är ni?”
”Vi är ödets utvalda män, vi har välsignats av öde och gryningsljus för att skydda dessa världar.”
Dianos skakar bara på huvudet. ”Ni kommer inte att kunna besegra de grå, ni kanske vann idag men flera utav er har fallit och De grå är fler än du kan ana.”
”Det samma gäller oss pirat”, säger Euroma samtidigt som han höjer sitt svärd och slår till Dianos med svärdsknappen i huvudet och med ens blir allt mörkt.
En mäktig dånande stämma ljuder i ett stort rum, energin som flödar fram i rösten och genom rummet är otrolig. Rösten i sig är fylld av krafter och i själva rösten hörs många stämmor som om rösten tillhörde många olika personer.
”Du är känd som Piraten, Amiralen, Fyrvaktarens son men ödet vet vem du är, du är Dianos ett barn av havet.”
Dianos tittar upp men där finns inga ögon att möta bara ett enormt rum där han ensam är fast kedjad i mitten av ett tecken han aldrig sett tidigare.
”Du Dianos är av ödet funnits skyldig till sjöröveri, massmord, rån, uppvigling och orsaken till det värsta kriget dessa världar har skådat på över tusen år. Önskar du säga något innan ödet kungör din dom?”
Dianos tittar ner i golvet och skakar på huvudet.
”Din dom är följande, att lida i tiotusen år i ödets fängelse varpå du skall avrättas.”
Dianos knyter sina nävar men vet att han inget kan göra.
”Dock är ödet benäget att böja sig för en annan vilja.”
Dianos tittar upp oförstående.
”Ödet har fått mota en begäran ifrån juryn som vill döma dig för att ha skapat osämja mellan ödet och juryn.”
Dianos förstod inte vad som höll på att hända.
”Du kommer därför inte åläggas ödets dom utan att av ödets utvalda föras till världarna bortomgryningen och överlämnas till juryn. Ödet har talat!”
Dianos kunde inte förstå hur men han anade att hans situation inte hade förbättrats då han gissade att juryns dom inte skulle vara mildare än ödets. Några dagar senare befann sig Dianos på ett skepp som seglade den långa resan över haven. Dianos var ständigt fastkedjad vid masten av kedjor som ödet smitt. Han kunde inte fly all hans styrka räckte inte till gör att bryta sig loss. Hans enda tröst var att han fick segla på haven en sista gång. Dianos lilla glädje försvann dock snart när de seglade in i dimman och han kunde se ljusen ifrån fyren. Skeppet la till vid ön och skeppets kapten togs emot av fyrvaktaren som med besvikelse och sorg i blicken gick med på att guida skeppet bortom gryningen.
”Far hjälp mig”, skrek Dianos bort mot fyrvaktaren.
Fyrvaktaren möte Dianos blick och skakade på huvudet. ”Det ligger inte inom mina krafters räckvidd att hjälpa dig nu Dianos”, säger han och med tunga steg vandrar han tillbaka mot fyren. Resan fortsatte sedan över hav Dianos aldrig seglat på, han såg världar han aldrig tidigare skådat. Han såg saker han inte trodde existerade men tillsist nådde de fram till världarna bortomgryningen. De seglade på en enorm flod genom världarna och tillsist nåde de fram till en stad en stad som var byggd i en silverskimrande metal och där mötes de av män klädda i svarta huvor som förde Dianos genom underjordiska tunnlar till en enorm sal och där placerades han i en cirkel av ljus. Dianos försökte se vad som fanns utanför cirkeln men kunde inte se något genom ljuset men han anade flera hundratals personer i denna sal. Han kunden även känna deras krafter.
”Dianos fyrvaktarens son du är förd inför juryn anklagad för grova brott som du har befunnits skyldig till, önskar du säga något innan dom uttalas och verkställs?”
Dianos överväger vad han skulle kunna säga, han inser att det handlar om liv eller död. Men han ville inte förråda Zervijal. Dianos skakar därför bara på huvudet.
”Ärade jury får jag tala?”, Hörs en röst bortom ljuset.
”Juryn erkänner amiral Zervijal, överbefälhavare för flottan.”
Dianos slås då av en strimma av hopp.
”Det har kommit till min kännedom att unge Dianos har utnyttjats av flottan.”
”Förklara er amiral Zervijal”, ekar juryns röste genom salen.
”I de dokument som jag presenterar här visar att korrupta män inom flottan utnyttjat unge Dianos som en kaparkapten för flottan.”
”Finns där kaparbrev som styrker detta?”
”Nej ärade jury då personerna bakom detta inte ville avslöjas var de tvungna att hålla detta hemligt. Ty det var inte bara olagligt denna handling i sig strider emot flottans stadgar.”
”Dock befriar detta inte Dianos ifrån skuld.”
”Nej ärade jury men Dianos blev som många andra unga flottister förd bakom ljuset av korruption och trodde sig tjäna flottan och juryn med sina handlingar. Därför yrkar jag på att den unge Dianos straff mildras och att han överlämnas till flottan där han kan få möjlighet att betala för sina brott som flottist.”
”Zervijals förslag godtas, då den unge Dianos blivit utnyttjad och förd bakom ljuset skall hans straff bli att tjäna juryn och flotta i hela sitt liv. Juryn ord är lag och dom.”
”Och ordet är juryn”, skanderar resten av salen.
Dianos förstod inte riktigt vad som hade hänt men helt plötsligt var han fri. Han fördes av de huv klädda till hamnen där Zervijal väntade på honom.
”Dianos var glad jag är att se dig.” Säger Zervijal med ett leende när han får syn på Dianos.
Dianos som fortfarande försökte förstå bara nickar.
”Tro mig Dianos du har verkligen gjort ett bra jobb långt över mina förväntningar.”
”Men jag trodde att jag gjort fel? Du sa ju att jag blivit förd bakom ljuset men det var ju av dig jag fick mitt uppdrag. Jag förstår inte vad som sker eller vad det hela handlar om.”
Zervijal tittar på Dianos och skakar på huvudet. ”Jag glömmer ibland bort att du fortfarande är mycket ung, tro mig du kommer att förstå i sinom tid. Du skall dock veta att jag menade vad jag sa när vi träffades senast och det är långt ifrån över.”
”Men juryn då?”
”Oroa dig inte för dem Dianos allt kommer att ordna sig. Dock måste jag tyvärr ge mig av nu men jag har sett till att du kommer att bli väl omhändertagen.” Zervijal vinkar till sig en lång och smal man med svart hår och vänliga ögon. ”Det här är en utav mina kaptener och han kommer att ta hand om dig och du kommer att tjäna på hans skepp, jag tror ni kommer att trivas med varandra då även han är en ursprunglig precis som oss.”
Dianos tittar på mannen som kommit och ställt sig vid dem, han var klädd i en mörkblå kaptensrock och han såg väldigt vänlig ut.
”Jag måste ge mig av nu Dianos men vi kommer mötas snart igen.” Zervijal tar på sig sin breda hatt och för undan den pompösa vita fjädern ifrån sitt ansikte och svävar iväg.
Dianos står kvar med mannen på kajen och kan fortfarande inte riktigt förstå vad som just hänt. Tillsist vänder han sig mot mannen.
”Jag antar att du är min kapten.” Säger han försiktigt.
Mannen ler, ”och du är min nya skeppspojke”. Mannen ler åt Dianos ansiktsutryck. ”Jag vet att du är mer duglig än de flesta av mina män Dianos men för dem är du fortfarande inget annat än just en skeppspojke och eftersom det är meningen att du skall avtjäna ett straff är det på detta sätt du kommer att göra det just nu.”
Dianos nickar. ”Nåväl kapten jag kommer att tjäna som er skeppspojke.”
”Bra och Dianos när vi inte är ombord på skeppet får du gärna kalla mig Degram.”
Återigen tar Dianos saga en ny vändning dock är den långt ifrån slut ty Zervijals mål är inte uppfyllt än och Dianos är fortfarande en del utav hans plan. Ty precis som Dianos har Zervijal en dröm och han hoppas uppnå den mycket snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar