Natten då tusen änglar föll III "Mannen ifrån Skymningen"

Dagen kom då änglarna vill veta vilken ras som var mäktigast. Fyra förkämpar ifrån de fyra raserna samlades och man kom fram till att lösa frågan genom strid. Den ljusa A Fenyesern vägrade dock delta i sådan barbarism och lämnade platsen i skam men ännu vid liv ty visdom är de ljusas gåva. De tre kvarvarade: Vigern, Viharnas ryttaren och Assassinen kom fram till att man skulle strida mot varandra alla tre. De tre var redan innan striden skulle börja övertygade om sin seger och man beslöt sig för att skåla som vänner innan man påbörjade det stundande blodbadet. Dock föll Viharnas ryttaren och Vigern ner döda till marken innan deras bägare var tömda. Assassinen gick därifrån i triumf, väl medveten om att han inte var starkare än Viharnas ryttaren eller lika skicklig som Vigern men överlägset dödligare dem bägge.

- Assassinsk sägen

Mannen ifrån skymningen blickar ut över de dimmiga haven. Han andas in den välbekanta doften och mindes den tid som flytt. Vinden tilltog helt plötsligt som för att hälsa honom välkommen och hans svarta tunna klädnad piskade längs med hans kropp. Hans bara bröst som i många år värmts av skymningens starka sol frös nu. Mannen ifrån skymningen drog på sig sin svarta rock och knäppte den ordentligt. Undertiden hade en ung man försiktigt närmat sig honom och frågade nu mjukt om dem inte borde segla iväg. Mannen ifrån skymningen gav inget svar. Han kunde inte ge sig av än. Först var han tvungen att se ljuset ifrån Manushaqes skepp. Försiktigt höjer mannen ifrån skymningen sin hand. Bakom sig får den unge matrosen ett skräckslaget ansikte då han fruktar att han väckt mannens vrede. Men mannen ifrån skymningen sträcker ut sin hand och fokuserar sin kraft. Havet börjar då genast storma som om forna guda varelser hade piskat vågorna till vrede. Mannen ifrån skymningen fortsätter att fokusera och genast började vinden att våldsamt slå sig fram genom luften. Skeppet som de befinner sig på kränger då våldsamt och flera skrik av skräck ljuder genom dimman. Mannen ifrån skymningen ignorerar dem och fortsätter att driva på havets ursinne. Tillslut faller en glänsande svett droppe ner ifrån hans panna och träffar skeppets durk. Mannen ifrån skymningen sänker nu sin hand och suckar. Hans kraft räckte inte till. Han kunde inte bryta igenom dimman. Då såg han det. På styrbord sida flammade ett havsgrönt ljus upp. Det var lanternan på Manushaqes skepp. Han visste att han alltid skulle kunna finna henne i dimman igen. Han vänder sig om och ger ordern att det är dags att segla vidare. Sedan går han med fasta steg och ställer sig bredvid sin styrman uppe på kommandobryggan. Det exotiska skeppet seglar stilla fram över det nu lunga havet. Helt plötsligt bryts dimman av ett matt ljus. Mannen ifrån skymningen hör sin styrman fråga om det är gryningens ljus. Mannen ifrån skymningen skakar på huvudet och med en suck förklarar han att det var ljuset ifrån fyren.

Lavierno – den mäktige skyndar genom en enslig korridor. Han har inte tid att stanna upp och beundra skönheten i Angelias mäktiga palats som han brukar göra utan istället försvinner han snabbt in genom en lönngång dold av ett stort porträtt föreställande en utav de forna hjältarna. Lavierno befinner sig nu i en mindre svagt upplyst korridor. Han promenerar snabbt till dess mitt och stannar upp och räknar stenarna i väggen. Det var många år sedan han regelbundet kommit till denna plats och han var ännu inte van vid att använda denna lönngång. Dock finner han rätt sten och trycker försiktigt in den och helt plötsligt svänger en del av väggen upp. Han ler för sig själv och tänker på hur genialt det är att ha en lönngång i en lönngång. Han tar sig in bakom väggen och tar sig ner för trappan som finns dold därbakom efter att ha sett till att väggen stängt ordentligt bakom honom. Han tar sig sedan ner för trappan ner i mörkret. Varje trappsteg är halt av fukt och mörkret gör det inte lättare. Han svär till flera gånger för sig själv då han nästan snavar och faller. Tillslut kan han se ett litet brinnande ljus. En liten lykta brinner i slutet av trappan. Lavierno stiger in i ljuset och tar två steg fram till en stor trädörr. Han öppnar dörren och ler ett förnöjt leende åt mannen som går fram och tillbaka över golvet inne i det svagt upplysta rummet.

”Goda nyheter herr Arnyak, vi har just blivit inbjudna till SolChatar för att närvaro vid ett historiskt diplomatiskt möte.”

Arnyak tittar misstänksamt på Lavierno. ”Är detta vist?”

”Om vi vill få reda på vad som håller på att hända och vem som ligger bakom denna politiska oro behöver vi ta oss in på din forna arbetsgivares kontor.”

Arnyak nickar. Han kunde knappt vänta på att få ha ett långt samtal med Bankiren om både det ena och de andra.

Mannen från skymningen kunde inte riktigt slita sin blick ifrån ljuset. Fyren hade de passerat efter fyrvaktarens godkännande men han kände att situationen inte var helt säker. Han visste att fyrvaktarens lojalitet var osäker och om det var en fälla som han ledde sin härskarinna in i skulle Fyrvaktaren med all säkerhet veta om det men samtidigt antagligen hålla det för sig själv.

Mannen ifrån skymningen var dock medveten om att Manushaqe inte delade hans oro. Men hon kände inte till ödet som han gjorde, hon visste inte hur lömskt och förrädiskt det kunde vara. Sen om det fanns en institution värre än ödet var det Gryningsfederationen och nu var de på väg till dess huvudkontor i SolChatar. Rätt in i fiendens borg. Mannen ifrån skymningen visste att detta skulle bli farligt, han visste också att det var hans uppgift som statsprins att vaka över Manushaqe och garantera hennes säkerhet.

”Min prins lanternan är tänd på nytt.” Ropar helt plötsligt styrmannen ifrån sin post.

Mannen ifrån skymningen vänder sin blick åt skyddslingsskeppet där han kan se det havsgröna ljuset och hur dess flamma sträcker ut sitt ljus mot honom. Mannen ifrån skymningen vänder sig mot sin styrman. ”Härskarinnan kallar mig. Håll denna kurs tills jag återvänder, vik inte av för något. Om havsväktarna dyker upp använde då de manövrarna jag lärt er.”

”Ja min prins”, säger styrmannen och bugar.

Mannen ifrån skymningen vänder sedan sin uppmärksamhet mot ljuset som blivit svagt violett och låter ljuset fånga in honom och milt föra över honom till sin härskarinnas skepp.

Admerelz T’ö var en man som funnit ro i ministeriets salar. Efter flera år av strid, sorg och död hade han tagits upp som A Fatalas förbindelse minister med Gryningsfederationen ingen enkel uppgift men mer ro givande än hans tidigare position. Som Assassin hade han aldrig lyckats väl. Varje kontrakt hade varit en omöjlig utmaning och han hade aldrig ens blivit övervägd som Skuggvandrare. Hans folks ande verkade saknas honom när det väl kom till att agera ute på fältet. Dock hade han nu funnit ett annat fält. Ty politikens spel krävdes kanske än mer list och tålamod än de uppgifterna som Skuggvandrarna möte. Detta spel hade dock blivit mer allvarligt på senare tid. Allt farligare, allt dödligare och allt hade startat med Artlansaga. Denna fruktansvärda tragedi denna styggelse i Assassinsk historia. Han kunde ännu minnas hur nyheten hade nått honom. Han var på resa mot SolChatar där han skulle medverka i ett möte angående nya handelsleder då han fått budet om att Assassiner gått ner i gruvan och att där nere hade något okänt hänt som startat ett fullskaligt krig under marken mellan Assassiner, Ljusa och himla- och gryningsbor. Givetvis hade Assassinerna segrat men det var där problemet låg. Den störta inkomstkällan i himla- och gryningsvärlden hade på sex dagar om intet gjorts och efter det var alla på krigsstigen alla ville se någon stå till svars inför de inträffade och lotten hade fallit på Assassinerna. I början hade en enorm kyla manifesterat sig vid varje förhandling och vid varje möte. Inget som Admerelz inte klarat av men sen hade budet kommit. Skuggvandraren Sättett hade skickat en Assassin vid namn Arnyak till en stadsherre som kontrollerade en nautisk handelsknytpunkt och där funnit ett kontrakt på en handels blockad mot Assassinerna. Sen den dagen hade Admerelz arbete mer eller mindre blivit omöjligt att genomföra.

Nu var han råttan vid förhandlingsborden. Allt han kunde göra var att tigga efter brödsmulor och Bankiren och Gryningsfederationen hade gift i sina ord och mord i tankarna. Admerelz kunde ana att något var på väg att ske exakt vad visste han inte men han tyckte inte om stämningen och han gillade inte ovetskapen.

”Minister Admerelz, borde ni inte ha gett er av?” Admerelz svänger runt och bugar sedan djupt inför A Fatalas stadsherre Eräs som trätt in i rummet som han valt åt sitt grubblande.

”Nej Herre. Jag har tillåtits att använda en dimensions port, jag kommer kunna vara i SolChatar på ett ögonblick.”

Statsherren nickar. ”Vad tror ni mötet gäller?”

”Officiellt kommer vi att diskutera en möjlig förbindelse skymning och gryning i mellan. Vilket i sig är en befängd idé som ger upphov till misstänksamhet. Jag är helt övertygad om att allt någon form av konspiration ifrån Bankirens sida. Jag tvivlar starkt att det ens kommer att anlända en delegation ifrån skymningen.” Admerelz möter sin statsherres blick. Han kan se hur denne överväger situationen och under ett ögonblick hoppas Admerelz att Eräs skall befalla honom att stanna i A Fatala.

”Jag vet vad du tänker Minister Admerelz men svaret är nej vi har inte hört något ifrån herr Sättetts spion.”

Admerelz höjer frågande på ena ögonbrynet men inser att det är meningslöst att spela dum. Eräs ler, ”du tror väl inte att jag inte är medveten om att alla i A Fatalas ministerium är medvetna om att Sättett har satt en spion nära inpå Bankiren?”

Admerelz ler även han. ”Ja antar att tro något annat hade varit dåraktigt. Dock hade ny information ifrån denne Arnyak varit nyttigt i denna stund.”

Statsherren nickar. ”Tyvärr har vi inte hört något ifrån Arnyak . Hans senaste rapport var för tre veckor sedan och det gällde bara att Bankiren skulle skicka honom till Angelia för att få Monarken att agera mer mot Assassiner.”

”Fruktar vi det värsta herre?”

”Egentligen inte för om Arnyak avslöjats som Assassinsk spion skulle det vara en perfekt möjlighet för Bankiren att låta hammaren falla över de Assassinska samhället. Men inget sådant har ju inträffat därav hoppas vi att Arnyak än är i livet och att hans täckmantel är intakt men att han bara inte har getts något tillfälle att kontakta Sättett.”

Admerelz skakar på huvudet. ”Om ni ursäktar att jag säger det här men vi kommer inte att överleva det här. Assassinerna alltså.”

Statsherren sänker blicken. ”Alla statsherrar har gått igenom det med sina kaptener och sina högsta skuggvandrare. Om Assassinerna förenar sina krafter. Alltså om varje soldat och varje skuggvandrare mobiliserade sig kommer vi kunna mota tillbaka Gryningsfederationen. Men om vi samtidigt måste slåss mot A Fenyeserna kommer vi tillslut att falla. Detta beräknas dock ske under loppet av flera år och vem vet. Vi kanske har tur och lyckas finna ett sätt att faktiskt hålla tillbaka dem bägge. Dock finns där ett scenario till och det är om vi också måste slåss mot ödet. Vi räknar med att hålla ut i en månad om de skickar förtrupper. En vecka om Gryningsmännen ansluter sig till konflikten.”

Admerelz nickar. ”Vad säger taktikerna om möjligheten att slå först innan folk är övertygade om att vi borde utrotas?”

”Om det säger dem att om vi agerar först kommer vi övertyga skeptikerna om att alla resurser borde sättas in för att utrota oss, krossa våra riken, bränna våra städer och mörda våra barn.”

Admerelz suckar, ”precis som Assassinerna gjorde i Artlansaga. Statsherren nickar.

”Säg mig herre, varför skedde massakern i gruvan? Alltså vad låg som grund till händelserna ingen tycks veta.”

”Ingen vet och ingen verkar kunna ta reda på det. Allt vi kan göra nu är att hoppas att vi blir förlåtna och kanske en dag kan vi ta ut hämnden för de fallna på oss själva. För är det något jag inte tror på är det försoning.”

”Personligen skulle jag inte ha något emot lite försoning just nu.”

”Vackla inte i din identitet som Assassin nu. Utan sköt dit jobb och sätt din tro till att sista ordet inte är sagt än.”

Admerelz sträcker på sig. ”Givetvis herre, om ni nu ursäktar behöver jag förbereda mig inför min resa.”

Statsherren skall till att säga något men lämnar istället salen och lämnar Admerelz åt sina tankar.

SolChatar juvelen bland Gryningsfederationens städer. Staden varifrån den mäktige Bankiren styrde och ställde över federationen och varifrån han smidde sina lömska planer. Arnyak hade inte satt sin fot där sendan han lämnade staden för att ge sig av för att träffa Monarken något som aldrig blivit av. Istället hade han överfallits av dåligt tränade mördare och en Bevarare som möt sitt öde någonstans uppe bland Angelias hustak. Sen hade Lavierno även känd som den mäktige anlänt och med en handrörelse krossat varje ben i kroppen på Arnyak. Det hade varit högst otrevligt och dagarna som följt ännu otrevligare. Ty Lavierno var övertygad om att Arnyak var där i för att döda honom. Något som Arnyak inte kände igen. Han försökte förklara att han var Monarkens sändebud. Dock hade Lavierno vägrat att tro på honom då han hade fått bud ifrån Monarken att en assassin skulle förklä sig till hans sände bud och hade som uppdrag att dräpa Lavierno.

Arnyak hade fortsatt neka till detta vilket lett till en utdragen process för att få fram sanningen. Arnyak hade utsatts för gifter, tortyr och när det inte fungerade hade man använt sig av den förbjudna konsten magi. Magikern hade haft sätt att se in i Arnyak sinne och där igenom fått reda på en hel del. Om hans uppdrag och om att Monarken hade gett order om en icke godkänd handelsblockad mot Assassinerna. Denna information hade chokat Lavierno som med en gång insett att någon inom Monarkens hov hade gått bakom ryggen på de andra och godkänt detta ty annars hade man inom hovet fått reda på vad som pågick. Detta hade fått Lavierno att lita på Arnyak och tillsammans hade dem börjat fila på en plan att ta reda på vem inom hovet som gått emot Monarkens vilja att söka fred med Assassinerna. Deras undersökning hade dock inte gett något resultat. Trots att Lavierno var en utav de tre högsta inom hovet kunde hans inflytande och de många spioner inom hans tjänst få fram vem det var som föråt Monarken. Till sist hade dem bägge insett att den enda chans de hade att finna förrädaren var att söka igenom Bankirens kontor för att finna komprimerande korrespondens och kanske finna vem i monarkens hov som givit ordern om handelsblockaden.

Arnyak och Lavierno anlände tidigt på morgonen till SolChatar tillsammans med femtio bevarare ifrån Angelias palats garde. Arnyak bar en hel täckande klädnad för att undgå igenkännande. Tillsammans togs de alla emot av SolChatars företrädare för Gryningsfederationer. Män som Arnyak möt när han var förklädd till Culit. Igen verkade dock känna igen honom då de alla var upptagna med att uppvakta Lavierno. Hela sällskapet ledes sedan till Monarkens palats där de inkvarterade sig och fick veta att Monarken ville träffa dem med en gång efter att han tagit emot gäster ifrån fjärran.

Arnyak valde att uppehålla sig på sitt rum medans Lavierno såg till att Bevararna fick sina rum och order. Arnyak hade en orolig känsla precis som hans haft under striden i Angelia. Han hade inte hunnit ägna många tankar åt de märkliga saker som inträffat under striden men han gissade vad det betydde och insåg att han var tvungen att få iväg ett bud till Sättett vid första bästa tillfälle. Sedan slog han dock undan alla tankar på detta ty han visste att han var tvungen att var fokuserad på uppdraget som väntade dem. Han visste att de var tvungna att finna bevis på att någon inom hovet förrått Monarken annars skulle han aldrig lyssna till dem. Lavierno hade berättat att Monarken kunde var grymt hänsynslös och likgiltig mot folk som kom till honom och det gällde för dem att presentera hållbara bevis.

Arnyak helt plötsligt störd i sitt grubblande av ett ljud tittar ut på borggården och ser hur en Assassinsk delegation rör sig mot palatset. Han känner genast igen delegationens ledare som en minister i A Fatala rådet. En man vid namn Admerelz. Arnyak inser att detta är hans chans att få iväg ett meddelande till Sättett. Han klär sig kvickt och skall till att leta reda på vart den Assassinska delegationen har sina rum då dörren öppnas kraftigt av Lavierno. Lavierno ser chokad ut.

”Vad står på Lavierno?”

Lavierno bara tecknar åt Arnyak att följa honom, Arnyak tvekar först men följer till sist Lavierno som leder honom palatset.

”Läget har förändrats Arnyak. Något väldigt märkligt är i görningen.”

”Berätta vad som pågår Lavierno.”

”Jag fick nyss veta att flera delegationer inte anländer idag utan imorgon. Endast vi, Assassinerna och Skymnings representanterna kommer att anlända idag.”

”Men skulle inte mötet hållas ikväll?”

”Jo det var den infomrationen jag har fått.”

Arnyak begrundar detta under några ögonblick. ”Det är en fälla. Vi har gått rakt in i en fälla och vi borde lämna SolChatar nu!”

Lavierno stannar upp och vänder sig mot Arnyak. ”Var inte dåraktig, jag är Lavierno den mäktige. En utav de tre högsta i hovet. Ingen skulle våga röra mig.”

”Lavierno lyssna på mig. Om någon inom hovet visste om allt detta vilket är den enda troliga lösningen skulle inte denna då vilja skydda sig om denne fått reda på att du undersökt om det ligger sanning i det jag sagt och om denne någon samarbetar med Bankiren skulle inte detta vara ett perfekt läge att slå till. När du är ensam och utsatt i en federationskontrollerad stad.”

”Men vi vet inte om Bankiren känner till att ordern om blockade mot Assassinerna är falsk.”

”Vakna Lavierno om Bankiren skulle köra med rent spel hade han aldrig meddelat dig om att jag var en assassinsk lönnmördare. Om han visste om vem jag var och inte vetat om att hela situationen skulle han ha avrättat mig med en gång men nu lät han mig fara till dig antagligen för att du skulle inse vilket hot Assassinerna är.”

Lavierno såg ut som om han blivit slagen i ansiktet. Hans ögon var mörka och hans ansikte drog bekymrat ihop sig. ”Du tror alltså att någon inom Monarkens hov fått reda på att jag vet om sanningen.”

”Ja och jag tror att denne någon nu tänker göra något åt detta.”

Helt plötsligt hörs ett mäktigt ljud ifrån tusentals fanfarer. Både Arnyak och Lavierno skyndar iväg genom palatset och når fram till en stor balkong där redan ett hundratal personer redan står samlade med sina blickar vända ut mot hamnen för att se det fantastiska som höll på att ske. Även Lavierno och Arnyak kunde nu se hur två stora exotiska skepp långsamt närmade sig SolChatars hamn. Seglen var svarta och brydda med ett främmande tecken.

Lavierno vänder sig försiktigt mot Arnyak och viskar i hans öra, ”säg mig Arnyak om det är som du säger. Vad för roll har då delegationen ifrån Skymningen att spela i allt det här?”

Arnyak svarar inte utan står och blickar helt hänförd på de bägge skeppen som nu börjar närma sig SolChatars pir.

Mannen ifrån Skymningen inspekterar soldaterna. Han är nöjd över vad han har att jobba med men hade gärna sett att en eller flera bödlar hade följt med dock insåg han att detta skulle försvåra de diplomatiska förhandlingarna. Kvickt ropar han ut samma order som han upprepat ett hundratals gånger under resan ”Vaksamhet, respekt och skydda Manushaqe”. Alla svarade honom med ett högt prisande rop. Mannen ifrån Skymningen nickar nöjt och går och ställer sig i fören tillsammans med sin egen livvakt. Stilla väntar han på stöten samtidigt som höga fanfarer ljuder ifrån staden. Han kan nu se hur på piren ett hundratal män och kvinnor ställt upp och varav ett trettiotal av dem är soldater. >>Vaksamhet.<< Tänker han stilla för sig själv. Sen kommer den milda stöten när skeppet stannar till och mjukt stöter emot piren. En landgång görs i ordning och ett stort antal svartklädda soldater stiger i land. Mannen ifrån skymningen följer efter dem. Dock stannar han till innan han går i land. Han vet att det var många år sedan han stod i denna värld och han undrade för ett kort ögonblick om hans förflutna skulle hinna ikapp honom nu när han återvänt.

”Välkommen till Gryningens värld och välkommen till SolChatar ärade Manushaqe!” Hörs en man säga när mannen ifrån Skymningen stiger i land.

Mannen ifrån skymningen möter genast mannen som uttalat dettas blick.

”Jag är ej Manushaqe, jag är Dahlgalari Prensdi, min titel är Statsprins och skall på ert språk tilltalas som min Herre eller min prins.”

Mannen som talat ser genast förnärmad ut. ”Jag ber om ursäkt min herre, vi förväntade oss Jurymedlemmen Manushaqe.”

”Den ärade Manushaqe jurymedlem, statsprinsessa och Khqulisa befinner sig på det andra skeppet och kommer att gå i land efter mitt godkännande min herre.”

Mannen ser nu ännu mer förnärmad ut sträcker på sig. ”Jag är inte här för att tala med tjänstefolk, jag är Bankiren statsherre över SolChatar och ledare för hela Gryningsfederationen.”

Dahlgalari ler. ”Och om ni vill få den stora äran och privilegiet att ha Manushaqe som gäst skall ni agera lika värdigt som er titel. Jag är inte tjänstefolk jag är en Prins och Manushaqe personliga livvakt och hon kommer inte att agera utan mitt godkännande är det klart min bäste Bankir?”

Bankiren tvekar men bugar sedan kort. Dahlgalari ser sedan till att piren säkras av skymningssoldater. Varpå han höjer sin hand och det andra skeppet lägger till. Sedan väntar han tillsammans med Bankiren han hans råd på att ankomsten av hans härskarinna.

Dahlgalari sänker instinktivt sin blick när han kan känna hennes ljuvliga doft, dock hör han till sin munterhet ett flämtande ifrån de män som står och väntar med honom. Dahlgalari vet att män ifrån gryningen inte är vana att se en sådan kvinna. Hennes hud bränd av skymningssolen och därav antagit en gyllenbrun nästan sprakande ton, ögon svartare än natten med ett gnistrande stjärnljus i dess mitt. Allt detta förenat med hennes drömlika kropp som är inbjudande till alla män som kvinnor. Hennes kläder mörka likt natthimlen med guldbrodyr men tunna likt morgondagg för att var och en skall se henne men ändå inte. Ty det är endast hennes ögon som inte är täckta av hennes klädnad. Var och en kan se hennes hud och veta att den är len likt dun och dem kan fascineras av den konst som pryder hennes kropp. Främmande symboler instuckna i huden med mörk färg.

”Min ärade härskarinna, min vackra Khqulisa, du store Manushaqe!” Dahlgalari fattar sin härskarinnas hand om leder henne att möta de främmande männen som fortfarande med gapande munnar och uppspärrade ögon bugar djupt inför Manushaqe ifrån skymningen. Efter att Dahlgalari översatt deras prisande av henne tackar hon dem och ber dem föra henne till sin boning. Bankiren bugar djupt och erbjuder henne sin arm. Hon tar dem och tillsammans med sitt privata följe vandrar de upp mot palatset. Kvar står Dahlgalari – Mannen ifrån skymningen och ler och tänker för första gången att detta kan kanske bli ett fredligt möte. Dock vinkar han till sig sin styrman som kommer med paketet han begärde. Ett långt smalt föremål insvept i svart tyg. Han tar emot det och tackar och ger ordern om att ständigt vara bered på en snabb avfärd varpå han tar paketet under armen och skyndar ikapp följet som är på väg upp mot palatset.

Försiktigt öppnar Arnyak dörren till Bankirens kontor. Han lyssnar noggrant. Efter att ha försäkrat sig om att ingen väntade på honom där inne släpade han in kropparna ifrån de två vakterna utanför och stängde försiktigt dörren efter sig. Han hade efter några minuters väntande insett att han var tvungen att agera och dödat vakterna. Lavierno hade blivit kallad till stora salen för att delta i ett möte med delegationen ifrån Skymningen och då Arnyak inte ville riskera att bli igenkänd av Bankiren insåg dem att detta var det perfekta läget att ta sig in på Bankirens kontor. Arnyak ser sig om, han hade varit inne här ett par gånger och visste att om Bankiren nu faktiskt hade några känsliga papper skulle de knappast ligga i hans skrivbord. Arnyak tvekar dock inte vart han skall leta utan går fram till en alkov i väggen. All för många gånger hade bankirens blick fladdrat iväg mot den alkoven när han hade talat med Herr Culit. Arnyak undersöker alkoven och finne en lös sten i väggen. Han plockar bort den men finner till sitt förtret ett nyckelhål. Han tar då några steg tillbaka och tittar på alkoven. Han ler lite för sig själv när han kommer på lösningen. Han fokuserar sig på vad han vill göra och springer rätt fram mot den fasta väggen. Han slår sig mycket smärtsamt när han slår i väggen med full kraft. Han ger ifrån sig en tyst svordom. Arnyak reser sig upp och känner på väggen. Återigen fokuserar han och nu mycket försiktigt pressar han sin hand mot väggen, Arnyak sluter sina ögon och han känner hur han glider genom väggen.

Han slår upp sina ögon. Precis som han annat fanns där ett utrymme bakom vägen. Det är alldeles mörkt men han finner en oljelampa han tänder med eldstickor som han burit med sig. Arnyak börjar genast rota igenom högar av papper och hyllor av artefakter. Efter vad som känns som ett omöjligt sökande finner Arnyak vad han letat efter, ett brev vars innehåll får honom att rysa.

>> Bäste Bankir, jag är mycket nöjd över det inträffade längs med handelsblockaden. Den Assassinska vilja håller på att dö ut och snart har de bara desperation kvar. Dock vill jag utrycka min oro över Lavierno då han nu har insett att något är fel. Han har inte gått till Monarken än men känner jag honom rätt kommer han nu börja samla bevis. Jag överlämnar dock det problemet till dig då min position här i Angelia hindrar mig ifrån att agera. Får jag föreslå att du använder dig av våra bundsförvanter då det är dags att de gör lite nytta igen. Vill bara höja ett varningens ord att det är dags att du får ner folk i Artlansaga. Allt för mycket viktig dokumentation finns kvar där nere och snart kommer gruvan öppnas upp igen och då vill jag att allt skall vara bort ifrån Angelia kontoret som finns nere i djupet. Annars går allt enligt planerna alla är allt för upptagna med konflikten änglarna i mellan att de inte märker federationens tillslag mot Assassinerna. Jag hoppas att du kan lösa Lavierno situationen på ett kreativt sätt det hade varit utmärkt om du skulle kunna skylla det på Assassiner. Vänliga hälsningar, F<<

Arnyak läser om brevet tre gånger. Han inser att Lavierno befinner sig i stor fara och han svär över att Lavierno inte lyssnat på honom. Han bestämmer sig för att finna honom omedelbart för att berätta vad han har funnit, han stoppar på sig brevet och skall till att släcka oljelampan då han öga faller på ett papper vars sigill han allt för väl känner igen. Arnyak flämtar till i mörkret och rycker till sig pappret. Det är ett kontrakt och han darrar när han läser det. Han slänger ifrån sig det släcker lampan och börjar genast fokusera. Dock tyckt det nästan omöjligt efter att ha läst kontraktet.

Admerelz hade knappt anlänt till SolChatar innan han anade oråd. Han anlände genom dimensions porten som för ovanlighetens skull inte låg i statsherrens palats utan i svärdshallarna där federations styrkorna uppehöll sig. Därifrån tog sig Admerelz och hans följe bestående av tre representanter och tio Assassinska livvakter till Bankirens palats. Väl anlända och installerade kunde han följa spektaklet när delegationen ifrån Skymningen anlände. Två imponerande exotiska skepp lade till i hamnen och ett följe mötes upp av Bankiren själv. Något senare hade Admerelz tillsammans med sitt följe blivit inbjudna till ett möte i stora salen. Admerelz hade givetvis tackat ja dock hade han sina tvivel. Han tyckte det var väldigt märkligt att han endast sätt till delegationen ifrån Skymningen och ingen annan. Dock när han kom in i stora salen stillades hans oro ty där fanns ingen annan än Den Mäktige även känd som Lavierno. En utav hovet och mannen som hade mest auktoritet efter Monarken själv tillsammans med en kvinna känd som Furstinnan. Därför kliver Admerelz fram till sin plats med lugna steg och sätter sig med ett leende på läpparna. Hans blick faller dock genast på delegationen ifrån skymningen. Han blir genast som förhäxad av den vackra kvinnan men också med ens misstänksam mot mannen i hennes sällskap. Att ett vapen doldes inom paketet han bar på var var uppenbart. Admerelz misstänkte även att han utgjorde sig för att var mycket svagare än han var dock var det svårt att lyckas lura en Assassin, även en dålig Assassin som Admerelz.

Helt plötsligt slåss dörrarna upp och ett antal tjänare bär in mat och dryck till gästerna. Varpå Bankiren tågar in i rummet och sätter sig vid sin plats. Han höjer genast sin bägare och tjänarna som knappt hunnit dela ut bägare med dryck till alla gäster börjar genast skynda för att alla skulle kunna delta i skålen.

”Mina vänner välkomna till denna historiska händelse. Idag knyter vi banden mellan Gryning och Skymning. Idag skålar vi som bröder och systrar. För Gryningen, För Federationen och för freden vi alla förtjänar.” Bankiren dricker sedan girigt. Admerelz ser sig omkring och dricker även han. Han tvingas sedan lyssna i några ögonblick på Bankirens pompösa tal om frihet och stora ekonomiska möjligheter då helt plötsligt en man ifrån federationen kommer inspringande och viskar något i Bankirens öra. Denne reser sig då kvickt upp och ursäktar sig varpå han snabbt försvinner ut ur salen.

Admerelz reser sig då upp. Även mannen som suttit vid kvinnan ifrån skymningens högra sida reser sig. Admerelz ska till att sätta sig ner igen då helt plötsligt någon kedjar för dörren ut ur salen ifrån andra sidan. Alla inne i salen reser sig nu upp. Admerelz som lämnat kvar de Assassinska vakterna ser sig om på de tre männen som följt honom som med en gång drar fram dolkar ifrån deras klädnader. Admerelz följer deras exempel.

Mannen ifrån skymningen skall till att slita upp sitt paket när männen mitt emot drar fram sina dolda vapen men inser att de inte är ute efter att anfalla och att dem är lika oroliga som han själv. Han vänder sig om mot Manushaqe.

”Härskarinna vi måste ge oss av nu.” Hon skall till att nicka men faller istället ihop över bordet. Dahlgalari böjer sig över henne och fruktar det värsta. ”Härskarinna hur mår nu? Snälla svara!”

”Min älskade prins av vågorna, jag känner mig svag.” Säger hon försiktigt samtidigt som hon kämpar för att hålla sig vid medvetande.

Dahlgalari plockar då upp hennes bägare ifrån borde och doftar på dess innehåll.

”Det är gift främling, designat för att slå ut en ursprunglig.” Hörs en röst säga.

Mannen ifrån skymningen ser sig om och inser att ett trettiotal gråklädda män dykt upp ifrån ingenstans.

”Giftet designades för att döda ursprungliga men uppenbarligen har det misslyckats ty min härskarinna lever än.” Säger mannen ifrån skymningen med handen på det inlindade föremålet på bordet.

En utav männen som dykt upp ler. ”Du är väl på läst min vän dock kan jag berätta att mannen som designade giftet insåg att det inte var starkt nog och fann ingen användning för det dock inser vi vikten av att kunna ha något som tar ner en ursprunglig varelse utan problem.”

Admerelz kommer långsamt tillbaka ifrån choken. Dem var Assassiner men det var inte allt, alla anlända män var även Skuggvandrare. Assassin eliter. Änglavarelser som förstod och kunde använda de fantastiska Assassinska förmågorna och även kunde vandra mellan världarna på den hemliga plats endast Assassinerna kände till. Han visste att hans liv var förverkat ty om någon skickat trettio skuggvandrare skulle inga vittnen lämnas kvar. Dock vägrade han ge upp.

”Vem har skickat er?”

Skuggvandrarna tittar på honom och en närmar sig. ”Du är en Assassin du borde veta bättre än att fråga, ty kontraktet binder oss.” Säger han hånfullt.

”Ni är galna det här tjänar inte Assassiner ni har antagit ett icke moraliskt kontrakt och jag upplöser nu er plikt genom min befogenhet som minister i A Fatala ministeriet.”

Ytterligare en skuggvandrare närmar sig honom. Hennes blick brann lömskt. ”Min kära minister detta kontrakt vi har åtagit oss har förklarats och vi är fullt medvetna om konsekvenserna och vad som ligger bakom allt. Det enda vi ångrar är att du inte får uppleva den nya tiden.” Med dem orden tar hon ytterligare ett steg och trots att hon stått flera steg bor står hon nu mitt framför Admerelz med sin klinga genom hans hals. Admerelz försöker säga något men spottar bara upp blod i kvinnans ansikte. Varpå hon böjer sig fram och viskar ett namn till honom, ett namn som får Admerelz att spärra upp ögonen och trots smärtan försöka sig på ett skrik av vrede. Skuggvandraren drar då kvickt ut sin klinga ur hans hals och kör den genom ögat på honom och Admerelz faller död ner.

Lavierno kunde inte uppfatta vad Skuggvandraren hade viskat till den nu döda Assassinen. Dock visste han att hans tid snart skulle vara slut. Han hade besegrat Arnyak utan problem men han var bara en Assassin och oförberedd och Lavierno hade hört historierna om skuggvandrarna. De perfekta krigarna som valt att bli mördare. En enda skuggvandrare skulle kunna vända vågen i ett krig. Det ryktades till och med om att en skuggvandrare skulle kunna mäta sig med en gryningsman. Inte för att en skuggvandrare var lika mäktig utan för att en skuggvandrare var mer dödlig.

Dock vägrade Lavierno att ge upp, han drar därför sin klinga. Varpå han skriker, ”Möt mig änglar, kämpa emot Den Mäktige!”

Skuggvandrarna drar sina vapen. Två utav dem rör sig fram mot Lavierno. Lavierno inser att det inte fanns någon anledning till att hålla tillbaka. Han anfaller därför en utav dem med en tryckvåg som får hela vägen att rasera bakom mannen han anföll. Dock verkade Skuggvandraren oberörd. Samtidigt känner Lavierno hur han får mot ta ett hugg i ryggen.

”Ingen heder.” Skriker han samtidigt som han hugger bakom ryggen endast för att se sin klinga glida igenom kvinnans kropp som om hon var gjord av luft. Han stannar dock inte upp utan snurrar helt runt i sitt anfall och träffar den första anfallaren hårt i sidan. Denne hade försökt hugga honom i ryggen men låg nu på golvet och blödde kraftigt. Lavierno skulle just till att fälla det dödande hugget då han träffas av fem klingor i ryggen som alla borrar sig in i hans kött.

Mannen ifrån skymningen såg hur Assassinen faller död ner och såg hur i nästa stund Lavierno skrek ut sin utmaning. Försiktigt placerar han sin svaga härskarinna på en stol och drar fram vapnet han burit med sig i tyget. En sabel. Inte en ståtligt blänkande klinga utan en sabel som sett fler tider än han själv, en sabel som dräpt under både gryningen och skymningen. På havets rygg och under dess yta. De anfallande skuggvandrarna märker hans handling och tjugo utav dem närmar sig honom samtidigt som fem utav dem försvarar sin fallne kamrat undan Laviernos hugg.

”Jag vill inte skada er." Mannen ifrån skymningen tittar på alla de som närmar sig honom med dragna vapen med en lugn blick. "Det känns som om vi hamnat i en konflikt som inte är vår.”

”Det stämmer käre vän”, säger en utav dem. ”Dock är er död nödvändig.”

”Ni vill inte att jag ska kämpa mot er, ni vet inte vem jag är.”

”Du är en skymnings bo och även om vår information inte är fullständig är du inget problem.”

Mannen ifrån skymningen ler, ”jag är inte en vanlig skymnings bo jag är vågornas prins!”

”Du må vara en prins men nu skall du dö skymnings bo.”

Mannen ifrån skymningen tittar på dem med ett leende. ”Snälla ni kalla mig Dahlgalari!” Säger han samtidigt som han med ett mäktigt hugg får han hela rummet att rasera runt omkring dem och inte bara hela rummet utan även hela västra delen av slottet raseras. Alla som befann sig i rummet fann sig nu fallande neråt mot det okända.