Vampyrernas krönika III "Den mörke främlingen"

Vivi

20år senare (År: 6257, datum 10 Januari)

Vivi minns mins inte mycket ifrån tiden innan hon fick ta emot blodskyssen av Kartex. Dock mindes hon snön och kylan och hur mycket hon ogillade den. Därför var hon tacksam över att hon hade valt att uppehålla sig i Morluns residens. Hon uppskattade Morlun mer och mer dock insåg hon att även om de bägge nöjt av varandras sällskap skulle hon snart vara tvungen att lämna honom. Hon hade fortfarande en uppgift att utföra och att hitta de av ödet utvalda skulle inte bli en allt för lätt uppgift. Dock var hon övertygad om att hon skulle lyckas.

Bekväm och nöjd över den värmande brasan bestämmer hon sig för att sträcka ut sina sinnen. Genast kunde hon uppfatta hela Trudvang och dess varelser. Mycket försiktigt letade hon sig fram genom världen, hon ville absolut inte väcka någon annan mäktig varelses uppmärksamhet. Förnöjt kan hon känna hur Blotheims krafter håller på att vakna till liv, snart skulle demonherrarna vara fria. Hon släpper dock den tanken och söker vidare. Hon vet att hon omöjligt kan hitta de ödes lösa istället söker hon efter ödet självt. Hon ler smått när hon upptäcker Vandraren.

Ju mäktigare dem är desto mindre försiktigare är de, tänker hon stilla för sig själv. Hon har nu fångat upp hans doft och de kommer nu inte vara en utmaning för henne att följa honom för att se vilka han valt och kommer att välja som ödets bevarare. Helt plötsligt rycker hon till, hon vädrar försiktigt och känner med ens hur någon med illasinnade syften närmar sig.

Utan att tänka flyger hon snabbt iväg rätt genom fönstret och sätter av väster ut. Hon känner hur en lätt rädsla sprider sig inom henne. Då helt plötsligt kan hon ana sin förföljare som nu hunnit ikapp henne och greppar tag i henne och slungar henne mot marken. Hon slår i marken med en fruktansvärd kraft men är snabbt på benen med utfällda klor och huggtänder.

Hon ser hur Amilja landar mjukt framför henne med ett elakt grin på läpparna.

”Dam Vivi, många år sen sist. Det är synd att vi måste mötas så här.” I Amiljas röst finns där en blodtörstig ton som får Vivi att rysa.

”Ett råd är att du försvinner innan Kartex får reda på vad du håller på med. Han kommer att slita ut ditt hjärta för ditt svek.”

”Nej min kära Vivi! Det är på Kartex order jag är här, du förstår han är mycket missnöjd med dig och kände att de var dags att du togs om hand.”

Vivi ler åt Amilja, hon känner hur hon återhämtat sig och mycket försiktigt börjar hon sända ut en doft av skräck och oro.

”Varför skulle Kartex göra det? Han har givigt mig order att finna de ödes lösa och det är precis vad jag gör.”

”Exakt han gav dig en befallning men istället har du levt med Morlun i tjugo år och inte fått något gjort. Kartex är mycket besviken speciellt eftersom du svikit honom och givit efter för en annan herre.” Amiljas röst är nu fylld av avsky och hennes blick är vred. Men Vivi bara skakar på huvudet.

”Om det är vad Kartex tror är han en dåre.” Med de orden kastar hon sig över den ont anande Amilja och kör in sina klor i hennes hjärta samtidigt som hon hugger mot hennes hals. Dock fångar Amilja hennes huvud och skallar Vivi. Varpå hon rycker loss hennes klor och kör in dem i Vivis hals.

”Dumma flicka, jag är långt mycket starka än dig och jag tänker inte låta mig besegras av dig.” Hon börjar långsamt skära upp Vivis hals med hennes egna klor.

”Du har bara dig själv att skylla Vivi, din lilla romans är inte något som roar Kartex och han är mycket missnöjd med dig. Han känner att du nu inte längre är nödvändig därför kräver han ditt huvud”.

Vivi försöker desperat slå sig fri men Amiljas grepp bara hårdnar. Vivi känner hur hon långsamt blir halshuggen, hon sluter långsamt sina ögon och inväntar tystnaden. Dock kommer den inte, utan allt som händer är att två starka armar lyfter upp henne. Hon är allt för svag att kämpa emot utan kan bara låta sig föras bort dock slår hon upp ögonen och ser upp på Morluns jagade ansikte.

”Jag är här”, hör hon honom säga innan hon sluter ögonen igen och långsamt faller ner i mörkret.

Vaijon Dem

Sex månader senare (datum 1 Juli)

Vaijon blickar in i spegelns djup, han kan ana ett ansikte. Ett fagert ansikte han sträcker ut sina sinnen och försöker finna henne men till hans förtret kan han inte finna henne, ”vart är du”? Mumlar han stilla för sig själv. Länge hade han sett henne i spegelns djup, först hade han avfärdat henne men sen hade han långsamt blivigt mer och mer nyfiken och nu var hon allt han kunde tänka på. Vem va hon? Den alviska kvinnan i spegeln. Han kastade återigen en blick in i dess djup för att beskåda henne och han kände hur hans hjärta sjöd av åtrå.

”Du kanske vill att jag skall lämna dig och spegeln ensamma?” Ljuder en road röst genom salen.

Vaijon rycker till han sliter sig ifrån spegeln och genast känner han Morluns doft. Han plockar upp överdraget och slänger det över spegeln och vänder sig om. ”Morlun, vilket oväntat nöje!”

Morlun ler och kliver nu in i salen samtidigt som ett retsamt leende letar sig fram hos honom, ”jag visste inte att du kände så starkt för spegeln”.

Vaijon ler tillbaka, ”inte spegeln min käre Morlun utan den mystiska kvinnan i dess djup”.

”Jag förstår, om jag vore du skulle jag vara försiktig, om Kartex får reda på att du istället för att vaka över spegeln och slottet söker en romans kommer han ta ifrån dig ditt huvud.”

Vaijon ler och tar några självsäkra steg fram emot Morlun, ”som han försökte göra med Vivi”? Han stannar till precis framför Morlun. ”Det gick inte att genomföra om jag förstått det hela rätt, dock har inte jag samma beskydd som hon har eller skall jag säga hade?”
Morluns blick blir hård, ”Exakt, precis som med Vivi. Jag lyckade övertyga Kartex att hon inte var på väg att avsvära sig sin lojalitet till honom. Han valde därför att inte straffa henne i utbyte mot Amiljas kropp och löftet om att Vivi och jag inte fortsatte vår romans.”

Morlun ler, ”jag kan tänka mig att Vivi tog illa vid sig när du gick med på det. Hon hade känslor för dig även om hon nog anande att de aldrig skulle kunna fungera så länge Kartex var vid livet.”

”Hon tog det med ro, dock kan jag inte vara säker jag har inte sett henne på flera månader. Hon har hållit sig fokuserad på sitt uppdrag precis som du borde göra.”

Vaijon skakar på huvudet och går fram till ett skåp och plockar fram vin och två glas, ”Varför anstränga sig, nu när de odödliga är inspärrade i tidens grotta har vi väl all tid i världen”?

Morlun tar emot glaset och lossar sin fickplunta med elixir som han sedan blandar med vinet, Vaijon ler och häller sedan upp till sig själv.

”De odödliga min käre Vaijon är en del av helheten de behövs fria i världen för att slåss mot överväldigande faror för då kommer de en dag att behöva använda sig av den ultimata kraften och då kan vi genomföra vår plan och föra Lovheim och vår herre tillbaka.”

Vaijon skall till att svara då helt plötsligt de båda känner kraften som tagit sig in i slottet. De slänger ifrån sig glasen och flyger i rasande hastighet ner mot ankomsthallen. Vaijon och Morlun landar bägge med utfällda klor och huggtänder men bägge tar de mycket försiktigt då de kan känna inkräktarens enorma kraft.

”Vem är du och vad är ditt ärende i den eviga nattens slott?” Vaijons röst är lugn men kall.

Främlingen som står en bit ifrån dem är avslappnad och klädd i en svart klädnad, hans ansikte är dold av en låg huva men både Morlun och Vaijon kan ana hans leende.

”Jag söker mannen med tecknet!” Främlingen tittar nu upp och genom mörkret som döljer hans ansikte kan de bägge skymta två glödande röda ögon.

”Mannen med tecknet? Det finns ingen som kallar sig det här!” Vaijon vädrar försiktigt och förvånas över det otroliga hatet han känner ifrån främlingen. Dock kan han ana hopp, hopp om att han snart skall kunna nå sitt mål.

Främlingen tar nu några steg mot Vaijon och Morlun, ”detta är mannen med tecknets slott och jag önskar träffa honom, om ni står i min väg kommer jag att krossa er”.

Vaijon skall till att anfall då han hör en röst i sitt sinne, ”han talar om mästaren, var försiktig Vaijon denna varelse rymde ifrån tidens grotta när den raserades, Saraja har försökt spåra honom i ett par månader men han har inte gått att finna”.

”Du vill inte ta ett steg till främling”, väser Morlun åt den svartklädde som nu nästan nått fram till dem.

Främlingen ler och gör en hand rörelse och genast slår svarta lågor upp kring Morlun som faller till marken och vrider sig i plågor varpå främlingen fortsätter mot Vaijon som kastar sig mot honom med utfällda klor. Dock fångas han upp av främlingen vars hand greppar tag om Vaijons hals. Vaijon känner hur greppet skär av hans andning och nästan krossar hans hals. Dock anpassar han sig och behöver inte längre syre och hugger mot främlingen som bara ler när Vaijon kör sina klor in i hans bröst. Vaijon hugger nu mot främlingens huvud då plötsligt en brännande smärta fyller hans kropp och han inser med ens att även han brinner i svarta lågor.

”Mannen med tecknet, vart är han?” Väser främlingen.

”Mästaren är död!” Kvider Vaijon fram.

”Mannen kanske är död men hans kraft lever jag kan känna den. Jag kommer att hitta honom även om du gömmer honom, du förstår han har stulit något ifrån mig och jag vill ha det tillbaka.”

Vaijon känner hur elden avtar och smärtan bli lättare att hantera, dock är greppet lika hårt. ”Du förstår inte, min herre Lovheim dödade honom om jag visste vart han var skulle jag aldrig skydda honom.”

Främlingen släpper nu ner Vaijon och gör en handrörelse och den mörka elden som nästan har bränt sönder Morlun avtar. Han tittar sedan ner på den svage Vaijon som börjar återhämta sig. ”Du skall veta att jag inte har någon användning för dig och tar nu detta slott ifrån dig.”

Vaijon reser sig långsamt upp, ”du vill inte göra det, jag vet saker som du vill veta”.

”Som vad?”

”Jag vet inte vad du är men jag vet vart du kommer ifrån, du satt inlåst i tidens grotta. Jag vet inte vad du vill men jag anar en agenda hos dig och jag kan avslöja för dig redan nu att du inte kommer att lyckas.”

Främlingen ler, ”vem skulle kunna stoppa mig, du och dina likar”?,

”Nej inte vi, de odödliga!”

Främlingen skrattar till, ”de odödliga är en myt, de kommer aldrig att existera varelser som välsignats med odödlighet igen”.

Vaijon ler nu och möter främlingens rödglödande blick, ”tro mig de odödliga existerar och de är närmare än vad du tror. Vilka tror du det var som stred i tidens grotta när den raserades? Det var de odödliga.”

Främlingen tystnar och verkar överväga det han hört. Vaijon har undertiden skickat ut sin doft och han kunde känna hur vampyr varelser runt om i världen var på väg mot dem.”

”Om du talar sanning får du leva och då kanske du kan vara användbar men om du har ljugit för mig.” Främlingen lutar sig fram emot Vaijon. ”Då kommer jag att bränna sönder din kropp och mata dig till mina fränder.” Sedan vänder främlingen på klacken, Vaijon känner hur främlingens kraft byggs upp och ska till att försvinna.

”Vänta! Vem är du?”

”Du kan kalla mig den Mörke!” Främlingens röst ekar genom salen och med ens försvinner han i svarta lågor.

Vaijon ryser till men samlar sig snabbt, han skär ett snitt i sin arm och springer fram till Morlun och låter honom drick av sitt blod. Han kan nu se hur Morlun långsamt återställer sig.

”Vaijon, vi har ett stort problem!” Säger Morlun när hans ansikte läkt.

Vaijon ler, ”eller så har vi Morlun min vän hittat precis vad vi behöver för att de odödliga skall nyttja den ultimata kraften”.