Vampyrernas krönika II "Drottningens löfte"

Kartex


Kartex lämnar mötet med ett leende på läpparna, han vet att han inte kan lita på vare sig Vivi eller Vaijon därför är han mycket nöjd att han bland dem lämnade Amilja hos dem. Han visste att hennes törst efter makt och sin gunst var så pass stor att hon inte skulle svika sin skapare.

Kartex stanna upp i en gränd och blickar upp mot himlen.
”Ikväll börjar de Kartex, jag hoppas du är redo! För snart kommer jag att träda in i denna och då kommer lojalitet betyda allt. Lovheim svek mig, han kommer inte få en sådan chans igen. Jag litar på dig, Saraja och Morlun men jag vill att Quena bevakas, förstått!”

”Vem skall jag skicka herre? Vivi?”

”Nej! Hon måste finna de ödes lösa och du min käre Kartex är allt för viktig. Oroa dig inte om Quena jag löser det men vet att jag håller ett öga på henne.”

”Vad blir min uppgift herre? Skall jag endast vandra omkring i underjorden?”

”Nej din idiot! Du skall återvända till Dimhall, väl där skall du färdas till de övergivna Nordlandet, där kommer du finna svarta vatten och i dess djup kommer du finna svarta kristaller som vi kommer att behöva”.

”Självklart herre! Jag kommer att samla in svarta skärvor åt er och jag kommer att förbli er ödmjukaste tjänare.”

”Bra Kartex, mycket bra dock är det inte allt som jag vill att du skall göra. Jag har ytterligare än uppgift åt dig som endast du kan utföra i dödsriket.”

Kartex lyssnar till befallningen och hans blick blir mer och mer ansträngd och hans redan bleka hy blir lika vit som månen ovanför honom. Tillslut nickar han bara och långsamt svävar han upp mot natthimlen. Någonstans under honom hör han skrik av smärta. Dock ignorerar han det bara och svävar i rasande hastighet iväg mot sin portal ner till dödsriket.


Saraja


Saraja följer Kartex med blicken när han lämnar värdshuset. Hon möter sedan Morluns och Quenas blick. Morlun reser sig då upp och lämnar platsen varpå Vivi och Amilja omedelbart lämnar de hörn de stått i och följer efter honom. Saraja ler mot Quena som sedan reser sig och lämnar värdshuset hon också varpå Vaijon Dem omedelbart följer efter henne. Saraja ler, Kartex måste verkligen ha mindre förtroende för Quena och Morlun tänker hon förnöjt.

Sedan resor hon sig upp och går ut dock inte innan hon betalt för vinet. Hon kommer ut i den kalla natten och blickar upp och ser att månen har smugit sig fram på himlavalvet. Hon vädrar försiktigt genom natten och uppfattar de lösdrivarna som hon möte tidigare. Hon ler för sig själv och följer en smal gränd bort mot dem.

De ser henne komma ut ifrån gränden och alla deras blickar faller mot hennes utmanande klädsel och gröna ögon. De närmar sig på vingliga ben och fäller glada och vågade kommentarer. Saraja bara ler och sluter ögonen och metodiskt och brutalt dödar hon dem alla långsamt.

Saraja känner hur hon stärks av deras blod och genom deras smärtsamma skrik skrattar hon lågt över hennes lyckliga stund.

”Du är en kvinna i min smak min kära Saraja”, hörs en röst i hennes inre.

”Herre”, säger Saraja och rätar på sig och ordnar till hennes hår.

”Det är jag som talar, du min sköna Saraja är utvald till en uppgift.”

”Vad vill ni att jag skall utföra, herre?”

”Min kära jag vill att du skall ta kontroll över Vildland. Ifrån norr skall du styra ett imperium av människohandel och smuggling.”

Saraja känner hur besvikelsen sprider sig inom henne. ”Herre vem som helst kan göra det, jag kan skicka en utav mina skapelser dit och utföra din önskan. Nog måste det finnas något mer värdig jag kan göra för dig?”

”Min älskade Saraja, detta jag ålagt dig är endast vad andra tror att du kommer att göra. Nej din verkliga uppgift är mycket mer komplex. Jag vill att du skall ordna kaos i Osthem för att de Odödliga aldrig skall få vila utan istället ständigt söka ny kraft. Sen vill jag att du min kära Saraja skall hålla ett vakande öga över Quena som kommer att slå sig ner i Staden vid världens ände. Det är din verkliga uppgift min kära”.

Saraja ler ett stort leende, ”tack herre, jag är din ödmjukaste tjänare”.

Hon torkar nu bort lite blod ifrån ansiktet och svävar upp mot natthimlen. Hon tar ett djupt andetag och känner hur hennes lungor fylls av den kalla nattluften. Hon vädrar i luften och ger ifrån sig ett elakt litet skratt, varpå hon beger sig av mot norr.


Quena


Inte långt ifrån den eviga nattens slott landar Quena framför den herrgård hon gjort till sin. Hon tar sig snabbt in och upp för många trappor tills hon kommer fram till en eldstad där hon faller på knä och snyftar. ”Lovheim kom tillbaka till mig.”

”Dumma flicka han är borta, nu finns endast jag kvar. Jag och ingen annan, jag vill inte att du skall få några förhoppningar om frihet och det är därför du nu skall få veta att jag kommer mycket snart att återvända och min själ kommer att bli starkast av dem alla. Ingen kommer att kunna stoppa mig och allt jag vill uppnå och äga kommer jag att erövra.”

Quena skakar bara på huvudet, ”du kan inte kontrollera mig”!

”Nej men Lovheim kan och när jag kommer skall han stå vid min sida som min slav och alla av ert blod kommer att följa mig.”

Quena stirrar in i elden och lovar och svär att hon på något sätt skall besegra rösten i sitt inre. Om hon så skulle behöva finna en ny kraft eller nya hjältar skulle hon se till att hennes herres nya tid aldrig skulle bestå.