Vampyrernas krönika IV "Odödlighetens kyss"

Morlun

61år senare (år 6318, datum 3 Januari)


Morlun kan känna hur kylan vill frysa hans blod, dock var de flera timmar sedan han drack elixiret och saknar nu känslor därav påverkar kylan inte honom och han kan utan problem fortsätta sin resa genom den iskalla kvällen. Han hade i många år rest fram och tillbaka genom det kyliga Vildland och han började tröttna på det. Han saknade Soj, ibland när han precis hade druckit elixiret insåg han att han även saknade Vivi. Dock hade det aldrig hindrat hans arbete.

Morlun kunde nu skymta sin destination. En stor lägerstad uppenbarade sig mitt i vildmarken, hundratals tält var resta med en stor arena byggd av svart järnek i centrum. Morlun landar mjuk mitt bland tälten och genast omringas han av vakter dock ger han dem bara en iskall blick och i skenet ifrån facklorna känner de igenom honom. Alla skingras och öppnar en väg åt honom. Morlun rör inte en min utan bara börjar gå mot arenan. Han avskydde denna plats, det var ett hem för stråtrövare och rika handelsmän på väg genom norden. Det var ett hem för perverterade män som fann nöje i de sjuka spel som på gick här och alla visste att här fanns pengar att tjäna. Stöldgods, varor ifrån hela världen och vackra unga slavar, det va vad som såldes här.

Morlun hade nu nått fram till arenans huvud ingång. Han går bestämt förbi vakterna och fortsätter in, upp för några trappor och kommer in till platsen där alla insatser skedde.

”Herr Morlun! Ni var inte väntad, vad kan jag stå till tjänst med?” En mindre man närmade sig Morlun med ett inställsamt leende.

”Vart är Saraja?” Morluns röst var iskall.

”Två trappor upp Morlun, hon underhåller en grupp med rika handelsresande ifrån Majnajord. Jag hoppa att ni stannar och om ni vill spela är det bara att säga till”.

Morlun ignorerar honom och fortsätter upp till den mer exklusiva våningen. Han kommer in i ett förrum som är tomt förutom på några få slavar som genast ber om hans gunst och vill tjäna honom. En kylig blick ifrån Morlun är allt som krävs för att de skall backa undan. Han fortsätter sedan genom rummet för att komma ut på balkongen där han kan känna Sarajas doft. Han ser henne i fullgång med att underhålla en grupp män samtidigt som stämningen håller på att byggas upp under dem på arenans andra läktarplatser.

Han ser hur Saraja med ens tittar upp och ler mot honom och vinkar honom till sig. Han tar sig fram genom den lilla gruppen av män som alla väjer undan för honom och ställer sig framför Saraja.

”Vi behöver prata”, säger han kort och går och ställer sig vid balkongräcket.

Saraja vänder sig om till de andra, ”mina herrar kvällens underhållning skall snart till att börja, jag får be er att återvända till för gemaket och festa på allt som livet har att bjuda på”. Sedan går hon och ställer sig bredvid Morlun med sig tar hon en vin flaska och två glas.

”Morlun, vilket nöje det är att se dig igen!” Saraja häller upp vin åt honom och räcker honom glaset. ”Snälla drick det med ditt elixir, du blir alltid omöjlig om du inte är i kontakt med dina känslor, eller du kanske vill dricka blod istället?” Säger hon med ett leende.

Morlun tar emot glaset och tar fram sin plunta och blandar elixiret med vinet och dricker girigt och återfår sina känslor. ”Dam Saraja, nöjet är mitt.”

Saraja skiner upp, ”jag antar att du är här på grund av henne”.

Morlun ler, ”du antar rätt, jag är väldigt tacksam för din hjälp”.

”Tjänster och gentjänster Morlun, en dag kommer jag att be dig om din hjälp.”

Morlun nickar och blickar sedan ut över arenan, ”du har lyckats bra, senast jag var här var denna plats inte ens hälften så stor”.

”Jag är mycket nöjd, det har varit svårt ibland men jag har klarat mig.” Saraja dricker upp sitt vin och fyller på nytt. ”Men nu berätta för mig varför hon är viktig.”

Morlun vänder sig om och möter Sarajas blick, ”hennes namn är Shoni Kostiorva, hon är Sennira Kostiorva och Imod Thenens dotter”.

Saraja spärrar upp ögonen, ”hon är alltså din uppgift”? Morlun nickar och dricker stilla av vinet.

”I över åttio år har jag vakat över henne, jag har sett henne växa upp, jag har sett henne föras bort av de sina och tvingats leva ett liv i utanförskap och exil. Jag har följt hennes resa med en hetlevrad baneman över hela Osthem och jag har sett henne återvända tillbaka till de Odödliga som nu är fria.”

Saraja ser frågande ut, ”och det är först nu du väljer att göra något, nu när de odödliga är fria”?

”Min kära Saraja, jag är inte den enda som har vakat över henne, den som kallas Kienor har hållit henne under uppsikt under hennes uppväxt i Vildland, han har varit mycket enerverande och han har gjort det svårt för mig att träda in i bilden men nu är snart rätt tid inne.”

Saraja funderar under ett ögonblick, ”men varför kommer han inte att leta efter henne nu”?

”Kärlek”, säger Morlun och ler. ”Han är allt för upptagen av kvinnan känd som Elania samtidigt som han känner stor skuld inför detta då han ännu plågas av minnet av sin förlorade fru och dotter.” Han dricker upp sitt vin och Saraja fyller på. ”Men han har inte släppt uppsikten helt han har bett en man vid namn Orgrim Vindspegel om hjälp som i sin tur har skickat sin son Hymn för att leta reda på henne.”

Saraja ler och lägger sin hand på Morluns bröst, ”jag gissar att du inte ser denne Hymn som ett problem” Morlun nickar och tar Sarajas hand.

”Nej absolut inte, hon har nyss förlorat sin älskade Gunter och kommer inte lite på Hymn. När hon väl lämnatt honom då kommer jag att kliva in i bilden och jag kommer att öppna hennes ögon för vad de odödliga gjort mot henne.”

Saraja tar nu några steg närmare och står nu tätt intill Morlun och blickar upp i hans ögon, ”men vad får dig att tro att honom kommer att lita på dig”?

Morlun ser Saraja djupt in i ögonen och fattar nu bägge hennes händer, ”med det kommer jag behöva din hjälp igen min kära Saraja, om inte jag minns helt fel har du ett fängelse några mil bort där du förvarar de som kommit i vägen men som är för värdefulla att döda”.

Saraja ser först lite förvånad ut men sedan sprider sig återigen ett glänsande leende över hennes läppar, ”Morlun jag visste inte att du var kapabel till en sådan ondskefull genialitet”.

Morlun ler, ”jag är mer än vad jag verkar, den unge Shoni kommer att resa med mig och jag kommer att säga henne sanningen något som är ovanligt för henne att höra. Sedan kommer jag att försvinna och hon att tas tillfånga, jag utgår ifrån att ditt fängelse inte är en allt för trevlig plats”. Saraja nickar och verkar njuta av att få höra den unga Shonis öde. ”Efter ett par månader i ditt våld kommer jag att rädda henne, alltså inte de odödliga som aldrig funnits där för henne.”

Saraja skrattar till och slår armarna om Morlun, ”då kommer den stackars lilla flickan att lita blint på dig, speciellt med din charm”. Säger hon och svävar upp och kysser Morlun.

Morlun ler, ”va försiktig Saraja, den senaste av vårt släkte som kysste mig blev nästan dödad av Kartex”.

Saraja fnyser, ”Kartex har ingen makt över mig”. Säger hon bestämt varpå hon kysser honom igen. ”Du är inte som andra Morlun du är en kung, precis som jag är en drottning. Vi kan göra vad vi vill”.

Morlun ler och helt plötsligt hörs ett öronbedövande jubel. Morlun och Saraja vänder sig om och ser ner på arena golvet där striden nu skall till att börja. ”Vi kanske skulle stå över kvällen underhållning och dra oss tillbaka”, viskar Saraja i Morluns öra.

Morlun nickar och kysser henne på nytt. Dock kastar han återigen en blick ner mot arenans golv och ser där en liten ung alvisk kvinna som träder in, Morlun vädrar och känner hennes rädsla och sorg.

”Stackars liten, hon har ingen aning om vad som väntar henne.” Säger Saraja samtidigt som hon fattar Morluns arm och drar bestämt med honom bort ifrån balkongen.


Kartex

(År 6318, datum11 Augusti)


Långt bort ifrån Trudvang värld genom Hellgards mörka limbo, över Mogundas bro finner man Dimhall. Dimhall är de dödas rike, det är de odödas hem och de förlorade själarnas fängelse. Dimhall består av många olika riken och herradömen men ett utav de största är det som tillhör den eviga nattens stad. Stadens regent är den princip faste Phernos, herre över den fruktade dödsbringar hären. Ifrån sitt slott i staden vakar han över Gastarnas klippor som han gjort till sina och ingen träder in i hans stad och rike utan att han vet om det.
Det är denna mörka plats som Kartex gjort till sitt hem, i mitten av staden har han sin bonig. I ett palats fyllt av exotiska varelser, nöjen och mystik härskar Kartex med en sadistiskt hård hand. Dock är denna dag ett undan tag.

Kartexs sinne är stressat, han vet att de odödliga snart skall ta sig an den Mörke och han vet att Lavierno snart är fri och han har ännu inte utfört den uppgift som hans herre ålagt honom. Visst hade han funnit de svarta kristallskärvor och han hade färdats ner till Hellgards mörker och ur blodets flod hade han samlat upp det blod han skulle finna dock hade han inte lyckats använda det än. Dock är han nära nu, han känner det på sig.

Han står böjd över henne, hon som en gång var hans trognaste skapelse, ”min vackra Amilja alla skall ångra vad de gjorde mot dig”.

Han smeker försiktigt hennes bleka hy och sedan plockar han fram en skimrande röd kristall. ”Vid livets blod bind er till spiritusen.” Genast känner han hur besvärjelserna han låst inom kristallen står till hans förfogande. Han ler och släpper lös besvärjelsernas kraft, genast börjar Amiljas döda kropp att glittra och spraka. ”Snart min älskade Amilja kommer ditt mörker nå sitt slut.”

Han vänder sig om och observerar kitteln med blod som står intill Amiljas brits, Kartex känner hur han lockas av att dricka det men häller istället i sig elixiret och återfår kontroll över sig själv. Han går nu fram till ett skåp och plockar fram en påse och öppnar den. I sin hand håller han nu tio blåa kristallskärvor. ”Vid himlens blåe hölje dölj och kedja spiritus och des vitner.” Genast känner han hur all den spirituella kraften han samlat inom kristallerna blir aktiv och med ett leende släpper han ner alla kristallerna i blodet. Genast börjar blodet koka av den energi som släpps lös.

Kartex skyndar nu iväg genom rummet och hämtar sin fånge. Den unge mannen kämpar emot men Kartex håller honom bestämt fast, ”lugna dig min kära riddare” Kartex trycker upp mannen mot en vägg och fängslar fast honom. ”Jag vill verkligen att vi skall göra detta på ett stillsamt sätt men jag kan lika gärna bli obehaglig.

”Vad vill du med mig?” Skriker mannen.

”Jag vill ha ditt hjärta!” Säger Kartex obesvärat.

”Det kommer inte att göra dig någon nytta, jag dog.”

Kartex ler, ”det spelar ingen roll, du är utvald på grund av att du var nära de odödliga. Tror det eller ej men du kommer snart vara en del av en perfekt varelse.”

Mannen som sitter fängslad vid väggen ler, ”om du tror att du kan besegra dem misstar du dig, jag har sett deras kraft och jag vet att ingen dödlig varelse i denna värld eller deras kan besegra dem”.

Kartex ler på nytt, ”exakt” säger han och skär upp mannens handleder. ”Vi vill inte att något utav ditt blod skall förstöra min vackra skapelse.

Mannen ler, ”om du tror att jag skall lida misstar du dig. Jag är en riddare precis som James.” Mannen möter Kartex blick, ”om du sätter mitt hjärta i en skapelse som skall jaga de odödliga svär jag vid namnet Thinder att den varelsen kommer att besegras.”

Kartex himlar med ögonen, sedan plockar han fram en ny kristall och lägger den intill kitteln med blodet. Han slår sig sedan ner för att beskåda när riddare Bjorn von Thinder långsamt dör. ”En sak skall du veta innan du försvinner och det är att jag gått igenom mycket för att få tag på dig, Mogunda är inte lätt att förhandla med. Du kan trösta dig med att du nu för evigt kommer att försvinna, dör man i dödsriket min vän kommer själen aldrig att leva igen. Du kommer alltså aldrig att bli utnyttjad igen dock kommer du heller aldrig att få frid.

Kartex elaka skratt fyller rummet då Bjorn fäller sina sista blodsdroppar. Sedan resar han sig och går fram till Bjorn, han fäller ut sina klor och mycket försiktigt skär han ut Bjorns hjärta. Sedan tar han hjärtat och går fram till kristallen han plockat fram, han beskådar den vita glittrande ädelstenen den sista pusselbiten och ler samtidigt som han högt utalar orden, ”Vid vita mjölk droppar skänk mig likt bröstet trygghet och liv”.

Genast börjar hjärtat slå i hans hand och mycket försiktigt sänker han ner hjärtat i det sjudande blodet. Kartex kan nu känna den fruktansvärda energin som strömmar ut från kitteln och han vet att han måste skynda sig. Han sträcker ner sin hand i blodet och fångar upp hjärtat och går fram till Amilja, mycket försiktigt släpper han ner hjärtat i det ohyggliga såret i Amiljas bröst som Morlun slet upp för många år sedan. Kartex skyndar nu tillbaka till kitteln och bär iväg med den till Amilja och häller i allt dess innehåll i samma sår.

Kartex ser nu på i förundran hur såren långsamt sluter sig, han kan känna hur Amiljas kraft återvänder och hur den växer till en ofattbar nivå. Han ryser till och inser att hon med enkelt het skulle kunna slita honom i stycken. Helt plötsligt slår det upp gyllene lågor kring henne och marken skakar, en mäktig vind tilltar som slungar Kartex genom rummet. Kartex försöker kämpa sig upp men vinden är för mäktig, han ser hur Amilja slår upp sina ögon och långsamt reser sig upp. Hela hennes kropp glöder av en gyllene eld, hennes en gång mörka lockar har fått en gyllene färg, runt henne dansar tusentals små vattendroppar och marken skakar våldsammare och våldsammare. Vinden som slungat iväg Kartex tilltar också Kartex känner hur den sliter upp hans skin och hur den långsamt kväver honom.

Amilja ser ner på sina händer, som brinner med en gyllene flamma hon ser sig omkring och försiktigt ställer hon sig på golvet som vars mörka sten genast börjar ändra form och nästintill dansar för henne. Hon vacklar till men fångas upp av ett skuggliknande mörker. Hon tittar då på Kartex med hennes gyllene ögon.

”Vad har du gjort med mig?” Vinden avtar, vattnet faller till marken, jorden lugnar sig och elden dör ut. Kartex reser sig nu upp med ett leende på läpparna och återigen fylls rummet av hans skratt, ett galet frenetiskt skratt som ekar genom hans tomma palats.