Den Mörke "Den Eviga Flamman"

”Varför har du kommit hit och väckt vår slummer?”
Den mörkes ögon flammar till, ”Därför att jag kräver er lydnad”.
Hundratals glimmande ögon började då brinna i de mörka salarna. Den mörke ler och höjer sin hand och dräper med ens den största varelsen i den mörka salen som med ens lyses upp av hans flammande eld. Han känner hur rädslan är stor ibland de blodröda drakarna som betraktade honom.

”Jag kräver er lydnad”, morrade han fram samtidigt som han i sin själ fick alla de fem eldar han erövrat att flamma till liv. Drakarna kände med ens hans kraft och ryggade tillbaka och sedan bugade sig djupt. Ytterligare ett leende kunde anas under den mörkes huva.
”Ni är mäktiga och ni är den största drakflock som finns, men ni är patetiska! Ni gömmer er som fega maskar i detta berg och väntar på att de alviska ska lämna denna värld, ni tror att de mörka drakarna skall driva bort dem men av dem finns där endast ett fåtal kvar. Ni är allt som finns kvar av deras forna makt”.
Den mörke ser ut på varelserna kring honom och skakar på huvudet, ”Vill ni styra över denna värld ligger det i era klor, ni har antalet och ni har styrkan och ni har mig. Fatta mod bröder, ni är starkare än dem, låt ert hat vägleda er igenom denna tidsålder och låt er eld bereda väg för en ny, en där världen inte kommer att bada i alvernas ljus och sånger utan där ni med eld och klor styr hårt men rättvist. Stig fram ty er tid har äntligen kommit, samla era klaner låt himlen bli röd av eran eld och ert hat, stig fram och låt en evig storm piska på de alviska och driv dem och deras gudar ifrån denna värld”.

Tystnaden låg tät i den enorma grottan, tills hundratals vrål fick grottan att skaka, den heta elden brände sönder berget och fick den vilda magman att koka runt omkring dem alla. De röda drakarna smidda av bergets logar väckta ifrån en tusen årig slummer fyllda av hat och genomsyrade av den röda elden kraft bröt sig ur mörkret ut i solen och började med ens slunga sina eldar mot Trudvangs ändlösa skogar. Snart var solen undangömd bakom ett tjockt lager aska som var allt som blev kvar efter att logedrakarnas eldar hade bränt sönder världen.

Den mörke stod kvar högt uppe bland Jangardsbergen och blickade ut över förödelsen med tårar rinnande ner för sina kinder, varpå han försvann i en mörk flamma.

Drömmarnas tidsålder närmade sig sitt slut, alviska krigare och gudar försökte förgäves försvara sig mot de tusentals logedrakar som svepte över världen, alla eggade av den mörkes ord och styrkta av hans flammande eld. Den mörke själv stannade i sitt slott ständigt fokuserande på vad som väntade, han sökte ständigt efter den starkaste elden som gick att finna, en levande eld, inte bara en eld som kunde dansa och förstöra och bränna utan en eld med känslor och tankar, en eld med en själ. Men även om hans försök var många misslyckades han.

Tiden rörde sig för honom snabbt och han visste att snart skulle han behöva den levande elden och förstå dess kraft, för han kände ständigt närvaron av den man som det svarta rådet varnat honom för, den mäktigaste av varelser uppkallad efter den humanoida guden Lavierno. Han som på egen hand dräpt guda varelser och med sina följeslagare nästintill fått de alviska gudarna på knä för många eoner sedan. Han hade dock besegrats och fängslats av de alviska gudarna men för varje dag som den mörkes kraft existerade växte Laviernos kraft och snart skulle han kunna bryta sig fri.
Den mörke fruktade inte mycket men tanken på detta fick den mörke att bli mer desperat. Han började söka sig utan för Trudvang till andra världar och tillsist fann han en man, en man vars namn han aldrig nämnde, den mörke kallade honom endast för mannen med tecknet.
Mannen med tecknet gick med på att hjälpa den mörke och gav honom vägledning genom Blotheims riken där han tillsist efter att ha vandrat på glömda vägar förbi de kända rikena fann en kraft världen aldrig tidigare skådat, något han aldrig skulle förstå något som ingen någonsin kommer att förstå. Han fann den levande elden och svepte försiktigt in henne i sin klädnad, hon var alldeles nyfödd och såg upp på honom med sina vackra ögon, först möte han inte hennes blick då hans ansikte nu var blottat men allt hon gjorde var att sträcka ut sina små händer efter honom och le.

Han förde henne tillbaka till sitt slott och uppfostrade henne och matade henne med sin egen eld, hon åt girigt och snart var hon oändligt stark, han var dock mycket försiktig han visste att om hon skulle inse sin egen styrka och få förståelse hur den skulle bruka hade inte bara denna världen varit i aska utan alla världar.
Det kom dock en tid då han började inse hur han skulle bruka henne men han ficka aldrig den chansen för sorg och smärta ekade genom hans bröst. Det sista slaget hade utkämpats och han kände hur logedrakarnas eld började dö ut. Han begav sig till Valkalainens portar och såg förödelsen men än stod staden stark och där väntade de alviska på honom men de anföll honom icke. Istället välkomnade dem honom, den mörke fylld av misstänksamhet lät sig inte bjudas in. Istället höjde han sina händer och slungade en svart eld emot stjärnporten för att bränna bort alvernas kronjuvel i Trudvang men alverna agerade snabbt och i eldens väg slängde de hans mor.
Den mörke kunde endast se på när hans eld brände bort den enda han älskat, han föll på knä och skrek ut sin sorg och detta fick marken att skaka, berg att rämna och de alviska att darra. Då klev deras gudar fram, bestämda att handla, de högg honom med svärd och stack honom med sina spjut. Den mörke kände hur smärtan träffade honom men han gjorde inget motstånd utan kämpade sig endast fram till sin mors aska. Desperat försökte han tända hennes livslåga men ingen kraft han besatt kunde åter väcka den låga som brunnit.
De alviska gudarna var nu samlade kring honom och höjde sina vapen för att dräpa honom, han deras sista motståndare om Trudvang. Han såg upp på dem med sina ögon vars glöd hade falnat, vad gudarna såg fick dem att hejda sig, ty de såg hans alviska vackra ansikte och de såg ödet speglas i hans ögon och detta hejdade dem. Ingen vet egentligen vad dem såg i hans ögons djup med de hejdade sig och släppte fram Jepua, den främsta av de alviska som med sin isklinga Polvitjarve slog den mörke in i en lång sömn.

Världen blev aldrig vad den en gång varit, logarna flydde och gömde sig i världens dunkel och de alviska gudarna lämnade Trudvang för att aldrig återvända igen, den alviska makten var bruten, deras en gång stolta riken som funnits över hela världen som hade varit täckt av grönskande skogar var förstörda, kvar fanns endast ruiner och stora slätter där det en gång funnits grönska. Den mörke själv spärrades in i ett alviskt fängelse bakom en vägg av sten med alvernas magi som ständigt kvävde hans eld och med det hans själ.
Jag kunde ständigt känna hans plåga och sorg genom de tusentals år som följde. Men jag kunde inget göra ty jag var jagad, jagad av mannen med tecknet, mannen som den mörke vänt sig till när han ville finna mig. Jag den levande elden, den mörkes dotter och bundsförvant, men jag kommer att vänta, vänta på den tid då han kommer att bryta sig igenom sin sorg och återerövra sitt hat och väcka sina eldar och sitt slott till liv. Den mörke kommer att återvända, han kommer med sin eld att färga himlen röd och ingen kraft, alvisk eller gudalik kommer stå i hans väg.

”Tiden är inget i detta tomrum, i denna grotta existerar den inte, tiden är mig förlorad. Jag är inte längre en del av den. De alviska tror att jag här inne kommer att möta döden men det misstar sig, här inne möter jag tystnaden. Men ändå hör jag röster, röster som viskar i mitt sinne att en ny tid snart kommer att återvänd, därför väntar jag, för ingen kraft är min överman när jag återigen kommer att vara fri.”