Den Mörke "Hatets Flamma"

Nu skall jag berätta en historia som berättades för mig när jag var ung, den är inte lång men ack oändligt tragiskt. Den handlar om en man som dömdes att vandra för evigt i en skugga som var lika mörk som hans själ. En man dömd till att vara hatad, fruktad och att för evigt känna bitterhet och sorg. Denna dom hade ålagts honom inte på grund av ett brott han begått utan endas av att han fötts av en ljus mor och avlats av en mörk far.

Redan vid hans födelse hade älvakonungarna fruktat honom, inte för att han var av ond natur utan på grund av hans arv. Ty hans mor var en älva dotter, med sitt folks skönhet och kraft som förälskat sig i en mörk varelse som länge varit svuren fiende till de alviska.

Dock födes denna nu onda man lika oskyldig som alla vi andra. Han växte upp bland alverna i deras ljusa boningar bland trädens grenar i deras trygga skogar dock kände han sig aldrig säker eller välkommen ty där fruktade dem alla honom. Dem såg honom som något onaturligt med sina underliga krafter och hans styrka som speglades i hans glödande ögon.

Varför de alviska såg honom som främling kunde han aldrig förstå dock fällde han många tårar som ung över hatet han fick utstå ty vart han än gick blev han illa behandlad och avvisad. De alviska dömde honom till att vara en utstött att spendera sin uppväxt i ensamhet för de alla visste att han var en man med mörk själ och brinnande kraft som hotade att bränna sönder dem alla.

Men nu vill jag inte att ni ska tro att denna ännu goda själ var helt ensam, nej då. Han hade alltid sin mor vid sin sida. En mor som älskade honom, en mor som till och med älskat hans far trots att denna varit en varelse av mörker. För en liten pojke var en mors kärlek allt som behövdes för att hans själ inte skulle slitas sönder av det hat som kastades över honom.

Dock gjorde rädslan för vad som kunde ske alverna till dårar, de spottade på honom och de klädde honom en klädnad svartare än natten och kedjade upp honom bland trädens grenar och lämnade honom att dö. I dagar hängde han högt bland grenarna, och mängder av rädda och vilseledda kom dit och gjorde allt för at hans resa till den andra sidan skulle gå fortare. Dock var hans unga hjärta starkt och det höll honom vid liv, trots varje sår de skar i honom, trots varje sten som de slängde mot honom fortsatte det att slå.

Det var då det började, först var det bara en liten viskning i hans själ som snabbt växte till ett skrik. Skriket lämnade själen och slog sig fast i hela hans kropp som en känsla, en känsla han aldrig tidigare känt. Denna nya känsla brände honom djupt in i hjärtat och han skrek förtvivlat ut sin smärta, han skrek desperat efter sin mor som aldrig kom till hans sida.

Han slet förgäves i sina kedjor som vägrade att ge med sig samtidigt som smärtan inom honom bara växte. Den var likt en eld, en eld som långsamt växte sig starkare och brände och slet sönder det oskyldiga inom honom, all den kärlek som hans mor gett honom blev till aska och kvar fanns endast det hat som kastats över honom under hela hans liv.

Denna kamp som pojken utkämpade kommer ni aldrig att förstå, men det är viktigt att ni vet, vet om hur mycket han kämpade för att hålla tillbaka denna känsla, hur han höll tillbaka elden som tänts inom honom, hur länge han höll kvar kärleken inom sig.

Men stunden kom då han inte kunde hålla emot längre och då gav han efter. Han släppte lös känsla och elden som med ens brände sönder hans fängsel, varpå han lämnade älva varelserna skog. Dock hade han nu förändrats, hans en gång milda och oskyldiga hjärta bultade nu starkt av hatets kraft och inom honom hade en eld tänts, en eld starkare och hetare än vad världen någonsin hade känt tidigare.