Den Mörke "Havet av Flammor"

Kylan slår till likt tusentals dolk hugg mot hans kropp, men han vacklar inte. Denna smärta är inget, den kan dock liknas en retsam smekning ty snart är känslan borta och istället flammar den svarta elden till liv och sluter hans kropp i dess mörka lågor. Hettan betvingar kylan och han fortsätter sin resa genom de frusna öde markerna.

Hans glödande ögon brinner av hatets flamma, han söker efter sitt arv, det som hans far lämnat åt honom. En plats fylld av de svart drakarnas kraft och magi, han var nära nu, mycket nära, han kunde känna det och hans längtan efter att uppfylla sina uppgifter gentemot sin art och det mörka rådet brann starkt inom honom.

Efter att ha rest runt i världarna i flera hundra år hade han funnit dem, undan gömda i en värld av skugga, en värld av sot och eld. De hade först slungat sina eldar emot honom när han vandrat in i deras grottor fyllda av rikedomar och kraft. Dessa hade dock bara kittlat hans hud och han hade fortsatt fram för att kräva sitt arv.

De mörka vägrade dock att lyssna till honom, de började klösa honom och hugga honom med deras enorma käftar. Han försökte först försvara sig men än var hans kropp ung och han hade inte vunnit sin sanna styrka än. De mörka skrattade åt honom och hånade hans vedervärdiga utseende och plågade honom tills de tröttnade och slängde ner honom i ett berg av eld.

Han föll, föll genom giftiga ångor rätt ner i bergets hjärta av eld och lågor. Han fördes snabbt iväg av en ström av vild lava som rev sig igenom det mörka landskapet. Han kämpade vilt för att ta sig upp men han drogs alltid ner emot ett ändlöst mörker kantat av flammor. Han kände hur livet långsamt höll på att slockna inom honom, hans själ som en gång brunnit stark blev allt svagare och svagare.

Då såg han framför sig en eld, den var inte mörk utan den brann starkt i ett blått sken. Han kämpade sig igenom mörkret och omfamnade den blåa elden och kände hur den genast sökte sig in i hans själ, den förenade sig med honom och började genast växa. Han kände nu hur en ny kraft blommade upp inom honom, han slöt sina ögon och kände hur han brände bort mörkret med sin blåa flamma och hur han bröt igenom eld och evigheten och slog sig tillbaka till de mörka grottorna och återigen stod inför de mörka.

De mörka stirrade på honom med förvåning och skräck i blicken och han stod endast där och väntade på att de skulle falla på knä inför honom.

Efter det välkomnade de honom, de berättade om eldens hemlighet och hur de hanterade den svarta flamman och vad hans far hade lämnat honom. De berättade om ett slott som byggts åt honom där han skulle kunna finna alla de fem eldarnas kraft som var ämnad åt honom och ingen annan. De gav honom en mörk klädnad gjord av den mörkaste askan då han saknade det mörka fjäll de själva iklädde sig.

Det var därför han färdades genom evig kyla med den blå elden som kompas och den svarta som skydd, för att finna platsen som inte går att finna där hans far lämnat efter sig sitt största arv, den lila eldens flamma och slottet som skulle var ett hem för alla av drakblod.

Helt plötsligt börjar den blå flamman dansa på himlavalvet och dess sken strålar över det is täckta landskapet. Han blickar ner och känner hur denna plats välkomnar honom dock känner han hur landskapets svarta is stänger ute honom. Länge betraktar han isen och försöker förstå dess magi och tillslut får han den svarta elden att blomstra ut i hans själ. Han höjer sina händer som genast börjar flamma och han slungar elden och all dess kraft ner mot isen som börjar fräsa och ånga. Han höjer återigen sina händer och svarta ånger stiger återigen ifrån marken, han gör en hand rörelse och ångorna skingras. Han kan nu ana elden som brinner under isen, han kan nu ana dess styrka. Återigen samlar han sin kraft och denna gång binder han den svarta elden med den blåa och slungar iväg ett enormt eldklot mot marken och isen rämnar under honom.

Isens magi slits i bitar och genast stiger lågor och eld upp ifrån marken under honom, han ser hur ett hav av eld och lava bryter sig fram ur marken och bränner sönder den svarta isen. Dock ser han inte det utlovade slottet, han svävar över det nu tillsynes ändlösa havet av flammor i sitt sökande men förgäves. Då fångas hans öga av en lila eld som bryter sig ut ur det flammande eld havet under honom. Han sträcker ut sitt sinne och fångar upp elden som genast binder sig till hans själ och genast börjar lava havet kasta höga vågor omkring sig och ur dess center reser sig ett mörkt slott i lila flammor.

Han landar mjukt framför dess enorma portar och stiger in i slottets mörka hallar som genast fylls av ljus när han stiger in. Han ser sig omkring, han söker efter svar, vandrar genom korridorerna genom rummen och stannar i en enorm sal för att blicka ut över havet av flammor, han undrar varför hans far byggt denna plats han undrar varför det mörka rådet hjälpte honom hit.

Då får han syn på spegeln i rummet, han ser sin egen vedervärdiga spegel bild, han får syn på sitt avskyvärda utseende och inser vad som måste göras, de alviska de måste förgöras. Hans far visste det och rådet visste det. Det var därför dem hade gömt sig undan alvernas ondska för att en dag kunna utrota dem. Han betraktar sitt alviska ansikte, detta vedervärdiga ansikte, han ger ifrån sig ett fruktansvärt skrik och krossar med ens varje spegel i slottet.

Han fäller upp huvan på hans klädnad för att dölja sitt avskyvärda ansikte och vänder sig om för att fortsätta undersöka slottet och inser med ens att han inte är ensam, inne i rummet har flera drakvarelser samlats dit lockade av hans skrik. Hundratals varelser som levt i slummer i slottet kommer in i salen och samlas framför honom och tittar alla nyfiket på honom.

En utav dem närmar sig försiktigt ”Herre”? Frågar varelsen försiktigt.

Han blickar ut över dem alla, alla varelser som stod redo att tjäna honom, han ler ett leende som delvis döljs av huvan, ”Ni kan kalla mig, Den Mörke”.