~Riddarens sång~
I landet norr, vilade dem av triaden upplysta, stilla och ovetande om faran, faran som vaknat, som höjt rop genom skog och över berg.
Faran, faran som törstade girigt efter Fynheims söners blod. Hornen ljöd ur dimma och trummorna ekade mellan bergets isande toppar.
Vakna de gjorde, hjältarna av blodet välsignade, vaknade till ond bråd strid. Resa sig skall dem göra, resa sig över himmel och död.
I gryningen de resa söder ut ifrån Jangards berg mot slätternas riken, försvara länderna skall de göra, detta med styrka och mod.
I gryningen de reste, i gryningen de anlände till Thinders fäste, på knä föll den mäktige Stormbjörn. Bad om soldater och hjälp gjorde han inför Bjorn av Thinder.
Bjorn av Thinder höjde sin röst som skallade genom Vildlands skogar. Ta vapen till hand vänner ty varelser av hat och krig närmar sig, dem är hungriga efter blod och färdas genom Bjarnes skog och över isiga toppar.
Dem är snart vid min port och mina soldater måst ack bli här, Fynheims strid kan icke än bli vår, men ej skall jag er svika, när horderna här är döda skall mina spjut skölja fram över topparna likt en vild fors om våren.
Stormbjörn nöjd med orden for med de andra hjältarna ner emot hemmets klippa. Där samlades riddarna av järn, modiga och tappra, starka i armar och tro. Dem sköljde genom landet likt nattens slöja efter den ljusa dagen.
Stormbjörn den främste i täten red, han av guden välsignad höjde hammare svart mot himla valvet och svor att dagarna som väntade röda dagar skulle bli.
~Is folkets sång~
Kärlek väntade dem alla ty gudinnan dog för dem, hon dog i isens tecken för att dem synen ge, för att dem synens kraft ge.
Därför kom dem, horder av tusentals, och med dem hatet och blodet. Vi höjde våra röster och kallade på hjälp hos huset Thinder som svarade tappert och över våra toppar kom, medförande riddare och spjut.
Kärlek till mannen Thinder för till vår undsättning han kom och han förde med sig seger och hopp. Mången troll han dräpte för egen hand, sedan var hans klinga rödare än härdens eld, trött var den ej och sjöng gjorde den än.
I sin stund av triumf han kom inför oss och på knä föll, om vår hjälp han bad, då han svurit ett löfte till bröder och systrar. Vi hörde hans bön och lyfte händer emot skyn, rösterna ekade och trollen flydde när snö och is bröt sig fri, likt vilda hästar krossade vattnets vilda själ hordernas ben och sköld.
Bjorn av Thinder tackade hjärtligt och svoro heligt att till husets Thinders slut alltid svara Katchas rop. Hyllade och tackade honom vi gjorde, när han lämnade våra toppar på väg mot Fynheims krig där ond död väntade honom men vi sörjde inte ty Katcha hade förutsett att han levande skulle återvända.
~Kvällsljusets sång~
En gryning av ro glömd när De Odödliga kallade nåde Fynheims slätter för att tappert strida för Fynheims folk. Mörka riddare och starka vilda män kämpade emot horder av trolliknande varelser åtföljda av smutsigt anhang.
Till Fynheims mäns räddning kom dem alla ty deras förlust var nära, tiotusentalet hade stupat och mer mat åt den girige korpen skulle där bli men när skymningen slöt sig över Fynheims slätter gick alla till vila och med dem även kriget.
Morgondagen väntades ivrigt av alla, gryningen kom likt ett skickligt slungat spjut, i samma stund som gryningens spjut slagit ner i länderna höjdes vrål av död, strid och strid.
Hundra krigare stupade innan solen nått sin högsta punkt, men dessa var av modig börd av trolliskt blod låg tusen döda, brända av den röda draken som flög stolt över slagfältet och slungade sina eldar.
Alvisk magi låg i drakens eld ty Kohivandon den vise hade antagit drakens form för att sätta skräck i fienden. Hans eld var likt solens, hans andedräkt likt tusen döda ruttnande lik, hans vingar skapade virvelvindar som riktade fiendens pilar emot dem själva.
Då hördes en duns, ljudet ekade genom slagfältet och många skrek av panik och fruktan, ty en jätte hade fallit och med sitt fall dräpt hundra av sin sort.
En enorm jätte av trollisk börd hade nergjorts av Kienors spjut som glittrade likt stjärneljus. Ingen vågade sedan strida emot honom mer, Kienor återvände därför för att ta hand om de skadade och för att planer smida ty i hans sinne anade han seger.
~Tapperhetens sång~
Likt en skugga om natten rörde han sig, Dacolan den sluge, dräpte mången troll innan de insett att de var träffade av hans hugg ifrån drakdräparens svärd. Ingen man kunde honom se och var hugg var av dödlig sort.
Hans syster kärleksfylld av naturen vägrade först dräpa för sakens skulle men när den fagra prinsessan såg döden och lidandet hon sina händer höjde mot himlen och manade fram blixtens krafter som brände och kokade trollen där de stod.
I täten av striden red den sannaste av riddare, han som ej vek undan för troll av något slag, med sin lans han bröt troll efter troll. Lansen i Riddare James hand bröts själv i bitar för var tionde troll han dräpt och varje gång krävdes det ett nytt träd ifrån Bjarnes skog för att göra en ny.
Och vid andra dagens skymning hade skogen tunnats ut ty träden hade alla gått åt till riddare James lansar. Åt detta skrattade han gott och red mot kvällen fram genom skogen och slängde nya frön för att skogen skulle kunna växa på nytt tills nästa dag och ge honom nya lansar.
Tapperheten var stor, skickligheten även den, men störst av dem alla var Imod. Ingen tvekade i hans närhet när han med ett steg nergjorde hundra troll. Fynheims krigare offrade i hans ära ty större krigare hade dem aldrig sett.
Imod själv fattade sin bringare av död och klöv hela troll på dess mitt, varken rustning, sköld eller svärd kunde hindra hans klinga ifrån att smaka blod.
Tillsist han dödat troll till den grad att han satt sig ner för vila och stred inte mer den andra dagen. Fynheims män flockades kring honom och prisade honom och ropade ut hans namn över slagfältet.
~Tredje dagens sång~
Imod reste på sig för att alla i hela öster skulle se honom, alla jublade men han höjde sin hand och manade till tystnad. Han ropade sedan ut ett vrål som påbörjade den tredje dagen och alla kunde dem ana seger.
Kohivandon antog återigen drakform, Dacolan försvann bland skuggorna och dök bara upp när han dräpte ett troll, Kienor stred igen, Sennira fortsatte att få besvärjelser att regna ifrån himlen och James hade återigen lansar att strida med.
De Odödliga med Fynheims män anföll starkt ifrån söder. Stormbjörn i täten för sina Järnhands riddare anföll ifrån väst och helt plötsligt ut från Bjarnes skog kom tusentals riddare ifrån huset Thinder och med dem hundratals Katchaner.
Trollen drevs nu tillbaka emot öst och dess vilda hav, segern var nära, då helt plötsligt sköljde en svart våg över världen, alla stannade upp i sitt stridande. Draken föll ifrån himlen men räddades av Kienor.
Kärleken dog och besvärjelserna likaså, alla var i chock utom trollen som tog upp svärd igen och började hugga ner Fynheims män, Imod valde dock att handla och högg sig fram till trollens ledare.
Gretr, kallade dem honom denne best ibland bestar, Imod möte honom utan att tveka men visste i sitt hjärta att kampen skulle bli hård.
~Kungens sång~
Imods dödsbringare möte Gretrs frostklinga, när de bägge kämparnas kraft mötes rev dem upp land omkring dem med en vild tryckvåg.
Alla som inte höll sig fast vid marken med all dess styrka slungades hundra meter bort vid varje kling slag.
Imod var den starkaste krigaren Fynhems folk någonsin skådat men även han vacklade till av kraften ifrån Gretrs hugg.
Striden pågick länge och all annan strid hade avstannat då det var omöjligt att fortsätta för varje hugg ifrån de båda kämparna slungade nya tryckvågor genom landet.
Gretr slår helt plötsligt Imod i benet, med ett slag som hade dräpt hundra män. Allt Imod gör är dock att rycka på sina breda axlar och hugga tillbaka.
Gretrs hjärta var nu fyllt av fruktan och osäkerhet och Imod den mäktige utnyttjade detta och högg honom djupt i armen. Varpå Gretr skrek likt ett åskväder.
Imod hejdade sig dock icke utan högg på nytt och med ens låg Gretrs ena arm på marken. Gretr föll på knä och gjorde många misslyckade försök att anfalla igen men inget hugg kunde kuva Imods hand eller genomborra hans sköld.
Imod, högg nu av Gretrs andra arm och sedan tog han, trollhövdingens huvud, Gretrs blod forsade nu ur hans kropp och fick hela slag fältet att bada i blod
Imod såg detta och höjde sitt svärd och skar en fåra genom landet och allt blod rann ner i Silvra som färgades röd i över tre månader av Gretrs blod.
Han tog sedan sin besegrade fiendes svärd och slungade iväg det över himla valvet för att dess ondska aldrig skulle återvända igen.
~Mörkglimmers sång~
Fynheims män hyllade Imod, den störste och starkaste av alla Osthems män, de krönte honom med en krona som smitts av Fynheims jarlars guld för att bevisa att han var Fynheims konung.
De andra Odödliga hyllades dem också och deras namn står skrivna på tredagarskrigets minnessten som stolt står kvar på platsen där konungen besegrade Gretr.
En stad restes till konungens ära, en stad som precis vid Silvras lugnaste områden där den för evigt skall vakas av Imods mörka skugga samtidigt som solens ljus kommer få staden och Silvra att glimra.
Leve Hjälten, leve Konungen, leve Imod, leve Mörkglimmer och Fynheims första skymning, skymningen som avslutade tredagarskriget.
I landet norr, vilade dem av triaden upplysta, stilla och ovetande om faran, faran som vaknat, som höjt rop genom skog och över berg.
Faran, faran som törstade girigt efter Fynheims söners blod. Hornen ljöd ur dimma och trummorna ekade mellan bergets isande toppar.
Vakna de gjorde, hjältarna av blodet välsignade, vaknade till ond bråd strid. Resa sig skall dem göra, resa sig över himmel och död.
I gryningen de resa söder ut ifrån Jangards berg mot slätternas riken, försvara länderna skall de göra, detta med styrka och mod.
I gryningen de reste, i gryningen de anlände till Thinders fäste, på knä föll den mäktige Stormbjörn. Bad om soldater och hjälp gjorde han inför Bjorn av Thinder.
Bjorn av Thinder höjde sin röst som skallade genom Vildlands skogar. Ta vapen till hand vänner ty varelser av hat och krig närmar sig, dem är hungriga efter blod och färdas genom Bjarnes skog och över isiga toppar.
Dem är snart vid min port och mina soldater måst ack bli här, Fynheims strid kan icke än bli vår, men ej skall jag er svika, när horderna här är döda skall mina spjut skölja fram över topparna likt en vild fors om våren.
Stormbjörn nöjd med orden for med de andra hjältarna ner emot hemmets klippa. Där samlades riddarna av järn, modiga och tappra, starka i armar och tro. Dem sköljde genom landet likt nattens slöja efter den ljusa dagen.
Stormbjörn den främste i täten red, han av guden välsignad höjde hammare svart mot himla valvet och svor att dagarna som väntade röda dagar skulle bli.
~Is folkets sång~
Kärlek väntade dem alla ty gudinnan dog för dem, hon dog i isens tecken för att dem synen ge, för att dem synens kraft ge.
Därför kom dem, horder av tusentals, och med dem hatet och blodet. Vi höjde våra röster och kallade på hjälp hos huset Thinder som svarade tappert och över våra toppar kom, medförande riddare och spjut.
Kärlek till mannen Thinder för till vår undsättning han kom och han förde med sig seger och hopp. Mången troll han dräpte för egen hand, sedan var hans klinga rödare än härdens eld, trött var den ej och sjöng gjorde den än.
I sin stund av triumf han kom inför oss och på knä föll, om vår hjälp han bad, då han svurit ett löfte till bröder och systrar. Vi hörde hans bön och lyfte händer emot skyn, rösterna ekade och trollen flydde när snö och is bröt sig fri, likt vilda hästar krossade vattnets vilda själ hordernas ben och sköld.
Bjorn av Thinder tackade hjärtligt och svoro heligt att till husets Thinders slut alltid svara Katchas rop. Hyllade och tackade honom vi gjorde, när han lämnade våra toppar på väg mot Fynheims krig där ond död väntade honom men vi sörjde inte ty Katcha hade förutsett att han levande skulle återvända.
~Kvällsljusets sång~
En gryning av ro glömd när De Odödliga kallade nåde Fynheims slätter för att tappert strida för Fynheims folk. Mörka riddare och starka vilda män kämpade emot horder av trolliknande varelser åtföljda av smutsigt anhang.
Till Fynheims mäns räddning kom dem alla ty deras förlust var nära, tiotusentalet hade stupat och mer mat åt den girige korpen skulle där bli men när skymningen slöt sig över Fynheims slätter gick alla till vila och med dem även kriget.
Morgondagen väntades ivrigt av alla, gryningen kom likt ett skickligt slungat spjut, i samma stund som gryningens spjut slagit ner i länderna höjdes vrål av död, strid och strid.
Hundra krigare stupade innan solen nått sin högsta punkt, men dessa var av modig börd av trolliskt blod låg tusen döda, brända av den röda draken som flög stolt över slagfältet och slungade sina eldar.
Alvisk magi låg i drakens eld ty Kohivandon den vise hade antagit drakens form för att sätta skräck i fienden. Hans eld var likt solens, hans andedräkt likt tusen döda ruttnande lik, hans vingar skapade virvelvindar som riktade fiendens pilar emot dem själva.
Då hördes en duns, ljudet ekade genom slagfältet och många skrek av panik och fruktan, ty en jätte hade fallit och med sitt fall dräpt hundra av sin sort.
En enorm jätte av trollisk börd hade nergjorts av Kienors spjut som glittrade likt stjärneljus. Ingen vågade sedan strida emot honom mer, Kienor återvände därför för att ta hand om de skadade och för att planer smida ty i hans sinne anade han seger.
~Tapperhetens sång~
Likt en skugga om natten rörde han sig, Dacolan den sluge, dräpte mången troll innan de insett att de var träffade av hans hugg ifrån drakdräparens svärd. Ingen man kunde honom se och var hugg var av dödlig sort.
Hans syster kärleksfylld av naturen vägrade först dräpa för sakens skulle men när den fagra prinsessan såg döden och lidandet hon sina händer höjde mot himlen och manade fram blixtens krafter som brände och kokade trollen där de stod.
I täten av striden red den sannaste av riddare, han som ej vek undan för troll av något slag, med sin lans han bröt troll efter troll. Lansen i Riddare James hand bröts själv i bitar för var tionde troll han dräpt och varje gång krävdes det ett nytt träd ifrån Bjarnes skog för att göra en ny.
Och vid andra dagens skymning hade skogen tunnats ut ty träden hade alla gått åt till riddare James lansar. Åt detta skrattade han gott och red mot kvällen fram genom skogen och slängde nya frön för att skogen skulle kunna växa på nytt tills nästa dag och ge honom nya lansar.
Tapperheten var stor, skickligheten även den, men störst av dem alla var Imod. Ingen tvekade i hans närhet när han med ett steg nergjorde hundra troll. Fynheims krigare offrade i hans ära ty större krigare hade dem aldrig sett.
Imod själv fattade sin bringare av död och klöv hela troll på dess mitt, varken rustning, sköld eller svärd kunde hindra hans klinga ifrån att smaka blod.
Tillsist han dödat troll till den grad att han satt sig ner för vila och stred inte mer den andra dagen. Fynheims män flockades kring honom och prisade honom och ropade ut hans namn över slagfältet.
~Tredje dagens sång~
Imod reste på sig för att alla i hela öster skulle se honom, alla jublade men han höjde sin hand och manade till tystnad. Han ropade sedan ut ett vrål som påbörjade den tredje dagen och alla kunde dem ana seger.
Kohivandon antog återigen drakform, Dacolan försvann bland skuggorna och dök bara upp när han dräpte ett troll, Kienor stred igen, Sennira fortsatte att få besvärjelser att regna ifrån himlen och James hade återigen lansar att strida med.
De Odödliga med Fynheims män anföll starkt ifrån söder. Stormbjörn i täten för sina Järnhands riddare anföll ifrån väst och helt plötsligt ut från Bjarnes skog kom tusentals riddare ifrån huset Thinder och med dem hundratals Katchaner.
Trollen drevs nu tillbaka emot öst och dess vilda hav, segern var nära, då helt plötsligt sköljde en svart våg över världen, alla stannade upp i sitt stridande. Draken föll ifrån himlen men räddades av Kienor.
Kärleken dog och besvärjelserna likaså, alla var i chock utom trollen som tog upp svärd igen och började hugga ner Fynheims män, Imod valde dock att handla och högg sig fram till trollens ledare.
Gretr, kallade dem honom denne best ibland bestar, Imod möte honom utan att tveka men visste i sitt hjärta att kampen skulle bli hård.
~Kungens sång~
Imods dödsbringare möte Gretrs frostklinga, när de bägge kämparnas kraft mötes rev dem upp land omkring dem med en vild tryckvåg.
Alla som inte höll sig fast vid marken med all dess styrka slungades hundra meter bort vid varje kling slag.
Imod var den starkaste krigaren Fynhems folk någonsin skådat men även han vacklade till av kraften ifrån Gretrs hugg.
Striden pågick länge och all annan strid hade avstannat då det var omöjligt att fortsätta för varje hugg ifrån de båda kämparna slungade nya tryckvågor genom landet.
Gretr slår helt plötsligt Imod i benet, med ett slag som hade dräpt hundra män. Allt Imod gör är dock att rycka på sina breda axlar och hugga tillbaka.
Gretrs hjärta var nu fyllt av fruktan och osäkerhet och Imod den mäktige utnyttjade detta och högg honom djupt i armen. Varpå Gretr skrek likt ett åskväder.
Imod hejdade sig dock icke utan högg på nytt och med ens låg Gretrs ena arm på marken. Gretr föll på knä och gjorde många misslyckade försök att anfalla igen men inget hugg kunde kuva Imods hand eller genomborra hans sköld.
Imod, högg nu av Gretrs andra arm och sedan tog han, trollhövdingens huvud, Gretrs blod forsade nu ur hans kropp och fick hela slag fältet att bada i blod
Imod såg detta och höjde sitt svärd och skar en fåra genom landet och allt blod rann ner i Silvra som färgades röd i över tre månader av Gretrs blod.
Han tog sedan sin besegrade fiendes svärd och slungade iväg det över himla valvet för att dess ondska aldrig skulle återvända igen.
~Mörkglimmers sång~
Fynheims män hyllade Imod, den störste och starkaste av alla Osthems män, de krönte honom med en krona som smitts av Fynheims jarlars guld för att bevisa att han var Fynheims konung.
De andra Odödliga hyllades dem också och deras namn står skrivna på tredagarskrigets minnessten som stolt står kvar på platsen där konungen besegrade Gretr.
En stad restes till konungens ära, en stad som precis vid Silvras lugnaste områden där den för evigt skall vakas av Imods mörka skugga samtidigt som solens ljus kommer få staden och Silvra att glimra.
Leve Hjälten, leve Konungen, leve Imod, leve Mörkglimmer och Fynheims första skymning, skymningen som avslutade tredagarskriget.
Skulle vilja veta melodin :P
SvaraRaderaMan blir ju lite nostalgisk när man läser detta alltså.